Hur kommer det nya Champions League se ut?

Här finns naturligtvis en mängd helt uppenbara invändningar mot det här förslaget och vad som faktiskt vore rätt stora problem med det. Enbart det där med uppenbart bästa lagen kändes ju som upplagt för smash. Men även om man skulle underhålla idén om seedning så vore det ju i så fall extremt märkligt att använda något annat system än det som faktiskt redan existerar för att ranka europeiska klubblag, dvs klubbkoefficienten.

Vad Grant Wahl förmodligen inte insåg, möjligen just eftersom han till vardags befinner sig på fel sida av Atlanten och därför inte är riktigt lika uppdaterad på allt som är hett stoff inom den europeiska fotbollen, var att han trampade rätt in på minerad mark i en redan extremt infekterad fråga. Han blev the yankee doodle dandy som kom med ännu ett förslag som skulle gynna de allra största klubbarna och ingen annan.

Det var idag det skulle ha beslutats om Champions Leagues nya format. Ett högst omdiskuterat förslag baserat på 36 deltagande klubbar som möter varandra betydligt fler gånger i en slags liga först innan det vankas slutspel som vanligt. Istället för sex matcher i gruppspelet kommer varje klubb i detta nya format spela tio matcher vardera, enligt en så kallad schweizisk modell.

Flera matcher alltså. Om det kan man tycka vad man vill. Man kan tycka att man försöker fixa det som inte är trasigt genom att förändra dagens format med åtta fyrgrupper och sedan ett rakt slutspel, och det vore förmodligen helt korrekt. Men vad detta handlar om är naturligtvis ännu en av UEFA:s kompromisser för att blidka de allra största klubbarna som vill ha fler europeiska matcher och färre inhemska matcher.

Om detta går det naturligtvis att morras och mumlas en del. Ändå känner jag att formatet kanske ändå inte måste vara heligt för Champions League eller egentligen för någon som helst form av turnering. Champions Leagues format har redan genomgått ett antal förändringar genom åren, så det är knappast så att dagens format liksom är att betrakta som någon slags naturlag.

De riktigt kontroversiella delarna i förslaget hittar vi i dess bisatser. Nämligen vad gäller hur man kvalificerar sig till detta Champions League. Majoriteten av de 36 platserna kommer fördelas precis som nu. En förändring vore emellertid att de fem högst rankade ligorna, inte bara de fyra högst rankade, skulle få fyra garanterade platser i Champions League. Vilket i dagsläget hade gynnat Ligue 1 i Frankriken.

Resterande tre nya platser skulle däremot fördelas genom klubbkoefficienten. Den första delen i detta förslag, nämligen att den europeiska ligamästaren med högst koefficient, som inte redan är kvalificerad till Champions League, skulle få en plats är kanske inte våldsamt problematisk. Hade detta system gällt här och nu så hade Red Bull Salzburg dragit vinstlotten.

Men det är den andra delen av koefficientförslaget, gällande de två återstående platserna, som fått många att skita i det blå skåpet. Denna del av förslaget går nämligen ut på att två wild cards delas ut till de två klubbar med högst koefficient som inte lyckats kvalificera sig till Champions League via ligaspelet. Vad som kallas för ”wild cards”. Ett förslag som naturligtvis kommer gynna i första hand underpresterande storklubbar.

Om dagens ligatabeller hade använts så hade det betytt att Tottenham och Dortmund hade fått spela i Champions League nästa säsong som exempel. Premier Leagues relativa styrka betyder att detta är en del i förslaget med hög sannolikhet kommer kunna gynna dess klubbar förhållandevis ofta. Och det vore väl minst sagt försiktigt uttryckt att säga att så särskilt populär är inte den här idén inom den engelska fotbollen.

Några missförstånd förtjänar dock att redas ut. En klubb som ska kunna få ett sådant här wild card kan inte sluta hur dåligt som helst i ligan, utan måste ha lyckats kvalificera sig för någon form av europeiskt cupspel, antingen Europa League eller den nya Europa Conference League. Vilket kanske inte låter som någon särskilt förmildrande detalj i sammanhanget, men vissa har uppenbart missat det.

Ett annat missförstånd är att det skulle göra det svårare för andra klubbar att kvalificera sig till Champions League. Men så är faktiskt inte fallet. De fyra bäst placerade lagen i Premier League kommer fortfarande kvalificera sig till Champions League, precis som är fallet idag. Om t ex West Ham skulle lyckas sluta fyra, så kan inte t ex Man Utd som slutat sexa komma och norpa deras plats för att de har en högre koefficient.

Men visst skulle det ge klubbar som Arsenal, Liverpool och Man Utd för att nämna några en slags bakdörr in i Champions League som inte är tillgänglig för andra klubbar. Det är naturligtvis inte särskilt snyggt. Det enda man skulle kunna framföra till förslagets försvar är möjligen att den europeiska koefficienten åtminstone är meritbaserad. Man måste faktiskt ha gjort något bra för att förtjäna en hög koefficient.

Det största problemet för engelsk fotboll gäller kanske framför allt spelschemat. Fler europeiska matcher inkräktar på ett redan väldigt trångt spelschema. Alternativet att lägga ner Ligacupen skulle beröva EFL deras kassako och många mindre klubbar på en av deras främsta intäktskällor. Men det finns naturligtvis många olika sätt att förändra även upplägget på Ligacupen för att passa ihop med den europeiska cupstrukturen.

Alla indikationer tyder på att detta format kommer bli verklighet. Tanken var att detta skulle ha klubbats under dagen, men beslutet har skjutits upp till den 19 april eftersom de största klubbarna har flera krav. Nämligen att det ska vara klubbarna och inte UEFA som ska ha den kontrollerande majoriteten över Champions Leagues kommersiella sida. De som redan har väldigt mycket vill alltså ha mycket mer.

Mitt i denna pågående power grab av de största klubbarna, som väckt stor ilska och frustration runtom i engelsk och europeisk fotboll, klampar alltså Grant Wahl intet ont anandes in och tycker att de största klubbarna borde ha ännu fler fördelar. Låt oss säga att han helt säkert har haft bättre dagar.

Det nya Champions League!

• 36 klubbar i en enkel liga
• Varje klubb spelar tio matcher, fem hemma och fem borta
• De åtta högst placerade lagen går till slutspel
• Lag på plats 9-16 möter lag på plats 17-24 i ett playoff
• Vinnarna av playoff lottas in i åttondelsfinaler mot lagen på plats 1-8
• Därifrån ett rakt slutspel enligt klassisk modell

Har man dock landat i ett sådant beslut gäller så klart att göra det mesta och bästa utav det. Alltså är det kanske inte att förvånas över att det redan börjat planeras för Agueros farväl lagom till slutet av säsongen. Tårkanalerna ska naturligtvis vridas på för fullt. Här sägs även att Man City kommer resa en staty över Aguero utanför Etihad. Vilket för all del låter fullt rimligt.

En staty över Aguero utanför Etihad vore så klart fint. Men jag kan inte hjälpa att känna att desto mer passande för Aguero vore att få avsluta sina tio år med Man City med det enda han ännu inte uppnått med klubben under dessa tio år, en Champions League-titel. Det hade onekligen varit kronan på verket, och en passande avslutning, för en av Man Citys och Premier Leagues allra största spelare.

Sergio Aguero har varit 2010-talets bästa anfallare i Premier League, och jag skulle nog säga att han har varit det med rätt bred marginal. Andra anfallare har kunnat matcha eller till och med överträffa honom under enskilda säsonger, men över årtiondet som helhet har ingen hållit så konsekvent hög nivå som Aguero. Detta är vad som kännetecknar de allra största spelarna.

Under dessa tio år har Aguero varit en av de ledande spelarna att lyfta Man City från en rik klubb med stora ambitioner till en stormakt inom engelsk och europeisk fotboll. Det är med i första hand Agueros mål som Man City har vunnit alla titlar under dessa år. Hans mål mot QPR med klockan på 93:20 kommer för alltid existera i vårt kollektiva medvetande som Premier Leagues kanske enskilt största ögonblick någonsin.

(Motivet för statyn känns på något sätt inte helt svårt att gissa.)

Belackarna kommer kanske göra sig lustiga på Man Citys bekostnad över att de gör statyer över fortfarande aktiva spelare och tycka att detta bevisar deras egna åsikter om Man Citys historielöshet. Men detta är trams. Titlar och framgångar är inte värda mer för att de uppnåddes för 30 eller 60 år sedan. Ingen gnällde över Arsenals historielöshet när de gjorde staty av Thierry Henry, och Aguero är för Man City vad Henry var för Arsenal.

Här skulle kunna göras ögonblödande analyser om hur detta kommer påverka Man City som lag, men det skulle förmodligen vara att överdramatisera. Man City vinner ligan den här säsongen med Aguero spelandes en relativt liten roll för detta. Mycket på grund av en segdragen skada. Med Aguero borta tappar Man City för all del en bra spelare, allt jämt deras främsta anfallare och målskytt, men de har kunnat anpassa sig.

Med Aguero inte längre kvar i klubben öppnas självfallet även ett större löneutrymme för Man City att försöka hitta en lämplig ersättare. Kanske är det ingen tillfällighet att det mumlas väldigt mycket om Man City runt Erling Braut Haaland. Vilket på alla sätt och vis hade känts som en fantastisk värvning för just Man City. Inte bara på grund av spelarens namn, utan för att han som spelare passar så väldigt väl in i Man City.

Vad man möjligen skulle kunna tänka sig är att Agueros avsked inte precis sänker oddsen för vissa Man City-supportrars önskedrömmar om Leo Messi. Att just Barcelona har sagts vara Agueros nästa destination är en annan bit i samma lite trista pussel. Men Messi var aldrig någon need to have-värvning för Man City, utan enbart en nice to have-värvning, en lyxvärvning, eller kanske rättast sagt en egovärvning.

Av de två möjliga supervärvningarna, Haaland eller Messi, är det alltså bara en av dem som skulle kunna motsvara vad Man Citys värvning  av Sergio Aguero var för tio år sedan, det vill säga need to have oc nice to have på en och samma gång. Aguero tickade båda de där boxarna, och han gjorde det varje år under tio år. Och ett samtal om Premier Leagues bästa anfallare någonsin kommer alltid behöva innehålla Sergio Aguero.

Att Sergio Aguero är Man Citys bästa anfallare någonsin känns däremot rätt givet.

Ett problem jag möjligen har haft med landslagsfotbollen är att den liksom bygger på att man ska hålla på visst lag, av egentligen ingen bättre anledning än att man råkar vara född på ett visst ställe på jorden. Och visst har jag väl för all del följt Sveriges landslag genom åren, men lika sant är nog också att jag har följt Englands landslag med minst lika stort intresse och engagemang.

Englands och Sveriges landslag har den saken gemensamt att båda traditionellt har omgivit sig med en väldigt hög uppfattning om sig självt som kanske inte alltid eller till och med sällan har motsvarats av någon klar verklighet. England vanligtvis som den bröstdunkande gorillan, Sverige kanske lite mer som en ovanligt smugg chimpans. Att Sverige verkar ha någon slags hatkärlek till England är alltså kanske inte så konstigt.

Vad man än tycker om Englands landslag så går det inte att förneka att det väldigt många gånger är ett väldigt engelskt landslag. Vilket kanske låter som en fullständig självklarhet, men här syftar jag kanske mer på tillfällen och ögonblick där Englands landslag uppför sig just preci som karikatyren av dem själva. Detta gör England i alla fall enligt mig också till ett väldigt charmigt landslag.

Vilka är då de åtta mest engelska ögonblicken i Englands landslags långa historia av VM och andra mästerskap? Det kan naturligtvis vara både på gott och på ont, det enda man kan säga är kanske att England är ett landslag som ofta gillar att dansa med ytterligheterna i sin tillvaro.

(8) 27 sekunderbart är kort – Bryan Robson, 1982

Att säga att England öppnade VM i Spanien med en rivstart är att inte göra saken riktig rättvisa. Bryan Robson gjorde vad som fram till 2002 var VM-historiens snabbaste mål, mot Frankrike i öppningsmatchen. Mungiporna pekade uppåt för England som vann mot Frankrike, vann mot Tjeckoslovakien, vann mot Kuwait, innan de kanske som väntat föll mot Västtyskland i kvartsfinalgruppen.

(7) Portugal, 2000

Att säga att England öppnade EM i Belgien och Holland med en rivstart är att inte göra saken riktig rättvisa. Paul Scholes och Steve McManaman dunkade in 2-0 till England efter en dryg kvart och England såg ut att cruisa. Sedan klev Luis Figo in i handlingarna med ett jätteskott och till slut hade Portugal vunnit matchen med 3-2, och fastän England besegrade sitt Tysklandspöke så åkte de ändå ur gruppen efter ännu en 2-3-förlust mot Rumänien.

(6) Vulkanen briserar – Island, 2016

Förlusten som ledde fram till dagens England med Gareth Southgate. England har en lång rad av fiaskon i mästerskap så klart, men frågan är ändå om inte detta är Englands allra mest präktiga fiasko. Englands landslagsledning verkade inte riktigt själva ta uppgiften på riktigt allvar inför åttondelsfinalen, och sällan har väl ett landslag med sådan hybris utan minsta lilla skäl att ha någon hybris alls så grundligt fått sina byxor neddragna.

(5) Polsk riksdag – England bommar VM, 1974

England klarar ju alltid kvalen brukar det sägas. Nåja, nästan alltid. För även om det är långt mellan gångerna så nog bommar de allt ibland. Första gången de bommade rejält var inför VM 1974 när England bara behövde besegra Polen på Wembley i sista matchen för att ta sig till VM. Så tvärsäkra var England på vinst att t ex Brian Clough menade att det fanns ingen chans att England inte skulle vinna. Men, Polen höll 1-1 matchen ut, och så traumatiskt blev misslyckandets att det hunnit byggas upp en grundlig polsk myt.

(4) Kamerun, 1990

England hade krånglat sig förbi Belgien i åttondelsfinalen och ställdes i kvartsfinalen mot mästerskapets charmlag från Kamerun. Istället för att göra vad man kanske hade förväntat sig av andra europeiska stora landslag, det vill säga spela av matchen tämligen kontrollerat, så gav sig England in i en hysteriskt nervig och svängig shootout, där det länge såg ut som om Kamerun skulle vinna. Men England tog matchen till förlängning och till slut, ironiskt nog, så straffade de nog framför allt sig själva vidare.

(3) Guds hand och guds fötter – Argentina, 1986

Om Diego Maradona på en och samma gång ska göra sig själv odödlig i fotbollens historia, genom att på vägen mot VM-guldet göra två mål, varav det ena är ett av fotbollens allra mest briljanta och det andra ett av fotbollens allra mest bisarra, då är det närmast självklart att han ska göra det mot England. Vilket annat landslag hade dessa båda saker kunnat hända för inom så kort tid?

(2) Englands första fiasko – VM, 1950

Den som tycker att England har varit odrägliga i modern tid har kanske inte koll på hur genuint odrägliga de faktiskt var innan modern tid. England hade inte ens deltagit i de tre första världsmästerskapen av det enkla skälet att de ansåg sig vara alldeles för bra för att ens vara med. Lagom till 1950 hade de ändå behagat sig åka dit, om än med uppfattningen att detta skulle de vinna enkelt. Det blev uttåg redan i gruppspelet, sedan USA åsamkat England deras kanske mest pinsamma förlust genom alla år, än idag.

(1) Football’s Coming Home! – VM, 1966

Hur kul det än är att skoja med England för alla deras misslyckanden så ska man kanske ändå komma ihåg att de faktiskt har vunnit VM, och det är bara åtta länder som har lyckats med det under alla år. Visst, det skedde på hemmaplan, i en tid när hemmaplan nog var en större fördel än vad det är nu för tiden, men lik förbaskat är det ett VM som ändå ska vinnas. Och om England ska vinna VM så ska det naturligtvis göras just på detta sätt, mot Tyskland i VM-finalen, i en dramatisk match som går till förlängning där England vinner under märkliga former. Bollen var aldrig inne!

Ändå har det börjat smyga in någon slags insikt eller om det möjligen är förhoppning att England nu för tiden faktiskt, underförstått till skillnad från förut, har ett lag kapabelt att i alla fall utmana om att vinna mästerskapen. England pratas exempelvis om som ett av favoritlagen inför EM i sommar.

En uppfattning som kanske inte längre är riktigt lika grundlös som förut. Det sprudlar just nu av väldigt många talangfulla spelare i det engelska landslaget, spelare i världsklass och spelare vana vid fotboll på den allra högsta nivån. England är inte längre en samling av individuella stjärnor, England är mer än kanske någon gång tidigare ett lag.

Ändå känns det som om att se England som EM-favoriter t ex måste handla om någon form av önsketänkande. För vad har egentligen England åstadkommit så här långt? Här kommer pekas på VM-semifinalen för tre år sedan, men England besegrade inte ett enda stort lag på vägen till den semifinalen, utan förlorade tvärtom två gånger mot Belgien.

Här kanske också pekas på Englands kvalificering till finalspelet i Nations League för något år sedan. Men dels har Nations League kanske ungefär samma typ av lite lätt tveksamma status i landslagsfotbollen som Europa League eller Ligacupen har i den vanliga fotbollen. Och dels blev det återigen kvickt stryk i semifinalen.

England ligger på ungefär samma nivå i landslagsfotbollen just nu som kanske ett lag som Tottenham gör i Premier League. Visst, England skulle mycket väl kunna vinna EM och kanske till och med även VM, men det är i så fall väldigt många olika faktorer som då måste slå in på en och samma gång för att detta ska hända.

Men att i detta läge placera England jämsides i termer av favoritskap med länder som Frankrike, Portugal, Belgien, Tyskland och så vidare är vad jag hade betraktat som att vilja sälja skinnet innan björnen är skjuten. Vilket för all del historiskt sett har varit något utav en engelsk nationalsport.

Här har även pratats om kommande VM på ett sätt som om det vore en ren självklarhet att England kommer vara med där. Men det har jag lite svårt att se att det faktiskt skulle vara. Jag hade inte haft några större bekymmer att se England missa åtminstone den automatiska kvalificeringsplatsen till exempelvis Polen.

Albanien, Polen och Ungern är inga alldeles lätta motståndare. Det är inga matcher där England bara kommer kunna att räkna hem några vinster på förhand. Jag sa innan de första matcherna i torsdags att jag trodde att England inte skulle ta sig till VM, i alla fall inte utan att först tvingas till ett ovisst playoff.

Jag kan för all del komma att få fel i den saken, men i så fall menar jag att jag nog snarare hade fel om t ex Polen än vad jag har om England. Bortamatch mot Albanien ikväll. Det blir en lite tuffare nöt att knäcka än ett otränat San Marino på Wembley.

:::

Ett märkligt fenomen är hur samma personer som betraktar divisionsindelning, seedning etc som något fullständigt naturligt inom klubblagsfotbollen börjar skrika bloody murder så fort idén tas upp inom landslagsfotbollen.

Diskussionen dyker naturligtvis upp sedan England gått hem 5-0 mot San Marino.

Argumenten för att ha det som det är idag är att det är mera jämlikt för det första, det vill säga ingen särbehandling, samt det kanske huvudsakliga skälet att det är en stor och fin sak för de små nationerna att då och då få spela mot de största länderna.

Jag fattar det senare argumentet, men jag vet inte om jag riktigt köper det. För det första låter det som ett ganska självgott synsätt från de från just större länder som tycker att det måste vara så fantastiskt för blåbären att få möta sådana som oss.

För det andra menar jag att Nations League faktiskt visat på motsatsen. Nämligen att intresset och hypen har blivit större i de små länderna med divisionsindelning, där de i större utsträckning möter jämlikt motstånd och kan vinna en och annan match.

Tänker man efter så är det också rätt rimligt. Det är oftast, på alla nivåer inom idrotten, betydligt mer intressant och motiverande att få möta motståndare på ungefär samma nivå som sig själv, för att stegvis kunna lyfta sig själv nivå för nivå.

Det hade även garanterat att när t ex Malta någon gång möter Tyskland så kommer de vara betydligt bättre rustade att faktiskt ta matchen på riktigt än vad det är i dagsläget, när en sådan match mest blir jobbig för samtliga inblandade.

:::

Tung inledning på VM-kvalet för de brittiska landslagen.

Visst, England vann ju programenligt mot San Marino, men allt annat hade naturligtvis varit årtusendets superskräll.

Både Wales och Irland tog ledningen borta mot Belgien respektive Serbien, men tappade till förlust i sina båda första matcher. Uppförsbacke direkt således. Irland följde sedan upp detta med att i lördags förlora hemma mot Luxemburg.

Nordirland förlorade kanske som väntat borta mot Italien.

En liten ljuspunkt var kanske ändå att Skottland såg till att ta en poäng hemma mot Österrike, sedan John McGinn kvitterat sent. Men i en tight grupp där även Danmark, Israel och Färöarna ingår hade full poäng på hemmaplan varit värdefullt.

Viktig match borta mot Israel för Skottland ikväll.

Filmreferensen är kanske särskilt på sin plats i detta fall. Wrexham, klassisk brittisk klubb med över 150 års historia i bagaget, helt och hållet supporterägd ända sedan 2011, har alldeles nyss blivit uppköpta av en amerikansk gruppering under ledning av den väldigt välkända Hollywoodstjärnan Ryan Reynolds och den kanske något mindre kända Rob McElhenney. Och Wrexhams supportrar är uteslutande överlyckliga!

För all del är det fullt möjligt att förstå Wrexham. Det har varit många och långa svåra år för klubben. För tretton år sedan åkte Wrexham ur Football League och har egentligen aldrig varit riktigt nära att ta sig tillbaka sedan dess. När Wrexham togs över av klubbens supportrar tre år senare var det som det brukar vara när detta sker för brittiska klubbar, Wrexham var en klubb på ruinens brant.

Wrexhams supportrar fick ändå upp klubben på fötter igen, Wrexham räddades som fotbollsklubb. På så vis kommer supporterägandet naturligtvis alltid behöva betraktas som en succé. Men det har varit kämpiga tio år, och kanske är det även så att orken faktiskt börjar tryta. Med nya ägare och med nya investeringar kommer självfallet även nya förhoppningar om framtida framgångar.

Hur blir då en amerikansk, eller snarare kanadensisk faktiskt, filmstjärna ägare av en fotbollsklubb från en gammal industristad i norra Wales? Ryan Reynolds kan nog för all del ha ett visst intresse för fotboll, men det är ju inte därför han går in som Wrexhams ägare. Han och hans partner måste rimligtvis ha någon egen motivationsgrund för att ta på sig detta projekt och formella ansvar.

Svaret landar i gränslandet av TV-content och marknadsföring. Här ska nämligen inte bara spelas fotboll utan här ska även produceras TV-serie. TV-bolagen får innehåll som det finns en stor etablerad marknad för. Reynolds och McElhenney får en plattform där de kan kränga både sig själva och produkter de representerar till en global publik. Allt kopplat till fotbollen som naturligt bidrar med både sportslig och social dramatik.

Varför skulle Wrexham vilja utsätta sig för detta att reducera sin klubb till vad som i praktiken riskerar bli en slags reality show? Risken att göras till karikatyrer av sig själva känns överhängande. Man anar ju att det inte kommer saknas underlag för kinkiga kontraster mellan Beverly Hills och Benny Hill så att säga. Och Sunderland gjorde sig själva till ett stående Netflixskämt genom att tvätta sin byk framför TV-kamerorna.

Wrexhams supportrar ser självfallet inte det där. Eller åtminstone ser de det inte alls lika tydligt som de ser möjligheten för Wrexham att ta sig tillbaka till Football League igen, och väl där så är det ju en ny resa. De ser det inte lika tydligt som de ser redan gjorda investeringar i klubben för nya spelare, utfästelser om att starta ett damlag, att investera i lokala anläggningar och så vidare.

Och vem säger egentligen att vi skulle ha sett det mer tydligt om vi själva var Wrexhams supportrar, eller befann oss i samma situation? Och visst är det lätt att framstå som ganska bror duktigt nedvärderande när man från sin egen bekväma plats i tillvaron tror, tycker eller tänker att det vore helt lätt att tacka nej till väldigt välbehövliga investeringar i klubben och i det lokala samhället. Lätt att säga, det är inte våra liv liksom.

Wrexhams supportrar menar också, inte utan goda skäl, att just TV-produktionen ger de nya ägarna ett väldigt starkt incitament att lyckas, att absolut inte misslyckas, eftersom det skulle vara en belastning för dem. På sätt och vis har ägarna alltså konstruerat sin egen oversight så att säga, och en slags lös garanti att de inte, som lite för många andra amerikanska ägare i engelsk fotboll, kommer kunna missköta klubben.

Om Wrexham misslyckas med sina nya ägare så kommer det onekligen att misslyckas framför öppen ridå, i alla fall under de närmaste åren. Det är ett incitament för ägarna att verkligen göra vad de kan. Samtidigt är det kanske lätt att överskatta skadan ett möjligt misslyckande skulle göra ägarna utanför möjligen Wales och brittisk fotboll. Men för de allra flesta vore det nog bara detsamma som en failad TV-serie, glömt imorgon.

