Zlatan Ibrahimovic gav sig under veckan ut på väldigt djupt vatten när han fick för sig att kritisera LeBron James för att denne uttalat sig politiskt avseende Black Lives Matter-rörelsen i USA och runt världen. Enligt Ibrahimovic skulle idrottsmän bara ägna sig åt den idrott de själva pysslade med, något annat dög de så att säga inte riktigt till.
Om detta går det naturligtvis att säga både ett och annat. Att Zlatan Ibrahimovic får för sig att mer eller mindre läxa upp LeBron James, som är en betydligt större och mer känd idrottsman än vad Ibrahimovic själv någonsin varit eller kommer kunna bli, visar kanske rätt tydligt på ett ego som råkat springa iväg med det goda omdömet.
Man kan självfallet också tycka att Zlatan Ibrahimovic, som naturligtvis under många år har ägnat sig åt mängder av saker utanför fotbollen som han råkar tjäna stora pengar på, borde vara bland de sista i världen att berätta för andra idrottare att de minsann bara borde ägna sig åt sin egen idrott och ingenting annat.
Oftast när en idrottare säger något sådant här så beror det på minst en av följande två saker. Att han eller hon inte har samma politiska uppfattning i frågan som den andra idrottaren som uttalat sig. Eller att han eller hon av ett eller annat skäl har valt att själv hålla sig från att uttala sig politiskt, och har ett behov av att rättfärdiga sitt eget val.
Idrottare är förebilder, och stora idrottare blir självfallet stora förebilder, oavsett de vill det eller ej. Därmed får de ofrånkomligen också en politisk funktion. Om de väljer att ta politisk ställning kan det betyda mycket, som vi såg med med t ex Muhammad Ali. Om de väljer att inte ta ställning, som t ex Pelé, så har det också en stor betydelse.
LeBron James uttalade sig knappast om en fråga han inte kunde någonting. Tvärtom är det en fråga han helt säkert har levt och upplevt väldigt tätt inpå under hela sitt liv och hela sin uppväxt. Att komma så långt utifrån som Zlatan Ibrahimovic och mena att James inte vet vad han pratar om är ingen bra look.
Kritiken mot Zlatan Ibrahimovics uttalande fick knappast Ibrahimovic själv att backa, tvärtom så valde han att försöka gräva sig själv ur gropen. Politiker söndrar samhället menar Ibrahimovic, idrottare ska förena världen. Vacker tanke om än från en av fotbollens mest konfrontativa, provocerande och söndrande spelare de senaste tio åren.
Att börja predika om vikten av att enas exakt samtidigt som man helt i onödan skapat en söndrande debatt om vad idrottare i allmänhet och en specifik idrottare i synnerhet ska och inte ska uttala sig om ger självfallet inte något större intryck av självinsikt. Det var förmodligen ett sätt att försöka slingra sig ur knipan utan att medge något eget fel.
Vi ser många idrottare och fotbollsspelare göra både stora och viktiga insatser av i högsta grad politisk betydelse. Raheem Sterling har t ex tagit stark ställning mot både den dolda och öppna rasismen i samhället. Marcus Rashford har under det senaste året uppnått små underverk med att åtgärda hunger och fattigdom för barn och unga.
Att som fotbollsspelare ta ställning politiskt är naturligtvis alltid riskfyllt. Det kommer garanterat alltid irritera en mängd människor och deplorables oavsett vad för ställning det än är man tar. Det är även något som riskerar göra spelaren mindre intressant för möjliga sponsorer och andra kommersiella intressenter. Och cashen ska ju in!
Men att något är riskfyllt kommer inte nödvändigtvis avskräcka modiga fotbollsspelare från att ändå göra vad de anser vara rätt och riktigt. Man kan inte alltid bara göra det som är tryggast för en själv, ibland måste man också göra det som är rätt. Man tycker att den som pratar om sig själv som ett lejon borde kunna uppskatta just detta.
Att pissa på professionella fotbollsspelare, i synnerhet i Premier League, är naturligtvis både lätt och bekvämt. Det är en enkel övning att peka på hur mycket de tjänar och på deras dyra livsstil för att berätta för folket hur de är bortskämda, dryga, out-of-touch och absolut inte på något sätt en av oss. Vi och dem helt enkelt.
Vi såg ju ett rätt lysande prov på det där för snart ett år sedan alldeles i början av nedstängningen på grund av pandemin. Brittiska politiker, naturligtvis väldigt pigga på att rikta strålkastaren bort från sig själva och mot några andra, drog sig inte för att göra billiga poänger på så kallade bortskämda fotbollsspelare.
Sedan visade det sig naturligtvis att just dessa fotbollsspelare faktiskt gjorde betydligt mer för att hjälpa folket under dessa nedstängningar än vad de brittiska politikerna vid något tillfälle var villiga att göra. Där politikerna som vanligt tog till de stora orden så tog fotbollsspelarna istället till de stora handlingarna.
Generellt ser jag detta som en positiv förändring. Under en längre tid har fotbollsspelare i Premier League verkat väldigt obrydda och oengagerade. Kanske tillsagda att vara det av PR-känsliga mediatränare. Men under de senaste tre-fem-tio åren har en allt modigare generation av proffs i Premier League växt fram.
Här ser vi även en större utveckling. När politiker till synes har blivit allt mindre intresserade av att uppnå faktiska politiska lösningar som gör livet bättre för många istället för bara några få, utan istället verkar mer intresserade av taglines och att behålla den egna politiska makten, så spelar plötsligt stjärnor som t ex idrottare en större roll.
Vissa fotbollsspelare kommer självfallet vilja spela den rollen. Andra fotbollsspelare kommer lika självfallet bakom sina extremt välfyllda bankkonton tycka att detta spelar för dem ingen som helst roll. Och oavsett vilken av dessa fotbollsspelare man nu än väljer att vara så borde väl det vara en ensak för den egna fria viljan och det egna samvetet.
Det borde hur som helst inte vara en ensak för Zlatan Ibrahimovic!