Hur ser de engelska lagens europeiska finalchanser ut?

Vad som också blev klart den här veckan är att Premier League för första gången på rätt många år tar över från La Liga som den enligt UEFA:s koefficentberäkning högst rankade ligan. Men precis som var fallet förut så är det väl enligt min mening inte precis något vattentätt samband mellan vilken liga som har högst poäng och vilken liga som faktiskt är bäst. Men det där är väl gammal skåpmat.

Hur ser då chanserna faktiskt ut för Arsenal, Chelsea, Man City och Man Utd att ta sig till sina respektive finaler? Nu är det för all del en helgs ligafotboll först, men returmötena spelas ju så väldigt snart, så kanske är det ändå läge att sammanfatta det dagsaktuella läget redan nu. Spontant känns det ju som att det fortfarande kan bli allt mellan ett och fyra engelska lag i de båda finalena.

Man City – 60%

Viktig vändning av Man City i den första semifinalen, som ger dem en ledning att spela på inför returen i Manchester. Minst lika viktigt är att Man City gjorde två mål, vilket tvingar PSG att göra minst två mål även de.

PSG kändes ärligt talat rätt tilltufsade under andra halvlek i Paris, när de så att säga började se matchen och finalen glida dem ur händerna. Det gör det lite svårt att se att de skulle lyckas samla sig till den här matchen.

Samtidigt är PSG bra nog att vinna i Manchester, och de har ett spel som är perfekt lämpat för att kontraslå. Det är förmodligen på så sätt ingen större skillnad för dem att spela hemma eller borta. Matchbilden blir likvärdig.

Men om Man City lyckas behålla kylan och lugnet, så är det svårt att se dem kasta bort den här möjligheten till klubbens första Champions League-final någonsin.

Chelsea – 50%

På något sätt talande att Chelsea lämnar Madrid med 1-1 men kanske borde känna sig en smula missnöjda med det resultatet. Matchbilden var nog sådan att Chelsea borde ha vunnit i Madrid.

Detta kan ses på två olika sätt. Ett är att Chelsea visade sig fullständigt kapabla att störa Real Madrid och få dem att se gamla och trötta ut, och naturligtvis har ännu bättre möjligheter att lyckas med det på hemmaplan.

Ett annat är att Real Madrid är svåra att skaka av sig, att de helt enkelt bättre än något annat lag i den här turneringen vet hur man undviker att förlora. För det är ju till sist vad Champions League framför allt går ut på.

Det sägs att Sergio Ramos återvänder till returen, liksom Eden Hazard, och det borde ju kunna ge dem lite extra råg i ryggen. Chelsea har goda chanser på en finalplats, men Real Madrid är ingen lätt nöt att knäcka.

Man Utd – 98%

Folk började prata om att det var klart redan när Man Utd gjorde 5-2. Men eftersom jag såg Man Utd släppa in 0-3 på typ tre minuter mot RB Leipzig tidigare under säsongen så såg jag det inte på riktigt samma sätt. Men 6-2 borde göra det glasklart.

Egentligen vet jag inte om Man Utd var så väldigt bra, även om samspelet mellan Paul Pogba, Bruna Fernandes och Edinson Cavani var väldigt bra. Men Roma var brutalt svaga, dock ej behjälpta av att ha tvingats till tre separata byten redan i första halvlek.

Man Utds straff i andra halvlek var ju också minst sagt en av det märkligare slaget. Med vilket jag inte menar att jag inte förstår varför domaren dömer straff eller vad det är han tror sig se i det där läget.

Arsenal – 40%

Egentligen borde nog Arsenal vara borta från den där finalen. Villarreal borde ha dödat dem. Mikel Artetas laguttagning och taktiska uppställning får nog betraktas som i princip obegriplig, och Arsenals genomförande av matchen var odugligt.

Ändå lever Arsenal i allra högsta grad. Att bara förlora med 1-2 på bortaplan är ett bättre resultat än vad Arsenal har någon som helst rätt att begära utifrån hur de faktiskt genomförde matchen. Bortamålet kan vara guld värt.

Lite uppseendeväckande är det ju att Arsenal i princip blev bättre så fort Dani Ceballos blev utvisad. Men taktiskt var det en extremt märklig uppställning av Arteta som ledde till att Arsenal skapade i princip ingenting framåt under hela matchen.

Arsenal har generellt sett bättre spelare än Villarreal, som knappast känns väldigt starka de heller, men Villarreal är generellt sett ett bättre lag än Arsenal. Och det är inte något positivt betyg för Mikel Arteta.

Arsenal måste nu vinna mot Villarreal på Emirates. 1-0 räcker som vi vet. Det borde långt ifrån vara en omöjlig uppgift. Men så trubbiga och så tveksamma känns detta Arsenal under Arteta att det är högst tveksamt om de lyckas.

Men de har nu i alla fall fått chansen.

Arsenal sparkade Unai Emery eftersom denne under nästan en och en halv säsong aldrig lyckades få någon riktig ordning på Arsenal, aldrig riktigt verkade känna sig hemma vare sig i Premier League eller i engelsk fotboll, och eftersom Arsenal vid den tidpunkten befann sig på åttonde plats i ligan, lagets sämsta placering på väldigt länge. Ersättaren blev Mikel Arteta, som alltjämt är Arsenals manager.

Det är en typ av resonemang som för all del kan vara rätt skakiga. Men Arsenal slutade den säsongen åtta i ligan, på exakt samma placering där Emery fick sparken, och Arsenal befann sig ovanför den placeringen vid ett enda tillfälle under säsongen, den gången på sjunde plats. Det var heller ingen tillfällighet, då Arsenal för närvarande ligger tia i ligan, och egentligen aldrig den här säsongen sett ut att kunna sluta mycket högre än så.

Alltså vore det kanske om inte annat rätt mänskligt om Unai Emery tänkte och kände två olika saker. Dels någon form av personlig revanschlystnad för att ha fått sparken och blivit ersatt av någon annan som alls inte lyckats bättre än honom, om något så faktiskt sämre. Dels någon form av personlig upprättelse, eftersom det kanske har blivit alltmer uppenbart att Arsenals problem låg betydligt djupare än enbart honom själv.