Jämförelsen med Salford City ligger kanske väldigt nära till hands. En klubb med väldigt kända ägare, med start på en ungefär lika blygsam nivå som Wrexham, och som skildrat sin resa uppåt i det engelska seriesystemet framför TV-kamerornas granskning. Vad man än anser om Salford City så har det varit en väldigt framgångsrik satsning på relativt kort tid. Wrexham hoppas helt säkert kunna uppnå något liknande.

Salfords ägare är emellertid inte Wrexhams ägare. Salfords ägare kommer trots allt från fotbollen och kan framför allt fotbollen, och har en personlig koppling både till klubben och till samhället. Här finns hög ambition och kanske också en medial affektion, men det är ett ägande av klubben med helt genuina motiv, att vilja ge något tillbaka till fotbollen och till sitt lokala samhälle.

Att äga en brittisk fotbollsklubb som Wrexham med syfte att producera TV-serier och promota framför allt sig själva kan tyckas som ett tämligen tveksamt motiv. Men vad man kanske ändå då bör komma ihåg är att äga en fotbollsklubb i England, Wales etc under alla år har varit en fråga om just social status. Att äga en klubb gav hög status i staden och öppnade många dörrar. Detta är egentligen samma mekanism, fastän globaliserad.

Hur kommer det då gå för Wrexham? Omöjligt att svara på naturligtvis, men det finns skäl att hoppas på att det ska gå bra. Och om det nu visar sig att Wrexhams imperium likt sagans blir korrupt och förtryckande så får väl Wrexhams supportrar börja bilda sin alldeles egen rebellallians.

Påståendet att Man Utd har gjort framsteg under Ole-Gunnar Solskjaer kan för all del vara sant i rent teknisk mening. Man Utd slits t ex inte alls på samma sätt av konflikter som var fallet under större delen av José Mourinhos tid som manager. Man Utd ser även den här säsongen ut att ha skapat en säkrare mark för sig själva i tabellen, åtminstone vad gäller frågan om Champions League-spel eller ej.

Att kritisera Solskjaer som Man Utds manager riskerar kanske av det skälet bli lite klurigt, för de som av olika skäl vill försvara honom kommer alltid kunna peka just på att han har gjort framsteg och att han är bättre än sina företrädare. Här brukar då och då även slängas in det mer vaga och lätt falska påståendet att man inte vet någon som skulle kunna göra det bättre, mest för att ingen manager kommer med någon garanti.

Ole-Gunnar Solskjaer har gjort bra saker som Man Utds manager. Han är ingen total katastrof, som exempelvis managergeniet några år före honom. Hans man-management har varit betydligt bättre än hans föregångares, Man Utd är ett lag i hyfsad harmoni och inte längre ett lag i krig med sig självt. Man Utd är ett lag som åtminstone inte längre befinner sig i fritt fall i tabellen.

Men framsteg är ett relativt begrepp. Det är egentligen meningslöst att prata om några framsteg utan att faktiskt lyckas specificera frågan om framsteg mot vad. Vad är det man gör framsteg mot? Framsteg syftar på en specifik ambition och målsättning, och i just det här fallet är det väldigt uppenbart att Man Utds målsättning, oavsett om vi pratar om klubben eller specifika supportrar, går ut på att få spela Champions League.

Vad som alltså rimligtvis borde vara, för en klubb av Man Utds storlek och resurser, en absolut miniminivå av vad laget förväntas uppnå har således upphöjts till en ambition att sträva mot. En säsong där Man Utd tar sig till Champions League utan att vinna några titlar borde betraktas som en dålig säsong, men ingen katastrofsäsong. Plötsligt har detta istället upphöjts till något vi ska betrakta som en bra säsong.

Vi har sett detta förflyttande av målstolpar i en engelsk storklubb tidigare, närmare bestämt i Arsenal. Jag varningsflaggade för detta väldigt bestämt redan för en bra bit över tio år sedan, mot mängder av Arsenalsupportrars vilda protester. Idag befinner sig Arsenal där de gör. När jag nu alltså varningsflaggar för exakt samma sak om Man Utd så gör jag det till tonerna av många Man Utd-supportrars vilda protester.

Man Utds målsättning måste alltid vara att vinna ligan. Naturligtvis kommer man inte alltid lyckas med det, men det måste alltid vara ambitionen och målsättningen. Att inte lyckas med den ambitionen, och därför kvickt hitta på någon annan målsättning bara för att kunna hävda för sig själva att man ändå har lyckats, är fotbollens allra främsta form av det som brukar kallas för att slänga smink på en gris.

Man Utds påstådda framsteg under Ole-Gunnar Solskjaer gäller alltså ambitionen att ta sig till Champions League. Helt säkert en finansiellt viktig ambition för klubbens ägare, men knappast den ambition som några supportrar borde nöja sig med. Det är framsteg som tar sig uttryck i att Man Utd nog ligger närmare en Champions League-plats nu än för några år sedan, även om det också kan tyckas som en rätt bräcklig grund.

Men att Man Utd har kommit närmare Champions League-spel betyder inte att Man Utd också har kommit närmare att vinna ligatiteln. Att sluta tvåa istället för trea, om det nu är vad Man Utd gör, betyder inte nödvändigtvis att man därmed har kommit närmare ligatiteln. Och så länge Man Utd inte kommer närmare ligatiteln kan det möjligtvis handla om framsteg, men inte tillräckliga framsteg och inte rätt sorts framsteg.

Kanske hade det även kunnat räcka med någon form av tydliga tecken på att Man Utd snart är på väg att närma sig ligatiteln igen. Men sådana tecken fortsätter, om man ska vara ärliga med sig själva, att lysa med sin frånvaro. Möjligheterna för detta känns heller inte precis större när Solskjaer ger sig in i ett minst sagt rätt darrigt resonemang om hur detta med att vinna titlar inte är något riktigt värde på framsteg.

Jag begriper självfallet varför Solskjaer säger en sådan där sak. Han befann sig på tröskeln till en vecka där Man Utd i högsta grad riskerade att åka ur både Europa League och FA-cupen med buller och bång. Han lyckades undvika den ena fallgropen, men ramlade rätt ned i den andra. Naturligtvis säger Solskjaer detta för att dämpa pratet om misslyckande, både för honom själv och för laget.

Men vad sänder detta egentligen för signaler? Jo, att vinna titlar är i högsta grad det absolut främsta tecknet på framsteg för en klubb som Man Utd. Det var en gång i tiden, och Solskjaer borde veta detta bättre än alla andra eftersom han själv var med under en stor del av den tiden, då precis allting Man Utd andades för var att vinna titlar, stora såväl som små. Att Man Utd var framgångsrika så väldigt länge berodde just på denna vilja.

Detta vet naturligtvis Solskjaer. Han har själv tagit upp just den saken många gånger. Både när han först blev anställd och han så att säga närmast åberopade Alex Fergusons kultur och anda, och vid upprepade senare tillfällen i samband med kanske framför allt semifinaler i den ena eller andra cupen. Semifinaler som Man Utd och Solskjaer ofrånkomligen förlorat en efter en, så kanske färgar även detta hans syn.

Just Man Utds oförmåga att vinna titlar under Ole-Gunnar Solskjaer är den främsta kritiken mot honom som Man Utds manager, och därmed naturligtvis ett argument mot att förlänga kontraktet med honom. Det är inte bara att titlar har missats längs vägen, utan att Man Utd nästan utan undantag har förlorat varenda enskilt större och avgörande fotbollsmatch av högre kaliber och mot mer högkalibrigt motstånd.

Vilket gör att förtroendet för att Ole-Gunnar Solskjaer verkligen ska kunna åstadkomma riktiga framsteg med Man Utd, det vill säga framsteg som leder till titlar, inte bör vara särskilt högt och därför inte nödvändigtvis borde leda till några nya kontrakt. Men för dem vars syn på framsteg är att få delta i Champions League nästan varje år, åtminstone under första halvan av säsongen, så är det kanske en annan story.

Kanske bevisar Ole-Gunnar Solskjaer mig fel om detta. Antingen genom att vinna Europa League den här säsongen, eller genom att lyfta Man Utd till nya höjder och större titlar nästa säsong. Men det existerar inga som helst rationella skäl att tro att han skulle göra det. Men hoppas går ju!

Gareth Bale har definitivt börjat göra mer väsen av sig i Tottenhamtröjan under den senaste månaden, och det måste ha varit väldigt fint för Tottenhams supportrar att få se Bale och Harry Kane spela fotboll tillsammans. Bales återfunna form och motivation gladde både Tottenhams supportrar och intressant nog även Real Madrids supportrar, som därmed såg det som mer sannolikt att lyckas bli av med honom. Ty så charmiga äro Real Madrids supportrar.

Att säga att Bales uttalande har tolkats på ett sätt som därför borde göra både Tottenhams och Real Madrids supportrar gruvligt besvikna vore onekligen en omfattande underdrift. Bales ord har tolkats mer eller mindre unisont som så att han har för avsikt att återvända till Real Madrid och aldrig hade tänkt sig att spela för Tottenham mer än under just denna säsong. Och visst är väl detta vad orden kanske också säger. Men vad säger egentligen orden satta i sitt sammanhang?

Sammanhanget är ett långkok av pengar, politik och passion. Pengar eftersom Gareth Bale fortfarande sitter på ett kontrakt med Real Madrid som under det kommande året tickar in med i runda slängar £600,000 i veckan. Politik eftersom Gareth Bale klart och tydligt inte har varit nöjd med hur tillvaron i Tottenham har artat sig och därför kan antas vilja påverka detta. Passion eftersom Gareth Bale under en längre tid inte har visat något större engagemang för att faktiskt spela fotboll.

Pengarna är det naturligtvis så att Bale inte har någon lust att tacka nej till. Det är så att säga pengar han har rätt till. Hans ambition här måste alltså antas vara att i första hand bevaka sin tämligen starka förhandlingsposition och antingen få Real Madrid att pynta hela lönen för en spelare som inte rimligtvis kommer spela för klubben under detta år, eller i andra hand göra Real Madrid så benägna som möjligt att som under den här säsongen betala en andel av denna lön för Bale att spela för någon annan klubb.

Politiken handlar naturligtvis om att påverka Tottenhams agerande och beslutsfattande gällande den närmaste framtiden. Bale var en rejäl prestigevärvning för Tottenham och det är självfallet inte en spelare de vill se försvinna efter endast en säsong. Alltså har Bale rimligtvis ett visst inflytande. Bales markering att han har ett år kvar med Real Madrid kan t ex vara en väldigt tydlig signal till Tottenhams styrelse om hur de borde förhålla sig till José Mourinhos framtid exempelvis.

Passionen handlar kanske mer om Bale själv. Hur intresserad och motiverad är han egentligen av att spela fotboll? På något sätt är det talande att Bales förklaring varför han ville ha speltid hade mer att göra med Wales landslag än sin egen klubbkarriär. Efter EM i sommar har Bale kanske inte längre samma intresse av att faktiskt spela, och det som drev honom att söka sig tillbaka till Tottenham finns kanske inte där längre. Alternativt hägrar då ett stundande VM. Det beror så klart på hur VM-kvalet går.

Här finns alltså alla skäl i världen att inte nödvändigtvis tolka Gareth Bales uttalande som att han absolut inte vill spela mer för Tottenham utan hellre återvänder till Real Madrid, som ju många valt att tolka honom. Hans uttalande ska mer ses som ett slags schackdrag än ett bokstavsfundamentalistiskt markstamp. Är inte sammanhanget tillräckligt för att se det går det så klart att ana i Bales något vaga formuleringar. Han pratar om planer och originalplaner, och sådant är per definition föränderligt.

Gareth Bale vet att Real Madrid inte vill ha honom kvar och definitivt inte vill betala honom någon lön, i synnerhet inte hela den lön han har rätt till. Gareth Bale vet också att Tottenham väldigt gärna vill ha honom kvar, och är nog beredda att sträcka sig rätt långt för att se till att så blir fallet. Det finns ingen anledning att lägga in något mer i Gareth Bales avsiktsförklaring under veckan än just en insikt om detta läge. Gareth Bales uttalande var inte en deklaration, utan början på en förhandling.

Vilket framgår mellan raderna.

Den där frågan har det brottats med i media egentligen ända sedan det stod klart att Qatar skulle arrangera VM 2022. Otaliga studier har gjorts sedan dess som visar på mer eller mindre förfärliga förhållanden för Qatars många gästarbetare, och organisationer för mänskliga rättigheter som t ex Amnesty har uttryckt sin djupa misstro.

Turerna inom den europeiska och västerländska fotbollen har väl varit de tämligen förutsägbara. Händerna har vridits, och det har uttryckts djupa bekymmer, alla har bemödat sig med att säga alla de rätta sakerna, men när det kommer till att faktiskt göra någonting alls så är det inte mycket bevänt med saken alls.

Möjligen är det Norge som har tagit saken ett litet steg längre, där vissa klubbar helt enkelt har beslutat driva inom sitt nationella fotbollsförbund att landet ska bojkotta mästerskapet. Man kan väl säga att de svenska klubbarnas försök att göra gemensam sak rätt mycket påminner om de vaga svenska utfästelserna till Finland inför vinterkriget.

Och i England har det väl egentligen över huvud taget inte ens varit någon diskussion om att bojkotta VM. Dels är inte klubbarna politiska folkrörelser där på samma sätt som de är i Norge och Sverige. Dels är England självt kanske så uppfyllt av tankegången av att för första gången vara en av de faktiska VM-favoriterna.

(Mer om den saken i en kommande blogg.)

Att kunna vinna VM trumfar naturligtvis något allmänt flummande om mänskliga rättigheter i ett land man ändå inte bryr sig så värst mycket om. Nu vet jag i och för sig inte i vilken utsträckning de norska och svenska klubbarna faktiskt är bättre människor de, eller hur mycket som är politiskt poserande utan någon egentlig effekt.

Vad som kanske framför allt har fått engelska och europeiska klubbar att gnöla över detta VM har naturligtvis ingenting alls att göra med mänskliga rättigheter, även om det kanske i vissa fall kanske skönmålas på det sättet. Snarare är det då det rent pragmatiska att de helst av allt slipper skicka iväg sina spelare till ett VM mitt under tänkt säsong.

FIFA har naturligtvis haft ett ansvar att det har blivit på detta sätt. Men de har länge visat att de bryr sig oändligt mycket mer om att cashen ska in än om att värna något slags ansvar för mänskliga rättigheter och allmän anständighet. Men jag antar att om man tittar efter FIFA som moralens väktare så är man rätt snett ute redan från början.

Vilket inte utesluter att man ändå stör sig rätt hårt på FIFA:s sätt att försöka blanda ihop korten dels genom den gamla slagdängan att fotboll inte har med politik att göra, dels genom den tämligen skenheliga ståndpunkten att de tror mer på förändring genom inklusion än genom exklusion.

FIFA har naturligtvis inget större intresse alls av att faktiskt förändra någonting. Detta är istället bara ett sätt att rationalisera sitt eget redan fattade beslut och ge det ett mer vackert ansikte utåt. Att fotboll inte är politik, vilket fotbollens pampar alltid ljuger när de vill ducka kritik, rimmar för övrigt rätt illa med en påstådd vilja att verka för förändring.

Vad FIFA hade kunnat göra och vad FIFA borde ha gjort för länge sedan är så klart att bara bestämma att för att ett land ska kunna arrangera ett VM i fotboll så måste detta land ansluta sig till och punkt för punkt följa FN:s gemensamma deklaration om mänskliga rättigheter. Eller hade FIFA ansett detta vara för ”exkluderande”?

Men ansvaret vilar naturligtvis inte bara på FIFA. Det vilar även på de kontinentala förbunden såsom UEFA m fl, och deras medlemmar som i sin tur är alla de nationella fotbollsförbunden. De hade naturligtvis haft alla möjligheter i världen att verkligen göra sina röster hörda, genom t ex en bojkott, om det var vad de verkligen ville.

Men det loppet känns ju minst sagt rätt kört vid det här laget. Enkom det faktum att UEFA:s alla länder nu precis är på väg att börja kvalspela till detta VM säger oss att några sådana insatser var aldrig någon gång aktuella på riktigt. Även för sådana som FA och SvFF så är pengarna i slutänden långt mycket viktigare än principerna.

Samtidigt sitter vissa och vurmar om landslagsfotbollen för att den är mycket mer äkta och inte alls lika kommersiell som klubblagsfotbollen.

:::

Alla dessa män som absolut inte bryr sig det minsta lilla alls om någon damfotboll har haft några väldigt bråda dagar inte bara med att inte bry sig det minsta lilla alls utan även med att berätta för alla som kan höra hur mycket de alltså inte bryr sig alls.

Det var nyheten att Sky Sports och BBC har köpt TV-rättigheterna för Women’s Super League över den kommande treårsperioden för £24m som briserade som en bomb under måndagen i engelsk fotboll. Ett stort steg för damfotbollen naturligtvis.

Uppenbart är det alltså så att några faktiskt bryr sig om damfotbollen. Bara i England verkar några bry sig så pass mycket att de faktiskt är villiga att betala £24m för den. Här kan man alltså säga att marknaden har sagt sitt.

Avtalet ger den engelska ligan, de engelska klubbarna och inte minst alla deras spelare betydligt bättre möjligheter att utvecklas. Det är ett stort steg mot att göra WSL till den främsta ligan för damfotboll i världen.

Och den som möjligen till vardags tycker att Premier League är ett namn som låter lite drygt och arrogant kan ju för all del suga lite på namnet Super League. Vilket för övrigt är vad jag tycker ligan borde heta, utan något Women’s framför.

Absolut ingen skulle få för sig att kalla Premier League för Men’s Premier League.

Bara i League One exempelvis så skiljer sig antalet matcher så till den grad att vissa lag har nio matcher kvar av säsongen samtidigt som andra lag fortfarande har 13 matcher att spela, och naturligtvis allting däremellan. Exakt samma sak är fallet i League Two. Detta är ännu en faktor som kan komma att spela en stor roll för hur säsongen slutar, då vissa klubbar kommer att tvingas till ett helt vansinnigt spelschema sista månaderna.

Med någonstans mellan 9-13 matcher kvar att spela så börjar det samtidigt bli möjligt att ana mållinjen för säsongen. Vi befinner oss alltså på upploppet av båda dessa ligor, där varenda poäng börjar bli livsviktig och nerverna befinner sig på utsidan av kroppen. För vissa klubbar handlar det om att försvara en position de redan har, och för andra klubbar gäller det snarare att försöka erövra en position av någon annan klubb.

Toppstriderna är kanske det som är mest intressant, och här kompliceras ekvationen naturligtvis av det playoff som ökar antalet klubbar som krigar om uppflyttning i mycket hög utsträckning. Att skriva om playoff-spelet blir däremot en fråga för senare. För detta ändamål räcker det ganska långt att titta på respektive ligas topp fem, kanske med tillägg av ytterligare observationer.

:::

LEAGUE ONE

https://www.bbc.com/sport/football/league-one/table

(1) Hull City – 69 poäng på 37 matcher

Såg ett tag ut att defilera hem League One men hade två besvärliga månader i januari och februari. Då såg det ett tag ut som om Grant McCann skulle få sparken. Men 16 poäng på de senaste sex matcherna har stoppat raset, även om Hull City riskerar bli passerade av både Peterborough och Sunderland om de tar sina hängpoäng. Men Hull City är i högsta grad med i striden att ta sig tillbaka till EFL Championship.

(2) Peterborough United – 66 poäng på 35 matcher

På något sätt lyckas Peterborough alltid vara rasande underhållande med mängder av mål både framåt och bakåt. Peterborough har befunnit sig i toppen av tabellen mer eller mindre hela säsongen, men med endast en enda vinst på de fem senaste matcherna ser det ut som om Peterborough är på väg att tappa formen när den kanske behövs som allra mest. Men det blir minst playoff för Peterborough.

(3) Sunderland – 64 poäng på 35 matcher

Glädjen bara sprutar runt Sunderland under nya ägare och nytt management. För en dryg vecka sedan vann Sunderland EFL Trophy på Wembley och laget har nu spelat nio matcher i rad utan förlust och vunnit sju av dessa. Sunderland har därmed stigit som en raket i tabellen och hotar i högsta grad om automatisk uppflyttning. Men man oroar sig lite för hur Sunderland mentalt klarar ett playoff.

(4) Lincoln City – 62 poäng på 36 matcher

Bara tre vinster på de senaste 13 matcherna och fem förluster på dessa. Lincoln Citys dåliga två månader har gjort att laget har ramlat ur frågan om automatisk uppflyttning och nu istället i första hand måste fokusera på att inte tappa ytterligare mark ner till lagen som jagar dem underifrån och på så sätt kunna försvara sin playoff-plats. Med en handfull poängs försprång är det något Lincoln City borde kunna klara.

(5) Doncaster Rovers – 57 poäng på 34 matcher

Laget som åkte ur EFL Championship förra säsongen krigar vidare för att möjligen kunna ta sig tillbaka. Någon automatisk uppflyttning kommer det med största sannolikhet inte bli för Doncaster Rovers som tvärtom befinner sig svårt indragna i en mycket tät strid för att kunna behålla sin playoff-plats. Bakom dem jagar klubbar som Charlton, Portsmouth och Ipswich, vilka samtliga bytt managers för att boosta sina chanser.

Mitt League One-tips: Automatisk uppflyttning kommer stå mellan de tre översta klubbarna som har öppnat upp ett försprång i poäng. Jag tror att Hull City och Sunderland tar de två uppflyttningsplatserna. Peterborough spelar playoff där jag tror att de kommer få sällskap av Charlton, Portsmouth och Lincoln City.

:::

LEAGUE TWO

https://www.bbc.com/sport/football/league-two/table

(1) Cheltenham Town – 65 poäng på 36 matcher

Kommandot i tabelltoppen har Cheltenham som också har haft det under större delen av säsongen. Men det är ett getingbo om de tre automatiska uppflyttningsplatserna med fem-sex lag inom ett tämligen ringa poängavstånd. Cheltenhams resultat har varit lite upp och ned på slutet men man visar även upp en viktig egenskap i att inte förlänga ett dåligt resultat till längre sviter av dåliga resultat.

(2) Cambridge United – 64 poäng på 37 matcher

Möjligen den lite udda fågeln häruppe i tabellen där kanske inte alltför många hade gissat på dem inför säsongen. Cambridge har samtidigt ett bra och positivt spelande lag som vinner mycket på en relativt hög grad av kontinuitet. Kommer förmodligen få kämpa för att behålla en automatisk uppflyttningsplats, men en playoff-plats börjar snart kännas som något Cambridge kan räkna hem.

(3) Forest Green Rovers – 61 poäng på 35 matcher

Hade höga ambitioner inför säsongen och satsade stort. Att säga att det har gått precis som tänkt är kanske att ta i, men det vore minst lika fel att säga att satsningen skulle ha misslyckats med Forest Green Rovers på uppflyttningsplats med cirka tio omgångar kvar av säsongen och ett av lagen som borde ha bäst chans på att faktiskt lyckas ta sig upp i League One.

(4) Bolton Wanderers – 60 poäng på 36 matcher

Den krisande klubben verkar ha hittat vinnarformen mot slutet av säsongen, och lagets erfarenhet tillsammans med detta momentum kan göra dem till ett allvarligt hot både om automatisk uppflyttning men även i ett eventuellt kommande playoff. Bolton borde inte befinna sig i League Two till att börja med så klart, och kanske är de på god väg att se till att tillvaron där endast blir ettårig.

(5) Morecambe – 59 poäng på 36 matcher

Ännu en kanske något udda fågel. Det är svårt att se att Morecambe skulle orka med att blanda sig i striden om automatisk uppflyttning. Istället måste det viktigaste för dem nog vara att försvara sitt försprång i poäng mot jagande klubbar nedifrån med färre matcher spelade, såsom i första hand Exeter City och Salford City, som så sent som igår sparkade Richie Wellens sedan Salford vunnit endast en av sina senaste åtta matcher.

Mitt League Two-tips: Automatiskt uppflyttade till League One misstänker jag att Cheltenham, Forest Green Rovers och Bolton Wanderers blir. Cheltenham lyckas hålla i sitt lilla försprång i poäng, och Forest Green Rovers och Boltons tyngd avgör i slutet. Till playoff tar sig utöver Cambridge även Newport County, Exeter City och Salford City.

Med detta framställer de sig väldigt gärna som högst principiella, med anledning av de omfattande moraliska betänkligheter som omgärdar detta VM och dess värdland. Man kan så klart fundera över om att framstå som principfasta i själva verket är själva syftet, eller om det till och med är mer kalkylerat än så. Nämligen att klubbarna helst slipper se sina spelare dra iväg på ett VM mitt under den vanliga säsongen.

