Ofta kan det finnas skäl att ifrågasätta hur stor roll sådant som händer utanför planen faktiskt påverkar det som händer på planen. Det finns ingen väldigt uppenbar anledning varför spelarna skulle behöva bli så väldigt distraherade av det. Men Sunderland är just nu ett rätt tydligt case åtminstone för att vad som händer utanför planen definitivt kan påverka det som händer också på planen.
Under dagarna är det ganska precis en månad sedan Kyril Louis-Dreyfus blev presenterad offentligt som Sunderlands nya ägare. Under denna månad har Louis-Dreyfus även passat på att bli formellt godkänd som ägare av EFL. Under denna månad har Sunderland spelat sex ligamatcher och vunnit fem av dessa, med en sen upphämtning av ett 0-2-underläge borta mot Crewe som den sjätte matchen.
Under samma månad har Sunderland dessutom tagit sig till final i EFL Trophy, en final som spelas på söndag mot Tranmere på Wembley. Det är en månad som har sett Sunderland lyfta sig från en tämligen anonym plats utanför League Ones playoff-platser till en tämligen säker position bland dessa playoff-platser med rejält hugg på någon av de automatiska uppflyttningsplatserna.
Sunderland har under en längre tid varit en klubb med förgiftad atmosfär. Det tidigare ägarskapet under Stewart Donald kom in med stora ord men, som det snabbt skulle visa sig, inte mycket mer än så. Det var en klubbledning med större benägenhet att göra sig själva och klubben till åtlöje på Netflix, och ägna sig åt interna gräl med Sunderlands egna supportrar, än att faktiskt åstadkomma något för klubben.
Kyril Louis-Dreyfus insåg förmodligen att Sunderlands supportrar var ganska trötta på stora ord. Han har istället valt att hålla en hyfsat låg profil. Utöver att i ett öppet brev ha tackat Sunderlands supportrar för tålamod och förtroende har han framför allt ägnat sig åt att få ordning på pusselbitarna i Sunderlands organisation och ledning. Kort sagt gjort det jobb en klubbägare ska göra och måste göra.
Sunderlands styrelse har fått en helt annan utformning, där det är uppenbart att Kyril Louis-Dreyfus har konsoliderat sitt inflytande över klubben. Lee Johnson anställdes som ny manager redan för några månader sedan, men under förståelsen att Louis-Dreyfus skulle ta över ägandet i Sunderland. En väldigt viktig anställning var även sportchefen Kristjaan Speakman.
På relativt kort tid har Sunderland alltså gått från att vara en klubb som tidigare under säsongen korrekt kunde beskrivas som en klubb utan ägare, utan styrelse, utan ledning och utan manager, till att vara en klubb med en ny ägare, en ny styrelse, en ny klubbledning och en ny manager. Sunderland var en klubb utan framtid, men är nu återigen i högsta grad en klubb med en ny framtid.
Positivismen runt Sunderlands nya ägare präglar naturligtvis klubben som helhet, och därmed även laget. Självfallet gör detta det lättare för laget och för spelarna att faktiskt spela fotboll. Att spela fotboll när det känns som om det inte spelar någon större roll kan aldrig vara särskilt roligt. Tidigare fick Sunderland spela sina matcher släpandes på klubben som ett slags bagage.
Nu kan Sunderland plötsligt spela matcher med bördan lättad från sina axlar. Kanske är det inte så konstigt att det plötsligt börjat gå så mycket bättre. Laget och ledningen behöver inte längre slita i motvind. Plötsligt drar alla i och runt klubben, från klubbens alla delar, åt samma håll. Från att mest av allt ha spelat mot sig själva har Sunderland blivit en klubb och ett lag som spelar mot sina motståndare.
Resan framåt är en lång resa för Sunderland. League One är tämligen avlägset från den position där Sunderland vill befinna sig och den position där de rimligtvis känner att de med all rätta hör hemma. Men vi har naturligtvis sett andra klubbar, som exempelvis Southampton, Wolves, Norwich och Sheffield United, på senare tid göra den resan på relativt kort tid.
Kyril Louis-Dreyfus är en ägare som verkar genuint engagerad i fotbollen. Och det i sig är kanske något väldigt positivt för Sunderland. Hans familj har också en lång relation till den europeiska fotbollen, inte minst hans bror Maurice som länge haft en styrande roll i den franska storklubben Marseille. Maurice Louis-Dreyfus är nu på väg att ta en plats även i Sunderlands styrelse.
Passande på sätt och vis kanske. Tidigare har jag något slängigt hänvisat till Newcastle som Englands Napoli. Om vi tänker oss att den jämförelsen stämmer så är det därifrån inte alls särskilt långt till att beskriva Sunderland just som Englands Marseille. Båda två är klubbar från städer med en väldigt specifik kultur i förhållande till de respektive länder de faktiskt tillhör. Lite detsamma kan sägas om de båda engelska klubbarna i nordöst.
Kommande matcher kan visa sig avgörande för Sunderlands säsong. Match redan ikväll borta mot Portsmouth och sedan nästa vecka mot Accrington Stanley, båda på bortaplan. Både Portsmouth och Accrington Stanley är två lag jagandes Sunderland runt det nedre playoff-strecket. Vinster där, eller åtminstone inga förluster, och Sunderland kommer förmodligen börja kunna räkna med åtminstone ett playoff.
Det ger även Sunderland en bra plattform att faktiskt slåss om uppflyttning utan att behöva spela playoff. Sunderland har under våren kvar att möta samtliga lag som för närvarande ligger före dem i tabellen, Hull City, Peterborough och Lincoln City. Vad som för bara någon månad sedan såg ut som tomma förhoppningar ser nu plötsligt ut att vara fullt möjligt igen.
Vi kommer med största sannolikhet inte få se några fler Netflixdokumentärer om Sunderland under klubbens nya ägare. Däremot är det betydligt mycket mer sannolikt att vi kommer få se åtminstone en eller två uppflyttningar.