Europa League utgör på sätt och vis en annan slags parallell mellan Emerys Arsenal och Artetas Arsenal. Europa League utgjorde ju den potentiella räddningen även för Emerys Arsenal, och de tog sig faktiskt hela vägen till final. Hade Arsenal vunnit den finalen hade Emerys fortsatta tid i Arsenal kanske blivit en helt annan. Den här gången är det Artetas Arsenal som i någon mening söker sin frälsning just i Europa League.

Egentligen vet jag inte om ett annorlunda utfall med Arsenal i Europa League med Arteta än vad som blev fallet med Emery faktiskt landar i en annan slutsats. Arteta precis som Emery gjorde brottas med någon slags velighet kring hur han faktiskt verkar vilja att Arsenal ska spela. Arsenal är och förblir alldeles för ojämna. Om jag skulle lyfta Arteta över Emery så beror det framför allt på att han har försökt sätta lagets defensiv.

Men att gå i dessa tankar om vad en eventuell vinst eller förlust i Europa League betyder för Arsenals närmaste framtid är kanske en aning klurigt när samtidigt så mycket annat händer och sker med potentiellt betydligt större betydelse för Arsenals framtid. Allra senast ihärdiga rykten om att Arsenal skulle vara på väg att köpas av Spotifys Daniel Ek i kollaboration med Thierry Henry, Patrick Vieira och andra Arsenalikoner.

Den allra första tanken jag råkar ha om detta lilla äventyr är att Arsenals supportrars protester alls inte, som man kanske skulle kunna tro, verkar handla om att man är emot miljardärer som äger deras klubb, utan det verkar mest handla mer om att man gillar en miljardär bättre än vad man gillar en annan. Bara någon pyntar kalaset. Men just i detta tror jag i och för sig inte Arsenals supportrar är det minsta lilla annorlunda än andra.

Den andra tanken, som förvisso var den första som faktiskt dök upp i huvudet på mig, är väl att det här var ett väldigt listigt PR-trick av Daniel Ek. Knappt utan någon ansträngning alls har han fått det att pratas något alldeles oerhört om Spotify i enbart positiva och optimistiska ordalag. Och det är väl väldigt svårt att se inte bara hur Ek skulle kunna få ut något annat av detta utan även hur något annat skulle vara hans syfte.

Att öppet och som första åtgärd gå ut och meddela på sociala medier att man minsann är intresserad av att köpa Arsenal är knappast ett seriöst sätt att försöka köpa någon engelsk fotbollsklubb, och i synnerhet inte en engelsk fotbollsklubb som Arsenal. Det är inte precis ägnat att få Daniel Ek att framstå som en seriös aktör som förtjänar att bli tagen på något särskilt större allvar i dessa sammanhang.

Beskedet från KSE, Stan Kroenkes holdingbolag, var också kort, klart och koncist: Att de hade absolut ingen avsikt alls att sälja Arsenal. Och det är också vad alla som protesterar måste förstå, att Kroenke inte kan tvingas att sälja. Kroenke kommer aldrig sälja Arsenal så länge värdet för honom att äga Arsenal är större än vad värdet för honom skulle vara att sälja Arsenal. Basic economics med andra ord.

Om jag alltså skulle vara lika kort, klar och koncis så hade jag alltså sagt till Arsenals supportrar att det där uppköpsryktet kan ni förpassa till frysboxen, historiens skräphög eller vart som helst annars där det inte längre slösar tid och energi. Det är något som låter bra, kanske speciellt i dessa tider, men det är knappast mer än ett rätt cyniskt sätt att spela på era hjärtesträngar.

Arsenal måste nu fokusera på det som ligger framför dem. Och vad som ligger framför dem är en Europa League-semifinal, alltjämt möjligheten att få spela i Champions League nästa säsong, och ett återseende med en manager som i hög utsträckning fick bära skulden för problem som han möjligen aldrig lyckades hitta några lösningar på, men som han heller aldrig var orsaken till.

Därefter är det läge att börja fundera på allt det andra. Och fundera på om Mikel Arteta efter lika lång tid som Unai Emery som Arsenals manager faktiskt har hittat eller verkar vara på väg att hitta några lösningar på Arsenals problem som Emery missade. Men om Arsenal å andra sidan skulle vinna Europa League, och kvalificera sig till Champions League, så misstänker jag att det är en fråga Arsenal inte kommer ställa sig.

Som sagt, fotbollen saknar inte humor.

Vissa menar att det också var en av de absolut bästa insatserna av ett engelskt lag någonsin, på bortaplan i europeiskt cupspel. Och det känns åtminstone i skrivande stund svårt att säga mot också ett sådant påstående. Det var en vändning som få nog föreställde sig i halvtid.

Matchbilden svängde som på en femöring. PSG var dominanta i den första halvleken, Man City närmast utspelade och överkörda. Man City fick nog vara nöjda att de låg under med endast 0-1, samtidigt som de fick vara djupt missnöjda över det sätt på vilket de släppte in det målet.

Men Man City tog över spelet i den andra halvleken. Man tog tag i taktpinnen redan från start och när kvitteringen kom så var det möjligen en smula turligt men alls inte oväntat, och än mindre oförtjänt. PSG, som möjligen börjat se Champions League-finalen framför sig, föll samman.

Frågan var alltid om Man City hade ”grit” att kunna vända och vinna den här matchen när PSG gjorde 1-0 och såg ut att vara på väg mot fler mål. Och skälet att detta var frågan är att vi vid så många tidigare tillfällen i Champions League har sett Man City ramla ned i ett svart hål när de drabbats av en motgång eller ett mål i baken.

Mot Monaco, mot Liverpool, mot Tottenham och delvis även mot Lyon. En olycka kom väldigt sällan ensam utan när det regnade så spöregnade det. Ett mål i baken ledde alltid till fler mål i baken inom kort tid, och dessa perioder av huvudlöshet, kanske även på brist på karaktär och ledarskap, skickade Man City ur Champions League om och om igen.

