Man Utd mot Milan. Ett möte mellan två av Europas monsterklubbar, två enorma institutioner inom europeisk fotboll, två klubbar som under många och långa år dominerade sina respektive ligor. Möten mellan dessa lag får Champions League-hymnen att börja ringa i bakhuvudet och minnen av tidigare års kvartsfinaler och semifinaler i Champions League tränger fram.
Nu möts Man Utd och Milan ännu en gång, men den här gången inte i Champions League utan istället i åttondelsfinalen i Europa League. Det vill säga turneringen som många skulle beskriva som Champions Leagues oönskade sladdbarn. På många sätt en rätt tydlig symbolik för två stora klubbar som under de senaste 10-15 åren har hamnat alltmer på efterkälken huvudsakligen på grund egna interna problem.
Man Utds interna problem har kanske framför allt manifesterats i att de egentligen aldrig har lyckats ersätta Alex Ferguson och den fotbollsorganisation som var uppbyggd runt honom och i mångt och mycket personifierad av honom. En stor del av denna organisation försvann när Ferguson försvann, detta samtidigt som Man Utd även tappade sin långvariga VD i form av David Gill.
Med Alex Ferguson som manager fanns det aldrig något behov för Man Utds ägare i form av Glazers att faktiskt bygga en professionell fotbollsorganisation, eftersom den frågan hade någon annan redan järnkoll på. Efter Alex Ferguson har det tagit väldigt lång tid för Man Utds ägare att ens förstå att de faktiskt behöver bygga en professionell och modern fotbollsorganisation. Och när de till slut försökt har det inte gått så bra.
En anledning att det inte har gått så bra är att Man Utd nästan hela tiden har strävat efter att reproducera exakt samma rollfördelning som fanns med Alex Ferguson och David Gill i klubben, fastän detta var en rollfördelning som fungerade så väldigt väl kanske just för att det var Alex Ferguson och David Gill. Det är en rollfördelning som har visat sig väldigt svår för att inte säga omöjlig att återskapa.
Myten om megamanagern har således förföljt samtliga Man Utds managers efter Alex Ferguson. Samtidigt har Man Utd helt saknat organisation och kompetens från sin högsta ledning att ge sina managers rätt stöd och förutsättningar. En VD som Ed Woodward har visat sig väldigt kompetent på att driva en klubb kommersiellt, men har inte alls visat sig lika skicklig på att driva och utveckla en klubb kreativt.
Av framför allt den anledningen så har kraven på att Man Utd skulle anställa en sportchef eller director of football ökat i både frekvens och styrka de senaste tre-fem åren. Man Utd har till synes velat än hit och än dit om det var något de faktiskt själva ens ville göra eller inte, och det verkar vara en fråga som orsakat en hel del slitningar och huvudbry för en klubb som inte har varit den snabbaste i tanken de senaste tio åren.
Men så plötsligt under onsdagen så briserade inte bara en bomb utan två bomber runt Man Utd när det plötsligt meddelades att John Murtough har utsetts till Man Utds nya football director samtidigt som det även meddelades att Darren Fletcher blev Man Utds nya technical director. Och därmed ska väl därmed det problemet vara ur världen för Man Utd skulle kunna tänkas?
Mja, kanske, och kanske inte. Vad som ändå får sägas vara positivt är att det faktiskt utses någon på klubbledningsnivå som är direkt ansvarig för själva fotbollen inom Man Utd. En roll som tidigare föll direkt på Ed Woodward, tillika en roll som Woodward inte har visat sig vara särskilt lämpad för. Och John Murtough har lång erfarenhet både inom Man Utd och utanför Man Utd av att leda just den här typen av verksamhet.
Samtidigt krävs det heller inget större detektivarbete utöver att gnugga lite på ytan för att se att egentligen är detta nog en förändring mer på ytan än på djupet. Mer stil än substans med andra ord. Managern är fortfarande manager och rapporterar fortfarande direkt till Ed Woodward, inte till den som är football director. Någon större egen auktoritet är det däremot svårt att se att denne football director skulle kunna ha.
En football director i genuin mening behöver självfallet ha ett större mandat än att i praktiken enbart fungera som i det här fallet Ed Woodwards chief of staff. Nu är även detta för all del bättre än att ingen sådan chief of staff ens finns. Men det gör det också lite svårt att säga att detta är en faktisk förändring och inte bara att kalla något gammalt vid ett annat namn och därmed hävda att det är något helt nytt.
Faktum kvarstår att Man Utd har letat eller sagt sig leta efter en football director i minst tre år vid det här laget, utan framgång. Man Utd har kopplats samman med ett relativt stort antal namn, men inget har blivit till verklighet. Och när en klubb, särskilt en så stor klubb som Man Utd, letar runt i tre år och till slut ändå landar på en intern lösning som John Murtough så är det svårt att inte tycka att det luktar lite misstänkt.
Då är det lätt att fråga sig att om nu den här personen redan fanns i klubben, varför då inte anställa honom redan från början? Då är det lätt att tänka sig att anledningen att man anställer internt är att ingen av de man letade efter externt faktiskt tackade ja till jobbet. Då blir det i sin tur lätt att tänka sig att skälet att dessa inte tackade ja var att rollen för en football director i Man Utd var fortsatt för liten eller för svag för dem.
Kort sagt kan man alltså säga att detta är en nyhet som nog på sitt sätt är positiv för Man Utd, men inte i närheten av så positiv som man kanske hade kunnat hoppas på eller till och med förvänta sig. Det känns som ett sätt att försöka dra sig ur en infekterad fråga för Man Utds klubbledning utan att medge någon tappad mark. Lite som när Richard Nixon beskrev USA:s utträde ur Vietnamn som ”en hedersam fred”.
Man Utd har kanske uppnått en “hedersam” förändring. Men att det är något som kommer leda till att Man Utd med någon särskilt mycket större sannolikhet än i nuläget framgent kommer spela slutspelsmatcher i Champions League snarare än i Europa League måste betraktas som högst oklart.