Mentala monster har Jürgen Klopp vid upprepade tillfällen under de två tidigare säsongerna kallat sitt Liverpool. Och det är väl naturligtvis ganska lätt att säga när laget springer iväg först till en Champions League-titel och därefter i helt överlägsen stil till klubbens första ligatitel på 30 år, en ligatitel som var vunnen i praktiken redan i november. Lätt att säga när allting går bra, då är alla mentala monster.
Om Liverpool faktiskt är de mentala monster som Jürgen Klopp påstår att de är så är det onekligen något de i så fall måste börja visa nu. En närmast förfärlig period om drygt två månader har förpassat Liverpool från första plats till sjätte plats i tabellen. Liverpool har först tappat greppet om ligatiteln, därefter om sin plats i titelstriden, och nu börjar det till och med darra i greppet om en av de fyra Champions League-platserna.
Om vi tittar på den här säsongen hittar vi inte många indikationer på att Liverpool faktiskt skulle vara några mentala monster, åtminstone inte i motgång. Liverpool säsong såg ärligt talat väldigt bra ut under hösten, närmast som en fortsättning på förra säsongen, fastän de drabbats av skador. Men då var det fortfarande medvind. Mentalt har Liverpool däremot inte lyckats samla sig sedan det väl började blåsa motvind.
Ett oväntat poängtapp hemma mot West Brom följdes upp av fyra raka ligamatcher under vilka Liverpool inte gjorde ett enda mål och bara tog två poäng. Burnley knäckte deras långa svit av att vara obesegrade på hemmaplan. Därefter har Liverpool hittills inte vunnit eller ens tagit en enda poäng på Anfield igen. Liverpool har förlorat fyra raka matcher på Anfield. Burnley följdes upp av Brighton, av Man City och av Everton.
När det gick bra för Liverpool gick det alltså väldigt bra för Liverpool, under mycket lång tid dessutom. Men det är en ofrånkomlig slutsats av den här säsongen att när det börjar gå dåligt för Liverpool så fortsätter det också gå dåligt för Liverpool. Att kalla dem för ett humörlag vore kanske att ta i, men det ligger i pilens riktning. Och just nu är humöret helt enkelt inte på topp för Liverpool.
Mentala monster, och detsamma kan man säga om så kallade mästarlag, är inte mentala monster för att de aldrig drabbas av motgångar. Mentala monster är mentala monster eftersom de inte låter sig påverkas alltför negativt av motgångar, utan hanterar dem på ett sätt som gör dem tillfälliga och kortvariga, kanske till och med som motivation för att vända situationen till medgång igen.
Den primära förklaringen, själva grunden så att säga, till Liverpools framgångar under de två-tre senaste åren är alltså inte mentaliteten, att de är några påstådda mentala monster, utan snarare metodologin. Liverpools metod, det vill säga deras taktik, noga framjobbad av Jürgen Klopp naturligtvis, gjorde dem närmast maskinmässigt effektiva, och extremt svåra för att inte säga i sina stunder omöjliga att besegra.
Men många lag har så klart en väl utvecklad metodologi. Lagret som Jürgen Klopp har lagt ovanpå denna metodologi, det vill säga den sekundära förklaringen, har varit att fylla och omge laget med känslor. Det har varit pulserande, vibrerande och passionerat, blodet har kokat. Det har synts inte minst på Jürgen Klopp själv, det har synts på spelarna, det har synts på hela klubben och allting runt omkring den.
Båda dessa sidor, metoden och känslorna, har samspelat och förstärkt varandra. Den absolut nödvändiga grunden för allting har varit metoden, och känslorna ovanpå denna grund har lyft Liverpool till en nivå vi väldigt sällan sett prov på tidigare vare sig i engelsk eller europeisk fotboll. Men vad som samspelar och förstärker varandra åt ena hållet kommer alltid kunna samspela och förstärka varandra också åt andra hållet.
Liverpools metod har fallerat under den här säsongen. Därmed har det bildats stora sprickor i grunden för Liverpools framgång. Ett stort skäl varför Liverpools metod varit så väldigt effektiv är att den har kunnat utgå från i grunden exakt samma spelare mest hela tiden. Ett stort skäl varför Jürgen Klopp har varit så dålig på eller ovillig att rotera spela som han är just detta, att det gör hans metod mycket mer sårbar.
Detta är förvisso en generell tendens inom den under de senaste tio åren alltmer samordnade och synkroniserade fotbollen. Ju mer samordning mellan lagets alla delar en taktik kräver desto känsligare blir systemet för att byta ut dessa delar, det vill säga olika spelare i laget. I just det här avseendet är fotboll i själva verket bara ett uttryck för tämligen grundläggande organisationsteori.
Men den här säsongen har Liverpool som vi vet blivit tvingade att byta ut ett relativt högt antal spelare, framför allt på grund av skador, och även väldigt viktiga spelare för dem. Detta har fått omfattande effekter på hur Liverpool kan spela den fotboll de i själva verket vill spela, och därmed också på hur effektiv Liverpools metod är. Liverpools metodologi har helt enkelt den här säsongen slutat vara framgångsrik.
Precis som det visade sig finnas stora fördelar och en väldig dynamik i hur känslorna eleverade Liverpools framgångsrika metod under tidigare säsonger så blir nackdelen att känslorna förstärker motgång. Momentum blir till moratorium, glädjerus till ett närmast depressivt tillstånd, från positiv input till negativ input. Detta är självfallet risken med att låta sig själva styras alltför mycket av känslor, om än fördelarna kan vara stora.
Nu är Jürgen Klopp en känslornas man. Åtminstone så är känslorna en del utav hans metod, hans management. Kanske är detta något som skiljer Jürgen Klopp från Thomas Tuchel, som förvisso i mångt och mycket visar prov på ungefär samma metod som Klopp, men som till synes låter sig styras mer av kalkyler och intellekt än av känslor. Även om det för all del inte förhindrar att han står och skriker och viftar vid sidlinjen han också.
Jag kan tycka att vi såg lite prov på just detta i Dortmund, som ju Tuchel tog över efter Klopp en gång i tiden. När Dortmund och Liverpool möttes i Europa Leagues kvartsfinal för ett antal år sedan uttryckte sig kanske detta bäst. Dortmund var väldigt metodiska i båda matcherna, kanske till och med mer kalkylerat metodiska än Liverpool, men Liverpool vände och vann kvartsfinalen i ett euforiskt känslorus.
Här finns skäl att diskutera vad denna skillnad egentligen kan betyda för den större bilden, och vad det kan tänkas betyda för Chelsea. Man skulle kunna hävda att Tuchels approach begränsar honom och hans lag, att Klopps lag därmed skulle vara kapabla att nå högre höjder än Tuchels lag. Men å andra sidan kanske också att Tuchels lag aldrig riktigt kommer riskera att straffas av sina känslor som Klopps lag har visat sig kunna göra.
Vilket självfallet är i högsta grad spekulativt. Vad som emellertid inte är spekulativt är att Liverpool ikväll möter Chelsea på Anfield, där de nu förlorat fyra raka matcher, men där de nu nästan måste vinna ikväll för att återta något slags grepp om den där Champions League-platsen. Huruvida Liverpool faktiskt behöver vara några mentala monster för att vinna ikväll mot Chelsea går för all del att diskutera.
Men Liverpool måste åtminstone visa att Jürgen Klopp inte bara blåste solsken uppför deras stjärthål under de senaste två-tre åren när han beskrev dem som mentala monster bara för att det då råkade gå bra för Liverpool.