Onekligen har vi ett annorlunda landslagsuppehåll framför oss givet att många klubbar helt enkelt kommer vägra att släppa sina spelare, med hänvisning till diverse regler med anledning av pandemin. Osäkerhet kring dessa frågor kombineras med att på grund av det tajta spelschemat så ska det minsann inte spelas bara två VM-kvalmatcher som vanligt under detta uppehåll, utan istället hela tre stycken.

Man kan väl så klart tänka sig vad klubbarna anser om den här saken. England ska nu spela tre matcher på sex dagar, med början på torsdag mot San Marino, därefter match på söndag borta mot Albanien och därefter en hemmamatch på onsdag mot Polen. De två sista matcherna lär sätta mycket av tonen för den här VM-kvalresan. Europeiska VM-kval är alltid betydligt lurigare än EM-kvalen, och England har inte fått en lätt grupp.

Gareth Southgate har under veckan tagit ut Englands landslagstrupp. Det var en uttagning som på något rätt typiskt engelskt sätt lyckades med konststycket både att väcka bestörtning och inte väcka något större uppseende alls. Vilket kanske signalerar hur landslagsfotboll generellt har blivit något av det absolut viktigaste som ingen längre bryr sig någonting om alls.

Alltså kanske det finns en poäng att sammanfatta de åtta främsta pratpunkterna runt Englands VM-kvaltrupp, inför de kommande matcherna mot San Marino, Albanien och Polen.

(8) Jadon Sancho, Jack Grealish och Jordan Henderson

Först och främst alltså spelarna som inte är med men som skulle ha varit med om de hade varit hela och friska. Framför allt tänker man sig kanske att Henderson och Sancho hade ingått i Southgates planer för startelvan, eftersom han ännu inte riktigt lyckats lista ut hur han ska använda Grealish.

(7) John Stones

Möjligen den spelare som har vunnit allra mest på Man Citys något mer tillbakadragna taktik den här säsongen. Stones såg nästan ut att vara på väg bort från Man City, och hans problem med speltiden fick honom att även petas av Southgate. Men den här säsongen har blivit en renässans för Stones. Och nu är han tillbaka i landslaget.

(6) Jordan Pickford

Hyllad som en hjälte under VM senast men kraftigt ifrågasatt under säsongerna som följt på detta VM. Många menar nu att Pickford inte bör vara Englands målvakt i EM, men det är svårt att se Southgate peta Pickford redan då. Pickfords skada öppnar däremot upp för Southgate att värdera andra möjliga målvakter för tiden efter EM.

(5) Ollie Watkins

Den i mina ögon kanske roligaste uttagningen i denna VM-kvaltrupp. För mindre än ett år sedan spelade Watkins i EFL Championship med Brentford. Men Watkins är knappast med i den här VM-kvaltruppen som någon slags affirmative action, hans säsong med Aston Villa motiverar hans uttagning. Smart och hårt arbetande anfallare.

(4) Jude Bellingham

Vansinnigt talangfull 17-åring från Birmingham som Dortmund norpade framför näsorna på Man Utd i somras. Har fått en hel del speltid med Dortmund under säsongen, vilket helt säkert var ett stort skäl varför han valde dem, och har slagit många med häpnad. Än så länge kanske mest med för att se och lära. Om han får resa det vill säga.

(3) Patrick Bamford

Vidare till en spelare som inte är med fast han kunde vara med och kanske borde vara med. Leeds supportrar höjde onekligen lite på ögonbrynen av att Bamford inte kom med, med 13 mål i bagaget och en av Premier Leagues taktiskt mest begåvade anfallare. Hård konkurrens för all del, men det gör lite ont att Bamford inte kommer med.

(2) Jesse Lingard

Har man haft sina sympatier i Man Utd de senaste tio åren så är det omöjligt att inte glädjas med Lingard åt dennes plötsliga framgångar i West Ham. Dessa framgångar har nu tagit honom tillbaka in i Englands landslagstrupp, vilket kanske samtidigt mest känns som en effekt av att Southgate känner till och gillar spelaren, mer än rena meriter.

(1) Trent Alexander-Arnold

Överlägset den största snackisen med denna VM-kvaltrupp är att Alexander-Arnold petats. Reece James och Kieran Trippier har gått före. Inget mot dem, men det har väckt en och annan motiverad fråga kring hur Southgate faktiskt värderar sådana här saker som form, förtroende och lojalitet att det räcker med några dåliga månader för att bli petad.

West Hams och David Moyes kanske något oväntade renässans fortsätter. Laget har för all del förlorat två av sina tre senaste matcher, men det var samtidigt två på förhand rätt besvärliga bortamatcher i Manchester. Nu är det alltså dags för ännu en stormatch för West Ham, den här gången på hemmaplan, och West Ham borde nog rimligtvis känna att de har alla chanser i världen att vinna den här matchen.

West Hams chanser till Champions League har kanske minskat en smula de senaste veckorna, åtminstone är det känslan. För all del är de matematiskt fortfarande i högsta grad med i racet. Men det börjar väl kännas som att antingen behöver Chelsea drabbas av pyspunka under de åtta-nio sista omgångarna eller så behöver Leicester drabbas av ett minst lika omfattande ras som förra säsongen.

Nu ska för all del inte det hållas emot David Moyes. Absolut ingen hade förväntat sig inför säsongen att West Ham skulle ha ens en avlägsen chans på en europeisk cupplats, istället trodde nog många att West Ham skulle få fajtas i tabellens andra ände. Även om West Ham inte tar sig till Champions League så har de den här säsongen överträffat alla förväntningar, även om dessa förväntningar var alldeles för låga till att börja med.

Men det mesta i London dessa dagar handlar om Tottenham. Av väldigt lätt insedda men rätt deprimerande skäl. Förlusten mot Arsenal förra helgen följdes under veckan upp med en mer eller mindre osannolik 0-3-förlust mot Dinamo och Tottenham är alltså utslagna ur Europa League trots att de vann den första matchen med 2-0. Obegripligt naturligtvis, även om det på samma gång så klart är fullständigt begripligt.

Om José Mourinho kunde ha ansetts kasta sina bästa spelare framför bussen efter matchen mot Arsenal så var det hela laget som den här gången fick den alldeles speciella Mourinhobehandlingen, i en närmare åtta minuter lång rant som faktiskt slår det mesta vi har hört av Mourinho genom åren. Allt detta är naturligtvis väldigt bekant från slutet av Mourinhos perioder i både Chelsea och Man Utd.

Hugo Lloris tog till orda efter matchen mot Dinamo och menade att Tottenham brukade vara ett lag där alla drog åt samma håll, och där alla kämpade för varandra, men att så nu inte längre verkar vara fallet. Ett minst sagt uppseendeväckande medgivande. Men att det blir på det viset är kanske inte så konstigt när signalen från ledarskapet hela tiden är att skydda sig själv alltid är viktigare än att skydda laget.

Tottenham ska naturligtvis inte förlora mot Dinamo, och hade heller inte gjort det under något som helst normala omständigheter. Laget spelade med vad som har kallats för dålig attityd, laget var kanske uttaget med vad som skulle kunna kallas för dålig attityd, och det är rätt svårt att sitta vid sidan av och titta på den här matchen och inte se det som att Tottenhams spelare helt enkelt visar Mourinho långfingret.

Tottenhams mission statement från klubbledningen är att resten av säsongen nu handlar om att vinna Ligacupen samt sluta bland topp fyra i ligan. Vilket känns som ett självklart uttalande, vad skulle annars vara ambitionen?! Ligacupfinalen kan för all del sluta precis hur som helst, men med Tottenhams humör för närvarande är det svårt att se att de skulle lyckas slå sig in bland de fyra bästa, fastän de bara ligger tre poäng off.

Under fredagen kom det så kallade breaking news att om Tottenham inte kvalificerar sig till Champions League nästa säsong så kommer Mourinho få sparken. Svårt att säga om det verkligen ligger till på det viset, annat än att det naturligtvis känns som en fullt rimlig tankegång, samt att det kom från en källa som faktiskt har ett rätt bra facit vad gäller att knäcka sådana här storys.

Hur som helst öppnar det ju upp den rätt intressanta frågeställningen för Tottenhams supportrar vad de faktiskt hade föredragit, att sluta bland de fyra bästa och få spela i Champions League nästa säsong, eller att Mourinho fick sparken? Här svarade nästan 75% att de hellre såg Mourinho få sparken, även om timingen på frågan så klart lär påverka svaren. Alternativet att sparka Mourinho ändå finns naturligtvis det också.

Ligacupfinalen börjar hur som helst framstå som något av José Mourinhos sista strid i engelsk fotboll. Det som en gång i tiden blev hans första titel med en engelsk klubb kan mycket väl även bli hans sista. Men utöver det gäller det naturligtvis att försöka samla ihop spillrorna efter den gångna veckan och åtminstone ge sig själva chansen att en av de där platserna bland topp fyra.

Här finns sannerligen ingen tid att spilla, för den första matchen i det projektet är redan ikväll en på pappret mycket tuff bortamatch mot Aston Villa. Att döma av veckan som gått är det en match som just nu är väldigt svår att se Tottenham lyckas vinna. Men om de skulle vinna så kan det kanske ge dem den push de ändå behöver att ändå på något sätt krångla sig vidare till Champions League.

Och då vore det kanske ändå så att London i själva verket är vitt?!

:::

FA-CUPENS SJÄTTE OMGÅNG

Southampton gjorde processen mycket kort med Bournemouth, och Man City lyckades krångla sig vidare efter en vinst mot Everton. Under söndagen ska det alltså avgöras vilka som gör dessa båda sällskap i semifinalerna på Wembley.

Chelsea vs Sheffield United

Det kan inte ha klagats alltför mycket på den här lottningen för Chelsea när den väl gjordes, men sedan dess har alltså Chris Wilder avgått eller fått sparken, beroende på vem man frågar, och ser väl ärligt talat ut som ett slaget lag.

Efter triumfen mot Atlético Madrid under veckan är det säkert skönt för Chelsea att kunna få en lite lugnare uppgift. Förmodligen är detta det enda orosmomentet för Chelsea i den här matchen, att så att säga inte slappna av alltför mycket.

Leicester vs Man Utd

Efter att precis ha svettat sig igenom en riktigt jobbig cupmatch på bortaplan mot Milan är det några dagar senare alltså dags för ännu en, mot Leicester. Tvåan och trean i ligan möter alltså varandra i en tuff (hrrmm) kvartsfinal.

Inte att undra på att Ole-Gunnar Solskjaer lite oroligt i början av veckan menade att Man Utds framsteg inte skulle mätas med cuptitlar. Han såg den fullt realistiska risken att Man Utd skulle åka ur två cuper inom loppet av fyra dagar.

Nu undvek Man Utd alltså den första fallgropen, och kan kanske undvika även den andra fallgropen ikväll om de spelar bra. Leicester är en potentiellt mycket tuff motståndare, men även i sådana här sammanhang rätt oförutsägbara i sin nivå.

Jag har irriterat mig en längre tid på att Leicester sällan verkar riktigt ge järnet i de inhemska cuperna. Det är två titlar de mycket väl skulle kunna vinna, om de bara gav sig fasen på det, men det känns aldrig som att de riktigt satsar fullt ut på det.

Just den här säsongen kan jag kanske ha lite större förståelse för det. Leicester sitter på en av Champions League-platserna, och har den inte helt behagliga upplevelsen från förra året att ha tappat denna plats under slutet av säsongen.

Något fick jag kanske intrycket av Leicesters båda matcher mot Slavia Prag att det nog var matcher de ville vinna men att det fanns viktigare saker för dem den här säsongen än att vinna. Risken är att samma tänkande präglar även deras FA-cupdeltagande.

Även om det naturligtvis hade känts både som slöseri med en möjlighet till en cuptitel, endast tre vinster från denna titel, och som slöseri med energi efter att redan ha spelat och vunnit tre matcher i FA-cupen för att ta sig hit till att börja med.

Matchen har hur som helst stor potential att bli både bra och spännande.

Både Brighton och Newcastle kommer in till matchen med något som åtminstone liknar ett slags positivt momentum. Brighton vann kanske något oväntat i förra omgången borta mot Southampton, lagets första vinst på en och en halv månad. Newcastle har även om de inte vunnit någon av sina tre senaste matcher heller inte förlorat någon av dem, och de många poängen små blir kanske till slut till en (tillräckligt) stor å.

Matchens psykologi kommer naturligtvis präglas i hög utsträckning av hur fredagens match mellan Fulham och Leeds slutade. Om Fulham vann den matchen så har de satt en rejäl press både på Brighton och på Newcastle. Fulham är kanske lite märkligt på samma gång det kanske svagaste laget på pappret av de tre i den interna minitabellen, men även det lag med mest momentum för närvarande.

Just den dynamiken känns genomgående i nedflyttningsstriden, som i dess relevanta delar för närvarande står mellan Fulham, Newcastle och Brighton. Alla tre lagen befinner sig inom tre poäng från varandra, med Fulham med en match mer spelad inför den här omgången. Fulham är ett lag på uppgång, Newcastle känns som ett lag på nedgång, och Brighton befinner sig kanske rätt stilla där de alltid befunnit sig.

Ett annat gemensamt tema för samtliga tre lag är att de har engelska managers. Scott Parker, Steve Bruce och Graham Potter slåss alltså med varandra för att undvika nesan att bli nedflyttade till EFL Championship. Här vore det kanske varken någon större överdrift eller förenkling att säga att Parker och Potter står för en betydligt mer modern och progressiv form av engelsk fotboll än Bruce.

Här är det inte minst intressant att observera den tämligen fundamentala skillnaden i hur stora delar av den engelska media- och analytikerkåren bedömer och bemöter framför allt Steve Bruce och Graham Potter, dagens båda kombatanter. Här gäller det självfallet även att försöka rensa för hur vi i Sverige har en rätt tydlig benägenhet att vilja titta på Graham Potter med väldigt rosenrödtintade glasögon.

Vi kan börja med att konstatera de uppenbara likheterna i objektiva omständigheter mellan Potter och Bruce. Båda är engelska managers så där finns finns ingen bias i att hypa vare sig engelsmannen eller den häftige utlänningen som vi annars kan se vissa exempel på. Båda är managers för lag som befinner sig svårt indragna i Premier Leagues nedflyttningsstrid, en futtig poäng skiljer lagen åt.

Graham Potter har i princip varit ifrågasatt redan från det att han anställdes. Att anställa honom var ett utslag av hybris av Brighton menade en närmast enig engelsk expert- och analytikerkår. Det togs för givet att Brighton skulle åka ur Premier League. Kritiken mot Potter har mildrats men finns där alltjämt i bakgrunden, och vid varje förlust av poäng för Brighton dyker samma kritik upp i en form eller annan.

Steve Bruce har för all del varit ifrågasatt han också, men kanske ändå i huvudsak av de egna supportrarna. Här har stora delar av den engelska media- och analytikerkåren tvärtom ansträngt sig för att rida ut till Bruces försvar, på ett sätt som många gånger närmast liknar ett slags försök att gaslighta Newcastles supportrar. Bruce framställs oftast som en skicklig manager som gör vad som går med futtiga förutsättningar.

Om vi väljer att titta enbart på tabellplacering och antal poäng mellan Brighton och Newcastle går det kanske att tycka att det är är lite märkligt. För givet att det är närmast identiskt så borde det kanske ändå rimligtvis vara så att Graham Potter och Steve Bruce bedöms och beskrivs på ungefär exakt samma sätt. Här borde åtminstone finnas några större skillnader åt varken ena eller andra hållet.

Redan här är det alltså märkligt med så vitt skilda narrativ runt respektive manager. Då har vi heller inte vägt in de båda klubbarnas status och storlek. Graham Potter är manager för Brighton, Steve Bruce är manager för Newcastle. Det torde inte vara helt fel att säga att Brighton i relativ mening överpresterar genom att ligga där de ligger i Premier League, samtidigt som Newcastle i själva verket underpresterar.

Just den kalkylen är så klart varken helt och hållet Graham Potters förtjänst eller helt och hållet Steve Bruces fel. Men båda har ändå en stor del i denna kalkyl. Vad vi alltså ser i den engelska expert- och analytikerkåren är ett i huvudsak negativt narrativ runt en i grund och botten överpresterande manager i Potter, och ett i huvudsak positivt narrativ runt en i stora delar underpresterande manager i Bruce.

Orsakerna till detta kan diskuteras. En tanke som ligger nära till hands är att Bruce till skillnad från Potter är en av den engelska fotbollens good old boys, med många vänner och gamla spelarkollegor just nu i den engelska expert- och analytikerkåren. Potter på samma gång kom kanske lite fel in i det redan från start genom att råka bli ersättaren för en annan av engelsk fotbolls good old boys i Chris Hughton.

Men det är en bias som enligt mig även speglar en grundläggande konservatism vad gäller synen på engelsk fotboll, och säkert i många fall en omfattande okunskap om den mer moderna fotbollen. Vi ska heller inte underskatta betydelsen av confirmation bias. Experterna och analytikerna sade saker om både Potter och Bruce från start, och experter och analytiker gillar inte att behöva korrigera sig själva.

Allt detta är självfallet särskilt intressant just denna lördag eftersom Brighton och Newcastle nu faktiskt möts, och det därför är fullt möjligt att studera dessa narrativ i realtid både inför och efter en match. Att vilka som vinner respektive förlorar kvällens match mellan Brighton och Newcastle kommer kunna ha en mycket stor betydelse för vilka som håller sig kvar respektive åker ur Premier League är solklart.

Lika självfallet är det däremot inte att vem som vinner eller förlorar mellan Graham Potter och Steve Bruce ikväll kommer ha någon som helst betydelse för narrativen som omger dem. Narrativ tenderar att förändras mycket mer långsamt än verkligheten.

:::

FA-CUPENS SJÄTTE OMGÅNG

På tal om konservatism inom engelsk fotboll kan man så klart fundera en sväng på hur det kommer sig att man envisas med att kalla FA-cupens kvartsfinaler för det betydligt mindre dramatiska sjätte omgången?!

Åtminstone är jag så medvetet konservativ i detta avseende att jag väljer att kalla det för sjätte omgången, inte kvartsfinaler. Jag reagerar även med visst ogilande varje gång jag ser svensk media prata om FA-cupens kvartsfinaler.

Men kanske är det ändå inte något som stör mig riktigt lika mycket som när det skrivs om Sheffield, Bristol etc.

Bournemouth vs Southampton

Sydkustderby i kvartsfin… hrrm, den sjätte omgången! Nu är det förvisso med Portsmouth som Southampton av tradition har haft den värsta rivaliteten, men det ligger nog och puttrar där under ytan med andra lag från regionen också.

Southampton förlorade ju mot ett annat sydkustlag förra helgen i ligan, det vill säga mot Brighton. Att förlora två matcher i rad mot andra lag från regionen är helt säkert inget de vill uppleva. Southampton har även lite av en stolt cuptradition att försvara.

Everton vs Man City

Everton lever för all del fortfarande i kampen om Champions League-platser och europeiska cupplatser i övrigt. Men det börjar ändå kännas som om de är på väg att tappa fotfästet lite i den fajten. Vilket så klart inte är oväntat.

Men i FA-cupen lever Everton naturligtvis i högsta grad. Carlo Ancelotti är nog redan väldigt uppskattad som manager i Everton, men skulle han ta Everton till klubbens första titel sedan 1995, även då FA-cupen, vore han kvickt kanoniserad.

Nu står självfallet ingen lätt match på programmet här i den sjätte omgången, men samtidigt långt ifrån en omöjlig match. Åtminstone inte för ett annat Premier League-lag som verkligen väljer att gå plattan i mattan i cupen. Vilket tyvärr sällan händer.

Pep Guardiola tog nyss Rodrigo tror jag det var i öronen sedan denne börjat prata om att kanske vinna alla fyra titlar den här säsongen. Säkert klokt så klart, den pressen behöver inte Man City, och Guardiola gillar ju att själv bestämma hur han ska betygsättas.

Men visst finns där en klar möjlighet. Ligan är i praktiken redan vunnen. Champions League hör de till de stora favoriterna i. Och när det kommer till engelskt cupspel har de visat sig fruktansvärt svåra att besegra med konventionella medel.

Everton är ett av de återstående lagen som åtminstone borde kunna göra det.

Den mest imponerande bedriften i de respektive åttondelsfinalerna måste man nog säga att Chelsea svarade för. Väldigt få trodde nog när lottningen gjordes att Frank Lampards Chelsea skulle ha någon större chans att faktiskt rubba Atlético Madrid. Men Thomas Tuchels Chelsea gjorde ärligt talat processen rätt kort med Atlético. Vilket fick många att prata om Chelsea som en av favoriterna i Champions League.

Av de åtta lagen som återstår i Champions League är det nog för all del sant att det nog bara är Dortmund och Porto som får betraktas som riktigt långa outsiders till att faktiskt vinna hela turneringen. På så sätt kan det för all del stämma att Chelsea hör till de övriga sex lag som kan hävda en hyfsat hög procent i sannolikhet att faktiskt vinna Champions League.

Men sedan kommer självfallet andra aspekter in längs vägen. Dagsformen spelar minst sagt rätt stor roll i dessa sammanhang. En enda dålig match kan naturligtvis sabotera en hel säsongs arbete. Spelstilar spelar naturligtvis roll även det, vissa lag passar helt enkelt andra lag bättre och sämre. Sammantaget gör detta Champions League notoriskt svårt att förutse, åtminstone från och med detta stadium av turneringen.

Från och med kvartsfinalerna är det helt öppen lottning. Tidigare gruppettor kan alltså lottas mot varandra, precis som att lag från samma länder kan träffas på varandra redan i kvartsfinalerna även de. Med tre engelska lag i kvartsfinalerna är det alltså cirka 30% chans att detta faktiskt inträffar. Man City som ju förlorat två kvartsfinaler mot engelska lag kanske hoppas på att slippa en sådan lottning den här gången.

Vad gäller specifika lag är det emellertid exakt samma chans eller risk beroende på perspektiv att lottas mot vart och ett. Det vill säga om man nu inte har köpt in sig på någon av de återkommande konspirationsteorierna om hur dessa lottnnigar skulle vara riggade och bestämda på förhand. Vilka de engelska lagen kommer lottas mot finns alltså inget klokt att säga om, däremot finns ju bättre och sämre lottningar att få.

CHELSEA

Chelsea gjorde nog i hög utsträckning vad de skulle göra i gruppspelet. Det var de och Sevilla som skulle vidare från en i övrigt rätt lätt grupp. Vinsten mot Atlético Madrid lyfter redan denna europeiska säsong till en fyrplussare för Chelsea. Allt annat härifrån är ren bonus, vilket naturligtvis gör att Chelsea kan spela helt utan press.

Drömlottning: Porto. Alla lag som är kvar i lottningen kommer naturligtvis vilja vara de som drar Porto i kvartsfinalerna. Porto slog samtidigt ut Juventus, så de är inte på något vis ofarliga. Men för Chelsea är nog detta den motståndare som kommer närmast att garantera dem en plats i semifinalerna. Chelsea känns för taktiska, för unga och för pigga för att kunna förlora mot Porto över två matcher.

Mardrömslottning: Bayern München. Här kan man naturligtvis säga att Bayern München är ett både mycket bra fotbollslag och ett i Champions League mycket erfaret fotbollslag. Det är i sig att göra dem till en slags mardrömslottning för alla lag, men för Chelsea tror jag också det kan vara så att Bayern München även är rätt vana till vardags att stöta på den typ av fotboll som Chelsea presterar under Tuchel.

LIVERPOOL

Champions League är det enda Liverpool har kvar att vinna och spela om, det enda som skulle kunna rädda deras säsong. Detta gör naturligtvis pressen desto större. Jürgen Klopp verkar även ha gett upp en topp fyra-placering i ligan. Liverpool gör en riktigt svag säsong efter deras kanske bästa säsong någonsin. Men i Champions League kan de vara livsfarliga.

Drömlottning: Real Madrid. Man underskattar naturligtvis Real Madrid på egen risk i dessa sammanhang, de vet onekligen hur man vinner även när man kanske inte borde vinna, men Real Madrid är just nu inget särskilt bra fotbollslag. Liverpool borde inte ha några som helst problem varken att tagga upp inför en sådan här kvartsfinalen eller att kunna hantera kvartsfinalen taktiskt till sin fördel.

Mardrömslottning: Porto. Jag tror Porto skulle passa Liverpool förfärligt illa. Inte för att Porto är ett bättre fotbollslag. Men Porto kommer till skillnad från andra lag kunna ställa upp ultradefensivt, och de vet hur man gör det, mot vilket Liverpool haft stora problem mest hela säsongen. Framåt är de även skickliga nog att kunna såra Liverpool. Liverpool skulle vara stora favoriter vilket inte nödvändigtvis passar dem just nu.

