Grant Wahl, amerikansk fotbollsskrivare, vars kanske främsta säljpunkt är att han råkar vara amerikan, även om han också skriver bra saker, klev rätt in i ett ilsket bålgetingsnäste förra veckan när han beklagade sig över att Champions League-slutspelet inte var seedat för att ge de uppenbart bästa lagen möjlighet att mötas i finalen. De uppenbart bästa lagen i det här fallet var tydligen Man City och Bayern München.
Här finns naturligtvis en mängd helt uppenbara invändningar mot det här förslaget och vad som faktiskt vore rätt stora problem med det. Enbart det där med uppenbart bästa lagen kändes ju som upplagt för smash. Men även om man skulle underhålla idén om seedning så vore det ju i så fall extremt märkligt att använda något annat system än det som faktiskt redan existerar för att ranka europeiska klubblag, dvs klubbkoefficienten.
Vad Grant Wahl förmodligen inte insåg, möjligen just eftersom han till vardags befinner sig på fel sida av Atlanten och därför inte är riktigt lika uppdaterad på allt som är hett stoff inom den europeiska fotbollen, var att han trampade rätt in på minerad mark i en redan extremt infekterad fråga. Han blev the yankee doodle dandy som kom med ännu ett förslag som skulle gynna de allra största klubbarna och ingen annan.
Det var idag det skulle ha beslutats om Champions Leagues nya format. Ett högst omdiskuterat förslag baserat på 36 deltagande klubbar som möter varandra betydligt fler gånger i en slags liga först innan det vankas slutspel som vanligt. Istället för sex matcher i gruppspelet kommer varje klubb i detta nya format spela tio matcher vardera, enligt en så kallad schweizisk modell.
Flera matcher alltså. Om det kan man tycka vad man vill. Man kan tycka att man försöker fixa det som inte är trasigt genom att förändra dagens format med åtta fyrgrupper och sedan ett rakt slutspel, och det vore förmodligen helt korrekt. Men vad detta handlar om är naturligtvis ännu en av UEFA:s kompromisser för att blidka de allra största klubbarna som vill ha fler europeiska matcher och färre inhemska matcher.
Om detta går det naturligtvis att morras och mumlas en del. Ändå känner jag att formatet kanske ändå inte måste vara heligt för Champions League eller egentligen för någon som helst form av turnering. Champions Leagues format har redan genomgått ett antal förändringar genom åren, så det är knappast så att dagens format liksom är att betrakta som någon slags naturlag.
De riktigt kontroversiella delarna i förslaget hittar vi i dess bisatser. Nämligen vad gäller hur man kvalificerar sig till detta Champions League. Majoriteten av de 36 platserna kommer fördelas precis som nu. En förändring vore emellertid att de fem högst rankade ligorna, inte bara de fyra högst rankade, skulle få fyra garanterade platser i Champions League. Vilket i dagsläget hade gynnat Ligue 1 i Frankriken.
Resterande tre nya platser skulle däremot fördelas genom klubbkoefficienten. Den första delen i detta förslag, nämligen att den europeiska ligamästaren med högst koefficient, som inte redan är kvalificerad till Champions League, skulle få en plats är kanske inte våldsamt problematisk. Hade detta system gällt här och nu så hade Red Bull Salzburg dragit vinstlotten.
Men det är den andra delen av koefficientförslaget, gällande de två återstående platserna, som fått många att skita i det blå skåpet. Denna del av förslaget går nämligen ut på att två wild cards delas ut till de två klubbar med högst koefficient som inte lyckats kvalificera sig till Champions League via ligaspelet. Vad som kallas för ”wild cards”. Ett förslag som naturligtvis kommer gynna i första hand underpresterande storklubbar.
Om dagens ligatabeller hade använts så hade det betytt att Tottenham och Dortmund hade fått spela i Champions League nästa säsong som exempel. Premier Leagues relativa styrka betyder att detta är en del i förslaget med hög sannolikhet kommer kunna gynna dess klubbar förhållandevis ofta. Och det vore väl minst sagt försiktigt uttryckt att säga att så särskilt populär är inte den här idén inom den engelska fotbollen.
Några missförstånd förtjänar dock att redas ut. En klubb som ska kunna få ett sådant här wild card kan inte sluta hur dåligt som helst i ligan, utan måste ha lyckats kvalificera sig för någon form av europeiskt cupspel, antingen Europa League eller den nya Europa Conference League. Vilket kanske inte låter som någon särskilt förmildrande detalj i sammanhanget, men vissa har uppenbart missat det.
Ett annat missförstånd är att det skulle göra det svårare för andra klubbar att kvalificera sig till Champions League. Men så är faktiskt inte fallet. De fyra bäst placerade lagen i Premier League kommer fortfarande kvalificera sig till Champions League, precis som är fallet idag. Om t ex West Ham skulle lyckas sluta fyra, så kan inte t ex Man Utd som slutat sexa komma och norpa deras plats för att de har en högre koefficient.
Men visst skulle det ge klubbar som Arsenal, Liverpool och Man Utd för att nämna några en slags bakdörr in i Champions League som inte är tillgänglig för andra klubbar. Det är naturligtvis inte särskilt snyggt. Det enda man skulle kunna framföra till förslagets försvar är möjligen att den europeiska koefficienten åtminstone är meritbaserad. Man måste faktiskt ha gjort något bra för att förtjäna en hög koefficient.
Det största problemet för engelsk fotboll gäller kanske framför allt spelschemat. Fler europeiska matcher inkräktar på ett redan väldigt trångt spelschema. Alternativet att lägga ner Ligacupen skulle beröva EFL deras kassako och många mindre klubbar på en av deras främsta intäktskällor. Men det finns naturligtvis många olika sätt att förändra även upplägget på Ligacupen för att passa ihop med den europeiska cupstrukturen.
Alla indikationer tyder på att detta format kommer bli verklighet. Tanken var att detta skulle ha klubbats under dagen, men beslutet har skjutits upp till den 19 april eftersom de största klubbarna har flera krav. Nämligen att det ska vara klubbarna och inte UEFA som ska ha den kontrollerande majoriteten över Champions Leagues kommersiella sida. De som redan har väldigt mycket vill alltså ha mycket mer.
Mitt i denna pågående power grab av de största klubbarna, som väckt stor ilska och frustration runtom i engelsk och europeisk fotboll, klampar alltså Grant Wahl intet ont anandes in och tycker att de största klubbarna borde ha ännu fler fördelar. Låt oss säga att han helt säkert har haft bättre dagar.
Det nya Champions League!
- 36 klubbar i en enkel liga
- Varje klubb spelar tio matcher, fem hemma och fem borta
- De åtta högst placerade lagen går till slutspel
- Lag på plats 9-16 möter lag på plats 17-24 i ett playoff
- Vinnarna av playoff lottas in i åttondelsfinaler mot lagen på plats 1-8
- Därifrån ett rakt slutspel enligt klassisk modell