Den här säsongen har vi så här långt sett ett annat Man City, ett bättre Man City och ett klokare Man City. Man City har hamnat i underlägen mot Dortmund, och nu även mot PSG. Men man har då inte fallit samman. Man har samlat sina styrkor, arbetat sig in i matchen, vänt och vunnit.

Kanske är det Man Citys erfarenhet från dessa år, kanske är det läxan Man City faktiskt har kunnat lära sig, kanske är det att Man City spelar mer organiserat och disciplinerat den här säsongen än tidigare säsonger. Visst kan det blåsa motvind även för Man City, men det blåser inte längre lika snabbt upp till storm.

Man City har något som de kanske inte haft på riktigt samma sätt under tidigare säsonger. Man City har ”true grit”.

Jobbet är inte klart, Man City har fortfarande en match på hemmaplan mot PSG där de måste hålla en trots allt fortfarande skör 2-1-ledning mot ett väldigt bra PSG, med mängder av fantastiskt skickliga spelare. Men Man City är nu väldigt nära sin allra första Champions League-final, och visade kanske också på en sak som många glömt.

Att även Man City har en och annan helt okej fotbollsspelare i sitt lag.

Champions League-semifinalen tar däremot ett tvärt kast i rakt motsatt riktning och lägger egentligen allt fokus på det externaliserade och det politiska för Man City. Att de möter just PSG, det andra stora gulfstatägda prestigeprojektet i europeisk fotboll, är ett ofrånkomligt filter över den här semifinalen. Regionala rivaler dessutom. Champions League-semifinalen präglas alltså mycket mer av det större makroperspektivet.

Vad Qatar och Abu Dhabi båda vill mer än något annat är naturligtvis att just deras klubbar ska vinna Champions League. Något som har varit det uttalade motivet redan från början. Här finns även ett värde i att vara de som faktiskt lyckas först. PSG har kanske just nu övertaget i och med att de faktiskt tog sig till finalen förra säsongen, och kanske ger det en känsla av att den här gången är det faktiskt deras tur.

Ofta är det ju så där att ett riktigt bra lag som siktar på att vinna Champions League behöver några trial runs först. Det vill säga säsonger när de tar sig till semifinal eller final och får de erfarenheter som laget faktiskt behöver för att ta de där sista stegen som krävs för att faktiskt vinna Champions League. Det är i själva verket ett återkommande mönster genom alla år med Champions League, om än så klart med specifika undantag.

Även om inte Man City har varit i Champions League-semifinaler särskilt ofta, hittills har det faktiskt bara hänt en enda gång, för fem år sedan, så har ju Pep Guardiola varit där desto oftare. Guardiolas egen filosofi, som i och för sig känns något drastiskt formulerad, är att Man City ska betrakta den här semifinalen som en vänskapsmatch. Vilket jag väl i och för sig inte tror att Guardiola egentligen menar alls.

Vad Guardiola rimligtvis menar, vilket han även utvecklar lite mer senare, är att Man City måste våga slappna av i situationen och tycka det är roligt att spela semifinalen. Fokusera på det positiva i själva upplevelsen snarare än på det negativa med pressen. Att faktiskt trivas med att spela semifinaler och finaler i Champions League är ett viktigt steg på vägen mot att vinna semifinaler och finaler i Champions League.

Taktiskt är det en semifinal med stora orosmoment för Man City. Deras främsta svaghet är att hantera motståndarnas snabba omställningar, något som inte minst blev tydligt i kvartsfinalen mot Dortmund. Huruvida PSG är ett bättre lag än t ex Bayern München eller övriga kvarvarande lag i Champions League är väl tveksamt, men vad de framför allt har är spelare som är extremt bra på just snabba omställningar.

Fotbollsmässigt kan det alltså vara så att PSG faktiskt är det lag i Champions League som för närvarande passar Man City sämst av alla lag. Pep Guardiola låter tämligen resignerad inför detta faktum och menar att det är givet att PSG kommer skapa chanser på dem, men att deras fokus därför måste ligga på att själva skapa ännu fler chanser. Vilket måste ses som ett tämligen klokt perspektiv. Gör vad man är bäst på liksom.

Klokt eftersom det knappast ligger i Man Citys natur att ligga lågt och försöka blockera motståndarnas kontringsspel. Vad Man City i så fall möjligen skulle lyckas vinna på gungorna skulle de kvickt bli av med på karusellerna. Det hade varit ett taktiskt grepp som enbart skulle kunna skapa osäkerhet och otrygghet i Man City. Och då är det svårt att trivas i Champions League-semifinaler.

Men den här taktiska profilen på semifinalen har även den effekten att det känns mindre betydelsefullt med bortaplan respektive hemmaplan. PSG kan naturligtvis kontra in mål i Manchester likaväl som de kan göra det i Paris, kanske är det i någon mening till och med lättare att göra det i Manchester. PSG gav ju ett rätt gott prov på just detta i deras egen kvartsfinal mot Bayern München.

Men att bortaplan respektive hemmaplan känns mindre betydelsefullt för matchbilden betyder ju inte att bortamål slutar vara väldigt betydelsefulla. Och givet just vad de båda lagen är starka respektive svagare på så känns det som att just bortamål verkligen kan få en väldigt stor betydelse i den här semifinalen. Väldigt viktigt således för Man City att göra något eller några mål ikväll. Det ger dem större frihet inför returen.

På så sätt har vi en semifinal som i hög utsträckning är en spegelbild av den andra semifinalen. Semifinalen mellan Real Madrid och Chelsea är en semifinal mellan två lag vars primära styrka för närvarande ligger i att hålla tätt bakåt. Semifinalen mellan PSG och Man City är istället en semifinal mellan två lag vars primära styrka istället handlar om full fart framåt och om att producera målchanser.

