Dagens enda ligamatch på programmet, åtminstone i Premier League, råkar samtidigt vara något av en ödesmatch, en riktig sexpoängare i nedflyttningsstriden mellan Brighton och Newcastle. Det lag som vinner matchen har nog tagit ett mycket stort steg mot att faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League. Det lag som förlorar matchen sjunker djupare och djupare ned i det där nedflyttningsstrecket.
Både Brighton och Newcastle kommer in till matchen med något som åtminstone liknar ett slags positivt momentum. Brighton vann kanske något oväntat i förra omgången borta mot Southampton, lagets första vinst på en och en halv månad. Newcastle har även om de inte vunnit någon av sina tre senaste matcher heller inte förlorat någon av dem, och de många poängen små blir kanske till slut till en (tillräckligt) stor å.
Matchens psykologi kommer naturligtvis präglas i hög utsträckning av hur fredagens match mellan Fulham och Leeds slutade. Om Fulham vann den matchen så har de satt en rejäl press både på Brighton och på Newcastle. Fulham är kanske lite märkligt på samma gång det kanske svagaste laget på pappret av de tre i den interna minitabellen, men även det lag med mest momentum för närvarande.
Just den dynamiken känns genomgående i nedflyttningsstriden, som i dess relevanta delar för närvarande står mellan Fulham, Newcastle och Brighton. Alla tre lagen befinner sig inom tre poäng från varandra, med Fulham med en match mer spelad inför den här omgången. Fulham är ett lag på uppgång, Newcastle känns som ett lag på nedgång, och Brighton befinner sig kanske rätt stilla där de alltid befunnit sig.
Ett annat gemensamt tema för samtliga tre lag är att de har engelska managers. Scott Parker, Steve Bruce och Graham Potter slåss alltså med varandra för att undvika nesan att bli nedflyttade till EFL Championship. Här vore det kanske varken någon större överdrift eller förenkling att säga att Parker och Potter står för en betydligt mer modern och progressiv form av engelsk fotboll än Bruce.
Här är det inte minst intressant att observera den tämligen fundamentala skillnaden i hur stora delar av den engelska media- och analytikerkåren bedömer och bemöter framför allt Steve Bruce och Graham Potter, dagens båda kombatanter. Här gäller det självfallet även att försöka rensa för hur vi i Sverige har en rätt tydlig benägenhet att vilja titta på Graham Potter med väldigt rosenrödtintade glasögon.
Vi kan börja med att konstatera de uppenbara likheterna i objektiva omständigheter mellan Potter och Bruce. Båda är engelska managers så där finns finns ingen bias i att hypa vare sig engelsmannen eller den häftige utlänningen som vi annars kan se vissa exempel på. Båda är managers för lag som befinner sig svårt indragna i Premier Leagues nedflyttningsstrid, en futtig poäng skiljer lagen åt.
Graham Potter har i princip varit ifrågasatt redan från det att han anställdes. Att anställa honom var ett utslag av hybris av Brighton menade en närmast enig engelsk expert- och analytikerkår. Det togs för givet att Brighton skulle åka ur Premier League. Kritiken mot Potter har mildrats men finns där alltjämt i bakgrunden, och vid varje förlust av poäng för Brighton dyker samma kritik upp i en form eller annan.
Steve Bruce har för all del varit ifrågasatt han också, men kanske ändå i huvudsak av de egna supportrarna. Här har stora delar av den engelska media- och analytikerkåren tvärtom ansträngt sig för att rida ut till Bruces försvar, på ett sätt som många gånger närmast liknar ett slags försök att gaslighta Newcastles supportrar. Bruce framställs oftast som en skicklig manager som gör vad som går med futtiga förutsättningar.
Om vi väljer att titta enbart på tabellplacering och antal poäng mellan Brighton och Newcastle går det kanske att tycka att det är är lite märkligt. För givet att det är närmast identiskt så borde det kanske ändå rimligtvis vara så att Graham Potter och Steve Bruce bedöms och beskrivs på ungefär exakt samma sätt. Här borde åtminstone finnas några större skillnader åt varken ena eller andra hållet.
Redan här är det alltså märkligt med så vitt skilda narrativ runt respektive manager. Då har vi heller inte vägt in de båda klubbarnas status och storlek. Graham Potter är manager för Brighton, Steve Bruce är manager för Newcastle. Det torde inte vara helt fel att säga att Brighton i relativ mening överpresterar genom att ligga där de ligger i Premier League, samtidigt som Newcastle i själva verket underpresterar.
