London är rött skanderade vissa av Arsenals supportrar lätt uppkäftigt efter den för all del förträffliga derbyvinsten mot Tottenham förra helgen. Detta fastän Tottenham trots den här förlusten fortfarande ligger fyra poäng före Arsenal i tabellen, fastän Chelsea tio poäng före Arsenal i tabellen, och fastän till och med dagens motståndare West Ham ligger sju poäng före Arsenal i tabellen. Norra London är rött hade varit mindre fel.
West Hams och David Moyes kanske något oväntade renässans fortsätter. Laget har för all del förlorat två av sina tre senaste matcher, men det var samtidigt två på förhand rätt besvärliga bortamatcher i Manchester. Nu är det alltså dags för ännu en stormatch för West Ham, den här gången på hemmaplan, och West Ham borde nog rimligtvis känna att de har alla chanser i världen att vinna den här matchen.
West Hams chanser till Champions League har kanske minskat en smula de senaste veckorna, åtminstone är det känslan. För all del är de matematiskt fortfarande i högsta grad med i racet. Men det börjar väl kännas som att antingen behöver Chelsea drabbas av pyspunka under de åtta-nio sista omgångarna eller så behöver Leicester drabbas av ett minst lika omfattande ras som förra säsongen.
Nu ska för all del inte det hållas emot David Moyes. Absolut ingen hade förväntat sig inför säsongen att West Ham skulle ha ens en avlägsen chans på en europeisk cupplats, istället trodde nog många att West Ham skulle få fajtas i tabellens andra ände. Även om West Ham inte tar sig till Champions League så har de den här säsongen överträffat alla förväntningar, även om dessa förväntningar var alldeles för låga till att börja med.
Men det mesta i London dessa dagar handlar om Tottenham. Av väldigt lätt insedda men rätt deprimerande skäl. Förlusten mot Arsenal förra helgen följdes under veckan upp med en mer eller mindre osannolik 0-3-förlust mot Dinamo och Tottenham är alltså utslagna ur Europa League trots att de vann den första matchen med 2-0. Obegripligt naturligtvis, även om det på samma gång så klart är fullständigt begripligt.
Om José Mourinho kunde ha ansetts kasta sina bästa spelare framför bussen efter matchen mot Arsenal så var det hela laget som den här gången fick den alldeles speciella Mourinhobehandlingen, i en närmare åtta minuter lång rant som faktiskt slår det mesta vi har hört av Mourinho genom åren. Allt detta är naturligtvis väldigt bekant från slutet av Mourinhos perioder i både Chelsea och Man Utd.
Hugo Lloris tog till orda efter matchen mot Dinamo och menade att Tottenham brukade vara ett lag där alla drog åt samma håll, och där alla kämpade för varandra, men att så nu inte längre verkar vara fallet. Ett minst sagt uppseendeväckande medgivande. Men att det blir på det viset är kanske inte så konstigt när signalen från ledarskapet hela tiden är att skydda sig själv alltid är viktigare än att skydda laget.
Tottenham ska naturligtvis inte förlora mot Dinamo, och hade heller inte gjort det under något som helst normala omständigheter. Laget spelade med vad som har kallats för dålig attityd, laget var kanske uttaget med vad som skulle kunna kallas för dålig attityd, och det är rätt svårt att sitta vid sidan av och titta på den här matchen och inte se det som att Tottenhams spelare helt enkelt visar Mourinho långfingret.
Tottenhams mission statement från klubbledningen är att resten av säsongen nu handlar om att vinna Ligacupen samt sluta bland topp fyra i ligan. Vilket känns som ett självklart uttalande, vad skulle annars vara ambitionen?! Ligacupfinalen kan för all del sluta precis hur som helst, men med Tottenhams humör för närvarande är det svårt att se att de skulle lyckas slå sig in bland de fyra bästa, fastän de bara ligger tre poäng off.
Under fredagen kom det så kallade breaking news att om Tottenham inte kvalificerar sig till Champions League nästa säsong så kommer Mourinho få sparken. Svårt att säga om det verkligen ligger till på det viset, annat än att det naturligtvis känns som en fullt rimlig tankegång, samt att det kom från en källa som faktiskt har ett rätt bra facit vad gäller att knäcka sådana här storys.