Att semifinalerna mellan PSG och Man City därför har större förutsättningar att verkligen bjuda på stor fotbollsunderhållning känns därför rätt givet. Det är inte minst därför den mer glamourösa semifinalen. Och inte tror jag att vare sig Qatar eller Abu Dhabi protesterar ens det minsta lilla över den saken. Tvärtom är det väl lite just detta de kanske såg framför sig för 10-15 år sedan i början på sina båda projekt.

Kanske var det även vad Real Madrid såg framför sig. Att det stundade en fotbollsvärld i vilken de inte längre skulle stå i samma naturliga centrum som de alltid gjort. Ens när det spelas Champions League-semifinaler och de är ett av lagen i dessa semifinaler. Men det är väl också lite grann där som skon klämmer för dem. Real Madrid är i allt högre utsträckning bara ett av lagen bland andra.

Detta är ju också plussidan med den här typen av projekt som PSG och Man City faktiskt representerar. De skapar nya aktörer, hårdare konkurrens, högre kvalitet, och förnyelse och förändring. Vi har sett och vi ser det i Premier League och vi ser det nu också i Champions League. En plussida som oftast glöms bort, liksom många väljer att förneka minussidan, eftersom nonsens är viktigare för vissa än nyans.

Den här Champions League-semifinalen hade varit omöjlig för 10-20 år sedan. Många kommer mena att det är något fundamentalt negativt med att den nu tvärtom är fullt möjlig, och de kommer inte sakna sina mycket goda skäl för den uppfattningen, men det betyder inte att det även finns något fundamentalt positivt med det.

Om Florentino Perez, Real Madrids presidente och den europeiska fotbollens hovnarr, hade fått som han ville så skulle detta inte längre vara fallet. Med en European Super League hade Chelsea och Real Madrid istället mött varandra minst två gånger varenda säsong, varje säsong över en överskådlig framtid. Matcher mellan Chelsea och Real Madrid hade varit det normala och vanliga snarare än något utöver det vanliga.

Mer än kanske något annat visar detta på hur Perez tillsammans med övriga elva klubbägare verkar ha missförstått något alldeles fundamentalt både om fotbollen och om produkters värde på en marknad. Värdet och intresset ökar när något är sällsynt, när detta något existerar i överflöd så sjunker värdet mycket snabbt. En match i Champions League mellan Chelsea och Real Madrid är så värdefull just för att den är så ovanlig.

Chelsea själva, med vilket jag först och främst menar Chelseas supportrar, sade sig betydligt hellre möta Real Madrid i den här semifinalen än Liverpool. Fullt förståeligt naturligtvis. Det kan aldrig bli samma ångest att möta och riskera att åka ut mot ett lag från ett annat land än det egna. Men så är det naturligtvis också något väldigt speciellt med att ställas mot just Real Madrid i Champions League.

Chelsea har tagit sig till den här Champions League-semifinalen primärt genom sitt starka försvarsspel och sin förmåga att hålla nollan. Chelsea släppte inte in ett enda mål mot Atlético Madrid i åttondelsfinalen, och släppte in det enda målet mot Porto långt in på tilläggstid i den andra mtachen, när kvartsfinalen redan var avgjord. På så vis måste man anta att Chelsea nog är bättre rustade att slå Real Madrid än vad Liverpool var.

Mycket av kvartsfinalen avgjordes redan i den första matchen i Madrid när Liverpool inte alls lyckades hitta sina positioner och sin organisation på planen. Real Madrids spelare fick mindre evigheter på sig med bollen i varenda läge, och det är de naturligtvis alldeles för bra för att inte kunna utnyttja. Chelsea har absolut inte råd att vara lika släpphänta som Liverpool var, men har heller inte gett någon indikation på att de skulle vara det.

Omvänt så har detta med defensiven varit även Real Madrids och Zinedine Zidanes paradgren. Real Madrid är ju knappast något offensivt skönspelande fotbollslag med Zidane som manager, tvärtom är det på många sätt ett taktiskt konservativt lag. Vilket det emellertid tenderar att talas väldigt tyst om. Det passar kanske inte riktigt in med Zidanes aura, eller möjligen med föreställningarna om Zidane som alla bär runt på.

Alltså finns ju rätt goda möjligheter att Champions League-semifinalen mellan Real Madrid och Chelsea inte precis blir någon särskilt öppen och underhållande semifinal, utan en taktiskt mycket mer avvaktande fotbollsmatch. Vilket kanske passar rätt väl in i den här semifinalens profil jämfört med den andra semifinalen mellan PSG och Man City, som nog uppfattas som den betydligt mer glamourösa semifinalen på förhand.

Chelsea som fotbollslag känns förhållandevis färskt för närvarande på den här nivån. Det är ju så att säga kanske inte redan den här säsongen som Thomas Tuchels Chelsea riktigt ska ha sitt genombrott i Champions League, även om de naturligtvis är bra nog att vinna om planeterna rättar in sig i ledet. Med Real Madrid ställs de mot en motståndare vars just nu främsta styrka och egenskap är att de vunnit så många gånger förut.

Taktiskt och tekniskt är jag inte alls säker på att Real Madrid för närvarande är ett bättre fotbolsllag än Chelsea. Om något så tvärtom faktiskt. Men psykologiskt kan det mycket väl vara så att Real Madrid har ett stort försprång. Vad Chelsea däremot har, som jag inte alls är så säker på att Liverpool riktigt hade, är hungern och viljan till hårt arbete. Chelsea är ett lag i medvind, och ett lag på väg uppåt.

Chelseas stora frågetecken är och kommer vara förmågan att göra mål. Kanske i synnerhet just ikväll, med tanke på att bortamål många gånger är så väldigt viktiga i dessa sammanhang. Timo Werner har haft en väldigt tung första säsong med Chelsea, och vem hade väl egentligen kunnat föreställa sig att han skulle ha så svårt att hitta målet den här säsongen?! Även om vi sett det förut med anfallare från Bundesliga.

