Det är för all del inte så att England på något vis skulle vara på väg att hamna tillbaka till ruta ett i sin egen självbild. Det är absolut inte längre som det en gång i tiden kanske var att England var helt övertygade om att de skulle vinna varenda mästerskap. Fast utan någon som helst grund för den saken som vi ju alla känner till.
Ändå har det börjat smyga in någon slags insikt eller om det möjligen är förhoppning att England nu för tiden faktiskt, underförstått till skillnad från förut, har ett lag kapabelt att i alla fall utmana om att vinna mästerskapen. England pratas exempelvis om som ett av favoritlagen inför EM i sommar.
En uppfattning som kanske inte längre är riktigt lika grundlös som förut. Det sprudlar just nu av väldigt många talangfulla spelare i det engelska landslaget, spelare i världsklass och spelare vana vid fotboll på den allra högsta nivån. England är inte längre en samling av individuella stjärnor, England är mer än kanske någon gång tidigare ett lag.
Ändå känns det som om att se England som EM-favoriter t ex måste handla om någon form av önsketänkande. För vad har egentligen England åstadkommit så här långt? Här kommer pekas på VM-semifinalen för tre år sedan, men England besegrade inte ett enda stort lag på vägen till den semifinalen, utan förlorade tvärtom två gånger mot Belgien.
Här kanske också pekas på Englands kvalificering till finalspelet i Nations League för något år sedan. Men dels har Nations League kanske ungefär samma typ av lite lätt tveksamma status i landslagsfotbollen som Europa League eller Ligacupen har i den vanliga fotbollen. Och dels blev det återigen kvickt stryk i semifinalen.
England ligger på ungefär samma nivå i landslagsfotbollen just nu som kanske ett lag som Tottenham gör i Premier League. Visst, England skulle mycket väl kunna vinna EM och kanske till och med även VM, men det är i så fall väldigt många olika faktorer som då måste slå in på en och samma gång för att detta ska hända.
Men att i detta läge placera England jämsides i termer av favoritskap med länder som Frankrike, Portugal, Belgien, Tyskland och så vidare är vad jag hade betraktat som att vilja sälja skinnet innan björnen är skjuten. Vilket för all del historiskt sett har varit något utav en engelsk nationalsport.
Här har även pratats om kommande VM på ett sätt som om det vore en ren självklarhet att England kommer vara med där. Men det har jag lite svårt att se att det faktiskt skulle vara. Jag hade inte haft några större bekymmer att se England missa åtminstone den automatiska kvalificeringsplatsen till exempelvis Polen.
Albanien, Polen och Ungern är inga alldeles lätta motståndare. Det är inga matcher där England bara kommer kunna att räkna hem några vinster på förhand. Jag sa innan de första matcherna i torsdags att jag trodde att England inte skulle ta sig till VM, i alla fall inte utan att först tvingas till ett ovisst playoff.
Jag kan för all del komma att få fel i den saken, men i så fall menar jag att jag nog snarare hade fel om t ex Polen än vad jag har om England. Bortamatch mot Albanien ikväll. Det blir en lite tuffare nöt att knäcka än ett otränat San Marino på Wembley.
:::
Ett märkligt fenomen är hur samma personer som betraktar divisionsindelning, seedning etc som något fullständigt naturligt inom klubblagsfotbollen börjar skrika bloody murder så fort idén tas upp inom landslagsfotbollen.
Diskussionen dyker naturligtvis upp sedan England gått hem 5-0 mot San Marino.
Argumenten för att ha det som det är idag är att det är mera jämlikt för det första, det vill säga ingen särbehandling, samt det kanske huvudsakliga skälet att det är en stor och fin sak för de små nationerna att då och då få spela mot de största länderna.
Jag fattar det senare argumentet, men jag vet inte om jag riktigt köper det. För det första låter det som ett ganska självgott synsätt från de från just större länder som tycker att det måste vara så fantastiskt för blåbären att få möta sådana som oss.
För det andra menar jag att Nations League faktiskt visat på motsatsen. Nämligen att intresset och hypen har blivit större i de små länderna med divisionsindelning, där de i större utsträckning möter jämlikt motstånd och kan vinna en och annan match.
Tänker man efter så är det också rätt rimligt. Det är oftast, på alla nivåer inom idrotten, betydligt mer intressant och motiverande att få möta motståndare på ungefär samma nivå som sig själv, för att stegvis kunna lyfta sig själv nivå för nivå.
Det hade även garanterat att när t ex Malta någon gång möter Tyskland så kommer de vara betydligt bättre rustade att faktiskt ta matchen på riktigt än vad det är i dagsläget, när en sådan match mest blir jobbig för samtliga inblandade.
:::
Tung inledning på VM-kvalet för de brittiska landslagen.
Visst, England vann ju programenligt mot San Marino, men allt annat hade naturligtvis varit årtusendets superskräll.
Både Wales och Irland tog ledningen borta mot Belgien respektive Serbien, men tappade till förlust i sina båda första matcher. Uppförsbacke direkt således. Irland följde sedan upp detta med att i lördags förlora hemma mot Luxemburg.
Nordirland förlorade kanske som väntat borta mot Italien.
En liten ljuspunkt var kanske ändå att Skottland såg till att ta en poäng hemma mot Österrike, sedan John McGinn kvitterat sent. Men i en tight grupp där även Danmark, Israel och Färöarna ingår hade full poäng på hemmaplan varit värdefullt.
Viktig match borta mot Israel för Skottland ikväll.