Hur som helst öppnar det ju upp den rätt intressanta frågeställningen för Tottenhams supportrar vad de faktiskt hade föredragit, att sluta bland de fyra bästa och få spela i Champions League nästa säsong, eller att Mourinho fick sparken? Här svarade nästan 75% att de hellre såg Mourinho få sparken, även om timingen på frågan så klart lär påverka svaren. Alternativet att sparka Mourinho ändå finns naturligtvis det också.
Ligacupfinalen börjar hur som helst framstå som något av José Mourinhos sista strid i engelsk fotboll. Det som en gång i tiden blev hans första titel med en engelsk klubb kan mycket väl även bli hans sista. Men utöver det gäller det naturligtvis att försöka samla ihop spillrorna efter den gångna veckan och åtminstone ge sig själva chansen att en av de där platserna bland topp fyra.
Här finns sannerligen ingen tid att spilla, för den första matchen i det projektet är redan ikväll en på pappret mycket tuff bortamatch mot Aston Villa. Att döma av veckan som gått är det en match som just nu är väldigt svår att se Tottenham lyckas vinna. Men om de skulle vinna så kan det kanske ge dem den push de ändå behöver att ändå på något sätt krångla sig vidare till Champions League.
Och då vore det kanske ändå så att London i själva verket är vitt?!
:::
FA-CUPENS SJÄTTE OMGÅNG
Southampton gjorde processen mycket kort med Bournemouth, och Man City lyckades krångla sig vidare efter en vinst mot Everton. Under söndagen ska det alltså avgöras vilka som gör dessa båda sällskap i semifinalerna på Wembley.
Chelsea vs Sheffield United
Det kan inte ha klagats alltför mycket på den här lottningen för Chelsea när den väl gjordes, men sedan dess har alltså Chris Wilder avgått eller fått sparken, beroende på vem man frågar, och ser väl ärligt talat ut som ett slaget lag.
Efter triumfen mot Atlético Madrid under veckan är det säkert skönt för Chelsea att kunna få en lite lugnare uppgift. Förmodligen är detta det enda orosmomentet för Chelsea i den här matchen, att så att säga inte slappna av alltför mycket.
Leicester vs Man Utd
Efter att precis ha svettat sig igenom en riktigt jobbig cupmatch på bortaplan mot Milan är det några dagar senare alltså dags för ännu en, mot Leicester. Tvåan och trean i ligan möter alltså varandra i en tuff (hrrmm) kvartsfinal.
Inte att undra på att Ole-Gunnar Solskjaer lite oroligt i början av veckan menade att Man Utds framsteg inte skulle mätas med cuptitlar. Han såg den fullt realistiska risken att Man Utd skulle åka ur två cuper inom loppet av fyra dagar.
Nu undvek Man Utd alltså den första fallgropen, och kan kanske undvika även den andra fallgropen ikväll om de spelar bra. Leicester är en potentiellt mycket tuff motståndare, men även i sådana här sammanhang rätt oförutsägbara i sin nivå.
Jag har irriterat mig en längre tid på att Leicester sällan verkar riktigt ge järnet i de inhemska cuperna. Det är två titlar de mycket väl skulle kunna vinna, om de bara gav sig fasen på det, men det känns aldrig som att de riktigt satsar fullt ut på det.
Just den här säsongen kan jag kanske ha lite större förståelse för det. Leicester sitter på en av Champions League-platserna, och har den inte helt behagliga upplevelsen från förra året att ha tappat denna plats under slutet av säsongen.
Något fick jag kanske intrycket av Leicesters båda matcher mot Slavia Prag att det nog var matcher de ville vinna men att det fanns viktigare saker för dem den här säsongen än att vinna. Risken är att samma tänkande präglar även deras FA-cupdeltagande.
Även om det naturligtvis hade känts både som slöseri med en möjlighet till en cuptitel, endast tre vinster från denna titel, och som slöseri med energi efter att redan ha spelat och vunnit tre matcher i FA-cupen för att ta sig hit till att börja med.
Matchen har hur som helst stor potential att bli både bra och spännande.