Hur som helst tror jag det gynnar Chelsea att vara laget som inte går in som stora favoriter till den här semifinalen, utan snarare kan vara laget som åtminstone i någon mening slår ur ett underläge. En klurig aspekt med kvartsfinalen mot Porto var att Chelsea i princip hade all press på sig, och nästan bara kunde förlora kvartsfinalen, den var mer eller mindre omöjlig att vinna i meningen att överträffa förväntningarna.

Semifinalen mot Real Madrid är en helt annan historia. Real Madrid kommer i någon mening alltid vara favoriter eftersom de är Real Madrid, även om de som fotbollslag inte är så väldigt imponerande. Det där är naturligtvis en styrka Real Madrid har som klubb i dessa sammanhang. Chelsea har å andra sidan en viss historik och modern tradition av att göra livet riktigt surt för sådana klubbar i Champions League.

Barcelona och Bayern München är två klubbar som båda fallit offer för Chelseas jakt på Champions League-titlar förr om åren. Och dessa båda var vid dessa tillfällen betydligt större favoriter då än vad Real Madrid är nu. Chelsea måste naturligtvis respektera Real Madrid som en väldigt tuff motståndare i den här semifinalen. Varje lag med spelare som Luka Modric, Toni Kroos, Karim Benzema med flera måste respekteras.

Men det finns absolut ingen anledning för Chelsea att vara rädda för Real Madrid inför den här semifinalen. Även om det faktiskt nu är första gången någonsin som Chelsea och Real Madrid möts i Champions League.

Utanför Emirates, Old Trafford, Anfield och egentligen alla de största klubbarnas arenor har vi sett stora manifestationer mot de egna ägarna. Kroenke ska ut, Glazers ska ut, Levy ska ut, Fenway Sports Group ska ut och så vidare. Än den ena efter än den andra stora supporterorganisationen går ut med mer eller mindre hårt formulerad kritik tillsammans med olika former av krav på förändring.

Här och där hänvisas det till den genomlysning av den engelska fotbollens governance som den brittiska regeringen genom dess idrottsminister har företagit sig att göra, och till den knyts just nu stora förhoppningar. Den som läser utredningens terms of reference, det vill säga utredningens direktiv, kommer däremot få svårt att hitta några egentliga skäl för att detta kommer kunna medföra någon omfattande förändring.

Därmed inte sagt att den inte mycket väl kan komma att leda till viss förbättring av betydelsefulla aspekter. Men diskussionen i övrigt handlar så klart om de väldigt stora frågorna, frågor som inte riktigt ryms i den där utredningen. Främst bland dessa frågor finner vi inte minst dessa krav eller önskemål om att adoptera det som brukar kallas för den tyska 51%-modellen också i engelsk fotboll.

Just den tankegången är för all del väldigt populär, av både goda och mindre goda skäl som jag ser det. Det är definitivt en fråga i vilken jag inte riktigt simmar med strömmen, även om jag för den delen heller inte nödvändigtvis simmar motströms. Det är helt enkelt en betydligt mer komplicerad fråga än vad den framstår som i offentligt ljus, bland annat av de åtta skäl som jag tar upp med denna lista.

(8) Viktigt att hålla isär ägarformen från ägarna!

Vi kan konstatera att ESL-förslaget kom från en samling ägare som inte på något sätt hade fotbollens bästa för ögonen, även om en och annan av dem på fullaste allvar försökte sälja in dem och sig själva som fotbollens räddning.

Men ett vanligt misstag är att istället för att kritisera dåliga ägare för vad de är uppenbart dåliga på så väljer man att istället börja kritisera själva ägarformen. Detta skjuter lite vid sidan av målet, och man börjar då ana en helt annan agenda.

Det är heller inte logiskt helt stringent. Bland de tolv klubbarna som ingick i ESL-projektet hittar vi inte bara den engelska bolagsformen. Två av klubbarna som fortfarande säger sig vara med i projektet är påstått demokratiska idrottsföreningar.

Ingen ägarform är bra eller dålig i sig självt. Oavsett ägarform kommer det gå att hitta bra exempel liksom dåliga exempel. Kritiken och kampanjen bör först och främst rikta sig dåligt ägande, inte mot påstått dåliga ägarformer.

(7) En 51%-modell försvårar förnyelse och utveckling!

Det finns naturligtvis fördelar med en 51%-modell. Den institutionaliserar en form av supportermedverkan och social anknytning på ett sätt som andra system inte riktigt lyckas med samma sätt. Även om omfattningen ibland överdrivs.

Men man ska heller inte blunda för modellens svagheter. En sådan svaghet är att den drastiskt kommer minska intresset för nya ägare och finansiärer att investera i ett sådant system, då det helt enkelt aldrig kan ge samma kontroll och avkastning.

Detta försvårar förnyelse och det försvårar utveckling. Det riskerar också befästa befintliga strukturer. Modellens tillämpning i Tyskland är t ex vad som mer än något annat befäster och garanterar Bayern Münchens eviga dominans.

Ett Bayern München som nu är på väg att vinna Bundesliga för nionde året i rad. Deras bästa vän är naturligtvis 51%-modellen. Den närmast garanterar att de aldrig kommer få några likvärdiga konkurrenter på sin hemmamarknad.

(6) En 51%-modell är svår att genomföra i efterhand!

Här bör även nämnas svårigheten med att införa 51%-modellen på ett redan befintligt engelskt fotbollssystem, där klubbarna redan har ägare som har investerat stora pengar i dessa klubbar.

Att plötsligt påföra dessa klubbar en 51%-regel skulle i praktiken bara kunna genomföras med någon form av analog socialiseringsåtgärd. Kort och gott statligt sanktionerad stöld, som det helt säkert också skulle beskrivas utav indignerade klubbägare.

(5) Supportrar i styrelsen ger inte nödvändigtvis mer makt!

Ett parallellt prat till 51%-modellen, och kanske ett mindre intrusivt grepp, är att supportrar ska få sitta i klubbarnas styrelser. Här har också pratats om golden shares, om vetorätt etc.

