Vad har hänt med spansk fotboll? Den frågan har snurrat runt i lite olika former och varianter de senaste veckorna i takt med att de spanska klubbarna har åkt på käftsmäll efter käftsmäll i Champions League och i Europa League. Frågorna ställs på lite olika sätt, antingen i vad som närmast är att betrakta som en slags existentiell förtvivlan, eller i något som kanske mer andas en slags skadeglädje.
Barcelona tog ännu en jättetorsk mot PSG och ser ut att vara i praktiken utslagna ur Champions League redan, en turnering de knappast gjort någon lyckliga i på över fem år nu. Sevilla tog en hemmatorsk mot Dortmund och Atlético Madrid, som för några veckor sedan ledde La Liga ytterst övertygande, förlorade hemma mot Chelsea. Real Madrid är det enda laget med större chans till avancemang än exit.
Europa League ser som vanligt lite ljusare ut för de spanska lagen. Granada besegrade Napoli vilket väl var i alla fall lite imponerande. Villarreal eliminerade Red Bull Salzburg vilket möjligen inte var riktigt lika imponerande. Poplaget Real Sociedad, ett tag La Liga-ledare och nu för tiden runt femteplatsen i La Liga, åkte däremot på en rejäl dagsedel mot ett ändå så pass vanskligt fotbollslag som Man Utd.
Inte undra på att tårarna börjar spruta, antingen den äkta varan eller krokodilvarianten av dem. Detta är resultat som dessutom följer på ett antal år av motsvarande svaga eller halvdana insatser, att tala om engångsföreteelser låter sig knappast längre göras. Ändå kan jag känna att det någonstans görs en höna av en fjäder här. Det har i själva verket inte hänt så värst mycket med spansk fotboll eller med La Liga.
Skälet att så många ändå verkar tro det är för att den enda bedömningspunkten av sådana här saker under så lång tid har varit europeiskt cupspel, alltså lagens prestation i Champions League eller i Europa League. Och väljer man att titta på enbart detta så kan det naturligtvis framstå som om något väldigt fundamentalt har inträffat, som om något har förändrats i grunden.
Men så är i själva verket inte alltid fallet. Anledningen är att europeiskt cupspel är en högst tveksam och osäker värdemätare av den generella standarden i en liga. Ett skäl är att den ofrånkomligen kommer jämföra äpplen med päron. Ett annat skäl är att toppen av en liga tillåts representera hela ligan på ett vilseledande sätt. Ett tredje skäl är naturligtvis cupspelets höga grad av utsatthet för tillfälligheternas spel.
Att europeiskt cupspel ändå har fått den här rollen för att bedöma sådana här saker beror på att det helt enkelt inte några andra sätt att på ett till synes ”objektivt” sätt mäta ligor med varandra. Och väldigt många faller i gropen att eftersom det saknas andra metoder eller bättre metoder så nöjer man därför med dåliga metoder. Istället för att acceptera att frågan kräver en större grad av subjektivt omdöme och förståelse.
Och nej, detta är ingenting jag säger eller tycker bara för att det råkar ha med de spanska lagen att göra. Jag hade exakt samma uppfattning om europeiskt cupspel som generell värdemätare under andra halvan av 2000-talet, när alla skvätte både hit och dit och över sig själva om hur fantastiskt Premier League var, precis som jag har haft samma uppfattning de senaste åren när de engelska lagen triumferat i högre utsträckning.
Egentligen är det enda som hänt med spansk fotboll att de båda spanska superklubbarna Real Madrid och Barcelona har hamnat i problem. Dessa problem kan sammanfattas i att man har misslyckats i sin förnyelse, stjärnorna har blivit allt äldre och deras värvningar har inte alls slagit väl ut. Båda klubbarna brottas dessutom, långt innan Covid dessutom, med omfattande ekonomiska problem.
Större än så är i själva verket inte ”den spanska fotbollens fall” som det nu pratas vitt och brett om. Och nog för att Barcelona och Real Madrid är extremt betydelsefulla för den spanska fotbollen och vår förståelse av den spanska fotbollen, men kanske är det en aning överdramatiskt att skriva klagovisor över ett helt lands fotboll bara för att två superklubbar befinner sig i en svacka de befunnit sig i många gånger tidigare.
