Allting ser ut att falla på plats för Man City och för Pep Guardiola. Man City har vunnit ligan två av Guardiolas hittills fyra säsonger i klubben, och gjort det på ett på alla sätt och vis imponerande sätt. Man City är på väldigt god väg att återta ligatiteln som de tappade till Liverpool förra säsongen, och göra det tre ligatitlar på fem år. Man City har vunnit Ligacupen tre år i rad, blev för två år sedan den första engelska klubben någonsin att vinna en domestic treble, och ser ut att kunna upprepa bedriften i år.
Allting som saknas för Man City och för Pep Guardiola är Champions League, den för dem definierande europeiska framgången. Det är det enda som finns kvar att uppnå för detta Man City att ta en plats bland den engelska fotbollens absolut största lag genom alla tider, och det är det enda som återstår som fortfarande kan användas för att hävda att Man City och Guardiola ändå inte riktigt har lyckats med allt vad de föresatt sig. Det enda som utgör något slags misslyckande för Man City under dessa år.
Denna är den kalla verkligheten för Man City. En verklighet som vissa av Man Citys fans gör sitt allra bästa att förneka genom att vilja inbilla sig själva att Champions League inte spelar någon större roll alls egentligen, av egentligen ingen bättre anledning alls än att Man City ännu inte vunnit Champions League. En ståndpunkt som naturligtvis blir helt meningslös när resten av världen, och alldeles glasklart Man City som klubb själva, är av helt motsatt uppfattning.
Champions League är turneringen som Man City helst av allt vill vinna, och har så varit ända sedan deras ägare en gång i tiden började investera i klubben. Den redan från start uttalade målsättningen att ta Man City till Champions League var knappast enbart för att delta i turneringen. Champions League är turneringen som Pep Guardiola helst av allt vill vinna igen, efter att inte ha vunnit den på tio år. Champions League är också turneringen som Man Citys spelare helst av allt vill vinna, den de ännu inte vunnit.
Om vi väljer att titta tillbaka på den senaste femårsperioden vore det knappast felaktigt att påstå att Man City har varit Europas konsekvent bästa fotbollslag under dessa fem år som helhet. Det är svårt att se något annat lag ha uppnått samma höjd i sin fotboll som Man City under dessa fem år annat än punktvis eller kortare perioder. Ändå har det absurt nog varit så under denna femårsperiod att Man City med Pep Guardiola aldrig har tagit sig förbi ens kvartsfinalstadiet i Champions League.
Detta skulle då kunna ses som ett bevis på Champions Leagues påstådda slumpmässighet, att det är en cupturnering med så små marginaler att det blir meningslöst att betrakta den som ett viktigt mått på framgång. Men det krävs en rätt imponerande grad av historielöshet för att påstå att enbart slumpen avgör vilka som vinner och inte vinner Champions League. Och över en period av fem år är det långt ifrån enbart slumpen som gör att ett lag aldrig tar sig förbi ens kvartsfinal.
Vi som har följt Man Citys äventyr under dessa hittills fyra och en halv säsong i Champions League med Pep Guardiola har kunnat observera åtminstone två generella mönster. För det första att Guardiola har haft en bisarr tendens att taktiskt övertänka sin fotboll inför avgörande matcher mot kvalificerat motstånd. För det andra att Man City har varit väldigt benägna att fälla sig själva med minst sagt billiga misstag i det egna försvarsspelet och perioder av bristande koncentration i sitt eget försvarsspel.
Inget av dessa två mönster har väl egentligen med någon slump att göra. Däremot samverkar de naturligtvis till att ha gjort Man City sårbara och åtkomliga för just den typen av så kallade små marginaler som de därefter har använt som ursäkt för att förklara sitt eget misslyckande. Kort sagt ger det upphov till en form av matchanalys som silar mygg samtidigt som den sväljer elefanter i en till slut kakofonisk sammanblandning av symtom och sjukdom.
Bristerna Man City har visat upp under dessa år i Champions League är brister som blir särskilt dyrbara just i Champions League. Det är inte en turnering, åtminstone inte i dess slutspel, där man har råd att krångla till det och få det fel taktiskt, eller råd att göra för många defensiva blunders. Det är något man tvärtom blir brutalt bestraffad för, vilket Man City också har blivit om och om igen. Det är naturligtvis också därför som det inte alltid är de totalt sett bästa lagen som faktiskt vinner Champions League.
Ska man förstå Man Citys taktiska omdispositioner som Pep Guardiola har genomfört inför och under den här säsongen, framför allt med en betydligt mer lågintensiv press än förut och ett mer defensivt balanserat lag än tidigare, så måste man rimligtvis också göra det utifrån detta perspektiv på Champions League. För med dessa omdispositioner har Man City fått en helt annan defensiv trygghet än förut, har minimerat de förut tämligen frekvent förekommande misstagen, och har gjort Man City mycket mindre sårbara.
Detta har, som vi har sett, inte gjort Man City till ett sämre fotbollslag utan i själva verket till ett starkare fotbollslag. Man City presterar kanske inte riktigt samma form av flödande och frimålande fotboll som förut, även om deras offensiv knappast heller skäms för sig, Man City är fortfarande ett offensivt fotbollslag. Men främst är det en fotboll som gör Man City bättre rustade att vinna Champions League den här säsongen än vad de har varit under någon säsong tidigare under dessa fem år.
Naivt vore att tro att detta är någon tillfällighet. Pep Guardiola är sannerligen ingen dumskalle. Han kan naturligtvis göra precis samma analyser som alla vi andra, även om det inte alla gånger är vad han väljer att öppet kommunicera utåt. Han kan se varför Man City om och om igen har åkt på smisk i Champions League under hans management, fastän det ligger viss sanning i hans påstående att Man City varit bättre än motståndarna som slagit ut dem. Han kan se vad som behöver åtgärdas, och han har åtgärdat det.
Borussia Mönchengladbach hade förmodligen inte hört till lagen som slagit ut Man City ur Champions League tidigare säsonger heller. Men med Man Citys bättre balanserade fotboll har pendeln rört sig från osannolikt och alltmer mot omöjligt. Man City kommer garanterat vara ett bättre fotbollslag än Mönchengladbach i denna åttondelsfinal. Det hade emellertid inte förhindrat dem från att tidigare säsonger ändå ha slagit ut Man City ur Champions League.
Men den här säsongen kommer det inte hända. Man City lämnar inte längre något åt slumpen i Champions League.