Vad som är klokt och sant med detta är framför allt att vad som blivit uppenbart under den här veckan är att dessa klubbar onekligen skulle behöva få in andra och framför allt yttre perspektiv i sina beslutsprocesser.

Hade någon bekymrat sig om att fråga supportrar på förhand om vad de tyckte om ESL-planerna så kanske ägarna besparats en del smärta. Samtidigt är det kanske mer troligt att de nog mycket väl visste, de hoppades bara att motståndet skulle vara svagare.

Problemet är självfallet att sätta supportrar i styrelsen inte alls med någon nödvändighet ger supportrarna mer makt. Det är bara att fråga lite mer eftertänksamt fackligt folk i Sverige hur mycket makt de egentligen fått av att få sitta i bolagsstyrelser.

Det är otroligt lätt att ordföranden och de kontrollerande grupperna i en styrelse att styra informationen, och flytta på de reella besluten, så att vad som bildas i den formella styrelsen därmed blir ett slags a-lag och ett slags b-lag.

(4) Risken är en splittring av supporterrörelsen!

Faran med supportrar i styrelsen är i själva verket att det leder till en splittring av själva supporterrörelsen, där kamp om ideologi och position får övertaget. Risken är också att de som sitter i styrelsen alltmer börjar tjäna två herrar på samma gång.

Även detta är en lärdom sedan gammalt från den svenska fackliga organiseringen. När facket satte sig i styrelser så uppstod dels en slags gisslansituation, där facket i någon mening förväntades försvara företagets beslut mer än sina medlemmars intressen.

Det är en mänsklig egenskap att försöka anpassa sig till de sammanhang man befinner sig i, och det har gjorts många studier som visat hur fackliga styrelserepresentanter i allt större utsträckning har adopterat företagets perspektiv på frågor och beslut.

Risken är alltså att om man sätter supportrar i klubbarnas styrelser så kommer supportrar till slut inte längre känna igen andra supportrar.

(3) Uthålligt supporterinflytande kräver hållbart engagemang!

Vad vi har sett under den här veckan i termer av engelskt supporterinflytande har varit närmast unikt, eftersom vi väldigt sällan om någonsin ser engelska supportrar vara så här rörande överens om egentligen någonting alls.

Men det är ju också vad som krävs. Det behövs, åtminstone i mina ögon, en tydlig fråga att organisera sig kring och bygga engagemang runt. Några sådana självklara frågor existerar så att säga inte riktigt i vardagen, vilket gör det svårt för mig att ha någon större tro till ett mer hållbart och harmoniskt supporterengagemang.

(2) VM i Qatar är en fråga som har svårt att engagera!

En rätt vanlig tanke den senaste veckan att om det nu tog bara några dagar för engelska supportrar att mörda ESL-förslaget så borde det ju inte vara så himla omöjligt att tvinga FIFA till reträtt om VM i Qatar med alla dess kontroverser.

Jag ser det dock som helt olika frågor. Jag tror helt enkelt det är alldeles för svårt att engagera ens i närheten av samma folkopinion om VM i Qatar, särskilt om vi talar om tyngden i opinionen. Många tycker nog, men det är få som riktigt bryr sig.

Grejen är självfallet att ESL-projektet så att säga konkret drabbade ”mig”, och ”min” relation till fotbollen. VM i Qatar, även om det handlar om objektivt betydligt värre saker, är något mer abstrakt som drabbar någon diffus ”annan”.

(1) Det var engelsk supporteraktion!

Utan att mena det som någon diss utav det tyska systemet med dess variant av supporterinflytande så förbryllar det mig en aning hur så många tog det som nu hände i England som förevändning att börja propagera för en tysk modell i England.

Det var som i Tyskland! – utbrast någon exalterat. Kanske, kanske inte, men vad vi med total säkerhet kan säga är att det var i England det hände, utan något som helst som före. Det känns som att många missat den skogen för alla träd.

Vad som hände hände alltså i England och i engelsk fotboll. Att hävda att det inte kan hända i engelsk fotboll är alltså felaktigt. Att säga att supportrar inte har något inflytande i engelsk fotboll är alltså felaktigt.

Kanske är det värt att ha med sig det i tanken när man pratar om att förändra eller till och med förkasta det engelska systemet. Ett system som sannerligen inte är perfekt, men heller kanske inte riktigt så dåligt som många väldigt gärna vill tro.

Precis som att andra system väldigt sällan är riktigt så perfekta som väldigt många väldigt gärna vill tro.

Även om inte alltför många har ifrågasatt eller kritiserat Tottenhams beslut att sparka Mourinho, så har en hel del ifrågasatt timingen på beslutet. Varför sparka Mourinho bara dagarna innan en Ligacupfinal verkar den huvudsakliga frågeställningen vara, oftast med det kanske mer subjektiva tillägget att Mourinho är en expert på cupfinaler. Underförstått alltså att med Mourinho som manager hade Tottenhams chanser i dagens final ökat.

Om det där faktiskt stämmer vet jag väl just inte. Att Mourinho skulle vara en expert eller specialist på cupfinaler låter för mig som ett påstående av ungefär samma substans som när det brukar heta att managers som Pulis, Moyes, Allardyce med flera är garantier mot nedflyttning. Dessutom är det väl rimligtvis så att Pep Guardiola i så fall måste anses som en ännu tyngre expert på just cupfinaler. Han har varit i många, och vunnit nästan alla.

Vi vet så klart närmast med säkerhet att oavsett hur Ligacupfinalen mellan Tottenham och Man City slutar så kommer Mourinho måla den på sitt sätt. Om Tottenham vinner så kommer det heta att det var Mourinho som vann egentligen, och att han minsann vann en titel med Tottenham. Om Tottenham förlorar så kommer det kvickt heta att om Mourinho hade varit kvar, så hade Tottenham tvärtom vunnit finalen.

Allt det där är naturligtvis sådant som egentligen inte har någon större betydelsen. Det var lite udda timing av Tottenham, men de måste rimligtvis ha gjort bedömningen att de hade bättre möjligheter att lyckas både i Ligacupfinalen och under ligans avslutning utan Mourinho än med Mourinho, och den något förgiftade atmosfär han verkar ha skapat i laget och med spelarna.