MAN CITY

Man City har aldrig vunnit Champions League. Det är tio år sedan Pep Guardiola vann Champions League. Man kan anta att både klubb och manager har gett sig fasen på att det får vara slut med det nu. Gruppspelet var en defilering, åttondelsfinalen likaså. Man City har kvaliteten att kunna vinna. Kvar är kanske bara den mentala spärren som brukar infinna sig i kvartsfinalen.

Drömlottning: Dortmund. Man City kommer knappast behöva rädas någon motståndare i kvartsfinalen utan kan nog anses ha en mycket god chans mot alla. Men det är svårt att se Dortmund som något annat än en munsbit för Man City. Dortmund som själva visar upp i princip samma typ av svagheter som under flera år plågat Man City i Champions League. Man City kommer med pistoler till en knivfajt.

Mardrömslottning: Chelsea. Chelsea är ett engelskt lag med ett ruskigt momentum och självförtroende för närvarande som slår lite grann underifrån. Låter detta bekant? För Man City borde det låta obehagligt bekant, det är nämligen exakt den motståndaren som de har åkt ut mot i kvartsfinalen under två av fyra säsonger med Pep Guardiola. Psykologin lär bli besvärlig i en sådan här kvartsfinal, och Chelsea är absolut bra nog att vinna.

Drömlottning och mardrömslottning är kanske inte de bästa orden i världen i just detta sammanhang, i vilket det nog inte kan sägas finnas varken drömlottningar eller så kallade mardrömslottningar. Men ni förstår vad jag menar!

José Mourinhos framtid i Tottenham får beskrivas som oklar. Att han inte har resultaten med sig börjar bli tydligt, även om detta kan förändras i ett snabbt svep efter Ligacupen och efter Europa League. Hans metoder och hans fotboll vinner inga vänner varken hos spelare eller hos supportrar. Konflikterna med tongivande spelare i klubben börjar bli mer och mer vanliga och infekterade, enligt känt Mourinhomönster.

Man kan säga att Mourinho alltid var en lite udda fit för Tottenham. Det var inte riktigt den typ av manager man normalt sett associerar med klubben eller Tottenhams fotboll åren innan Mourinho. På det viset hade Nagelsmann känts som en betydligt bättre fit vad gäller både fotboll och kanske i någon mening även personlighet. Att Tottenham tittar på Nagelsmann, om de nu faktiskt gör det, är alltså inte det minsta märkligt.

Då måste man för all del också ställa sig motfrågan: Även om nu att Tottenham tittar på Julian Nagelsmann inte är det minsta märkligt, är det därför lika självklart att Nagelsmann i sin tur tittar lystet efter Tottenham?

Att frågan över huvud taget ställs antyder kanske att svaret är nej, eller åtminstone ett något tveksamt nja. Här hittar vi naturligtvis de närmast reflexmässiga invändningarna som dyker upp varenda gång den här typen av frågor ställs. Varför skulle Nagelsmann vilja byta klubb från Bundesligas titelkandidater till ett av Premier Leagues mittenlag, eller vilket andra lätt löjliga sätt det retoriskt går att formulera frågeställningen?!

Här finns ändå ett korn av sanning begravt långt under den retoriska gyttjan. Med Nagelsmann som manager, och med rika ägare i ryggen, verkar RB Leipzig faktiskt ha etablerat sig på en av Bundesligas Champions League-platser. Invändningen skulle därför vara varför Nagelsmann skulle vilja byta bort regelbundet Champions League-spel för en klubb där Champions League-spel varje säsong är betydligt mer osäkert?

Möjligen går det att hitta en annan sväng på samma typ av resonemang. Att vinna en ligatitel med RB Leipzig behöver egentligen inte kräva särskilt mycket mer än att ett vinnartrött Bayern München somnar in under en säsong eller två, samtidigt som de själva håller sig på spåret. Att  vinna en ligatitel med Tottenham skulle kräva att betydligt fler pusselbitar än så plötsligt faller på plats.

Övriga delar i det där resonemanget håller däremot knappast för närmare granskning. RB Leipzig är i realiteten inte större titelkandidater i Bundesliga än vad t ex Leicester är i Premier League. Att beskriva Tottenham som ett mittenlag är möjligen en rolig punchline som varit fallet för andra klubbar, men demonstrerar ett närmast totalt oförstånd vad gäller Premier Leagues klubbar och karaktär.

Vänder vi på frågeställningen går det naturligtvis att hitta de minst lika vanliga argumenten varför Tottenham skulle kunna vara ett mer attraktivt alternativ för Julian Nagelsmann. Premier League är världens största och mest populära liga, och det är där som världens allra bästa managers har samlats i allt större utsträckning. Här finns de större pengarna och därmed även tillgången till de allra bästa spelarna.

Utmaningen med Tottenham vore med andra ord betydligt större för Nagelsmann än med RB Leipzig, och nya och större utmaningar är generellt vad väldigt ambitiösa managers hela tiden söker. Vilket också sammanfaller med att Nagelsmann nog kan börja känna att han har tagit RB Leipzig ganska precis så långt som det faktiskt är möjligt att ta en klubb som RB Leipzig. Hit men inte särskilt mycket längre helt enkelt.

Andra faktorer skulle kunna spela in för att Nagelsmann skulle tacka nej till Tottenham, som inte i sig behöver ha med RB Leipzig att göra. Han kan t ex tacka nej för att han har goda aningar om att jobbet i Bayern München är på väg att bli hans. Liksom någon annan europeisk storklubb. Men det blir egentligen ett hinder endast om dessa jobb öppnar upp sig direkt efter den här säsongen.

Vore Julian Nagelsmann en bra anställning av Tottenham? Sådant är alltid svårt att säga, inte minst hur Nagelsmann skulle klara sig i ett helt nytt land, i en helt ny liga, under ett helt annat strålkastarljus än vad han rimligtvis är van vid. Fotbollsmässigt passar han dock Tottenham perfekt. Och trots allt var Tottenhams mest framgångsrika manager sedan Bill Nicholson en ung, ambitiös och relativt oprövad manager han också.

Kanske är det just den positiva energin som Tottenham faktiskt behöver för att maximera sin potential, till skillnad från den många gånger negativa energi som Mourinho tenderar att sprida. Nagelsmann är för all del inte den enda med en sådan positiv energi, t ex Jesse Marsch är ett annat liknande namn bland flera, men han är tveklöst ett av de främsta namnen i den skaran för tillfället.

Tills vidare är det en fråga som får vänta för Tottenham, som fortfarande har den här säsongen att klara av med alla dess vitt skilda krav. Men alltmer tyder också på att det ändå är en fråga som Tottenham måste börja planera för att hitta ett svar på.

:::

Man Utd beger sig till Milan för att försöka klara ut ett rätt svårt läge i sin åttondelsfinal efter att bara ha lyckats skrapa ihop 1-1 hemma på Old Trafford. Inget omöjligt läge för all del.

Ole-Gunnar Solskjaer, som i andra sammanhang, vanligtvis precis innan laget blivit utslagna ur den ena eller andra cupsemifinalen, brukar prata om betydelsen av att vinna titlar, menar nu plötsligt tvärtom att Man Utd ska bedömas utifrån ligaformen, inte utifrån cupspelet.

Vilket naturligtvis låter djupt förtroendeingivande inför kvällen. Liksom att jag egentligen inte vet om den där ligaformen är så värst mycket att skryta med.

Här är kanske för Chelseas hjärtan bäst att inte göra alltför stor sak av det olycksbådande i numret 13 som kvällens match som av en ren tillfällighet råkar vara. Tretton betyder otur sägs det och det vore väl kanske en smula typiskt om nu Chelseas allra första förlust med Tuchel som manager skulle råka komma just precis när för första gången en förlust till varje pris bara måste undvikas.

Chelsea vann borta mot Atlético Madrid med 1-0. Det betyder att Chelsea går vidare till kvartsfinal om de vinner ikväll liksom om de spelar oavgjort ikväll. Det enda Chelsea behöver göra är att undvika att förlora matchen ikväll, vilket alltså är något som Chelsea har varit väldigt bra på under Tuchel. En förlust betyder att Chelsea är utslagna ur Champions League, eller som bäst har en oviss straffläggning framför sig.

Utöver att ännu inte ha förlorat en fotbollsmatch med Chelsea har Thomas Tuchel presterat några riktigt imponerande defensiva siffror. Chelsea har hållit nollan i tio av tolv matcher under Tuchel, och hittills bara släppt in två mål på tolv matcher. Tuchel är den första managern i Premier Leagues historia att ha hållit nollan i sina fem första ligamatcher på hemmaplan.

Kvällens match mot Atlético Madrid är Chelseas sjätte match på hemmaplan med Tuchel som manager. Om Chelsea alltså fortsätter hålla nollan på Stamford Bridge så går de vidare till kvartsfinal. Samtidigt har insatserna naturligtvis hittills aldrig varit riktigt lika höga som ikväll, och arguably kan det nog även påstås att motståndet hittills inte har varit riktigt lika starkt på Stamford Bridge som Atlético Madrid.

Kanske är det en smula obekvämt för Chelseas supportrar att det nu främst pratas om Chelsea i defensiva termer. Vilket är en aning lustigt eftersom så många av Chelseas största framgångar i modern tid är baserade just på en rigid defensiv. Tittar vi på Chelseas utveckling i ligatabellen och på resultaten i de större matcherna, inte minst senast mot Atlético Madrid, kan den kortsiktiga vinsten knappast heller förnekas.

Alldeles märkligt är det kanske inte att Thomas Tuchel som första åtgärd ändå verkar ha valt att täta till Chelseas defensiv. Det var den delen av det egna spelet som fallerade först och främst med Frank Lampard. Möjligen är det där vi finner ursprunget till den här upplevda obekvämligheten. Lampard var väldigt uppskattad som manager, och Tuchels fotboll och resultat ställs av naturliga skäl i direkt kontrast till Lampards.

Men ett kanske mer fundamentalt skäl till oro och obekvämlighet är att Chelsea samtidigt som de släppt in extremt få mål på dessa tolv matcher även haft väldigt svårt att även göra mål. Chelsea har inte gjort fler än två mål i någon av dessa matcher och gjort två mål i endast fyra av dem. Chelsea har gjort ett mål i fem matcher och misslyckats med att göra mål i tre av totalt tolv matcher. Detta har kostat till synes onödiga poäng.

Att säga att Chelsea därför är ett defensivt spelande lag vore att dra saken till sin alldeles för överdrivna spets. Chelsea hade stundtals svårt att producera mål även med Lampards till synes mer offensivglada fotboll. Chelsea spelar offensivt, högt upp i planen med högt bollinnehav, helt enkelt en tämligen progressiv fotboll med Tuchel. Något bussparkerande är det definitivt inte fråga om.

Delvis handlar det säkert om att det är lättare och går snabbare att organisera ett försvarsspel än vad det gör att organisera ett anfallsspel. Det är därför helt enkelt mer sannolikt att ge snabb effekt på Chelseas defensiv än på lagets offensiv. Delvis handlar det säkert även om att det för närvarande läggs mycket koncentration på att ligga rätt i det egna positionsspelet. Med tiden blir det där mer naturligt och därmed flytande.

På längre sikt är detta ingenting som borde oroa Chelsea. På kort sikt känns det däremot något mer vanskligt eftersom det höjer riskfaktorn betänkligt inför kvällens match i Champions League mot Atlético Madrid. För hur skickliga Chelsea än har varit att försvara sig och hålla nollan så är det ju inte precis bortom all rimlighet att Atlético skulle lyckas göra ett tidigt 0-1-mål eller, om matchen förblir utan mål, ett sent 0-1-mål.

Tvärtom skulle man nästan kunna säga att det torde vara en uppgift och en matchbild som detta Atlético Madrid under Diego Simeone fullständigt älskar. Så även om det naturligtvis var ett fantastiskt fint resultat för Chelsea att vinna bortamatchen för några veckor sedan så är det här en åttondelsfinal som inte på något sätt är att betrakta som avgjord. Chelsea har mycket kvar att göra.

Kanske vinner man inga stora priser för skarpsynthet av att påpeka att matchens första mål kommer vara väldigt viktigt att göra. Jag skulle nog gå så långt som att säga att laget som gör första målet, om något mål alls görs, är laget som också går till kvartsfinal.

Istället är det i kvartsfinalerna som Man City har stött på problem under dessa år. Först mot Liverpool, sedan mot Tottenham och till sist förra säsongen mot Lyon. Här har det klagats både på domare och på otur framför det egna målet som förklaringar till varför man förlorat, men det faktum att man har haft en tendens att släppa in cirka tre mål per match hade ju möjligen kunnat ses som en rätt stor orsak det också.

När den här säsongens kvartsfinaler lottas på fredag så kommer Man City vara med i skålen av bollar. Att Borussia Mönchengladbach skulle vända 0-2 på bortaplan mot Man City är ett fullständigt osannolikt scenario. Oavsett vilket lag som än faller på Man Citys lott i kvartsfinalerna så lär det nog vara mer kvartsfinalen i sig som spökar i Guardiolas och Man Citys huvuden.

Pep Guardiola gillar ju att prata om Man Citys litenhet i det europeiska sammanhanget, och hur de har en nackdel gentemot etablerade europeiska storklubbar som Barcelona, Bayern München, Real Madrid med flera. Som om inte Man Citys resurser omintetgjorde mycket av det resonemanget. Dessutom är det ju inte mot sådant motstånd, kanske med ett undantag, som Man City faktiskt har åkt ur Champions League.

Man City vill verkligen vinna Champions League. För många Man City-supportrar verkar det vara så viktigt att vinna Champions League att de för att maskera sin besvikelse över att deras klubb ännu inte vunnit Champions League fastän andra klubbar har gjort det flera gånger väljer att låtsas som om Champions League inte vore något viktigt alls att vinna. Likt småpojkar som spelar ointresserade av drömtjejen de inte fått till det med.

På andra änden av det löjespektrat hittar vi motståndarsupportrarna som varje gång Man City kraschar och brinner ut ur Champions League tar detta som ett bevis för att Man City inte kan vinna Champions League. Vilket så klart är minst lika löjligt det. Varje säsong nu för tiden nämns Man City med mycket goda skäl som en av favoriterna att vinna Champions League. Frågan är om eller när detta faktiskt bär någon frukt.

Mycket talar kanske för att det skulle kunna ske den här säsongen. Man City har hanterat pandemissäongen betydligt bättre än många andra klubbar, både i England och ute i Europa. Rent taktiskt är det också helt tydligt hur Man City och Pep Guardiola har tagit tag i de problem som plågat dem de senaste åren, både i ligan och inte minst i Champions League. Vad behöver Man City då göra för att lyckas denna säsong?

Relaxa fokus på ligaspelet!

Man City kommer vinna ligan. Deras försprång är alldeles för stort och det återstår alldeles för få matcher för att något annat skulle kunna anses realistiskt, ens om himlen trillade ned över deras huvuden.

Här finns alltså allt möjligt utrymme för Man City att jonglera lite med laguttagningarna i ligaspelet för att bättre kunna hålla sig pigga och fräscha både mentalt och fysiskt dels till Champions League, dels till återstående engelska cupmatcher.

Man City har därmed samma fördel den här säsongen som andra europeiska storklubbar har haft under tidigare säsonger, nämligen att av ena eller andra anledningen kunna koncentrera sig helt och hållet på Champions League.

Hitta rätta rollen för De Bruyne!

En stor anledning bakom Man Citys närmast maskinmässiga svit som har vänt och vunnit säsongen för dem är att de blivit betydligt tätare och lägre som lag. Mycket av detta har sammanfallit med De Bruynes frånvaro på grund av skada.

Guardians Barney Ronay gör en intressant poäng att ett sätt att behålla mittfältets täthet med De Bruyne på planen är att spela honom mer som anfallare. De Bruyne har spelat i den rollen förut och effekten på lagets målproduktion har inte varit negativ, tvärtom.

Det säger sig självt, och det här är något som också Pep Guardiola har insett, att om Man City ska kunna vinna Champions League så måste de först och främst undvika att släppa in tre-fyra mål per match. Allt annat måste utgå från detta.

Lita på det egna spelet!

Ett genomgående tema i majoriteten av Pep Guardiolas uttåg ur Champions League de senaste tio åren har varit en benägenhet att börja mixtra och experimentera taktiskt, och i avgörande matcher frångå det som varit vinnande för laget tidigare under säsongen.

Detta har i princip aldrig fallit väl ut. Guardiola har anklagats för att övertänka taktiskt, en del går så långt som att se det som ett sätt att sätta sig själv snarare än laget i centrum, att vilja vinna på ett sätt som gör honom själv särskilt geniförklarad.

Dels är det något som spelarna själva är relativt ovana vid i en situation där spelare normalt sett mår bättre av att kunna falla tillbaka på sådant de är vana vid att göra. Dels skapar det en otrygghet och en känsla av att det egna spelet inte duger till.

Om Man City vågar lita på exakt den fotboll som har vunnit Premier League åt dem den här säsongen så kan samma fotboll även vinna dem Champions League! Oavsett vilka de än lottas mot i kvartsfinalen.

Wolves vann ett gäng ligatitlar under 1950-talet, som var deras årtionde i engelsk fotboll tillsammans med Man Utd och deras Busby Babes. Men det lär det inte vara många utom de närmast sörjande som faktiskt har den bilden av Wolves idag. För de allra flesta idag lär Wolves vara laget som blev uppflyttat till Premier League för några år sedan och har gjort det riktigt bra sedan dess.

Detta är naturligtvis ingenting som Wolves är ensamma om. Det finns ett rätt stort antal klubbar som faktiskt har både en och flera ligatitlar i bagaget som nästan ingen hade anat varit ens i närheten av att vinna några ligatitlar. Det är detta som vanligtvis gör sådana här uttalanden om att den och den klubben inte har någon historia rätt löjliga, eftersom det minst nio gånger av tio bara avslöjar den egna historielösheten.

Vilka är då de absolut mest oanade engelska mästarlagen? Hade vi befunnit oss 30-40 år framåt i tiden hade kanske Leicester varit helt given på en sådan lista, men här och nu är de ju knappast särskilt oanade eftersom de obestridligen blev ligamästare för inte mer än fem år sedan. Vi var förmodligen alla vid liv och medvetande när det hände. Åtminstone har jag några vaga minnen av det.

Men vilka är det i så fall istället?

(8) Huddersfield Town

Fotbollens afficionados kanske ändå vet om att Huddersfield inte bara dominerade utan närmast revolutionerade engelsk fotboll under 1920-talet med Herbert Chapman, som senare skulle lägga grunden till Arsenal. Men jag misstänker att långt ifrån alla känner till detta, och ännu färre att Huddersfield är en av hjärtligt få engelska klubbar att lyckas vinna tre ligatitlar i rad. Det blev för all del också deras sista.

(7) Blackburn Rovers

Alldeles oanat borde det kanske ändå inte vara att Blackburn Rovers har vunnit ligan, eftersom de har gjort det en gång under Premier League-eran. Men det är tillräckligt länge sedan nu för att det ska ha börjat hamna i historiens glömska. Vad som kanske är ännu mer oanat är att det faktiskt inte var Blackburns första och enda ligatitel, utan deras tredje ligatitel efter att ha vunnit två av dem när 1900-talet var ungt.

(6) West Bromwich Albion

Om nu Wolves har lyckats vinna tre ligatitlar så är det kanske ändå inte helt från det blå att West Brom skulle ha kunnat vinna en och annan de också. Men för oss idag så framstår West Brom kanske mest av allt som en sådan här jojo-klubb mellan den första och andra divisionen. Inte ett lag vi associerar med ligatitlar precis. Men hoppa tillbaka till början av det glada 1920-talet och gladast av dem alla var då West Brom.

(5) Derby County

Här har vi en klubb som ganska tydligt känns som en rätt typisk EFL Championship-klubb som kanske någon gång då och då får för sig att titta upp i Premier League, bara för att prompt återvända till EFL Championship igen. De som kan sin Brian Clough vet däremot att Derby County vann inte bara en utan två ligatitlar under 1970-talet, och var troligtvis den största rivalen till Leeds runt den tiden.

(4) Sunderland

Något konsternerad blir jag kanske när det finns de med vanligtvis gott omdöme som hävdar att Sunderland inte är någon storklubb, och en klubb som inte riktigt hör hemma i Premier League. Att en klubb av Sunderlands storlek skulle ha kunnat vinna ligan är kanske inte helt oanat, men desto mer oanat är kanske att Sunderland med sex ligatitlar har vunnit lika många som t ex Chelsea och Man City. Bara fem klubbar har vunnit fler.

(3) Burnley

Vi slutar aldrig att fascineras över Burnleys resa i Premier League de här senaste fem-sex åren. På sätt och vis en väldigt fin bedrift. Risken med resan är så klart att många därmed tänker att det är detta som är Burnley. Kanske finns där de som har i bakhuvudet att Burnley ändå vann någon ligatitel någon gång i höjd med världskrigen, men färre lär känna till att de faktiskt vann ligan så sent som på 1960-talet.

(2) Portsmouth

När Portsmouth firade FA-cuptiteln 2008 kunde man lätt förlåtas att tro att det nog var Portsmouths första och därmed hittills enda större titel i klubbens historia. Men i själva verket var det bara deras första titel på närmare 60 år. Portsmouth har tro det eller ej vunnit inte bara en ligatitel utan två ligatitlar, och det var nog faktiskt på gränsen att vara riktigt oanat även för någon som jag.

(1) Ipswich Town

En av dessa klubbar som gör engelsk fotboll så väldigt unik. För det här laget som för närvarande stretar och slåss runt det nedre playoff-strecket i League One är i själva verket en klubb som inte bara vunnit ligan i England utan dessutom har en seger i UEFA-cupen i det egna klubbskåpet. Ipswich chockade världen i början av 1980-talet men det var 20 år tidigare, med Alf Ramsey som manager, som Ipswich vann ligan som nykomlingar.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#29)

Newcastle 1-1 Aston Villa, Leeds 0-0 Chelsea, Crystal Palace 1-0 West Brom, Everton 1-2 Burnley, Fulham 0-3 Man City, Southampton 1-2 Brighton, Leicester 5-0 Sheffield United, Arsenal 2-1 Tottenham, Man Utd 1-0 West Ham, Wolves vs Liverpool.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Kelechi Iheanacho, Leicester. Lysande hattrick för Iheanacho mot ett för all del inte briljant Sheffield United. Iheanacho har hittat ett riktigt bra samarbete med Jamie Vardy den senaste tiden. Just nu ett av ligans bästa anfallspar.

Omgångens kalkon: Paul Heckingbottom, Sheffield United. Svårt att säga att det var hans fel, men det är kanske heller ingen tillfällighet att Sheffield Uniteds sämsta match på säkert fyra år kommer blott dagarna sedan Chris Wilder knuffats ut.

Omgångens manager: Mikel Arteta, Arsenal. Knivarna vässade när Arteta bänkade Aubameyang på grund av disciplinära skäl, och hade Arsenal förlorat hade de knivarna blivit djupt begravna i Artetas rygg. Modigt inför en så viktig match.

Omgångens kanon: Brighton. Precis när man började undra om Brighton över huvud taget kunde vinna fotbollsmatcher längre så plockar de med sig tre poäng från en mycket tuff bortamatch på pappret, mot sydkustrivalerna Southampton. Nojs!

Omgångens J.R.: Man Utd. David Moyes ville verkligen inte förlora på Old Trafford, det märktes väldigt väl med ett extremt defensivt tänkande. Man Utd lyckades med nöd och näppe få in det enda målet som behövdes och vann några viktiga poäng i tabellen.

Omgångens Cliff Barnes: West Brom. Rimligtvis var matchen mot Crystal Palace en match som West Brom verkligen behövde vinna för att ha någon chans alls att hålla sig kvar i Premier League. Det vore synd att säga att de ens var särskilt nära.

Omgångens match: Everton 1-2 Burnley. Händelserik match med flera mål och en del minst sagt snygga mål också. Burnley har plockat sex poäng av sex möjliga från sina besök på Merseyside den här säsongen.

Omgångens WTF: Lamela. Började på bänken, tidigt inbytt på grund av skada, gör ett av säsongens stora konstmål med en rabona på Arsenal, passar sedan på att bli mycket korkat utvisad i andra halvlek. Lamela gjorde helt enkelt en Lamela.

Omgångens BTW:

Wilfried Zaha har helt rätt. Vid det här laget har att ta ett knä blivit i många fall lika mycket en slags PR-rutin som någon form av faktiskt genuin handling.

Kompiskulturen och oviljan att kritisera gamla vänner är en pest på den engelska analytikerkåren.

Tuchel tickar nästan varenda box på den berömda wankerlistan. Men det lyckas ändå på något sätt vara charmigt. Nyhetens behag fortfarande kanske.

Jämförelsen mellan Harry Kane och Francesco Totti fick tydligen pastavattnet att koka över för en och annan.

De stora spelarna vek ned sig menade José Mourinho, som naturligtvis inte ville se sin egen försiktiga taktik som en del i problemet.

