En intressant sak sades om Thomas Tuchel och Chelsea för någon knapp vecka sedan, nämligen att han redan hade lyckats uppnå ”fas ett” med Chelsea och att han nu skulle bege sig in på den minst lika svåra ”fas två”. Fas ett i det här fallet var att ta Chelsea tillbaka till Champions League-platserna, och fas två handlade just den här gången om att behålla Chelsea på Champions League-platserna.
Nu bär det där förvisso en mycket tydlig prägel av efterhandskonstruktion. Det var väl just ingen som när Thomas Tuchel först anställdes alls pratade om några faser ett, två eller för den delen tre. Tuchels mer eller mindre uttryckta uppdrag var att göra Chelsea konkurrenskraftiga igen i termer av Champions League och i termer av titelstrider, och något annat uppdrag än detta vore naturligvis helt och hållet orimligt.
Vad vi skulle kunna säga är att Tuchel har lyckats med vad som alltså beskrivs som fas ett betydligt snabbare än vad egentligen någon hade trott på förhand. Tuchel fick märkligt snabbt en riktigt bra ordning på Chelsea. En första oavgjord match mot Wolves följdes upp av fyra raka vinster i ligan. Chelsea har på sex omgångar gått från nia till fyra-femma, och släppt in endast två mål på dessa sex matcher.
Delvis handlar förvisso kanske detta om andra komparativa faktorer än enbart Tuchel själv som manager. Dels har Chelsea stigit så snabbt i tabellen inte enbart på grund av egna resultat utan också på grund av att konkurrenternas svaga resultat, vilket på sätt och vis är helt naturligt. Dels har Tuchel kanske framför allt återfört Chelsea till någon slags förväntad normalnivå, sedan Frank Lampard alltmer underpresterat med laget.
Alltså är det kanske lite tidigt att börja utse Thomas Tuchel till någon slags frälsare eller demonmanager för Chelsea. Däremot är det nog inte för tidigt att konstatera vad nog de allra flesta ändå redan insåg, nämligen att Tuchel är en modern, kompetent och progressiv manager med en dokumenterad förmåga att få god ordning på sina lag, och kunna få hög utväxling från sitt spelarmaterial.
Detta har gett Chelsea nytt hopp för den här säsongen. Hoppet har definitivt återkommit vad gäller Chelseas möjligheter att ta sig till Champions League nästa säsong, ett hopp som rimligtvis hade börjat överge dem innan. Vilket naturligtvis var och är den främsta anledningen varför Lampard fick sparken av Chelsea, fastän detta verkade vara en väldigt besk medicin för många av Chelseas supportrar.
Hoppet har även om inte återkommit så definitivt växt gällande Chelseas möjligheter i Champions League den här säsongen. Chelsea fick en av de tuffaste lottningarna redan i åttondelsfinalerna av Champions League, då de ställdes mot Atlético Madrid. Inte bara ligaledare i La Liga utan därtill ett lag som närmast verkar konstruerat just specifikt för den här typen av europeiska cupmöten.
Att Chelsea med Frank Lampard som manager hade haft hårdheten, metodiken och den taktiska kylan att verkligen kunna rubba Atlético Madrid kändes onekligen som en from förhoppning, ett så kallat långskott. Det var i själva verket inte alls särskilt svårt att föreställa sig matchbilden med ett cyniskt och äckligt disciplinerat Diego Simeone-styrt lag som tog sig an ett lite valpigt Chelsea.
Att Chelsea med Thomas Tuchel som manager skulle kunna rubba Atlético Madrid känns betydligt mycket mer trovärdigt. Jag skulle inte därför gå så långt som att börja kalla Chelsea för favoriter mot Atlético Madrid, men nu känns det åtminstone som en på förhand betydligt jämnare och mycket mer oförutsägbar åttondelsfinal. Nu känns det faktiskt som en åttondelsfinal som Chelsea kan vinna.
Vilket för all del har att göra med de rätt uppenbara taktiska framsteg som Chelsea ändå har gjort med Tuchel som manager jämfört med förut, men inte enbart med dessa. Även Atlético Madrid har de senaste veckorna sett betydligt mer beskedliga och sårbara ut än förut. Något som förvisso kan ha att göra med nervdaller i ligans titelstrid. Men Atlético Madrid är långt ifrån något osårbart fotbollslag.
Atlético Madrid ser mer sårbara ut samtidigt som Chelsea ser mindre sårbara ut än tidigare. Och det är väl en rätt bra sammanfattning av de respektive formkurvorna för den här åttondelsfinalen, och som gör den åtminstone på förhand mer oviss än vad den kanske kändes när lottningen gjordes i december. Det känns nu som en spännande match mellan två hyfsat jämna lag.
Jag är som kanske inte framgår inte överdrivet övertygad om det här pratet om faser med Thomas Tuchel i Chelsea. Om inte annat eftersom sex ligamatcher är en alldeles för kort period i tid att börja prata om faser på ett sätt som inte mer får det att framstå som någon tonårings humörsvängningar. Men att Tuchel skulle klara av det som här alltså kallas för ”fas ett” tog jag närmast för givet.
Vad som kallas för ”fas två” betraktar jag i så fall mer som en öppen fråga. Men för mig handlar en fas två inte så mycket om att lyckas behålla Chelsea på Champions League-platserna, det ingår snarare i fas ett. Lite som en Maslowsk behovstrappa. För mig handlar istället fas två om att Chelsea ska kunna ta nästa steg i sin utveckling, att hävda sig i och kunna konkurrera i titelstrider och i Champions League-slutspel.
Titelstriden är så klart inte aktuell längre den här säsongen, av anledningar som har ingenting alls att göra med Thomas Tuchel. Och kanske är det väl tidigt att börja betygsätta Tuchel alltför tufft med avseende på Champions League. Men visst kommer den här åttondelsfinalen mot Atlético Madrid bli en mycket intressant värdemätare för var Chelsea faktiskt befinner sig i detta tidiga skede med Tuchel som manager.
Precis som kommande matcher i ligan mot Man Utd, Liverpool och Everton.