ESPN:s chefskribent James Olley drar några rätt intressanta paralleller mellan Arsenal och Tottenham inför kvällens North London-derby. Olley konstaterar att Tottenham och Arsenal båda med tämligen bred marginal leder den kanske inte alltför smickrande tabellen under Premier League-eran över flest misstag som leder till mål i baken. Den som följt Arsenal och Tottenham nickar nog igenkännande över den statistiken.
Här går självfallet att göra invändningen att det är en tabell som Arsenal och Tottenham rimligtvis måste förväntas ligga hyfsat högt upp i eftersom de ju har spelat i Premier League under samtliga år, något självfallet inte alla lag har gjort, vissa inte ens i närheten så klart. Men Arsenal och Tottenham är naturligtvis inte ensamma om denna bedrift, så även om det mildrar omdömet något så förändrar det egentligen inget i sak.
Om denna sårbarhet för egna misstag är något som har präglat Arsenal och Tottenham generellt genom åren, förmodligen mycket mer under vissa perioder än under andra, så är det definitivt något som även har präglat Arsenal och Tottenham denna säsong. Både Mikel Arteta och José Mourinho har i olika omgångar men ändå nästan som i kör beklagat sig över sina egna lags tendens att sätta sig själva i trubbel.
Mikel Arteta försöker kanske i högre utsträckning betrakta glaset som halvfullt med observationen att det är misstag som Arsenal ändå har kontroll över själva och när de faktiskt slutar göra sådana misstag så kommer de bli betydligt bättre och starkare än vad de är idag. Men än så länge, och de senaste matcherna ger några rätt utmärkta exempel på detta, så ser inte Arsenals misstag vara på väg att minska i omfattning.
José Mourinho är kanske inte en person som är lagd på riktigt samma sätt att betrakta glasen som halvfulla. Hans frustration med Tottenhams många och kostsamma misstag under säsongen bygger på att han vill se dem försvinna med en gång. Misstagen är för Mourinho mer utav en belastning än vad de är en möjlighet till förbättring. Det kanske kan diskuteras vilken inställning som är klokast här.
En generell gåta med både Tottenham och Mourinho under vintersäsongen var däremot att det valdes att spela defensivt och arbeta med en väldigt defensiv balans fastän det var uppenbart redan från start att Tottenhams relativa styrkor fanns i anfallsspelet och deras relativa svagheter i försvarsspelet. Mourinhos benägenhet att göra det som Tottenham är sämst på tog dem från tabelltoppen till en bra bit utanför Champions League-platserna.
Men framåt slutet av februari var det som om Mourinho och Tottenham drabbades av någon slags lidnersk knäpp. Plötsligt släpptes det på handbromsen, som Arsene Wenger ironiskt nog kanske skulle ha sagt, det gasades på rejält i offensiven och Tottenham började plötsligt ösa på med mål framåt. Tottenham har vunnit tre matcher i rad, och gjort fyra mål både på Burnley och på Crystal Palace.
Intrycket är närmast i stil med att Mourinho till sist sa ”frack it!” och släppte lös the kraken med en anfallstrio i form av Heung-Min Son, Harry Kane och Gareth Bale. Succén har visat sig omedelbar och närmast total. Även Dele Alli har tinats upp från frysboxen. Till sist såg Mourinho kanske det vi andra också såg. För Tottenhams supportrar måste det hur som helst vara en helt fantastisk känsla att se Kane och Bale spela tillsammans.
Man kan spekulera i vad det var som faktiskt fick José Mourinho att ändra sig. För långt in i februari fanns det sannerligen inte på världskartan att Bale och Alli skulle ut och spela för Tottenham igen. Möjligen var det resultaten och den fallande tabellplaceringen, fem förluster på sex matcher, och med Champions League-platserna försvinnande i fjärran, kan ju få vem som helst, även Mourinho, att omvärdera läget en aning.