Här går självfallet att göra invändningen att det är en tabell som Arsenal och Tottenham rimligtvis måste förväntas ligga hyfsat högt upp i eftersom de ju har spelat i Premier League under samtliga år, något självfallet inte alla lag har gjort, vissa inte ens i närheten så klart. Men Arsenal och Tottenham är naturligtvis inte ensamma om denna bedrift, så även om det mildrar omdömet något så förändrar det egentligen inget i sak.

Om denna sårbarhet för egna misstag är något som har präglat Arsenal och Tottenham generellt genom åren, förmodligen mycket mer under vissa perioder än under andra, så är det definitivt något som även har präglat Arsenal och Tottenham denna säsong. Både Mikel Arteta och José Mourinho har i olika omgångar men ändå nästan som i kör beklagat sig över sina egna lags tendens att sätta sig själva i trubbel.

Mikel Arteta försöker kanske i högre utsträckning betrakta glaset som halvfullt med observationen att det är misstag som Arsenal ändå har kontroll över själva och när de faktiskt slutar göra sådana misstag så kommer de bli betydligt bättre och starkare än vad de är idag. Men än så länge, och de senaste matcherna ger några rätt utmärkta exempel på detta, så ser inte Arsenals misstag vara på väg att minska i omfattning.

José Mourinho är kanske inte en person som är lagd på riktigt samma sätt att betrakta glasen som halvfulla. Hans frustration med Tottenhams många och kostsamma misstag under säsongen bygger på att han vill se dem försvinna med en gång. Misstagen är för Mourinho mer utav en belastning än vad de är en möjlighet till förbättring. Det kanske kan diskuteras vilken inställning som är klokast här.

En generell gåta med både Tottenham och Mourinho under vintersäsongen var däremot att det valdes att spela defensivt och arbeta med en väldigt defensiv balans fastän det var uppenbart redan från start att Tottenhams relativa styrkor fanns i anfallsspelet och deras relativa svagheter i försvarsspelet. Mourinhos benägenhet att göra det som Tottenham är sämst på tog dem från tabelltoppen till en bra bit utanför Champions League-platserna.

Men framåt slutet av februari var det som om Mourinho och Tottenham drabbades av någon slags lidnersk knäpp. Plötsligt släpptes det på handbromsen, som Arsene Wenger ironiskt nog kanske skulle ha sagt, det gasades på rejält i offensiven och Tottenham började plötsligt ösa på med mål framåt. Tottenham har vunnit tre matcher i rad, och gjort fyra mål både på Burnley och på Crystal Palace.

Intrycket är närmast i stil med att Mourinho till sist sa ”frack it!” och släppte lös the kraken med en anfallstrio i form av Heung-Min Son, Harry Kane och Gareth Bale. Succén har visat sig omedelbar och närmast total. Även Dele Alli har tinats upp från frysboxen. Till sist såg Mourinho kanske det vi andra också såg. För Tottenhams supportrar måste det hur som helst vara en helt fantastisk känsla att se Kane och Bale spela tillsammans.

Man kan spekulera i vad det var som faktiskt fick José Mourinho att ändra sig. För långt in i februari fanns det sannerligen inte på världskartan att Bale och Alli skulle ut och spela för Tottenham igen. Möjligen var det resultaten och den fallande tabellplaceringen, fem förluster på sex matcher, och med Champions League-platserna försvinnande i fjärran, kan ju få vem som helst, även Mourinho, att omvärdera läget en aning.

En annan tankegång är att Mourinho helt enkelt klarar av att läsa den politiska kartan i klubben, särskilt när resultaten inte längre talar till hans fördel. Missnöjet blev allt mer tydligt gällande framför allt att Bale inte fick spela, men även runt Alli, och man kan nog tänka sig att det är en spelare som Tottenhams ledning, och säkert även en tongivande spelare som Kane, väldigt gärna vill ha kvar i klubben.

Mourinho är självfallet ingen dumskalle och han är fullt medveten både om att det har börjat pratas om att han ska få sparken av Tottenham och om att ifall han får sparken av Tottenham så kan det mycket väl vara slutjobbat för honom i Premier League. Att plötsligt börja spela Gareth Bale, Dele Alli och börja spela betydligt mer offensivt kan alltså ses som en politisk åtgärd av Mourinho för att undvika sparken.

En politisk åtgärd som även har fått en mycket tydlig praktisk effekt. Den har vänt den negativa trenden för Tottenham som nu har vunnit tre raka ligamatcher och därmed gett Tottenham häng på Champions League-platserna igen. Den har gett Tottenham rätt goda hopp om att faktiskt kunna vinna både Europa League och Ligacupen under våren, i alla fall betydligt bättre hopp än vad de rimligtvis hade i februari när allt var som mörkast.

Frågan alla ställer sig är kanske hur beständig denna politiska, praktiska och taktiska åtgärd faktiskt är för Tottenham och för Mourinho. Det är en sak att blåsa på framåt när motståndarna heter Burnley, Wolfsberger, Crystal Palace och Dinamo Zagreb. Det är en helt annan sak att våga göra det i större matcher mot betydligt tuffare motstånd. Men vi får väl antagligen en rätt god indikation just på den saken ikväll mot Arsenal.

Även Arsenal har ju gjort en viss uppryckning i tabellen på senare tid. Och precis som för Tottenham beror det mer på att laget har blivit starkare offensivt än att de faktiskt har blivit så värst mycket bättre defensivt. För Arsenal handlar det däremot kanske mindre om någon större taktisk förändring än om att Pierre-Emerick Aubameyang verkar ha återfunnit samma målform han hade i slutet av förra säsongen.

Detta gör att det får sägas finnas goda förhoppningar att kvällens North London-derby blir något betydligt mer än enbart en match där det handlar om att vara laget som råkar göra lägst antal misstag, vilket hade varit den rätt uppenbara risken för bara någon månad sedan.

:::

EFL Trophy 2021 – Sunderland vs Tranmere Rovers

Oj vad länge sedan det andades sådan här optimism runt Sunderland. Men det är så klart vad ny ägare och sex vinster på de sju senaste ligamatcherna kan göra med humöret och med förhoppningarna om uppflyttning till EFL Championship.

Ett helt annat ljud i skällan var det för två år sedan när Sunderland skulle spela EFL Trophy-final även då, den gången mot Portsmouth. Då var det en cupfinal som Sunderlands supportrar nästan rynkade på näsan åt, och mest kändes negativa.

Den här gången är det någon form av folkfest åtminstone i anden, om än ej i rent fysisk form. Plötsligt är det en cupfinal laddad med optimism och med förhoppningar om framtiden. En cuptitel idag och sedan uppflyttning senare under säsongen.

Motståndare är å andra sidan ett lag som har förhoppningar om uppflyttning även de, även om det för Tranmere Rovers handlar om uppflyttning till League One snarare än från League One som för Sunderland.

Men Tranmere Rovers är naturligtvis inte obekanta med League One-motstånd, givet att de spelade i League One så sent som förra säsongen, och på väg till denna final har de även slagit ut League One-motståndare både i kvartsfinalen och i semifinalen.

En klassisk engelsk cupfinal mellan två klassiska engelska klubbar, en av dem klassiskt stor och den andra av dem klassiskt mindre. Två klubbar värdiga att spela en cupfinal den här säsongen och två klubbar värdiga att vinna en cuptitel.

Men som vanligt är det ju bara en av dem som kan vinna cupen!

Matchen mot Aston Villa för två veckor sedan slutade i en 0-1-förlust. Det var en match i vilken Leeds trots ett spelmässigt stort övertag under hela matchen skapade endast en farlig chans på hela matchen. Kritiken mot Leeds i den matchen var alltså att Leeds aldrig lyckades omsätta ett högt bollinnehav till någon som helst form av slutprodukt. Leeds var helt enkelt inte alls produktiva i sin fotboll.

Matchen mot West Ham för en knapp vecka sedan hade en helt annan profil, men slutade ändå i en 0-2-förlust. Leeds lyckades i den matchen tvärtom skapa mängder av målchanser. Bara i andra halvlek av den matchen skapade Leeds sju farliga målchanser men lyckades inte göra mål på någon av dem. Leeds gjorde alltså inte mål på sina chanser. Leeds var helt enkelt inte alls effektiva i sin fotboll.

Man kan välja att se på det faktum att Leeds brottas med olika problem i olika matcher på lite olika sätt. Ett sätt att se på saken, det halvtomma glaset så att säga, är att det är besvärligt när det krånglar lite grann överallt så att säga. Ett annat sätt att se på saken, det halvfulla glaset, är att det är kanske ändå bättre än att ha ett enda problem av betydligt mer systematisk karaktär som vore svårare att faktiskt åtgärda.

Ett riktigt positivt sätt att se på saken är kanske att i alla fall på kort sikt så verkar det ju åtminstone röra sig i rätt riktning. I matchen mot Aston Villa skapas just inga chanser, och sedan i matchen mot West Ham så skapas däremot många chanser men det görs just inga mål. Den som gillar att dra ut sina trendlinjer i färdens riktning så att säga ser kanske ett målkalas framför sig mot Chelsea i eftermiddag.

Vad man kan säga är att Leeds matcher har en tendens att svänga antingen åt ena eller andra hållet. På 27 matcher har Leeds spelat endast två oavgjorda. Antingen går det alltså bra för Leeds eller så går det dåligt för Leeds, det verkar inte riktigt finnas några nyanser eller några mellanlägen för Leeds. På gott och på ont, och kanske mest på ont under den senaste tiden, så har den här ojämnheten just nu en kostnad för Leeds.

Marcelo Bielsa verkar lite grinig för närvarande, även om han för all del är det på ett hyfsat trevligt sätt. Men det märks att han vare sig gillar att Leeds har förlorat så pass många matcher på slutet, förluster som han har beskrivit som onödiga förluster för Leeds, eller att Leeds har börjat tappa taget om en plats på tabellens övre halva. Endast en plats på övre halvan vore en bedrift värd att tala om enligt Bielsa själv.

Möjligen är detta ett något politiskt uttalande av Marcelo Bielsa då han naturligtvis vet att det är vad supportrar och kanske även styrelsen vill höra. Möjligen är det även ett litet sorts uttryck för kanske inte falsk men ändå medveten ödmjukhet. Det vill säga framställa det som att han egentligen inte har uppnått något särskilt fastän han vet att de flesta nog ändå kommer tycka att han har uppnått något särskilt.

Den som hade pratat om Leeds målsättning inför den här säsongen så hade det naturligtvis varit föga mer än att åtminstone se till att hålla sig kvar i Premier League. Alla hoppas säkert på lite mer än så, men absolut ingen förväntar sig några underverk av Leeds under deras allra första säsong tillbaka i Premier League. Sitt still i båten och få fast mark under fötterna innan det börjar svävas iväg.

Nu är förvisso jag en sådan här som tycker om att klubbar och managers vågar ha höga ambitioner med sina lag. Det finns få saker som dränerar energin ur fotbollen, ur klubbar och ur supportrar än när man blir tillsagd att vara glad och nöjd med att bara finnas till i Premier League och ingenting annat. Många gånger resulterar det i alla fall på lite sikt i precis det som man säger sig vilja undvika.

Alltså har jag absolut ingenting att invända mot att Marcelo Bielsa ändå siktar på övre halvan med Leeds. Och varför skulle han inte göra det? Varför skulle Leeds inte kunna sluta på övre halvan, inte minst en sådan här säsong? Det är dessutom ett utmärkt sätt att fortsätta hålla Leeds på tårna under säsongens sista tredjedel, när det ändå redan är i praktiken klart att Leeds kommer inte åka ur Premier League.

Något säger det kanske också om hur Marcelo Bielsa ser på sin framtid med Leeds, en fråga som diskuterats kontinuerligt nästan ända sedan han faktiskt blev anställd. Att han inte är nöjd, att han fortfarande anser sig ha saker att uträtta med Leeds, talar mer än kanske något annat för att Bielsa blir kvar i Leeds. Vilket stämmer rätt väl överens med de röksignaler som kommer både inifrån klubben och från Bielsas eget läger.

På något sätt verkar alltså en till åren kommen argentinsk demontränare ha hittat ett slags andra hem uppe i norra England. Det finns på något sätt något riktigt fint med den saken. Att Marcelo Bielsa trivs i Leeds, både i klubben och i staden, är något som ändå har framgått under dessa år. Precis som det är uppenbart att Leeds, både klubben och staden, trivs alldeles utmärkt med Marcelo Bielsa.

Trivas kommer alla garanterat göra om Leeds skulle vinna mot Chelsea under dagen. Detta är en gammal och het rivalitet. En match som mycket väl hade kunnat förtjäna ett omnämnande på förra måndagslistan över Premier Leagues största matcher. Det är en rivalitet med sina rötter i några notoriska matcher under slutet av 1960-talet och kanske framför allt första halvan av 1970-talet.

Marcelo Bielsa, Leeds och Leeds supportrar hade säkerligen inte klagat om de kunde åsamka Thomas Tuchel dennes första förlust som Chelseas manager. En vinst skulle även ta Leeds tillbaka in i jakten på övre halvan och europeiska cupplatser. Leeds och Marcelo Bielsa har redan gjort en bra första säsong i Premier League. Ingen kunde rimligtvis begära mer än vad de faktiskt har presterat.

Men det finns fortfarande utrymme kvar både för Leeds och för Marcelo Bielsa att göra detta till en mycket bra första säsong i Premier League.

:::

EFL Trophy 2020 – Portsmouth vs Salford City

Här kommer plötsligt en restprodukt från förra säsongens totala speluppehåll från rätt precis ett år sedan. Cupfinalen i EFL Trophy var en av matcherna som blev uppskjuten där och då och som flyttats fram ända hit, till idag, den 13 mars 2021.

Vilket gör detta till något utav en EFL Trophy-helg, givet att denna säsongs cupfinal, det vill säga EFL Trophy 2021, spelas under söndagen mellan Sunderland och Tranmere Rovers.

Vilket skapar den rätt unika situationen att om Salford City vinner EFL Trophy 2020 ikväll så kommer de bara att vara regerande cupmästare i ett dygn, vilket torde vara den kortaste tid som något lag någonsin har varit regerande mästare någonting.

Detsamma kan inte sägas om Portsmouth emellertid som faktiskt vann EFL Trophy 2019 och alltså går in till dagens final som regerande mästare. Om man nu kan säga det givet att de alltså redan är utslagna ur EFL Trophy 2021.

Nu börjar EFL Trophy för all del snart låta som en Terminatorfilm, och därtill någon av de senare och sämre. Något tidsresande är det emellertid inte tal om här, bara praktiska konsekvenser av en pandemi och viljan att fullfölja alla matcher.

Gammalt mot nytt i den här EFL Trophy-finalen. Portsmouth har naturligtvis varit ett antal gånger på Wembley förut. För två år sedan exempelvis, och i samband med en och annan playoff-final, och vem glömmer bort deras fantastiska FA-cuptitel 2008?

För Salford City är det däremot deras allra första cupfinal och deras allra första chans att vinna en titel som ändå måste betraktas som en titel av rimlig storlek. Vilken dag det lär vara för Gary Neville och hans vänner som ju gett Salford City nya vingar.

Portsmouth spelar i League One med aspiration på playoff-platser och för all del även på uppflyttning. Salford City spelar i League Two med motsvarande aspiration både på playoff-platser och på uppflyttning.

Rimligt vore väl alltså att betrakta Portsmouth som favoriter ikväll. De har historiken, de har vanan vid Wembley, och de borde rimligtvis ha ett starkare lag. Men det är så klart engelsk cupfinal, och då är just ingenting omöjligt.

Det fanns flera skäl varför det lät väldigt trovärdigt. För det första är det Chris Wilder som väckt liv i Sheffield United igen och på kort tid tagit dem från League One upp till Premier League, vilket borde köpt honom rejält med förtroendekapital. För det andra, och kanske framför allt, så motiverades ståndpunkten med det tämligen övertygande argumentet att om Sheffield United skulle åka ur Premier League så fanns där ingen manager bättre lämpad än Chris Wilder att faktiskt ta dem tillbaka.

Här fanns alltså både historiska och mer framtidsinriktade argument för Sheffield United att hålla fast vid Chris Wilder som manager. Här gjordes tämligen självklara men även rätt kloka jämförelser både med Sean Dyche i Burnley och med Daniel Farke i Norwich. Ett exempel där samma manager åkte ur med Burnley och sedan tog Burnley tillbaka till Premier League och etablerade dem där. Ett exempel där en annan manager är på väg att göra ungefär samma sak med Norwich.

Bara några månader senare får alltså Chris Wilder sparken av Sheffield United. Eller om det är han själv som har valt att avgå. Eller om det kanske är lite både och helt enkelt. En distinktion som inte innehåller någon större differens, och som jag misstänker i slutänden ändå mest kommer vara en fråga om pengar. Sheffield United är i praktiken nedflyttade från Premier League igen, om än ej matematiskt. Sheffield United har tagit några fler poäng den här säsongen, men inte väldigt många, definitivt inte tillräckligt många.

Här är det naturligtvis väldigt lätt att slänga upp armarna i upprördhet, verklig eller fejkad, och dra igång en rejäl svekdebatt. Sheffield United, och deras ägare och ledning, har inte hållit vad de lovat till Chris Wilder. De sparkade honom ändå, fastän de sa att det skulle de inte alls göra. Likt John F Kennedys löften till exilkubanska allierade i samband med grisbuktsinvasionen i början av 1960-talet så visade sig Sheffield Uniteds löften tomma och meningslösa.

(Sheffield United kallas för Pigs av supportrarna till sina lokala rivaler i Sheffield, därav den något skakiga analogin. Man undrar för övrigt om klubbens muslimska ägare och ledning har sett humorn i detta.)

Nu är frågan, naturligtvis och som alltid betydligt mycket mer komplicerad än så där. Det är en fråga inte enbart om resultat och om nedflyttning, utan minst lika mycket även om intern politik. Sheffield Uniteds ägare och styrelse vill modernisera klubbens organisation och införa en football director enligt normal standard med ansvar för övergripande planering kring fotboll och värvningar. Men det vill inte Chris Wilder som vill behålla den managermodell i vilken han själv alltjämt är manager enligt gammal modell.

Kanske handlar det också om att Chris Wilder har velat att Sheffield United skulle fortsätta investera rätt stora pengar i laget, något som klubben var ovilliga att göra, särskilt med nuvarande organisation. Helt säkert ligger det och skvalpar i bakvattnet att Chris Wilder har investerat närmare £50m bara på tre anfallare, som tillsammans den här säsongen har spelat 48 matcher och gjort totalt ett enda mål. Kanske är det ändå inte jättekonstigt att Sheffield United vill ha lite mer oversight.

Den här konflikten har nu puttrat på i Sheffield United under ett antal månader. Inte har det heller hjälpt att ett framträdande skäl varför Sheffield United faktiskt åker ur Premier League, för spelmässigt har de inte presterat så illa att de borde behöva göra det, är att laget helt enkelt har haft förtvivlat svårt att göra mål. Så Chris Wilders misslyckande i det här avseendet har inte enbart hittills visat sig vara en dålig investering, utan en direkt orsak till Sheffield Uniteds nedflyttning.

Frågan jag möjligen ställde mig var att även om den här konflikten fanns där så var det kanske ändå inte nog för Sheffield United att sparka Chris Wilder, åtminstone inte redan nu. Att Sheffield United ville ha en modernare organisation med en football director förstod jag, men jag var inte alls lika övertygad om att de ville ha den mer än vad de ville behålla Chris Wilder som manager. Kanske var det något som även Wilder själv bankade på. I så fall förgäves tydligen.

Problemet för Sheffield United är möjligen detta att argumentet tidigare under säsongen varför de aldrig skulle sparka Chris Wilder fortfarande är i högsta grad giltigt, nämligen att ingen annan manager är bättre lämpad än Wilder att ta Sheffield United omedelbart tillbaka till Premier League. Ett annat problem är att oavsett vem Sheffield United nu än anställer att ersätta Chris Wilder, så kommer missnöjet gällande detta beslut att sätta en enorm press både på manager och på klubben att verkligen få det rätt.

Ironin i det hela är kanske att Chris Wilder har tagit Sheffield United hela vägen från League One till Premier League med en modern och progressiv fotboll. Sheffield United sparkar emellertid Chris Wilder för att de vill att klubben ska ha en mer modern och progressiv organisation. Konsekvensen av detta är å ena sidan att Chris Wilder inte kommer ha några större problem att hitta nya jobb, och å andra sidan att Sheffield Uniteds moderna organisation inte nödvändigtvis betyder en modern fotboll.

Grisigt agerat av Sheffield United tycker nog många för närvarande. EFL Championship väntar på dem nästa säsong. Det blir ingen lätt uppgift. Och även om många kommer att söka jobbet så kommer det knappast heller bli någon lätt uppgift att ersätta Chris Wilder i Sheffield United.

Resultat och tabellplacering talar för sparken. Newcastle har vunnit endast två av sina 16 senaste ligamatcher, i vilka de gått mållösa av planen i sju av dem, detta under en positiv period med Graeme Jones som ny i klubben. Newcastles avstånd till nedflyttningsstrecket har stadigt minskat och risken för nedflyttning är nu i själva verket mycket hög, med Newcastle i en direkt nedflyttningsstrid med framför allt Brighton och Fulham.

Fotbollen och prestationerna talar för sparken. Det har inte sagts mycket positivt om Steve Bruces taktiska idéer, möjligen för att många antingen betraktar dem som oklara eller i värsta fall obefintliga, eller för att många ser dem som alldeles för konservativa och passiva. Newcastle har genomfört många matcher till synes helt utan ens någon större ambition att faktiskt försöka anfalla och vinna matcherna.

Relationer till spelare och till supportrar talar för sparken. Häromveckan läckte uppgifter ut om ett öppet gräl mellan Steve Bruce och Matt Ritchie, och av allt att döma var det inte någon engångsföreteelse. Bruce har gång på gång lämpat över ansvaret för lagets problem på spelarna. Även till supportrarna är relationen i högsta grad avstängd, där många inte alls känner igen sig själva eller klubben i Steve Bruce.

Steve Bruces eget agerande talar alltmer för sparken. Bruce har ägnat väldigt mycket tid den senaste tiden åt att porta journalister från klubbens presskonferenser, att jaga läckor runt spelartruppen som en billig hobbydetektiv och åt att leta efter den ena ursäkten efter den andra varför laget presterar svagt. Senast var det Coronas fel att Newcastle inte längre spelade bra. Inget av detta är några särskilt positiva tecken för en manager.

Timingen börjar dessutom tala för sparken. Säsongen börjar komma in i sitt avslutande och avgörande skede, och Newcastle befinner sig i en rejäl dogfight med två-tre andra klubbar om att undvika nedflyttning. Om Newcastle skulle hinna med att faktiskt få en effekt av ett managerbyte så är det ett beslut som i så fall behöver fattas förr snarare än senare.  Snart är det förmodligen för sent.

Ändå sitter Steve Bruce alltså kvar som Newcastles manager. Listan över rationella skäl varför Bruce borde få sparken är definitivt betydligt längre än motsvarande lista över rationella skäl varför Bruce inte borde få sparken. Det är högst tveksamt om några rationella skäl över huvud taget existerar. Men vilka andra sorters skäl kan då faktiskt finnas för Newcastle att inte byta bort Steve Bruce som manager?

Mike Ashley har annat för sig!

En tankegång som har snurrat runt några varv i den mediala centrifugen, och som även bär någon form av rimlighetens prägel, är att Newcastle helt enkelt ligger väldigt långt ned just nu på Mike Ashleys, Newcastles ägares, prioritetslista. Att han helt enkelt har andra och för honom viktigare saker för sig.

Att det är rimligt som tankegång beror naturligtvis på Covid-19 och att pandemin nog kan tänkas ha rätt stora effekter för det som är hans huvudsakliga affärsrörelse. Alltså är han för närvarande kanske upptagen med sådant som faktiskt verkligen brinner i någon form av bildlig mening.

Beslutet att sparka Steve Bruce tarvar emellertid Mike Ashleys godkännande, liksom de alternativa lösningar som då skulle bli aktuella. Men om nu Ashley helt enkelt vägrar att vika tid åt den här frågan så blir det ju lätt så att det uppstår ett beslutsvacuum och därmed en slags handlingsförlamning.

Newcastles erfarenheter av att sparka managers!

Här dök under dagarna upp en annan tankegång som var en smula intressant att i alla fall fundera på. Nämligen att Newcastle inte sparkar Steve Bruce eftersom deras erfarenhet är att bytte ut sin manager under båda de tidigare säsongerna som Newcastle faktiskt åkte ur Premier League, och att detta alltså talar för att inte sparka managern denna gång.

Detta är förvisso ett praktexempel på högst selektivt tänkande. För det första åkte Newcastle näppeligen ur dessa båda gånger för att man sparkade sin manager, de lyckades snarare inte hålla sig kvar trots att de sparkade sin manager. För det andra har Newcastle så klart sparkat managers andra gånger utan att ha åkt ur Premier League.

