Ibland brukar det sägas att en säsong står och väger. Sällan har kanske det uttrycket varit mer passande än för Arsenal för närvarande. Laget har spelat 24 ligamatcher hittills den här säsongen, vunnit tio av dem och förlorat tio av dem. Laget ligger på tionde plats, det vill säga hyfsat exakt i mitten av tabellen. Laget har gjort några fler än vad laget har släppt in, men i grund och botten väger det rätt jämnt även där.
Arsenals säsong kan delas in i tre hyfsat distinkta faser. Dess första två månader omfattandes sju matcher då Arsenal presterade både högt och lågt, med fyra vinster och tre förluster. Dess kommande två månader och sju matcher då Arsenal gick en lång sväng utan att vinna en enda match. Dess ytterligare två månader och sju matcher då Arsenal vann fem av dessa matcher utan att förlora en enda.
Tre faser om sju matcher vardera alltså. Först sju osäkra matcher med antingen himmel eller pannkaka på meny, sedan sju dåliga matcher och därefter sju bra matcher. Överlag är det alltså inte att förvånas över att Arsenal befinner sig placerade tämligen fast i mitten av tabellen. Funderingen nu är självfallet om Arsenal är på väg att ta tag i sin säsong eller om Arsenal befinner sig i ännu en svit om sju matcher.
Det var Arsenals onda fas som tvingade fram Mikel Artetas ställningstagande att ge upp sina stjärnor och istället satsa på sina stjärnskott. Detta beslut var upptakten och kanske till och med orsaken till Arsenals goda fas. En fas som gav intrycket att nu äntligen hade Arteta faktiskt fått ordning på Arsenal. Pusslet var kanske ännu inte komplett, men nu hade i alla fall pusselbitarna börjat falla på plats.
Precis när den tanken hade börjat slå rot så började Arsenal förlora matcher igen. Två raka förluster mot Wolves och Aston Villa satte stopp för Arsenals goda fas, och efter en vinst mot Leeds verkar det kanske som om Arsenal återigen är på väg in i en varken ond eller god fas, utan en mer osäker fas. En fas där goda resultat varvas med dåliga, en fas som likt Arsenals säsong i sin helhet står och väger.
Fasen som sådan ger oss inga särskilda ledtrådar om kvällens match, Arsenal har ju både vunnit och förlorat matcher på sistone. Men om Arsenal skulle lyckas vinna mot Man City som ju befinner sig inne i en svit om tolv raka vinster i ligan i rad, så onekligen vore det en vinst som kanske skulle kunna få Arsenals säsong att börja väga över åt rätt sida av tabellen för deras räkning.
För närvarande går det nog att säga att Arsenal ganska tydligt har etablerat sig som bäst av resten i Premier League. Alla lagen ovanför dem är på ett eller annat sätt, beroende på hur man räknar med hängmatcher och dylikt, inblandade i framför allt den här fajten om europeiska cupplatser. Men upp till dessa lag är det samtidigt ett gap för Arsenal, som ligger ett antal poäng efter samt har en-två matcher fler spelade än dessa lag.
Europeiskt cupspel nästa säsong verkar alltså vara ett långskott för Arsenal, åtminstone via ligaspelet. Det kräver helt enkelt att Arsenals sista tredjedel av den här säsongen är betydligt bättre än deras två första tredjedelar. En vinst mot Man City skulle kunna vara en rätt bra början på en stark sista tredjedel, och en vinst mot Man City skulle alltså kunna väga tungt för att ta Arsenal till Europa även nästa säsong.
Arsenals position gör det till en besvärlig sak att försöka utvärdera Mikel Arteta så här långt. Vi befinner oss inne på hans andra säsong med Arsenal, så det börjar bli dags att åtminstone utvärdera en smula. Bäst av resten kanske låter en smula positivt, men ingen såg nog europeiskt cupspel som ett långskott efter två tredjedelar av säsongen som en acceptabel målsättning för Arsenal inför den här säsongen.
Något måste man däremot ta med i beräkningarna att förväntningarna på detta Arsenal möjligen blev överdrivet höga sedan Arsenal kanske något överraskande avslutat förra säsongen med att vinna FA-cupen. Det är ett mönster med Arsenal vi har sett upprepas om och om igen under åtminstone de senaste tio åren. Enskilda positiva resultat tillåts påverka omdömet och förväntningarna på dem i alldeles för stor utsträckning.
Man måste också räkna in att Mikel Arteta har ärvt strukturella och kulturella problem med Arsenal som har varit väldigt svåra att hantera, och som har dragit ned lagets prestationer och klubbens svängrum. Egentligen är det först de senaste månaderna som Arteta har lyckats bryta ut Arsenal något ur denna tvångströja, och kanske är det därför egentligen först härifrån som det blir meningsfullt att bedöma Artetas insats.
Det vill säga om vi inte redan räknar Arteta tillgodo att han åtminstone till synes har befriat Arsenal från den där tvångströjan. En nog så svår uppgift. Om vi håller oss till de engelska superklubbarna är jag tämligen övertygad om att ingen manager har tvingats släpa på riktigt samma gamla bagage som Arteta har fått göra, och då räknar jag t ex David Moyes efterträdande av Alex Ferguson som det omöjliga uppdraget.
Moyes hade emellertid inget större bagage som tyngde ned honom, bara några väldigt stora skor att kliva i och försöka fylla, fast med som det också skulle visa sig alldeles för små fötter. Arteta har nog inga större problem egentligen vare sig med storleken på skorna eller storleken på de egna fötterna, men det är svårt att gå framåt när någon har knutit ihop de båda skornas snören.
Mikel Arteta sitter emellertid alltjämt säker som Arsenals manager, mer eller mindre oavsett hur den här säsongen slutar. Det blir nog först och främst nästa säsong som kommer styra hans framtid med Arsenal. Och det enda man kan säga om resten av den här säsongen är att hur Arsenal avslutar den med största sannolikhet kommer påverka hur de sedan lyckas förbereda sig för nästa säsong.
Europeiskt cupspel vore naturligtvis en bonus. Men framför allt handlar det kanske om att ge sig själva medvind, en känsla av att vara på rätt väg. Att exempelvis undvika att ha tre lag från London före sig i tabellen kunde vara ett viktigt steg längs denna väg.