”Samma coach, andra spelare!” Detta var ett av de mest dryga uttalanden som Mourinho gjorde mot slutet av sin tid som Tottenhams manager. Detta efter ännu en match där Tottenham tappat en ledning i slutet av matchen. Här kan man verkligen prata om en manager som bara bryr sig om att skydda sig själv, och obesvärat lastar över all skuld och allt ansvar på spelarna. En manager som vet att han kommer få sparken.

Sedan är det naturligtvis hogwash. Tottenham är den tredje raka klubben, efter Chelsea och Man Utd, där Mourinho har hamnat i exakt samma situation av otillräcklig fotboll, bristande organisation och förgiftad atmosfär. Här skulle vi onekligen kunna tala om samma coach och andra spelare, fast då naturligtvis till Mourinhos nackdel. Där finns så att säga en enda gemensam nämnare mellan dessa tre klubbar.

Lägg därtill att det var ju knappast så Mourinho såg på saken när han först kom till Tottenham. Då gjorde han minsann stor sak av hur han i Tottenham hade tillgång till så väldigt mycket bättre spelare än vad han hade haft i Man Utd, vilket var varför han skulle lyckas i Tottenham där han misslyckats i Man Utd. Detta alltså enligt honom själv. Längs vägen måste alltså dessa spelare plötsligt ha blivit mycket sämre.

Och vems fel och ansvar vore i så fall det?!

Men nu har Tottenham alltså samma spelare, fast en annan coach. Ryan Mason har tillfälligt tagit över efter Mourinho som manager. Det förväntas bara gälla säsongen ut, men det vet vi så klart utifrån flera andra exempel hur det kan gå med den saken, om nu t ex Tottenham vinner den här Ligacupfinalen. Så färsk är alltså Mason, tidigare spelare i Tottenham, under 30-strecket, att Pep Guardiola kallade honom för Bryan Mason.

Att tänka sig att Mason skulle komma med några stora taktiska idéer till den här Ligacupfinalen vore förmodligen långsökt. Det är knappast därför som Mason har fått ta över jobbet, utan för att han är en omtyckt person bland spelarna, och kan skapa en mer positiv atmosfär i och runt laget. Vilket kan vara värdefullt under en sådan här match som vilka som helst av Mourinhos taktiska idéer, som visat sig vara rätt tveksamma.

Tottenham kan alltså vinna sin första titel sedan 2008. Även den gången gällde det Ligacupen för övrigt, och även den gången mötte de i finalen ett lag som nog sågs som de stora favoriterna på förhand. Den gången var det Chelsea, den här gången är det alltså Man City. Tottenham vände på begreppen i den finalen, och Tottenhams möjligheter att vända på begreppen i den här finalen är förmodligen större än vad de var då.

Många hade kanske hoppats på en cupfinal mellan José Mourinho och Pep Guardiola, som en förlängning på den rivaliteten. Nu slipper vi den, och skönt är väl kanske det, ett rätt tröttsamt tjafs. Dessutom är väl den rivalitet mellan dem båda som skulle dra igång 2016 om herraväldet i engelsk fotboll sedan länge och med bred marginal vunnen av Guardiola. Det blev liksom inte mycket till strid om saken.

Man City har i sin tur möjlighet att tangera Liverpools rekord med fyra raka vinster i Ligacupen. Ett fenomenalt facit naturligtvis. Just Man Citys vilja att under sin storhetstid ta de båda cuperna på det allvar som de faktiskt förtjänar är vad jag kanske mest av allt gillar och beundrar med detta Man City. Det var helt fel som några undrade efter förlusten mot Chelsea i FA-cupsemifinalen att säga att de tankade matchen.

Vissa matcher vinner man och vissa matcher förlorar man! Detta gäller självfallet både Tottenham och Man City som har möjligheten att avsluta en minst sagt turbulent vecka, både för dem själva och för engelsk fotboll, med att spela och vinna en Ligacupfinal på Wembley. Det kommer vad jag förstår vara viss publik på Wembley. Men kanske som tur är för båda lagen i detta läge inte några av deras egna supportrar.

Det har sagts att fotbollen är död och har förlorat sin mening efter den senaste veckans händelser. Något jag i och för sig tycker upprepas mest hela tiden. För mig är det nästan tvärtom, det som hände under veckan och hur utfallet till sist blev, har gett mig mer energi och ny entusiasm för den engelska och europeiska fotbollen. Den är alls inte död, utan tvärtom så visade den att den fortfarande lever i allra högsta grad!

Därmed ser jag mer än vad jag kanske hade gjort annars fram mot dagens Ligacupfinal mellan Tottenham och Man City, mot Rosderbyt mellan Leeds och Man Utd, och mot det heta rivalmötet mellan Aston Villa och West Brom, där Aston Villa helt säkert kommer hitta stor glädje i att hamra i en av de sista spikarna i West Broms ligakista. Därför skuttar det till och med lite i maggropen inför Wolves mot Burnley på tidig eftermiddag.

En Ligacupfinal där den stora frågan rimligtvis måste vara om Harry Kane kommer till spel för Tottenham. Jag misstänker att han måste vara minst halvt dödförklarad för att missa den här matchen. Och om Kane tar sig till spel, kommer han i så fall vara till sin egen och till Tottenhams fördel?

Vilken bedrift det i så fall vore av West Ham, och vilken upprättelse för David Moyes, en närmast utskrattad manager sedan ett antal år tillbaka. Storleken på en sådan bedrift har diskuterats, och det har nämnts som att det vore den största bragden åtminstone i engelsk fotboll sedan Leicester vann ligan för fem år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den jämförelsen, eller den rangordningen.