Alltså är det inget särskilt bra argument, men det kan ju för den sakens skull ändå vara ett argument som Newcastle faktiskt använder sig av för att inte byta bort Steve Bruce. Där kan ju åtminstone finnas en känsla av att sparka Bruce inte är någon garanti mot nedflyttning, vilket för all del stämmer även om det samtidigt är feltänkt.

Sådana garantier existerar naturligtvis inte. Newcastle kan åka ur Premier League med och utan Bruce, liksom hålla sig kvar i Premier League med och utan Bruce. Frågan som Newcastle har att brottas med är om sannolikheten att hålla sig kvar i Premier League är högst med Bruce som manager eller med en annan manager.

Mike Ashley kör ett chicken race!

Vi vet att Mike Ashleys enda egentliga ambition med Newcastle är att hålla Newcastle kvar i Premier League. Detta är väl dokumenterat sedan många år tillbaka. Man behöver dock göra ett tillägg till detta, nämligen att Ashley bara vill hålla Newcastle kvar i Premier League, men betala absolut så lite som möjligt för att göra det.

Att sparka Steve Bruce i det här läget skulle kosta pengar för Newcastle för att lösa ut Bruce från dennes kontrakt med klubben. Det har pratats om summor strax under £5m för Newcastle. Småsummor naturligtvis om man jämför med vad en nedflyttning skulle kosta Newcastle, även om vi enbart tänker under det första året.

På så vis framstår Ashley naturligtvis som definitionen av dumsnål. Men om vi föreställer oss att Ashley inte i själva verket väljer nedflyttning före att ta kostnaden för att sparka Bruce, utan istället gamblar på att Newcastle lyckas hålla sig kvar i Premier League utan att behöva äta en sådan kostnad, så går agerandet åtminstone att förstå.

Riskfyllt naturligtvis, precis som ett chicken race alltid är. Bedömning och värdering av risk är så klart ingenting som är permanent, utan som kan förändras från dag till dag. Frågan är hur kvällens hemmamatch mot Aston Villa påverkar Newcastles och Mike Ashleys riskkalkyl gällande risken för nedflyttning vs kostnaden för Steve Bruce.

Personligen tror jag kanske att det först är om Newcastle faktiskt skulle ramla under nedflyttningsstrecket som det skulle kunna bli aktuellt för Newcastle och Ashley att fatta beslutet att byta bort Steve Bruce. Men så länge Newcastle ligger ovanför strecket så tror jag de chansar vidare.

Av allt att döma finns ju ersättaren redan i klubben. Graeme Jones har hittills varit Newcastles sätt att försöka både äta kakan och ha den kvar. Ett halvdant beslut med som förväntat halvdan effekt.

Nu möts Man Utd och Milan ännu en gång, men den här gången inte i Champions League utan istället i åttondelsfinalen i Europa League. Det vill säga turneringen som många skulle beskriva som Champions Leagues oönskade sladdbarn. På många sätt en rätt tydlig symbolik för två stora klubbar som under de senaste 10-15 åren har hamnat alltmer på efterkälken huvudsakligen på grund egna interna problem.

Man Utds interna problem har kanske framför allt manifesterats i att de egentligen aldrig har lyckats ersätta Alex Ferguson och den fotbollsorganisation som var uppbyggd runt honom och i mångt och mycket personifierad av honom. En stor del av denna organisation försvann när Ferguson försvann, detta samtidigt som Man Utd även tappade sin långvariga VD i form av David Gill.

Med Alex Ferguson som manager fanns det aldrig något behov för Man Utds ägare i form av Glazers att faktiskt bygga en professionell fotbollsorganisation, eftersom den frågan hade någon annan redan järnkoll på. Efter Alex Ferguson har det tagit väldigt lång tid för Man Utds ägare att ens förstå att de faktiskt behöver bygga en professionell och modern fotbollsorganisation. Och när de till slut försökt har det inte gått så bra.

En anledning att det inte har gått så bra är att Man Utd nästan hela tiden har strävat efter att reproducera exakt samma rollfördelning som fanns med Alex Ferguson och David Gill i klubben, fastän detta var en rollfördelning som fungerade så väldigt väl kanske just för att det var Alex Ferguson och David Gill. Det är en rollfördelning som har visat sig väldigt svår för att inte säga omöjlig att återskapa.

Myten om megamanagern har således förföljt samtliga Man Utds managers efter Alex Ferguson. Samtidigt har Man Utd helt saknat organisation och kompetens från sin högsta ledning att ge sina managers rätt stöd och förutsättningar. En VD som Ed Woodward har visat sig väldigt kompetent på att driva en klubb kommersiellt, men har inte alls visat sig lika skicklig på att driva och utveckla en klubb kreativt.

Av framför allt den anledningen så har kraven på att Man Utd skulle anställa en sportchef eller director of football ökat i både frekvens och styrka de senaste tre-fem åren. Man Utd har till synes velat än hit och än dit om det var något de faktiskt själva ens ville göra eller inte, och det verkar vara en fråga som orsakat en hel del slitningar och huvudbry för en klubb som inte har varit den snabbaste i tanken de senaste tio åren.

Men så plötsligt under onsdagen så briserade inte bara en bomb utan två bomber runt Man Utd när det plötsligt meddelades att John Murtough har utsetts till Man Utds nya football director samtidigt som det även meddelades att Darren Fletcher blev Man Utds nya technical director. Och därmed ska väl därmed det problemet vara ur världen för Man Utd skulle kunna tänkas?

Mja, kanske, och kanske inte. Vad som ändå får sägas vara positivt är att det faktiskt utses någon på klubbledningsnivå som är direkt ansvarig för själva fotbollen inom Man Utd. En roll som tidigare föll direkt på Ed Woodward, tillika en roll som Woodward inte har visat sig vara särskilt lämpad för. Och John Murtough har lång erfarenhet både inom Man Utd och utanför Man Utd av att leda just den här typen av verksamhet.

Samtidigt krävs det heller inget större detektivarbete utöver att gnugga lite på ytan för att se att egentligen är detta nog en förändring mer på ytan än på djupet. Mer stil än substans med andra ord. Managern är fortfarande manager och rapporterar fortfarande direkt till Ed Woodward, inte till den som är football director. Någon större egen auktoritet är det däremot svårt att se att denne football director skulle kunna ha.

En football director i genuin mening behöver självfallet ha ett större mandat än att i praktiken enbart fungera som i det här fallet Ed Woodwards chief of staff. Nu är även detta för all del bättre än att ingen sådan chief of staff ens finns. Men det gör det också lite svårt att säga att detta är en faktisk förändring och inte bara att kalla något gammalt vid ett annat namn och därmed hävda att det är något helt nytt.

Faktum kvarstår att Man Utd har letat eller sagt sig leta efter en football director i minst tre år vid det här laget, utan framgång. Man Utd har kopplats samman med ett relativt stort antal namn, men inget har blivit till verklighet. Och när en klubb, särskilt en så stor klubb som Man Utd, letar runt i tre år och till slut ändå landar på en intern lösning som John Murtough så är det svårt att inte tycka att det luktar lite misstänkt.

Då är det lätt att fråga sig att om nu den här personen redan fanns i klubben, varför då inte anställa honom redan från början? Då är det lätt att tänka sig att anledningen att man anställer internt är att ingen av de man letade efter externt faktiskt tackade ja till jobbet. Då blir det i sin tur lätt att tänka sig att skälet att dessa inte tackade ja var att rollen för en football director i Man Utd var fortsatt för liten eller för svag för dem.

Kort sagt kan man alltså säga att detta är en nyhet som nog på sitt sätt är positiv för Man Utd, men inte i närheten av så positiv som man kanske hade kunnat hoppas på eller till och med förvänta sig. Det känns som ett sätt att försöka dra sig ur en infekterad fråga för Man Utds klubbledning utan att medge någon tappad mark. Lite som när Richard Nixon beskrev USA:s utträde ur Vietnamn som ”en hedersam fred”.

Man Utd har kanske uppnått en “hedersam” förändring. Men att det är något som kommer leda till att Man Utd med någon särskilt mycket större sannolikhet än i nuläget framgent kommer spela slutspelsmatcher i Champions League snarare än i Europa League måste betraktas som högst oklart.

Huruvida det nu faktiskt var Harrison Reeds avsikt att gnugga salt i såren är väl att betrakta som högst osäkert. Att media framställde det så må ju vara hänt, det är väl lite deras gig att leta efter drama och konflikt. Mest sannolikt är kanske ändå att Reed bara beskrev vad han faktiskt själv såg och upplevde på planen. Och för oss som tittade på matchen var det en beskrivning vi nog nästan alla kände igen.

Vilket naturligtvis inte betyder att det var en beskrivning som Liverpool själva gillade eller sa sig känna igen. Både Jürgen Klopp och James Milner var snabba med att påpeka att så var absolut inte fallet. Lite väl snabba kan tyckas. Det reflexmässiga förnekandet från några som precis själva tänkt en tanke som är förbjuden att tänka. Att det förnekas är å sin sida självklart, det hade förnekats oavsett om det vore sant eller falskt.

Liverpool är för närvarande ett stort mysterium. Visst för att Liverpool har haft en väldigt besvärlig säsong, med skador och allt, men de är långt ifrån ensamma om det. Att de har hamnat i en svacka är förståeligt, liksom att de skulle kunna få det svårt att försvara sin ligatitel. Men det finns absolut ingenting som kan komma ens i närheten av att ursäkta vare sig djupet eller längden på den svacka som Liverpool befinner sig i.

Att det skulle behöva se så dåligt ut för Liverpool som det för närvarande gör finns det över huvud taget inga ursäkter för. Liverpools spelare har i hög utsträckning tappat inte enbart självförtroende utan till synes även viljan. Jürgen Klopp själv ger till och från intryck av att ha tappat greppet, ett slags lågintensivt meltdown som har bubblat strax under ytan under mest hela säsongen.

Jürgen Klopp har under många år nu gjort ett fantastiskt jobb med Liverpool. Men likaväl som han har hyllats för Liverpools allra framgångar måste han därmed också kritiseras när det nu går sämre för Liverpool än vad det rimligtvis borde behöva göra. Att falla samman på det här sättet kan inte vara acceptabelt. Parallellerna till Klopps sista säsong med Dortmund börjar bli allt svårare att sopa under mattan.

Kanske är det inte bara Liverpools spelare som behöver höra kritiken om att de inte längre vill lika mycket. Kanske är det något som även Jürgen Klopp behöver höra. Kan det vara så att han själv börjar anse att han har uppnått vad han skulle med Liverpool, efter att ha vunnit både Champions League och ligan? Det har alltmer börjat pratas om att Klopp skulle vara på väg att ta över Tyskland efter Joachim Löw.

På sätt och vis skulle kanske detta vara förståeligt. Jürgen Klopp kanske börjar länga tillbaka till Tyskland. Det lär helt säkert ha tagit honom hårt personligen att ha förlorat sin mor under säsongen och dessutom inte ha kunnat åka hem till begravningen. Det är trots allt en pandemi som pågår, och den för med sig en mängd trista aspekter i allas vår vardag. Det vore dumt att se spelare och managers som immuna mot sådant.

Frågan Liverpool kanske behöver ställa sig är emellertid om detta längre är en så väldigt skrämmande tankegång att Jürgen Klopp skulle lämna klubben. Hade man antytt något sådant för två-tre år sedan hade det varit ren galenskap. Men hur ser det egentligen ut i nuläget? Nu är det kanske i själva verket någonting som Liverpool ändå behöver börja planera för, eftersom Klopp knappast lär vara manager i evighet.

Vad som är rätt beslut är egentligen något som bara Jürgen Klopp kan besvara. Om där finns hungern, viljan och passionen att driva igång Liverpoolmaskinen ännu en gång så är svaret enkelt, då finns ingen bättre manager än Klopp för uppgiften. Vi vet inte om detta är fallet eller inte. Det enda vi vet är att förra gången Klopp befann sig i ett liknande läge, med Dortmund, så lämnade han klubben.

Jürgen Klopps vara eller icke vara i Liverpools framtid är en senare fråga. Blir svaret icke vara så är det knappast längre ens spelbart att en viss Steven Gerrard kommer att klättra över muren tillbaka till Liverpool efter att ha triumferat med Rangers. Jag tror att det vore en förståelig anställning, en anställning Liverpool nästan måste göra, men även en väldigt sentimental anställning av en klubb som aldrig lyckats med sentimentala anställningar.

Dessförinnan är det däremot alltmer aktuellt att fråga sig vad Jürgen Klopps och Liverpools fokus och prioritering egentligen är den här säsongen. Att det har tagit hårt att tappa greppet om och kontakten med titelstriden går att förstå. Men att kvalificera sig till nästa säsongs Champions League känns ändå som ett självskrivet andrahandsmål, men ett mål som Liverpool och Klopp inte verkar bry sig särskilt mycket om heller.

Hur annars man faktiskt ska förstå Liverpools laguttagning mot Fulham är svårt att säga, där hela sju ordinarie spelare var utanför startelvan. Vilket hade varit anmärkningsvärt och uppseendeväckande i normala fall, men i synnerhet så när Liverpool redan har halkat efter i tabellen och förlorat fem matcher i rad på Anfield. Det var knappast ett läge för Liverpool att börja vila spelare för viktigare uppgifter.

Om nu inte en annan väldigt specifik uppgift ses som viktigare. Kvällens Champions League-match mot RB Leipzig antyder kanske vad som verkar ha blivit Liverpools och Jürgen Klopps absolut enda återstående prioritet den här säsongen. För just den här kvällen tänker jag mig att inga spelare kommer vilas i Liverpool. Allt som är tillgängligt för spel kommer spelas, fastän Liverpool går in i matchen med en 2-0-ledning.

Psykologin går för all del att förstå. Champions League är trots allt en titel som Liverpool fortfarande kan vinna, till skillnad från ligatiteln. Vinner Liverpool Champions League vore det dessutom något som skulle kunna sägas rädda säsongen. Liverpool skulle i ett enda svep gå från att ha gjort en smått katastrofal säsong till att faktiskt ha gjort en riktigt bra säsong. Väldigt, väldigt frestande naturligtvis.

Men även väldigt, väldigt kortsiktigt. Att mer eller mindre helt bortprioritera ligaspelet den här säsongen för att maximera sina chanser i Champions League sätter en väldig press på laget att faktiskt lyckas i Champions League, vilket då enbart kan definieras som att vinna Champions League. Allt annat innebär inget Champions League nästa år. Sedan är jag även väldigt skeptisk till detta att tanka en tävling för att vinna en annan. Helt enkelt eftersom det väldigt sällan får önskat utfall.

Det är för att uttrycka sig lite drastiskt vare sig önskvärt, särskilt framgångsrikt eller ens nödvändigt. Vilket i och för sig alltmer även börjar låta som en sammanfattning av Liverpools säsong som helhet.

Under dagarna är det ganska precis en månad sedan Kyril Louis-Dreyfus blev presenterad offentligt som Sunderlands nya ägare. Under denna månad har Louis-Dreyfus även passat på att bli formellt godkänd som ägare av EFL. Under denna månad har Sunderland spelat sex ligamatcher och vunnit fem av dessa, med en sen upphämtning av ett 0-2-underläge borta mot Crewe som den sjätte matchen.

Under samma månad har Sunderland dessutom tagit sig till final i EFL Trophy, en final som spelas på söndag mot Tranmere på Wembley. Det är en månad som har sett Sunderland lyfta sig från en tämligen anonym plats utanför League Ones playoff-platser till en tämligen säker position bland dessa playoff-platser med rejält hugg på någon av de automatiska uppflyttningsplatserna.

Sunderland har under en längre tid varit en klubb med förgiftad atmosfär. Det tidigare ägarskapet under Stewart Donald kom in med stora ord men, som det snabbt skulle visa sig, inte mycket mer än så. Det var en klubbledning med större benägenhet att göra sig själva och klubben till åtlöje på Netflix, och ägna sig åt interna gräl med Sunderlands egna supportrar, än att faktiskt åstadkomma något för klubben.

Kyril Louis-Dreyfus insåg förmodligen att Sunderlands supportrar var ganska trötta på stora ord. Han har istället valt att hålla en hyfsat låg profil. Utöver att i ett öppet brev ha tackat Sunderlands supportrar för tålamod och förtroende har han framför allt ägnat sig åt att få ordning på pusselbitarna i Sunderlands organisation och ledning. Kort sagt gjort det jobb en klubbägare ska göra och måste göra.

Sunderlands styrelse har fått en helt annan utformning, där det är uppenbart att Kyril Louis-Dreyfus har konsoliderat sitt inflytande över klubben. Lee Johnson anställdes som ny manager redan för några månader sedan, men under förståelsen att Louis-Dreyfus skulle ta över ägandet i Sunderland. En väldigt viktig anställning var även sportchefen Kristjaan Speakman.

På relativt kort tid har Sunderland alltså gått från att vara en klubb som tidigare under säsongen korrekt kunde beskrivas som en klubb utan ägare, utan styrelse, utan ledning och utan manager, till att vara en klubb med en ny ägare, en ny styrelse, en ny klubbledning och en ny manager. Sunderland var en klubb utan framtid, men är nu återigen i högsta grad en klubb med en ny framtid.

Positivismen runt Sunderlands nya ägare präglar naturligtvis klubben som helhet, och därmed även laget. Självfallet gör detta det lättare för laget och för spelarna att faktiskt spela fotboll. Att spela fotboll när det känns som om det inte spelar någon större roll kan aldrig vara särskilt roligt. Tidigare fick Sunderland spela sina matcher släpandes på klubben som ett slags bagage.

Nu kan Sunderland plötsligt spela matcher med bördan lättad från sina axlar. Kanske är det inte så konstigt att det plötsligt börjat gå så mycket bättre. Laget och ledningen behöver inte längre slita i motvind. Plötsligt drar alla i och runt klubben, från klubbens alla delar, åt samma håll. Från att mest av allt ha spelat mot sig själva har Sunderland blivit en klubb och ett lag som spelar mot sina motståndare.

Resan framåt är en lång resa för Sunderland. League One är tämligen avlägset från den position där Sunderland vill befinna sig och den position där de rimligtvis känner att de med all rätta hör hemma. Men vi har naturligtvis sett andra klubbar, som exempelvis Southampton, Wolves, Norwich och Sheffield United, på senare tid göra den resan på relativt kort tid.

Kyril Louis-Dreyfus är en ägare som verkar genuint engagerad i fotbollen. Och det i sig är kanske något väldigt positivt för Sunderland. Hans familj har också en lång relation till den europeiska fotbollen, inte minst hans bror Maurice som länge haft en styrande roll i den franska storklubben Marseille. Maurice Louis-Dreyfus är nu på väg att ta en plats även i Sunderlands styrelse.

Passande på sätt och vis kanske. Tidigare har jag något slängigt hänvisat till Newcastle som Englands Napoli. Om vi tänker oss att den jämförelsen stämmer så är det därifrån inte alls särskilt långt till att beskriva Sunderland just som Englands Marseille. Båda två är klubbar från städer med en väldigt specifik kultur i förhållande till de respektive länder de faktiskt tillhör. Lite detsamma kan sägas om de båda engelska klubbarna i nordöst.

Kommande matcher kan visa sig avgörande för Sunderlands säsong. Match redan ikväll borta mot Portsmouth och sedan nästa vecka mot Accrington Stanley, båda på bortaplan. Både Portsmouth och Accrington Stanley är två lag jagandes Sunderland runt det nedre playoff-strecket. Vinster där, eller åtminstone inga förluster, och Sunderland kommer förmodligen börja kunna räkna med åtminstone ett playoff.

Det ger även Sunderland en bra plattform att faktiskt slåss om uppflyttning utan att behöva spela playoff. Sunderland har under våren kvar att möta samtliga lag som för närvarande ligger före dem i tabellen, Hull City, Peterborough och Lincoln City. Vad som för bara någon månad sedan såg ut som tomma förhoppningar ser nu plötsligt ut att vara fullt möjligt igen.

Vi kommer med största sannolikhet inte få se några fler Netflixdokumentärer om Sunderland under klubbens nya ägare. Däremot är det betydligt mycket mer sannolikt att vi kommer få se åtminstone en eller två uppflyttningar.

Min metod att försöka värdera storhet kommer ofrånkomligen försöka hitta en balans mellan objektiv storhet och subjektiv storhet. Objektiv storhet bygger på hur många som faktiskt tittar på matchen på ett eller annat sätt med något slags intresse. Subjektiv storhet går istället ut på hur viktig matchen faktiskt är för de som tittar på den. Där finns självfallet matcher som är både objektivt och subjektivt väldigt stora.

Derbyt är sedan väldigt lång tid tillbaka utgångspunkten för de riktigt stora matcherna inom engelsk fotboll. Vilket ofrånkomligen kommer märkas på den här listan. Här uppstår då frågan vad som egentligen räknas som ett derby. Här finns t ex matcher mellan lag från London helt utan någon riktig derbykaraktär. Här finns även matcher mellan lag från olika städer som definitivt har en derbykaraktär.

Min utgångspunkt för den här listan har också varit att respektive match ska anses stor alldeles oavsett dess yttre förutsättningar. Vissa matcher kan naturligtvis vara väldigt stora och stekheta, men framför allt eftersom de har en väldigt stor betydelse för titlar och tabellplaceringar. Men då är det inte längre matchen i sig självt som så att säga utgör grunden för dess storhet.

Listan demonstrerar på något sätt även den väldiga bredden inom engelsk fotboll, då det faktiskt hade varit en rätt lätt övning att göra både en och två ytterligare sådana här listor utan att behöva gräva särskilt djupt i fantasin. På den här listan hittar vi exempelvis inte matcher som Merseysidederbyt, Arsenal mot Chelsea, West Ham mot Tottenham, Chelsea mot Tottenham, Birminghamderbyt, Walesderbyt med många fler.

Det ska naturligtvis även sägas att jag pratar om Premier League i bred mening här, det vill säga inkluderandes matcher som inte vore Premier League-matcher i nuläget men som skulle kunna spelas i Premier League om planeterna så att säga stod rätt på himlen.

(8) Blackburn Rovers vs Burnley, Cotton Mills-derbyt

Ett derby som inte alltför många utanför England känner till alltför väl, men som betyder desto mer för de som faktiskt är inblandade. Enbart sett till känslorna och intensiteten som den här matchen rör upp bland supportrarna i de här mindre engelska orterna gör detta till en av Englands hetaste och inte sällan mest våldsamma matcher, både på och utanför planen.

(7) Sheffield Wednesday vs Sheffield United, Sheffieldderbyt

Att just den här matchen är så stor gör det om möjligen ännu mer obegripligt hur så många kan få för sig att prata om ett av dessa lag som Sheffield. Det är två stora klubbar, från en av Englands största städer, med massor av supportrar som spelar på två stora och klassiska arenor. Derbydagarna i Sheffield är smått legendariska och det här är två klubbar och supportergrupper som verkligen inte gillar varandra.

(6) West Brom vs Wolves, Black Country-derbyt

Att den här säsongen spelas utan publik på läktarna är illa på alla sätt, men mest av allt illa kanske i och med att det är första säsongen på länge vi faktiskt hade haft att se fram emot de här matcherna. Atmosfären både på Molineux och på The Hawthorns när de här båda lagen möter varandra är långt utöver vad som är att anses som normalt, och det är ett derby med både lång, anrik och koldammig historia.

(5) Man City vs Man Utd, Manchesterderbyt

Matchen som inspirerade listan givet att jag i söndags kallade Manchesterderbyt för en av Englands största matcher. Inget felaktigt påstående den här gången. Många har underskattat det här derbyt eftersom Man City tillbringade så många år i fotbollens skamvrå och inbillar sig att Man City först nyligen blivit en storklubb. De som anklagar Man City för historielöshet visar sig därmed själva historielösa.

(4) Arsenal vs Tottenham, North London-derbyt

Bland de som pratat ned Manchesterderbyt hör lustigt nog de som pratat upp just detta derby, fastän det i grund och botten är exakt samma sak. Men av alla matcher mellan de många lagen från London är detta den match som verkligen sticker ut i termer av hetta, historia och brinnande rivalitet, egentligen oavsett var någonstans i tabellen de båda lagen för tillfället råkar ligga.

(3) Man Utd vs Leeds, Rosderbyt

Två klubbar och två supportergrupper som hatar varandra intensivt. Det finns många historiska, politiska och kulturella faktorer bakom detta som kanske bäst sammanfattas av att vi till och med i Sverige någon gång har lekt röda och vita rosen. Det finns för all del även hyfsat modern fotbollslogik bakom varandras hetska ogillande. Även detta matcher som hade mått betydligt bättre med publik på läktarna den här säsongen.

