Det var en berömd scen från Star Wars. Palpatine håller talet inför den galaktiska senaten i vilket han förklarar republiken ersatt av ett galaktiskt imperium, och senaten jublar sitt entusiastiska medhåll. Bedrövat tittar bland andra Natalie Portman på och kommenterar sedan uppgivet att det var så här demokratin dog, till ljudet av öronbedövande jubel och stormande applåder.
Filmreferensen är kanske särskilt på sin plats i detta fall. Wrexham, klassisk brittisk klubb med över 150 års historia i bagaget, helt och hållet supporterägd ända sedan 2011, har alldeles nyss blivit uppköpta av en amerikansk gruppering under ledning av den väldigt välkända Hollywoodstjärnan Ryan Reynolds och den kanske något mindre kända Rob McElhenney. Och Wrexhams supportrar är uteslutande överlyckliga!
För all del är det fullt möjligt att förstå Wrexham. Det har varit många och långa svåra år för klubben. För tretton år sedan åkte Wrexham ur Football League och har egentligen aldrig varit riktigt nära att ta sig tillbaka sedan dess. När Wrexham togs över av klubbens supportrar tre år senare var det som det brukar vara när detta sker för brittiska klubbar, Wrexham var en klubb på ruinens brant.
Wrexhams supportrar fick ändå upp klubben på fötter igen, Wrexham räddades som fotbollsklubb. På så vis kommer supporterägandet naturligtvis alltid behöva betraktas som en succé. Men det har varit kämpiga tio år, och kanske är det även så att orken faktiskt börjar tryta. Med nya ägare och med nya investeringar kommer självfallet även nya förhoppningar om framtida framgångar.
Hur blir då en amerikansk, eller snarare kanadensisk faktiskt, filmstjärna ägare av en fotbollsklubb från en gammal industristad i norra Wales? Ryan Reynolds kan nog för all del ha ett visst intresse för fotboll, men det är ju inte därför han går in som Wrexhams ägare. Han och hans partner måste rimligtvis ha någon egen motivationsgrund för att ta på sig detta projekt och formella ansvar.
Svaret landar i gränslandet av TV-content och marknadsföring. Här ska nämligen inte bara spelas fotboll utan här ska även produceras TV-serie. TV-bolagen får innehåll som det finns en stor etablerad marknad för. Reynolds och McElhenney får en plattform där de kan kränga både sig själva och produkter de representerar till en global publik. Allt kopplat till fotbollen som naturligt bidrar med både sportslig och social dramatik.
Varför skulle Wrexham vilja utsätta sig för detta att reducera sin klubb till vad som i praktiken riskerar bli en slags reality show? Risken att göras till karikatyrer av sig själva känns överhängande. Man anar ju att det inte kommer saknas underlag för kinkiga kontraster mellan Beverly Hills och Benny Hill så att säga. Och Sunderland gjorde sig själva till ett stående Netflixskämt genom att tvätta sin byk framför TV-kamerorna.
Wrexhams supportrar ser självfallet inte det där. Eller åtminstone ser de det inte alls lika tydligt som de ser möjligheten för Wrexham att ta sig tillbaka till Football League igen, och väl där så är det ju en ny resa. De ser det inte lika tydligt som de ser redan gjorda investeringar i klubben för nya spelare, utfästelser om att starta ett damlag, att investera i lokala anläggningar och så vidare.
Och vem säger egentligen att vi skulle ha sett det mer tydligt om vi själva var Wrexhams supportrar, eller befann oss i samma situation? Och visst är det lätt att framstå som ganska bror duktigt nedvärderande när man från sin egen bekväma plats i tillvaron tror, tycker eller tänker att det vore helt lätt att tacka nej till väldigt välbehövliga investeringar i klubben och i det lokala samhället. Lätt att säga, det är inte våra liv liksom.
Wrexhams supportrar menar också, inte utan goda skäl, att just TV-produktionen ger de nya ägarna ett väldigt starkt incitament att lyckas, att absolut inte misslyckas, eftersom det skulle vara en belastning för dem. På sätt och vis har ägarna alltså konstruerat sin egen oversight så att säga, och en slags lös garanti att de inte, som lite för många andra amerikanska ägare i engelsk fotboll, kommer kunna missköta klubben.
Om Wrexham misslyckas med sina nya ägare så kommer det onekligen att misslyckas framför öppen ridå, i alla fall under de närmaste åren. Det är ett incitament för ägarna att verkligen göra vad de kan. Samtidigt är det kanske lätt att överskatta skadan ett möjligt misslyckande skulle göra ägarna utanför möjligen Wales och brittisk fotboll. Men för de allra flesta vore det nog bara detsamma som en failad TV-serie, glömt imorgon.
Jämförelsen med Salford City ligger kanske väldigt nära till hands. En klubb med väldigt kända ägare, med start på en ungefär lika blygsam nivå som Wrexham, och som skildrat sin resa uppåt i det engelska seriesystemet framför TV-kamerornas granskning. Vad man än anser om Salford City så har det varit en väldigt framgångsrik satsning på relativt kort tid. Wrexham hoppas helt säkert kunna uppnå något liknande.
Salfords ägare är emellertid inte Wrexhams ägare. Salfords ägare kommer trots allt från fotbollen och kan framför allt fotbollen, och har en personlig koppling både till klubben och till samhället. Här finns hög ambition och kanske också en medial affektion, men det är ett ägande av klubben med helt genuina motiv, att vilja ge något tillbaka till fotbollen och till sitt lokala samhälle.
Att äga en brittisk fotbollsklubb som Wrexham med syfte att producera TV-serier och promota framför allt sig själva kan tyckas som ett tämligen tveksamt motiv. Men vad man kanske ändå då bör komma ihåg är att äga en fotbollsklubb i England, Wales etc under alla år har varit en fråga om just social status. Att äga en klubb gav hög status i staden och öppnade många dörrar. Detta är egentligen samma mekanism, fastän globaliserad.
Hur kommer det då gå för Wrexham? Omöjligt att svara på naturligtvis, men det finns skäl att hoppas på att det ska gå bra. Och om det nu visar sig att Wrexhams imperium likt sagans blir korrupt och förtryckande så får väl Wrexhams supportrar börja bilda sin alldeles egen rebellallians.