En annan tankegång är att Mourinho helt enkelt klarar av att läsa den politiska kartan i klubben, särskilt när resultaten inte längre talar till hans fördel. Missnöjet blev allt mer tydligt gällande framför allt att Bale inte fick spela, men även runt Alli, och man kan nog tänka sig att det är en spelare som Tottenhams ledning, och säkert även en tongivande spelare som Kane, väldigt gärna vill ha kvar i klubben.
Mourinho är självfallet ingen dumskalle och han är fullt medveten både om att det har börjat pratas om att han ska få sparken av Tottenham och om att ifall han får sparken av Tottenham så kan det mycket väl vara slutjobbat för honom i Premier League. Att plötsligt börja spela Gareth Bale, Dele Alli och börja spela betydligt mer offensivt kan alltså ses som en politisk åtgärd av Mourinho för att undvika sparken.
En politisk åtgärd som även har fått en mycket tydlig praktisk effekt. Den har vänt den negativa trenden för Tottenham som nu har vunnit tre raka ligamatcher och därmed gett Tottenham häng på Champions League-platserna igen. Den har gett Tottenham rätt goda hopp om att faktiskt kunna vinna både Europa League och Ligacupen under våren, i alla fall betydligt bättre hopp än vad de rimligtvis hade i februari när allt var som mörkast.
Frågan alla ställer sig är kanske hur beständig denna politiska, praktiska och taktiska åtgärd faktiskt är för Tottenham och för Mourinho. Det är en sak att blåsa på framåt när motståndarna heter Burnley, Wolfsberger, Crystal Palace och Dinamo Zagreb. Det är en helt annan sak att våga göra det i större matcher mot betydligt tuffare motstånd. Men vi får väl antagligen en rätt god indikation just på den saken ikväll mot Arsenal.
Även Arsenal har ju gjort en viss uppryckning i tabellen på senare tid. Och precis som för Tottenham beror det mer på att laget har blivit starkare offensivt än att de faktiskt har blivit så värst mycket bättre defensivt. För Arsenal handlar det däremot kanske mindre om någon större taktisk förändring än om att Pierre-Emerick Aubameyang verkar ha återfunnit samma målform han hade i slutet av förra säsongen.
Detta gör att det får sägas finnas goda förhoppningar att kvällens North London-derby blir något betydligt mer än enbart en match där det handlar om att vara laget som råkar göra lägst antal misstag, vilket hade varit den rätt uppenbara risken för bara någon månad sedan.
:::
EFL Trophy 2021 – Sunderland vs Tranmere Rovers
Oj vad länge sedan det andades sådan här optimism runt Sunderland. Men det är så klart vad ny ägare och sex vinster på de sju senaste ligamatcherna kan göra med humöret och med förhoppningarna om uppflyttning till EFL Championship.
Ett helt annat ljud i skällan var det för två år sedan när Sunderland skulle spela EFL Trophy-final även då, den gången mot Portsmouth. Då var det en cupfinal som Sunderlands supportrar nästan rynkade på näsan åt, och mest kändes negativa.
Den här gången är det någon form av folkfest åtminstone i anden, om än ej i rent fysisk form. Plötsligt är det en cupfinal laddad med optimism och med förhoppningar om framtiden. En cuptitel idag och sedan uppflyttning senare under säsongen.
Motståndare är å andra sidan ett lag som har förhoppningar om uppflyttning även de, även om det för Tranmere Rovers handlar om uppflyttning till League One snarare än från League One som för Sunderland.
Men Tranmere Rovers är naturligtvis inte obekanta med League One-motstånd, givet att de spelade i League One så sent som förra säsongen, och på väg till denna final har de även slagit ut League One-motståndare både i kvartsfinalen och i semifinalen.
En klassisk engelsk cupfinal mellan två klassiska engelska klubbar, en av dem klassiskt stor och den andra av dem klassiskt mindre. Två klubbar värdiga att spela en cupfinal den här säsongen och två klubbar värdiga att vinna en cuptitel.
Men som vanligt är det ju bara en av dem som kan vinna cupen!