Skulle det göras en lista över de på förhand största matcherna i Premier League så skulle onekligen Manchesterderbyt mellan Man City och Man Utd komma väldig högt upp på en sådan lista. Ett derby med långa historiska anor, ett derby mellan två av Englands och Europas största klubbar, och ett derby mellan laget som ligger etta och laget som ligger tvåa i Premier League för närvarande.
Mycket större än dagens Manchesterderby mellan Man City och Man Utd blir det alltså inte på pappret. Och det räcker att vi snurrar bandet tillbaka bara cirka drygt en månad så pratades det om den här matchen, eller kanske snarare om tvekampen mellan dessa båda lag, som en rejäl showdown i titelstriden. Kan Man Utd vinna ligan var då den stora frågan och många verkade då benägna att svara ja på den frågan.
För detta fanns till synes goda skäl. Man Utd ledde vid det tillfället ligan och de hade i själva verket inte förlorat i ligan på nästan tre månader. Tio vinster och tre oavgjorda på 13 matcher hade onekligen lyckats få igång hypemaskinen på allvar. Problemet var bara att samtidigt som Man City trummade på precis som mästarlag brukar göra så började Man Utd istället bete sig precis så som mästarlag aldrig får göra.
Förlusten på Old Trafford mot Sheffield United är i själva verket den enda förlusten i ligan som Man Utd har dragit på sig. Men den förlusten bröt lite av förtrollningen runt Man Utd, rättare sagt började kanske folk se att kejsaren faktiskt inte alls hade några kläder på sig. Den förlusten har följts av onödigt poängtapp efter onödigt poängtapp och plötsligt befinner sig Man Utd istället 14 poäng efter Man City i tabellen.
Möjligen kom detta som en överraskning för alla dem som såg Man Utds många vinster mellan november och januari. Men det kan inte rimligtvis ha kommit som någon större överraskning för de som faktiskt tittade på själva fotbollen som spelades, även om Man Utd råkade vinna flera av dessa matcher, i många fall dessutom med rätt stark betoning på råkade. Fotbollen ingav aldrig några större förhoppningar.
Att tabelläget har svängt så som det har gjort under denna dryga månad, från Man Utd en poäng före Man City i tabellen, till Man City plötsligt före Man Utd i tabellen med 14 poängs marginal beror naturligtvis på Man Citys briljans. Detta är vad Man Utds många apologister kommer att välja att fokusera på. Men det är långt från hela sanningen. Hela sanningen är att det också beror på Man Utds egen impotens och inkontinens.
Man Utds impotens handlar naturligtvis om lagets offensiva tillkortakommanden. Kanske bäst illustrerat av att Man Utd har mött topp sex-lag sex gånger hittills den här säsongen och gjort exakt noll spelmål på dessa sex matcher. Här frågar sig en del hur det kommer sig att Bruno Fernandes har så svårt att komma till sin rätt i sådana här matcher, men det är självfallet helt fel fråga att ställa sig och riktar ansvaret åt helt fel håll.
Man Utds inkontinens handlar istället om lagets defensiva brister. Kort sagt om läckaget i lagets bakre regioner. Här kan det så klart pekas på Man Utds 0-0-matcher mot just topp sex-motstånd, i matcher där motståndarna många gånger var hyfsat nöjda med just det resultatet, men det förändrar inte att Man Utd har tagit för vana att släppa in alldeles för många och alldeles för billiga mål under säsongen, vilket ofta kostat viktiga poäng.
Visst kan det pekas på att det knappast är någon skam att förlora ligan till Man City, naturligtvis ett fenomenalt lag. Men sättet det görs på känns naturligtvis väldigt dystert, om än ej oväntat. Kanske hade Man Utd ändå förlorat titelstriden, men här har man inte ens gjort riktig fight av det. Man City är strålande, men det är inte Man City som fått Man Utd att tappa poäng mot Sheffield United, West Brom och Crystal Palace med flera.
Det är inte matcher i vilka Man Utd hade behövt tappa några poäng, det är inte matcher i vilka Man Utd borde tappa poäng. Det är väldigt onödiga poäng att tappa för Man Utd, inte minst hemma mot Sheffield United, en match i vilken det kände som att det främst var hybris som låg bakom Man Utds poängtapp. Man tog för givet att man skulle vinna. Men Man Utd är inte tillräckligt bra för att ha råd med hybris.
Poängtappen mot Arsenal, Liverpool och Chelsea var samtliga kanske mer förståeliga, även om också dessa matcher samtliga gav upphov till en alltmer tilltagande frustration runt Man Utds tillkortakommanden. Poängen även i dessa matcher var lågt hängande frukter som Man Utd helt enkelt inte lyckades plocka. Hemmamatchen mot Everton var ett annat exempel där Man Utd helt i onödan slängde bort två poäng.
Om vi förhåller oss någorlunda realistiska till den här matchsviten skulle man alltså kunna säga att fyra-fem poäng av Man Citys försprång beror först och främst på Man Citys egen briljans. De har vunnit sina matcher mot topp sex-motståndet som Man Utd helt enkelt inte har lyckats vinna. Men nio-tio poäng av detta försprång är poäng som först och främst beror på Man Utd själva. Poäng de har kastat bort.
Även fyra-fem poängs försprång för Man City i tabellen hade naturligtvis varit ett väldigt bra läge för dem. De hade varit tunga favoriter att vinna ligan. Men då hade det i alla fall fortfarande varit en match om ligatiteln. Då hade fortfarande dagens Manchesterderby haft en genuin betydelse. Hade Man Utd lyckats vinnats vinna ikväll i så fall så hade det plötsligt handlat om ett försprång om endast en-två poäng.
Istället har vi alltså detta läge. Ett läge där även om Man Utd mot all förmodan skulle lyckas vinna ikväll så ligger de fortfarande elva poäng efter Man City. Ett läge där en av Premier Leagues största matcher utöver ren prestige mellan de båda klubbarna har absolut ingen betydelse alls. Allt eftersom Man Utd började prestera som sämst när det gällde som allra mest. Vilket vi har sett om och om igen de senaste åren.
Men vem vet. Eftersom kvällens match betyder så väldigt lite i någon egentlig mening betyder det kanske att Man Utd ändå vinner matchen. Återigen kommer det börja pratas om vilket strålande jobb Ole-Gunnar Solskjaer ändå gör med detta Man Utd, hur han bara behöver få lite tid på sig att verkligen få till detta, och så upprepar sig samma narrativa cykel vi snurrat runt så många varv i redan.
Verkligheten är självfallet precis samma som jag förvarnade för redan inför säsongen. Nämligen att det inte kommer bli några titelstrider för Man Utd den här säsongen, utan säsongen kommer bara gå ut på att slåss för att behålla sin Champions League-plats. Där kommer det också att landa, och det spelar mindre roll vilka olika svängar man tog under säsongen på vägen dit.
Kanske lyckas Man Utd till sist i sitt uppsåt att behålla Champions League-platsen, vilket i så fall helt säkert kommer beskrivas som framgång och framsteg. Eftersom i internets vackra värld, där det har blivit viktigare att låta bra än att faktiskt vara bra, så betraktas nämligen att stå stilla som att göra framsteg.