Övriga spanska lag presterar nog i själva verket ungefär som de alltid gjort i euroepiskt cupspel, varken mer eller mindre. Och hade det inte varit för Sevillas, och spanska lags generellt, väldigt fina tradition i Europa League så hade det nog inte alls framstått som en så stor grej. Europa League är en turnering som olika lag och länder haft olika sätt att bry sig om, vilket påverkar en hel del.
Den spanska fotbollens fall är således tämligen svårt överdrivet eftersom den aldrig riktigt befann sig så högt upp i himlen som så många tyckte, tänkte och trodde. Åtminstone inte när man gnuggade en smula på ytan. Men det blir lätt så där i dessa dagar när nyanser inte längre är något som värderas, och allting måste vara antingen helt fantastiskt eller alldeles uruselt.
La Liga är en bra liga med många bra lag. Så är fallet fortfarande idag och så var även fallet för fem år sedan och för tio år sedan. I stora drag är inte detta något som faktiskt har förändrats. Det är i själva verket inte mycket alls som har förändrats. Real Madrid och Barcelona befinner sig båda till exempel med god marginal på Champions League-platser, fastän de båda är sämre än vad de har varit på väldigt länge.
Vilket möjligen inte säger väldigt positiva saker om den där berömda konkurrensnivån i La Liga. Men även det är ju i så fall precis samma sak nu som det var för fem år sedan och för tio år sedan. Men det kommer så klart alltid vara så att många av de som nu skådar för första gången att kejsaren saknar kläder kommer envist påstå att kejsaren minsann hade kläder på sig förra gången de såg honom.
Svaret är hur som helst att nästan ingenting har faktiskt hänt med den spanska fotbollen, och att det därför även är en himla massa väsen över just ingenting.
:::
Brian Clough-derby ikväll mellan Derby County och Nottingham Forest. Två klubbar med höga ambitioner som det har gått helt fel för den här säsongen. Ett derby mellan två klubbar som befinner sig just ingenstans i tabellen för närvarande, men som kanske ändå får vara glada över den saken eftersom de förut var i högsta grad indragna i nedflyttningsstrecket.
Derby County är inte den enda engelska klubben under de senaste åren att gå på en rejäl mina när det kommer till nya ägare från mellanöstern. Charlton och Newcastle är naturligtvis två andra klubbar. Mel Morris ägande i klubben som inleddes med så fina ideal och höga ambitioner för fem-sex år sedan verkar ha slagit rejält snett. Vilket så ofta blir fallet i den engelska fotbollens ständigt pågående pyramidspel.
https://www.theguardian.com/football/2021/feb/25/derby-takeover-silence-and-mounting-debts-how-did-it-come-to-this
:::
EUROPA LEAGUES ÅTTONDELSFINALER
Olympiakos vs Arsenal. Kärt eller inte så kärt återseende med Olympiakos för Arsenal alltså. Det var ju Olympiakos som skickade Arsenal ut ur Europa League förra säsongen. Definitivt ett återseende med Georgios Karaiskakis-stadion där Arsenal även spelade sin sextondelsfinal mot Benfica.
Dinamo Zagreb vs Tottenham. Lottningen är fortsatt vänlig för Tottenham i Europa League. Efter Wolfsberger i sextondelsfinalen blir det nu Dinamo Zagreb i åttondelsfinalen, en match som Tottenham naturligtvis ska vinna. Europa League känns alltmer som Tottenhams bästa eller enda chans att nå Champions League.
Man Utd vs Milan. Här ska det tydligen bekännas färg väldigt tidigt för Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer som ju har haft förtvivlat svårt att verkligen vinna den här typen av avgörande stormatcher mot större motstånd. Men vilken maffig match! Efter att ha lottats mot Real Sociedad i sextondelsfinalen kan Man Utd knappast klaga på kvaliteten på motståndet.
Slavia Prag vs Rangers. Kan Steven Gerrard lyckas med vad Brendan Rodgers alldeles uppenbarligen inte lyckades med? Rangers har varit överraskande farliga i det europeiska cupspelet och kan alls inte räknas bort i den här matchen. Men Slavia Prag visade mot Leicester att de är ett väldigt slugt lag i europeiskt cupspel, och verkligen kan försvara sig bra.