(2) Newcastle vs Sunderland, Tyne-Wear-derbyt

Engelsk fotboll är annorlunda än europeisk fotboll på många olika sätt, inte minst i termer av supporterkultur. Detta är dock det derby inom engelsk fotboll som mest ger mig känslan av ett kontinentalt derby i termer av stämning och intensiv rivalitet och hur det tar sig uttryck på själva supporterbeteendet. Ungefär som att föreställa sig AIK mot Djurgården upphöjt med tio.

(1) Liverpool vs Man Utd

En större match än detta går inte riktigt att finna, oavsett om vi pratar om det bredare allmänna intresset eller om vi pratar om de egna supportrarnas upplevelser. Englands två största och mest framgångsrika klubbar har sällan slagits direkt med varandra om titlarna vilket visar att dessa matcher handlar om något större än enbart titlar. England har ingen Klassiker, och skönt är väl kanske det, men detta är det närmaste vi kommer.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#28)

Burnley 1-1 Arsenal, Sheffield United 0-2 Southampton, Aston Villa 0-0 Wolves, Brighton 1-2 Leicester, West Brom 0-0 Newcastle, Liverpool 0-1 Fulham, Man City 0-2 Man Utd, Tottenham 4-1 Crystal Palace, Chelsea vs Everton, West Ham vs Leeds.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Luke Shaw, Man Utd. Har varit väldigt övertygande under största delen av säsongen faktiskt, på ett sätt vi inte riktigt sett tidigare. Strålande mot Man City och hans mål kom varken oväntat eller oförtjänt.

Omgångens kalkon: Romain Saiss, Wolves. Varje säsong brukar vi ju få se åtminstone någon väldigt grov målmiss, och den här säsongen verkar lotten gå till Saiss som mot Aston Villa lyckades med att missa öppet mål från cirka en meter.

Omgångens manager: Scott Parker, Fulham. Jag kan inte påstå mig vara överdrivet förtjust i Fulhams fotboll men man måste vara väldigt förtjust i vad Parker har lyckats göra med ett minst sagt spretigt Fulham sedan han tog över laget för snart två år sedan.

Omgångens kanon: Fulham. Vinsten mot Liverpool på Anfield gav Fulham ett rejält momentum i nedflyttningsstriden och i och med dessa tre poäng är det en ren shoot-out med Brighton och Newcastle, kanske även Burnley, om den sista nedflyttningsplatsen.

Omgångens J.R.: Man Utd. En vinst som gav Man Utd andrum i Champions League-striden och satte rejäl press på framför allt Chelsea och Everton som möter varandra under måndagskvällen. Absolut inget att be om ursäkt för med den här segern.

Omgångens Cliff Barnes: Liverpool. Man måste förstå att Liverpool har haft en svår säsong, men det är de inte ensamma om. Men så här förbaskat illa ska det inte behöva se ut och det är många både bland spelare och ledare som behöver rannsaka sig själva.

Omgångens match: Man City 0-2 Man Utd. Det vore väl fel att säga att någon match den här omgången egentligen lyfte humöret särskilt mycket fotbollsmässigt, men minst dåligt så här långt, förhoppningsvis, var nog ändå Manchesterderbyt.

Omgångens WTF: Potters förbannelse. Den stora frågan inför varenda Brightonmatch nu för tiden är hur Brighton ska lyckas med att inte vinna matchen den här gången. Så även denna gång. En förbannelse verkar vila över Brighton och över Graham Potter.

Omgångens BTW:

Grattis till Rangers och till Steven Gerrard som under helgen vann ligan för första gången på tio år.

Man Utd är bra på att göra slut på sviter. Man gjorde slut på Arsenals Invincibles, på Man Citys nuvarande vinstsvit, och på sin egen ligatitelsvit.

Scott Parkers klädsel borde vara automatisk nedflyttning.

Man fick intrycket att både Sam Allardyce och Steve Bruce var väldigt nöjda med 0-0 fastän båda lagen verkligen behövde vinna.

Ett problem med sviter är att de ofta överhypar ett lags kvalitet. Vi har sett det med Man Utd tidigare under säsongen, och lite samma sak gäller även Man City.

Om Sheffield United hade tänkt ha minsta lilla chans att hålla sig kvar i Premier League så hade de behövt vinna mot Southampton.

Skulle inte alls bli förvånad om Sam Allardyce hoppar av West Brom innan nedflyttningen är ett faktum.

Känns ändå alltmer som om Roy Hodgson gör sin sista säsong som manager.

Att se Harry Kane och Gareth Bale spela tillsammans måste vara för Tottenhams supportrar som det vore för Man Utds supportrar att se Eric Cantona och Cristiano Ronaldo spela tillsammans.

Vågar Tottenham (och Mourinho) go for it så är inte Champions League en omöjlighet.

Mycket större än dagens Manchesterderby mellan Man City och Man Utd blir det alltså inte på pappret. Och det räcker att vi snurrar bandet tillbaka bara cirka drygt en månad så pratades det om den här matchen, eller kanske snarare om tvekampen mellan dessa båda lag, som en rejäl showdown i titelstriden. Kan Man Utd vinna ligan var då den stora frågan och många verkade då benägna att svara ja på den frågan.

För detta fanns till synes goda skäl. Man Utd ledde vid det tillfället ligan och de hade i själva verket inte förlorat i ligan på nästan tre månader. Tio vinster och tre oavgjorda på 13 matcher hade onekligen lyckats få igång hypemaskinen på allvar. Problemet var bara att samtidigt som Man City trummade på precis som mästarlag brukar göra så började Man Utd istället bete sig precis så som mästarlag aldrig får göra.

Förlusten på Old Trafford mot Sheffield United är i själva verket den enda förlusten i ligan som Man Utd har dragit på sig. Men den förlusten bröt lite av förtrollningen runt Man Utd, rättare sagt började kanske folk se att kejsaren faktiskt inte alls hade några kläder på sig. Den förlusten har följts av onödigt poängtapp efter onödigt poängtapp och plötsligt befinner sig Man Utd istället 14 poäng efter Man City i tabellen.

Möjligen kom detta som en överraskning för alla dem som såg Man Utds många vinster mellan november och januari. Men det kan inte rimligtvis ha kommit som någon större överraskning för de som faktiskt tittade på själva fotbollen som spelades, även om Man Utd råkade vinna flera av dessa matcher, i många fall dessutom med rätt stark betoning på råkade. Fotbollen ingav aldrig några större förhoppningar.

Att tabelläget har svängt så som det har gjort under denna dryga månad, från Man Utd en poäng före Man City i tabellen, till Man City plötsligt före Man Utd i tabellen med 14 poängs marginal beror naturligtvis på Man Citys briljans. Detta är vad Man Utds många apologister kommer att välja att fokusera på. Men det är långt från hela sanningen. Hela sanningen är att det också beror på Man Utds egen impotens och inkontinens.

Man Utds impotens handlar naturligtvis om lagets offensiva tillkortakommanden. Kanske bäst illustrerat av att Man Utd har mött topp sex-lag sex gånger hittills den här säsongen och gjort exakt noll spelmål på dessa sex matcher. Här frågar sig en del hur det kommer sig att Bruno Fernandes har så svårt att komma till sin rätt i sådana här matcher, men det är självfallet helt fel fråga att ställa sig och riktar ansvaret åt helt fel håll.

Man Utds inkontinens handlar istället om lagets defensiva brister. Kort sagt om läckaget i lagets bakre regioner. Här kan det så klart pekas på Man Utds 0-0-matcher mot just topp sex-motstånd, i matcher där motståndarna många gånger var hyfsat nöjda med just det resultatet, men det förändrar inte att Man Utd har tagit för vana att släppa in alldeles för många och alldeles för billiga mål under säsongen, vilket ofta kostat viktiga poäng.

Visst kan det pekas på att det knappast är någon skam att förlora ligan till Man City, naturligtvis ett fenomenalt lag. Men sättet det görs på känns naturligtvis väldigt dystert, om än ej oväntat. Kanske hade Man Utd ändå förlorat titelstriden, men här har man inte ens gjort riktig fight av det. Man City är strålande, men det är inte Man City som fått Man Utd att tappa poäng mot Sheffield United, West Brom och Crystal Palace med flera.

Det är inte matcher i vilka Man Utd hade behövt tappa några poäng, det är inte matcher i vilka Man Utd borde tappa poäng. Det är väldigt onödiga poäng att tappa för Man Utd, inte minst hemma mot Sheffield United, en match i vilken det kände som att det främst var hybris som låg bakom Man Utds poängtapp. Man tog för givet att man skulle vinna. Men Man Utd är inte tillräckligt bra för att ha råd med hybris.

Poängtappen mot Arsenal, Liverpool och Chelsea var samtliga kanske mer förståeliga, även om också dessa matcher samtliga gav upphov till en alltmer tilltagande frustration runt Man Utds tillkortakommanden. Poängen även i dessa matcher var lågt hängande frukter som Man Utd helt enkelt inte lyckades plocka. Hemmamatchen mot Everton var ett annat exempel där Man Utd helt i onödan slängde bort två poäng.

Om vi förhåller oss någorlunda realistiska till den här matchsviten skulle man alltså kunna säga att fyra-fem poäng av Man Citys försprång beror först och främst på Man Citys egen briljans. De har vunnit sina matcher mot topp sex-motståndet som Man Utd helt enkelt inte har lyckats vinna. Men nio-tio poäng av detta försprång är poäng som först och främst beror på Man Utd själva. Poäng de har kastat bort.

Även fyra-fem poängs försprång för Man City i tabellen hade naturligtvis varit ett väldigt bra läge för dem. De hade varit tunga favoriter att vinna ligan. Men då hade det i alla fall fortfarande varit en match om ligatiteln. Då hade fortfarande dagens Manchesterderby haft en genuin betydelse. Hade Man Utd lyckats vinnats vinna ikväll i så fall så hade det plötsligt handlat om ett försprång om endast en-två poäng.

Istället har vi alltså detta läge. Ett läge där även om Man Utd mot all förmodan skulle lyckas vinna ikväll så ligger de fortfarande elva poäng efter Man City. Ett läge där en av Premier Leagues största matcher utöver ren prestige mellan de båda klubbarna har absolut ingen betydelse alls. Allt eftersom Man Utd började prestera som sämst när det gällde som allra mest. Vilket vi har sett om och om igen de senaste åren.

Men vem vet. Eftersom kvällens match betyder så väldigt lite i någon egentlig mening betyder det kanske att Man Utd ändå vinner matchen. Återigen kommer det börja pratas om vilket strålande jobb Ole-Gunnar Solskjaer ändå gör med detta Man Utd, hur han bara behöver få lite tid på sig att verkligen få till detta, och så upprepar sig samma narrativa cykel vi snurrat runt så många varv i redan.

Verkligheten är självfallet precis samma som jag förvarnade för redan inför säsongen. Nämligen att det inte kommer bli några titelstrider för Man Utd den här säsongen, utan säsongen kommer bara gå ut på att slåss för att behålla sin Champions League-plats. Där kommer det också att landa, och det spelar mindre roll vilka olika svängar man tog under säsongen på vägen dit.

Kanske lyckas Man Utd till sist i sitt uppsåt att behålla Champions League-platsen, vilket i så fall helt säkert kommer beskrivas som framgång och framsteg. Eftersom i internets vackra värld, där det har blivit viktigare att låta bra än att faktiskt vara bra, så betraktas nämligen att stå stilla som att göra framsteg.

Helgens största begivenhet är rimligtvis Manchesterderbyt på söndag. Ironiskt nog har alltså helgens största match kanske också råkat bli den match den här helgen med minst betydelse, kanske ingen riktig betydelse alls, för ligans utfall i någon större mening, det vill säga utöver den interna prestigen mellan klubbarna. En effekt både av Man Citys briljans och av Man Utds allmänna impotens och inkontinens.

Detta är dock imorgon, och nu är det lördag. Som vanligt på lördagar nu för tiden är det fyra matcher, en för varje matchtid så att säga. Det är ju på sätt och vis en av de positiva sakerna i denna tid av pandemi, att det nu är möjligt att se alla matcher i Premier League på TV. Även om, som en del har varit kvicka med att påpeka, det kanske hade varit bättre för Premier Leagues självbild om vissa matcher inte hade gått att se.

Lördagens alla fyra matcher har däremot samtliga olika intressanta komponenter, beroende på vad man nu är intresserad av. Här finns oförutsägbara matcher, matcher med betydelse runt nedflyttningsstrecket och matcher med betydelse för de europeiska cupplatserna. Här finns även matcher med lite regional rivalitet i grunden. Det är kort sagt en rätt trivsam lördag i Premier League. Låt oss se hur kvickt detta kan ändras!

Burnley vs Arsenal

Ännu en match som kommer bekräfta den bredare massans föreställningar om Burnley, som ju huvudsakligen är grundade på när de se ser Burnley möta någon av de större klubbarna. Men, som vi inte minst såg i Burnleys match mot Leicester under veckan, så finns det betydligt mycket mer fotboll i Burnley än så.

Det vore fel att säga att Burnley gör någon särskilt bra säsong. De har precis som flera andra klubbar det rätt besvärligt just den här säsongen. Ändå måste man väl säga att de är precis tillräckligt bra ändå för att inte på allvar behöva oroa sig för någon nedflyttning till Football League.

Både Burnley och Arsenal känns för närvarande som två ojämna och rätt oförutsägbara lag, med låga dalar men också ganska höga toppar. Vilket naturligtvis gör dagens match mer eller mindre omöjlig att säga något vettigt om på förhand. Det känns inte som att något av lagen egentligen har jättemycket att spela för i ligan längre.

Sheffield United vs Southampton

Vinsten mot Aston Villa var Sheffield Uniteds fjärde vinst för säsongen. Varje vinst de tar gör så klart att man undrar om det ändå ska vara möjligt för dem att att hålla sig kvar i Premier League. Men nej, det ska inte gå. Ett lag som har tagit 14 poäng på 27 matcher kommer inte plötsligt hämta upp tolv poäng på återstående elva matcher.

Men vad händer då om Sheffield United skulle följa upp vinsten mot Aston Villa med en vinst även i den här matchen mot Southampton? Plötsligt skulle det finnas lite medvind i seglen för Sheffield United, och avståndet upp till Brighton och Newcastle vore i så fall endast ensiffrigt. Helt omöjligt vore det kanske ändå inte.

Att Sheffield United skulle vinna mot Southampton är ingen väldigt långsökt tanke heller, givet att Southampton inte har vunnit en ligamatch sedan början av januari. Efter vinsten mot Liverpool har Southampton tagit endast en enda poäng på nio matcher, och alltså förlorat åtta av dessa nio matcher.

Här kan man kanske påstå att 0-9-förluster kanske inte riskerar ge Ralph Hasenhüttl sparken lika mycket som en sådan här längre matchsvit. Detta är i själva verket en mer grundläggande kritik av hållbarheten i Southamptons system än vad enskilda matcher någonsin kommer kunna vara.

Southampton kommer med största sannolikhet inte åka ur Premier League, deras första halva av säsongen var förmodligen alldeles för bra för det. Samtidigt är det heller inte helt utan skäl som Southamptons supportrar i allt större utsträckning har börjat se sig lite oroligt om över axeln.

Aston Villa vs Wolves

Förlusten mot Sheffield United var ett litet slag i maggropen för Aston Villas allmänna förhoppningar om europeiskt cupspel nästa säsong. Men de är för all del inte på något sätt ute ur den leken. En vinst under kvällen mot Wolves, en match som har en viss regional rivalitet över sig, skulle veva upp förhoppningarna igen.

En lättare skada på Jack Grealish har gjort livet lite jobbigt för Aston Villa. Med honom i laget är Aston Villa ett annat och betydligt farligare lag. Att kalla Jack Grealish för Premier Leagues viktigaste spelare för sitt eget lag för närvarande vore åtminstone inte felaktigt, även om det säkert finns andra spelare som kan vara med i samtalet.

Wolves säsong är väl i praktiken över. Några cuper är de inte längre kvar i, och i ligaspelet har de satt sig i en sådan position att de varken riskerar att åka ur Premier League eller har någon realistisk chans på europeiskt cupspel nästa säsong. Resten av denna säsong handlar egentligen bara om att förbereda för nästa säsong.

Brighton vs Leicester

En förbannelse verkar vila över Brighton. Något annat är väl svårt att säga när Brighton i varje match verkar hitta på helt nya sätt att inte göra mål eller inte vinna matcher på. Om Premier League hade avgjorts baserat på bollinnehav eller xG så hade Brighton i detta läge jagat europeiska cupplatser.

Men Premier League liksom all fotboll avgörs ju trots allt fortfarande över mångas tydliga förfäran baserat på poäng och vunna matcher. Alltså krigar inte Brighton alls om några europeiska cupplatser utan istället om att hålla sig kvar i Premier League. Vilket börjar bli en allt knepigare uppgift.

Något annat ska man kanske inte förvänta sig efter förra matchen som Brighton förlorar med 0-1 mot West Brom. Detta efter att Brighton sumpat två straffar samt fått ett eget mål bortdömt under minst sagt helt bisarra former. Man måste ändå beundra hur cool Graham Potter var med domarkritiken efter matchen.

Leicester har sina egna spöken och demoner att brottas med. Återigen befinner sig Leicester på en Champions League-plats när säsongen börjar komma in i det som Alex Ferguson en gång kallade för squeaky bum time. Och tittar vi på Leicesters resultat på slutet så har det onekligen börjat gnissla om deras rumpor.

Om detta går det naturligtvis att säga både ett och annat. Att Zlatan Ibrahimovic får för sig att mer eller mindre läxa upp LeBron James, som är en betydligt större och mer känd idrottsman än vad Ibrahimovic själv någonsin varit eller kommer kunna bli, visar kanske rätt tydligt på ett ego som råkat springa iväg med det goda omdömet.

Man kan självfallet också tycka att Zlatan Ibrahimovic, som naturligtvis under många år har ägnat sig åt mängder av saker utanför fotbollen som han råkar tjäna stora pengar på, borde vara bland de sista i världen att berätta för andra idrottare att de minsann bara borde ägna sig åt sin egen idrott och ingenting annat.

Oftast när en idrottare säger något sådant här så beror det på minst en av följande två saker. Att han eller hon inte har samma politiska uppfattning i frågan som den andra idrottaren som uttalat sig. Eller att han eller hon av ett eller annat skäl har valt att själv hålla sig från att uttala sig politiskt, och har ett behov av att rättfärdiga sitt eget val.

Idrottare är förebilder, och stora idrottare blir självfallet stora förebilder, oavsett de vill det eller ej. Därmed får de ofrånkomligen också en politisk funktion. Om de väljer att ta politisk ställning kan det betyda mycket, som vi såg med med t ex Muhammad Ali. Om de väljer att inte ta ställning, som t ex Pelé, så har det också en stor betydelse.

LeBron James uttalade sig knappast om en fråga han inte kunde någonting. Tvärtom är det en fråga han helt säkert har levt och upplevt väldigt tätt inpå under hela sitt liv och hela sin uppväxt. Att komma så långt utifrån som Zlatan Ibrahimovic och mena att James inte vet vad han pratar om är ingen bra look.

Kritiken mot Zlatan Ibrahimovics uttalande fick knappast Ibrahimovic själv att backa, tvärtom så valde han att försöka gräva sig själv ur gropen. Politiker söndrar samhället menar Ibrahimovic, idrottare ska förena världen. Vacker tanke om än från en av fotbollens mest konfrontativa, provocerande och söndrande spelare de senaste tio åren.

Att börja predika om vikten av att enas exakt samtidigt som man helt i onödan skapat en söndrande debatt om vad idrottare i allmänhet och en specifik idrottare i synnerhet ska och inte ska uttala sig om ger självfallet inte något större intryck av självinsikt. Det var förmodligen ett sätt att försöka slingra sig ur knipan utan att medge något eget fel.

Vi ser många idrottare och fotbollsspelare göra både stora och viktiga insatser av i högsta grad politisk betydelse. Raheem Sterling har t ex tagit stark ställning mot både den dolda och öppna rasismen i samhället. Marcus Rashford har under det senaste året uppnått små underverk med att åtgärda hunger och fattigdom för barn och unga.

Att som fotbollsspelare ta ställning politiskt är naturligtvis alltid riskfyllt. Det kommer garanterat alltid irritera en mängd människor och deplorables oavsett vad för ställning det än är man tar. Det är även något som riskerar göra spelaren mindre intressant för möjliga sponsorer och andra kommersiella intressenter. Och cashen ska ju in!

Men att något är riskfyllt kommer inte nödvändigtvis avskräcka modiga fotbollsspelare från att ändå göra vad de anser vara rätt och riktigt. Man kan inte alltid bara göra det som är tryggast för en själv, ibland måste man också göra det som är rätt. Man tycker att den som pratar om sig själv som ett lejon borde kunna uppskatta just detta.

Att pissa på professionella fotbollsspelare, i synnerhet i Premier League, är naturligtvis både lätt och bekvämt. Det är en enkel övning att peka på hur mycket de tjänar och på deras dyra livsstil för att berätta för folket hur de är bortskämda, dryga, out-of-touch och absolut inte på något sätt en av oss. Vi och dem helt enkelt.

Vi såg ju ett rätt lysande prov på det där för snart ett år sedan alldeles i början av nedstängningen på grund av pandemin. Brittiska politiker, naturligtvis väldigt pigga på att rikta strålkastaren bort från sig själva och mot några andra, drog sig inte för att göra billiga poänger på så kallade bortskämda fotbollsspelare.

Sedan visade det sig naturligtvis att just dessa fotbollsspelare faktiskt gjorde betydligt mer för att hjälpa folket under dessa nedstängningar än vad de brittiska politikerna vid något tillfälle var villiga att göra. Där politikerna som vanligt tog till de stora orden så tog fotbollsspelarna istället till de stora handlingarna.

Generellt ser jag detta som en positiv förändring. Under en längre tid har fotbollsspelare i Premier League verkat väldigt obrydda och oengagerade. Kanske tillsagda att vara det av PR-känsliga mediatränare. Men under de senaste tre-fem-tio åren har en allt modigare generation av proffs i Premier League växt fram.

Här ser vi även en större utveckling. När politiker till synes har blivit allt mindre intresserade av att uppnå faktiska politiska lösningar som gör livet bättre för många istället för bara några få, utan istället verkar mer intresserade av taglines och att behålla den egna politiska makten, så spelar plötsligt stjärnor som t ex idrottare en större roll.

Vissa fotbollsspelare kommer självfallet vilja spela den rollen. Andra fotbollsspelare kommer lika självfallet bakom sina extremt välfyllda bankkonton tycka att detta spelar för dem ingen som helst roll. Och oavsett vilken av dessa fotbollsspelare man nu än väljer att vara så borde väl det vara en ensak för den egna fria viljan och det egna samvetet.

Det borde hur som helst inte vara en ensak för Zlatan Ibrahimovic!

Om Liverpool faktiskt är de mentala monster som Jürgen Klopp påstår att de är så är det onekligen något de i så fall måste börja visa nu. En närmast förfärlig period om drygt två månader har förpassat Liverpool från första plats till sjätte plats i tabellen. Liverpool har först tappat greppet om ligatiteln, därefter om sin plats i titelstriden, och nu börjar det till och med darra i greppet om en av de fyra Champions League-platserna.

Om vi tittar på den här säsongen hittar vi inte många indikationer på att Liverpool faktiskt skulle vara några mentala monster, åtminstone inte i motgång. Liverpool säsong såg ärligt talat väldigt bra ut under hösten, närmast som en fortsättning på förra säsongen, fastän de drabbats av skador. Men då var det fortfarande medvind. Mentalt har Liverpool däremot inte lyckats samla sig sedan det väl började blåsa motvind.

Ett oväntat poängtapp hemma mot West Brom följdes upp av fyra raka ligamatcher under vilka Liverpool inte gjorde ett enda mål och bara tog två poäng. Burnley knäckte deras långa svit av att vara obesegrade på hemmaplan. Därefter har Liverpool hittills inte vunnit eller ens tagit en enda poäng på Anfield igen. Liverpool har förlorat fyra raka matcher på Anfield. Burnley följdes upp av Brighton, av Man City och av Everton.

När det gick bra för Liverpool gick det alltså väldigt bra för Liverpool, under mycket lång tid dessutom. Men det är en ofrånkomlig slutsats av den här säsongen att när det börjar gå dåligt för Liverpool så fortsätter det också gå dåligt för Liverpool. Att kalla dem för ett humörlag vore kanske att ta i, men det ligger i pilens riktning. Och just nu är humöret helt enkelt inte på topp för Liverpool.

Mentala monster, och detsamma kan man säga om så kallade mästarlag, är inte mentala monster för att de aldrig drabbas av motgångar. Mentala monster är mentala monster eftersom de inte låter sig påverkas alltför negativt av motgångar, utan hanterar dem på ett sätt som gör dem tillfälliga och kortvariga, kanske till och med som motivation för att vända situationen till medgång igen.