Just den kalkylen är så klart varken helt och hållet Graham Potters förtjänst eller helt och hållet Steve Bruces fel. Men båda har ändå en stor del i denna kalkyl. Vad vi alltså ser i den engelska expert- och analytikerkåren är ett i huvudsak negativt narrativ runt en i grund och botten överpresterande manager i Potter, och ett i huvudsak positivt narrativ runt en i stora delar underpresterande manager i Bruce.
Orsakerna till detta kan diskuteras. En tanke som ligger nära till hands är att Bruce till skillnad från Potter är en av den engelska fotbollens good old boys, med många vänner och gamla spelarkollegor just nu i den engelska expert- och analytikerkåren. Potter på samma gång kom kanske lite fel in i det redan från start genom att råka bli ersättaren för en annan av engelsk fotbolls good old boys i Chris Hughton.
Men det är en bias som enligt mig även speglar en grundläggande konservatism vad gäller synen på engelsk fotboll, och säkert i många fall en omfattande okunskap om den mer moderna fotbollen. Vi ska heller inte underskatta betydelsen av confirmation bias. Experterna och analytikerna sade saker om både Potter och Bruce från start, och experter och analytiker gillar inte att behöva korrigera sig själva.
Allt detta är självfallet särskilt intressant just denna lördag eftersom Brighton och Newcastle nu faktiskt möts, och det därför är fullt möjligt att studera dessa narrativ i realtid både inför och efter en match. Att vilka som vinner respektive förlorar kvällens match mellan Brighton och Newcastle kommer kunna ha en mycket stor betydelse för vilka som håller sig kvar respektive åker ur Premier League är solklart.
Lika självfallet är det däremot inte att vem som vinner eller förlorar mellan Graham Potter och Steve Bruce ikväll kommer ha någon som helst betydelse för narrativen som omger dem. Narrativ tenderar att förändras mycket mer långsamt än verkligheten.
:::
FA-CUPENS SJÄTTE OMGÅNG
På tal om konservatism inom engelsk fotboll kan man så klart fundera en sväng på hur det kommer sig att man envisas med att kalla FA-cupens kvartsfinaler för det betydligt mindre dramatiska sjätte omgången?!
Åtminstone är jag så medvetet konservativ i detta avseende att jag väljer att kalla det för sjätte omgången, inte kvartsfinaler. Jag reagerar även med visst ogilande varje gång jag ser svensk media prata om FA-cupens kvartsfinaler.
Men kanske är det ändå inte något som stör mig riktigt lika mycket som när det skrivs om Sheffield, Bristol etc.
Bournemouth vs Southampton
Sydkustderby i kvartsfin… hrrm, den sjätte omgången! Nu är det förvisso med Portsmouth som Southampton av tradition har haft den värsta rivaliteten, men det ligger nog och puttrar där under ytan med andra lag från regionen också.
Southampton förlorade ju mot ett annat sydkustlag förra helgen i ligan, det vill säga mot Brighton. Att förlora två matcher i rad mot andra lag från regionen är helt säkert inget de vill uppleva. Southampton har även lite av en stolt cuptradition att försvara.
Everton vs Man City
Everton lever för all del fortfarande i kampen om Champions League-platser och europeiska cupplatser i övrigt. Men det börjar ändå kännas som om de är på väg att tappa fotfästet lite i den fajten. Vilket så klart inte är oväntat.
Men i FA-cupen lever Everton naturligtvis i högsta grad. Carlo Ancelotti är nog redan väldigt uppskattad som manager i Everton, men skulle han ta Everton till klubbens första titel sedan 1995, även då FA-cupen, vore han kvickt kanoniserad.
Nu står självfallet ingen lätt match på programmet här i den sjätte omgången, men samtidigt långt ifrån en omöjlig match. Åtminstone inte för ett annat Premier League-lag som verkligen väljer att gå plattan i mattan i cupen. Vilket tyvärr sällan händer.
Pep Guardiola tog nyss Rodrigo tror jag det var i öronen sedan denne börjat prata om att kanske vinna alla fyra titlar den här säsongen. Säkert klokt så klart, den pressen behöver inte Man City, och Guardiola gillar ju att själv bestämma hur han ska betygsättas.
Men visst finns där en klar möjlighet. Ligan är i praktiken redan vunnen. Champions League hör de till de stora favoriterna i. Och när det kommer till engelskt cupspel har de visat sig fruktansvärt svåra att besegra med konventionella medel.
Everton är ett av de återstående lagen som åtminstone borde kunna göra det.