Den primära förklaringen, själva grunden så att säga, till Liverpools framgångar under de två-tre senaste åren är alltså inte mentaliteten, att de är några påstådda mentala monster, utan snarare metodologin. Liverpools metod, det vill säga deras taktik, noga framjobbad av Jürgen Klopp naturligtvis, gjorde dem närmast maskinmässigt effektiva, och extremt svåra för att inte säga i sina stunder omöjliga att besegra.

Men många lag har så klart en väl utvecklad metodologi. Lagret som Jürgen Klopp har lagt ovanpå denna metodologi, det vill säga den sekundära förklaringen, har varit att fylla och omge laget med känslor. Det har varit pulserande, vibrerande och passionerat, blodet har kokat. Det har synts inte minst på Jürgen Klopp själv, det har synts på spelarna, det har synts på hela klubben och allting runt omkring den.

Båda dessa sidor, metoden och känslorna, har samspelat och förstärkt varandra. Den absolut nödvändiga grunden för allting har varit metoden, och känslorna ovanpå denna grund har lyft Liverpool till en nivå vi väldigt sällan sett prov på tidigare vare sig i engelsk eller europeisk fotboll. Men vad som samspelar och förstärker varandra åt ena hållet kommer alltid kunna samspela och förstärka varandra också åt andra hållet.

Liverpools metod har fallerat under den här säsongen. Därmed har det bildats stora sprickor i grunden för Liverpools framgång. Ett stort skäl varför Liverpools metod varit så väldigt effektiv är att den har kunnat utgå från i grunden exakt samma spelare mest hela tiden. Ett stort skäl varför Jürgen Klopp har varit så dålig på eller ovillig att rotera spela som han är just detta, att det gör hans metod mycket mer sårbar.

Detta är förvisso en generell tendens inom den under de senaste tio åren alltmer samordnade och synkroniserade fotbollen. Ju mer samordning mellan lagets alla delar en taktik kräver desto känsligare blir systemet för att byta ut dessa delar, det vill säga olika spelare i laget. I just det här avseendet är fotboll i själva verket bara ett uttryck för tämligen grundläggande organisationsteori.

Men den här säsongen har Liverpool som vi vet blivit tvingade att byta ut ett relativt högt antal spelare, framför allt på grund av skador, och även väldigt viktiga spelare för dem. Detta har fått omfattande effekter på hur Liverpool kan spela den fotboll de i själva verket vill spela, och därmed också på hur effektiv Liverpools metod är. Liverpools metodologi har helt enkelt den här säsongen slutat vara framgångsrik.

Precis som det visade sig finnas stora fördelar och en väldig dynamik i hur känslorna eleverade Liverpools framgångsrika metod under tidigare säsonger så blir nackdelen att känslorna förstärker motgång. Momentum blir till moratorium, glädjerus till ett närmast depressivt tillstånd, från positiv input till negativ input. Detta är självfallet risken med att låta sig själva styras alltför mycket av känslor, om än fördelarna kan vara stora.

Nu är Jürgen Klopp en känslornas man. Åtminstone så är känslorna en del utav hans metod, hans management. Kanske är detta något som skiljer Jürgen Klopp från Thomas Tuchel, som förvisso i mångt och mycket visar prov på ungefär samma metod som Klopp, men som till synes låter sig styras mer av kalkyler och intellekt än av känslor. Även om det för all del inte förhindrar att han står och skriker och viftar vid sidlinjen han också.

Jag kan tycka att vi såg lite prov på just detta i Dortmund, som ju Tuchel tog över efter Klopp en gång i tiden. När Dortmund och Liverpool möttes i Europa Leagues kvartsfinal för ett antal år sedan uttryckte sig kanske detta bäst. Dortmund var väldigt metodiska i båda matcherna, kanske till och med mer kalkylerat metodiska än Liverpool, men Liverpool vände och vann kvartsfinalen i ett euforiskt känslorus.

Här finns skäl att diskutera vad denna skillnad egentligen kan betyda för den större bilden, och vad det kan tänkas betyda för Chelsea. Man skulle kunna hävda att Tuchels approach begränsar honom och hans lag, att Klopps lag därmed skulle vara kapabla att nå högre höjder än Tuchels lag. Men å andra sidan kanske också att Tuchels lag aldrig riktigt kommer riskera att straffas av sina känslor som Klopps lag har visat sig kunna göra.

Vilket självfallet är i högsta grad spekulativt. Vad som emellertid inte är spekulativt är att Liverpool ikväll möter Chelsea på Anfield, där de nu förlorat fyra raka matcher, men där de nu nästan måste vinna ikväll för att återta något slags grepp om den där Champions League-platsen. Huruvida Liverpool faktiskt behöver vara några mentala monster för att vinna ikväll mot Chelsea går för all del att diskutera.

Men Liverpool måste åtminstone visa att Jürgen Klopp inte bara blåste solsken uppför deras stjärthål under de senaste två-tre åren när han beskrev dem som mentala monster bara för att det då råkade gå bra för Liverpool.

Manegen är så att säga krattad ännu en gång. Leicester befinner sig återigen på en av dessa Champions League-platser. Absolut inte med samma stora marginal som de gjorde förra säsongen, men ändå på ett sätt som visar att det alls inte var eller är någon slump att de befinner sig där. Frågan Leicester alltså brottas med är om de den här säsongen faktiskt ska lyckas knyta ihop den där så kallade säcken?!

Och precis som man alltså ställer sig den där frågan så passar Leicester alltså på att inom loppet av bara några få dagar först krascha ut ur Europa League genom att förlora mot Slavia Prag på hemmaplan, och därefter svara för en tämligen ömklig matchinsats när de förlorar med 1-3 på hemmaplan mot Arsenal, trots ett tidigt ledningsmål. Det vore konstigt om inte ett och annat spöke började snurra i Leicesters skallar av detta.

Människor upprepar sig alltid, eller åtminstone nästan alltid. Och ett stort skäl varför det är så är naturligtvis dessa spöken. Det är svårt att frigöra sig från invanda mönster, dåliga tankar och färdiga föreställningar. Börjar man fundera på risken att upprepa ett tidigare misslyckande så ökar ofrånkomligen risken att faktiskt upprepa detta misslyckande. Och eftersom människor ofta upprepar sig verkar det också som om historien upprepar sig.

Med detta är vi inne på området psykologi inom fotboll. Ett rätt flummigt ämne, men inte mindre betydelsefullt därför. Det räcker med att titta på Man City och Liverpools säsong och förra säsong för att se vilken omskakande betydelse psykologi faktiskt kan ha. Visst gäller samma sak för Leicester. Huruvida Leicester kommer lyckas knyta ihop säcken den här gången kommer oundvikligen bero på om de har blivit psykologiskt starkare.

Man kan hävda att det var framför allt den aspekten som fallerade för Leicester förra säsongen. De hade spelat till sig en så väldigt stark placering i tabellen att en Champions League-plats kändes given. Plötsligt hade de inte längre en Champions League-plats att vinna, utan en Champions League-plats att förlora. Och när säsongen började hacka och halta var det uppenbarligen en press Leicester inte klarade av att hantera.

Här fanns också en framträdande kritik mot Brendan Rodgers som manager. Nämligen att han har visat sig väldigt skicklig som en manager i medgång, men betydligt svagare som manager i motgång. Ett mönster som upprepat sig både med Liverpool och med Celtic, och förra säsongen alltså med Leicester igen. En fair-weather manager helt enkelt. Vad har Rodgers plockat med sig för lärdomar gällande detta?

Möjligen överdriver jag betydelsen av två förluster i rad, en i Europa League och en i ligan mot Arsenal. Jag kan anklagas för att måla fan på väggen. Att förlora en match i Europa League kan trots allt hända, liksom att en förlust mot Arsenal ändå inte kan ses som något tecken på en omedelbart förestående kris. Om detta inte hade hänt också förra året så hade jag förmodligen inte ens nämnt dessa båda förluster i ett sammanhang.

Men ungefär detta hände trots allt förra året. Därmed tvingas man nästan sätta in dessa båda förluster i ett större sammanhang, att åtminstone ställa sig frågan. Två förluster i sig behöver inte nödvändigtvis vara så illa, men på bara några dagar har Leicester alltså lite oväntat kraschat ur en europeisk cupturnering och sedan fått sig en rätt rejäl käftsmäll i sina egna ligaambitioner av Arsenal.

Här fanns självfallet de som omedelbart efter förlusten mot Slavia Prag i Europa League hävdade att det i själva verket bara var positivt för Leicesters ligaambitioner. Vi har hört den typen av tänkande förut så klart, och den därpå följande förlusten i ligan punkterade kanske den tankegången i hög utsträckning, en förlust som hade betydligt mer med negativt momentum att göra än med någon större trötthet.

På lite längre sikt går det däremot inte att utesluta att det faktiskt kan vara till Leicesters fördel, särskilt som Leicester är svårt skadedrabbat. Vilket de för all del har gemensamt med de allra flesta lagen runt omkring sig i tabellen. Men att slippa Europa Leagues spelschema, inte minst de för rytmen ofta skadliga torsdagsmatcherna, går det att se ett möjligt värde med.

Vi kan också diskutera om Leicester faktiskt rent psykologiskt kan vinna på att faktiskt inte ha samma marginal i poäng för sin Champions League-plats den här säsongen. Att de aldrig hamnar i den här känslan att de har en Champions League-plats att förlora, utan kan behålla känslan säsongen ut att en Champions League-plats är något de faktiskt måste jaga. Att den psykologin är lättare att hantera för Leicester och för Rodgers.

Även om det på ytan naturligtvis riskerar att låta rätt precis lika korkat som dessa som påstår att det svåraste som finns i ishockey är att leda med 3-0. I vilket fall som helst kommer kvällens bortamatch mot Burnley förmodligen visa sig rätt viktig för Leicesters mentala välbefinnande.

:::

Monstermatch i EFL Championship under tidiga kvällen när Norwich och Brentford brakar samman på Carrow Road. Dumt att säga att matchen kommer avgöra särskilt mycket, men om Norwich skulle vinna så börjar det plötsligt bli väldigt svårt att se dem missa uppflyttning till Premier League.

Brentford borde å sin sida känna flåset i ryggen både av Watford och kanske framför allt av Swansea. De har för all del hämtat sig efter de tre väldigt olyckliga förlusterna i rad mot Barnsley, QPR och Coventry genom att vinna två matcher mot Sheffield Wednesday och Stoke. Kan Brentford vinna tredje raka matchen mot Norwich?

Senare under kvällen spelar både Watford (vs Wycombe (h)) och Swansea (vs Stoke (b)).

Håll även ett öga på Barnsley som har vunnit fem raka ligamatcher och har stigit i raketfart upp mot playoff-platserna. Tillsammans med Norwich EFL Championships just nu formstarkaste lag.

Vilket naturligtvis var just exakt det som Pep Guardiola också önskade uppnå med sitt uttalande. Det var inte särskilt svårt att förutse att det var exakt vad som skulle bli responsen på det där, eftersom det naturligtvis är en fullständigt banal och bisarr tankegång att Man Citys höga kvalitet enbart skulle förklaras med pengar. Detta utesluter inte att det även fanns ett uttryck för viss ödmjukhet i Guardiolas uttalande, att medge att pengar faktiskt är ett nödvändigt, om än ej tillräckligt, villkor.

För all del finns väl just inget fel med detta. När det egna laget presterar så väldigt bra som Man City gör för närvarande så förtjänar man både att påpeka det och få det påpekat av andra. Möjligen är det kanske en gnutta underhållande att få se många så att säga ramla i den där rätt så enkla fällan, även om det säkert är en och annan som gör det helt medvetet och frivilligt dessutom. Förvisso även en skön kontrast till många Man City-supportrars rätt uppenbara mediala förföljelsemani.

Pengar är självfallet en väldigt viktig faktor inom fotbollen, precis som inom alla delar av samhället. Men den här idén att pengar är den enda eller egentligen ens den viktigaste faktorn för att ett lag ska bli väldigt framgångsrikt över tid är vansinnigt förenklad, och har dragits till sin överdrift under rätt lång tid av sådana som har lärt sig lite grann och därför inbillar sig att de fattat allt. Pengar hjälper dock bara upp till en viss gräns, sedan är det kompetens och management som faktiskt fäller avgörandet.

Och naturligtvis är det först och främst där som Man City och Pep Guardiola har excellerat. Visst har det spenderats väldigt mycket pengar, men det har investerats smart och framför allt finns där en coachning och ett management som verkligen gör både laget och spelarna bättre. Värdet på tillgångarna stiger hela tiden organiskt. Spelare som kommer till Man City blir generellt sett bättre, snarare än som vi ser med några andra klubbar att spelarna faktiskt tenderar bli sämre.

Man City kommer vinna ligan igen den här säsongen, och de kommer göra det på ett tämligen övertygande sätt. Det kan diskuteras i vilken utsträckning detta beror på att andra lag, och då kanske framför allt Liverpool, har krackelerat under den här väldigt märkliga säsongen, men odiskutabelt är Man City det lag som har hanterat säsongen bäst av alla. Pep Guardiola har anpassat sig utifrån nya och speciella förutsättningar, laget har visat upp en hög lägstanivå och har varit synbart revanschsuget.

Pratet om pengar gör kanske att den vanliga invändningen mot Pep Guardiola dyker upp, att han alltid har haft hand om lagen med överlägsna resurser och de överlägset bästa förutsättningarna i respektive liga under respektive tidsperiod. Det finns för all del en hel del sanning i denna invändning. Men någon replikerade även rätt klokt på detta att det trots allt är så att Guardiola genom sin tränargärning har gjort sig förtjänt att få ta hand om klubbar med dessa resurser och förutsättningar.

Möjligen tar inte detta död på den för all del rätt fascinerande tankegången att man skulle vilja se vad Pep Guardiola skulle kunna åstadkomma med en klubb som inte riktigt har dessa förutsättningar. Men det tar bättre död på tankegången att det på något sätt bara skulle vara en tillfällighet eller lycklig slump att Guardiola har råkat hamna just på dessa jobb. Att han så att säga bara skulle ha råkat vinna managerlotteriet inom den globala fotbollen.

En annan inte ovanlig invändning mot Pep Guardiola brukar ju vara att vi ännu inte har fått se honom bygga om ett vinnande lag. Det vill säga att vi inte riktigt vet om han förmår uppnå en andra vinnande cykel i en och samma klubb, vilket är en tämligen besvärlig uppgift, vilket om inte annat märks på hur få som faktiskt har klarat av det genom historien. Här menar emellertid en hel del att det vi ser med Man City den här säsongen visar att han faktiskt förmår göra detta.

Här skulle i och för sig då jag vilja avvakta med mitt eget omdöme, helt enkelt för att jag fortfarande tycker vi befinner oss i en luddig gråzon där det är lite svårt att säga om detta Man City verkligen är att betrakta som början på en andra cykel eller snarare slutet på den första cykeln. Det säger kanske sig självt att det många gånger råder en slags flytande gräns mellan dessa cykler. Det finns vissa tecken på förnyelse i detta Man City, men det finns också mycket som alltjämt är detsamma.

Allt det där är så klart av rätt marginell betydelse för Man City, vars framsteg kanske bäst ges uttryck av att de måste anses ha en väldigt rimligt chans att vinna en fyrling den här säsongen, bättre chans än kanske någon gång tidigare. Kvällens match mot Wolves är naturligtvis bara ännu ett steg i den riktningen.

:::

Mitt i allt kaos för Sheffield Wednesday så gör de faktiskt en riktigt slug anställning av ny manager i form av Darren Moore, som ju för några år sedan hade hand om West Brom, fortfarande väldigt uppskattad där, och som sedan dess har visat framfötterna med Doncaster Rovers som han landat på playoff-plats i League One.

:::

Ipswich Town har fått nog av Paul Lambert, och verkar vara på väg att ersätta honom med en annan Paul, det vill säga Cook, som ju tidigare har gjort riktigt fina insatser med både Portsmouth och Wigan. Ipswich, som befinner sig strax under playoff-platserna i League One, hoppas med detta ge sig själva en rejäl promotion-push under våren.

Samtidigt är nog de allra flesta överens om att detta kan vara en tämligen svår uppgift, eftersom det oftast fanns en anledning varför laget presterade svagt till att börja med, men kanske framför allt eftersom den nya managern inte har fått någon försäsong att investera i laget eller jobba taktiskt med sina spelare, utan tvärtom kastas rätt in i den engelska fotbollens mördande och hektiska spelschema.

Många gånger är detta anställningar som sällan föregås av någon större research från klubbarnas sida, utan snarare bygger på mer praktiska omständigheter som att laget råkade befinna sig i trubbel och en manager råkade vara tillgänglig för tillfället. Kaka söker maka helt enkelt. Huruvida klubb och manager verkligen är en bra fit tenderar i dessa lägen få en närmast sekundär betydelse.

Vissa managers som anställs mitt under säsongen lyckas därför bättre än andra, utan att det därför alltid är väldigt lätt att förklara exakt varför. Vi vet kanske bara att det är så, och den här måndagslistan syftar till att rycka lite i frågan vilka som är Premier Leagus åtta bästa managers mitt under säsongen. I vilket jag väljer att försöka hitta en vettig kombination mellan den rent omedelbara effekten och den mer långsiktiga effekten.

Vilket ungefär betyder så här att en manager för att hamna på den här listan måste ha haft en positiv omedelbar effekt (det vill säga under innevarande säsong), men även bör ha haft en positiv effekt också efter den säsongen. Vi kan kanske också säga att både Mikel Arteta och Thomas Tuchel alltjämt är managers som fortfarande har chansen att arbeta sig in på den här listan.

(8) John Gregory – Aston Villa, 1998

När Brian Little fick sparken från Aston Villa strax efter årsskiftet pratades det om sådana namn som Terry Venables, Bobby Robson, John Toshack och Ruud Gullit som Aston Villas nästa manager. Istället blev det Gregory, vilket nog ingen väntat sig. Men Gregory tog Aston Villa med storm, som vann nio av lagets sista elva ligamatcher, och tog sig till UEFA-cupens kvartsfinal där de åkte ut på bortamål mot Atlético Madrid. Aston Villa slutade däremot säsongen på UEFA-cupplats, efter att ha hotats av nedflyttning.

(7) Steve Bruce – Wigan, 2007

En gång i tiden var Bruce faktiskt en positivt omtalad manager. Men det var så klart ett bra tag sedan nu. Wigan skulle förvisso åka ur Premier League 2013 men var på god väg att göra det betydligt tidigare än så. Bruce, som inte för sista gången i sin karriär valde att sätta cash före kontrakt, köptes loss från Birmingham för världens dittills högsta summa i kompensation. Men åtta poäng på Wigans 14 första matcher blev ytterligare 32 poäng på Wigans sista 24 matcher. Från 0,5 poäng per match till 1,5 poäng per match.

(6) Mauricio Pochettino – Southampton, 2013

Hade mycket väl kunnat ranka rätt högt också på en lista över Premier Leagues mest utskällda manageranställningar. Det hade för all del inte så mycket med Pochettino själv att göra och mer med att man ansåg Nigel Adkins vara orättvist behandlad. Viktigt var det alltså för Pochettino att verkligen leverera, och det måste man onekligen säga att han gjorde. Southampton gick från att slåss i botten av tabellen till ett lag som utmanade om en plats på tabellens övre halva och utmanade lagen på övre halvan.

(5) Roberto Mancini – Man City, 2009

En på samma gång förståelig som rätt utskälld anställning mitt under brinnande säsong 2009-10. Det fanns skäl att byta ut Mark Hughes för Man City, som däremot hanterade det hela på ett inte helt snyggt sätt. Med Mancini fick Man City däremot den swagger som skulle krävas för att realisera klubbens nya ambitioner och vinna klubbens första titlar på över 40 år. Plumpen i Mancinis protokoll som manager mitt under säsongen är däremot att Man City missade Champions League hans första säsong.

(4) Gianluca Vialli – Chelsea, 1998

Alla kommer så klart skrika efter Roberto Di Matteo på den här listan, men han råkade bara befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle, och skulle snart få sparken igen. Vissa kanske tänker Guus Hiddink, men även han var försvunnen efter säsongen. Men med Vialli fick Chelsea en manager som dels tog laget till vinster i både Ligacupen och Cupvinnarcupen, och som lade grunden för det Chelsea som faktiskt var ett ständigt naggande hot bakom Arsenal och Man Utd under åren som skulle komma.

(3) Harry Redknapp – Tottenham, 2008

När Redknapp tog över Tottenham i oktober 2008 så hade Tottenham tagit två poäng på sina åtta första matcher. Det där är det inte omöjligt att ni har hört några gånger förut, för det var nämligen något som Redknapp såg till att upprepa om och om och om igen under säsongen. Redknapp gillar onekligen att tuta sitt eget horn. Tottenham ryckte för all del upp sig i ligan, tog sig till Ligacupfinal och säsongen därpå till Champions League, och här lades kanske grunden för Tottenham under 2010-talet.

(2) Joe Royle – Everton, 1994

Mike Walker hade med nöd och näppe räddat Everton kvar i Premier League under säsongen 1993-94. Nästa säsong började däremot med en vinst på Evertons första 14 matcher och Walker fick gå, in kom istället Royle. Royle inledde kvickt med att vinna Merseysidederbyt, höll nollan i Evertons fem första matcher, Everton slutade på elfte plats i ligan och avslutade säsongen med att vinna FA-cupfinalen mot Man Utd, i vad som är och alltjämt förblir den senaste titeln som Everton faktiskt vann.

(1) Jürgen Klopp – Liverpool, 2015

Man kan hävda att det tog sin lilla tid för Klopp att sätta sin prägel på Liverpool på det sätt som vi nu för tiden har tagit så för givet att vi nästan blir chockade när det inte längre stämmer så bra. Men Klopp kom in som ett yrväder, visade omedelbart vad han skulle komma att få för värde för Liverpool, få klubben att börja titta framåt istället för bakåt, och genom att under sin första säsong under dramatiska former guida Liverpool till Europa League-final pumpade han klubben och staden full med nytt liv och hopp.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#26)

Man City 2-1 West Ham, West Brom 1-0 Brighton, Leeds 0-1 Aston Villa, Newcastle 1-1 Wolves, Crystal Palace 0-0 Fulham, Leicester 1-3 Arsenal, Tottenham 4-0 Burnley, Chelsea 0-0 Man Utd, Sheffield United 0-2 Liverpool, Everton vs Southampton.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Gareth Bale, Tottenham. Frågan är vem som egentligen blev gladast av Bales starka insats mot Burnley. José Mourinho eller Real Madrid som därmed tänker sig kunna få lite pengar för Bale efter säsongen att köpa spelare för.

Omgångens kalkon: Lee Mason. It never rains but it pours. Mason kom tillbaka efter sina två röda kort-fadäser i förrförra omgången, och ser omedelbart till sätta sig själv rejält i skamvrån med ett väldigt märkligt dömeri mellan West Brom och Brighton.

Omgångens manager: Mikel Arteta, Arsenal. Riktigt fin vändning och vinst för Arsenal borta mot Leicester, och Arsenal presterade sin förmodligen bästa match för säsongen, vilket visar lite på framstegen som gjorts.

Omgångens kanon: Aston Villa. Aldrig något snack när Aston Villa besegrade Leeds på bortaplan, det hade kunnat vara betydligt större siffror. Det finns något väldigt tilltalande och spännande i Aston Villas fotboll för närvarande.

Omgångens J.R.: West Brom. Motståndarna missar två straffar samt får ett mål VAR-bortdömt på ett extremt tveksamt sätt. Själv har man nickat in 1-0 på fast situation i början av matchen. Man kan knappast vinna mer JR än så.

Omgångens Cliff Barnes: Brighton. Om Brighton åker ur Premier League så åker de ur Premier League för att de helt enkelt inte lyckas göra mål. Vilket inte beror på avsaknad av bollinnehav eller målchanser. Dyrbar förlust mot West Brom.

Omgångens match: Man City 2-1 West Ham. En kanske något överraskande öppen, jämn och oviss fotbollsmatch. Framför allt en mycket bra fotbollsmatch, välspelad av båda lagen. Man City visar däremot prov på hög lägstanivå och en fin vinnarfeeling.

Omgångens WTF: Newcastles målvakter. Blev rätt förvånad när det gjordes en grej av att Karl Darlow inte skulle stå för Newcastle mot Wolves, då jag tycker han gjort rätt bra ifrån sig. Istället skulle Martin Dubravka stå igen, som naturligtvis kvickt svarade för i alla fall en halvtabbe när Ruben Neves tilläts kvittera för Wolves.

Omgångens BTW:

Klagas på VAR från alla möjliga håll, men de som förmodligen drabbas svårast av det är domarna skulle jag säga.

Man Utd har sex ligamatcher mot topp sex-klubbar under säsongen, noll vinster och noll spelmål. Jodå, Solskjaer bevisar oss alla ”fel” i match efter match.

Exakt vid den här tidpunkten förra året som Leicesters säsong rasade samman. Håller historien på att upprepa sig?

Bästa chansen för Man Utds spelare under nuvarande omständigheter att vinna ligan verkar vara att flytta till Inter.