Å ena sidan så tycker jag naturligtvis att det vore en väldigt stor bragd, och jag har svårt att på rak arm komma på några andra bragder som definitivt vore större. Det talar för att det skulle kunna stämma. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot att prata om bragder i den storleken så länge det inte inkluderar någon form av silver. Jag tycker någonstans att det bör vara en förutsättning för att prata om verkliga bragder. Men det är självklart en rent subjektiv grej.

Ett öga på West Hams säsong gör deras resa desto mer imponerande. West Ham har varit ett ständigt skadeplågat lag, så de har knappast haft tur på det sättet. Deras position beror inte på någon sådan sak, att de har haft turen att ha ett fullt friskt lag under mest hela säsongen samtidigt som konkurrenterna har gått på knäna. Tvärtom har West Ham haft flertalet skador, och långa skador, på sina bästa spelare.

Nu var kanske inte West Ham ett lag som borde ha hört hemma i en nedflyttningsstrid den här säsongen, om man ser till spelartruppen. West Ham har i många år varit ett rejält underpresterande fotbollslag, så vad vi ser med West Ham den här säsongen är i alla fall i någon utsträckning ett utslag av att Moyes har fått West Ham att inte längre prestera under det normala. Det förklarar absolut inte allt, men det förklarar en hel del.

Vad Moyes har lyckats med är att ge West Ham en tydlig organisation på planen. Därmed har West Hams många duktiga spelare, som gjort att man tidigare år undrat hur i hela friden West Ham återigen kan befinna sig så långt ned i tabellen, fått ett system att verka inom. Nu är inte längre enbart West Hams enskilda delar bra, utan nu är också samarbetet mellan dessa delar bra.

Tiden för frågor är emellertid över nu för West Ham, som under en längre tid har befunnit sig i en period där flertalet nyfiket undrar om det verkligen är så att West Ham ska kunna ta sig till Champions League. Nu är det istället tid för svar. Det är nu det ska avgöras om West Ham faktiskt kommer lyckas ta sig till Champions League, och det är i dessa sex återstående matcher som West Ham måste komma med de rätta svaren.

Men det är naturligtvis just den här sista sträckan av säsongen som är alla svårast och tuffast för en klubb som West Ham. Pressen, som kanske varit rätt obefintlig tidigare, är nu tvärtom obönhörlig. West Ham har i princip kunnat spela hela säsongen utan att ha något alls att förlora. Med en Champions League-plats i siktet, och med så få omgångar kvar av säsongen, så har West Ham plötsligt något att förlora.

Det är här som lag som West Ham brukar brytas ned. Om West Ham verkligen ska ta sig till Champions League så är det här och nu de måste visa att de är alldeles för starka för att brytas ned. Mycket känns som att det hänger på dagens match mot Chelsea, för efter den här matchen så West Ham faktiskt ett tämligen överkomligt spelschema under resten av matcherna; mot Burnley, Everton, Brighton, West Brom och  Southampton.

Kan de gå in till dessa fem matcher med ett försprång i tabellen mot Chelsea och mot Liverpool så har de plötsligt ett kanonläge att kunna ta sig till Champions League. Man börjar förstå David Moyes när han säger att han innerst inne skulle känna viss besvikelse om West Ham till sist inte skulle lyckas ta sig till Champions League. Fastän naturligtvis ingen hade någon som helst rätt att begära eller förvänta sig det inför säsongen.

Men kan West Ham vinna mot Chelsea idag, i ett traditionellt tufft rivalmöte, den här gången laddad med så mycket mer än enbart symbolik och rivalitet, så har West Ham tagit ett jättekliv mot Champions League.

:::

Märkligt läge för Chelsea och för Thomas Tuchel ändå på sätt och vis. Den första tiden har varit så väldigt bra att det nu skulle kännas som ett misslyckande om man inte tog sig till Champions League. Hade Chelsea haft exakt samma utgångsläge i tabellen nu, men resan dit varit mer trevande, så hade förmodligen de allra flesta fortfarande sett det hela som enbart positivt. Nu gick det så väldigt bra i början att alla började ta Champions League för givet.

:::

Watford kan under dagen bli klara för uppflyttning till Premier League. Enda som krävs är att de vinner hemma mot Millwall, eller att resultaten i exempelvis matchen mellan Brentford och Bournemouth går deras väg.

Börjar väl för övrigt se rätt klart ut att de fyra playoff-lagen i EFL Championship blir Bournemouth, Brentford, Swansea och Barnsley. Enda som återstår att klara ut är vilken ordning de hamnar och hur playoff därmed lottas.

Ett riktigt tajt och ovisst playoff.

Här har vi så klart en annan sak om dessa begåvade ljushuvuden till klubbägare inte verkar ha lagt någon som helst tankemöda på när de gav sina signaturer åt det där projektet och beslutade sig för att förr var bättre än senare. Nämligen att deras olika lag är mitt uppe i en ansträngd och avgörande säsongsavslutning, och att detta faktiskt kan komma att störa dem i mycket hög utsträckning.

Man kan se en dubbelsidig effekt med detta. Dels naturligtvis den direkta effekten då lagets egna spelare och för all del även ledare helt enkelt har en massa annat att tänka på och behöva prata om än matcherna de har framför sig. Dels även den mer indirekta effekten med motståndare som i nio fall av tio kommer vara ännu mer motiverade att ge här lagen smisk än vad de varit innan.

Varenda match som Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd och Tottenham spelar under återstoden av säsongen kommer vara svårare än vad de annars hade varit. Detta är vad deras ägare nu har ställt till med. De har skapat ett störningsmoment mitt under den tid av säsongen då man vill ha så få störningsmoment som möjligt. Kanske är det inte så konstigt att ägarna har känt sig tvingade att be de egna leden om ursäkt.

Dessa ursäkter därtill. Vad ska man säga om dem? De är naturligtvis i hög utsträckning ett spel för galleriet. De är inte ledsna för vad de gjort så mycket som de är ledsna för att ha blivit påkomna med vad de ville göra. Teater mer än substans. Var och varenda klubb ger nu närmast intryck av att ha blivit inlurade i projektet mer eller mindre mot egen vilja, som om de inte varit med på de här samtalen i många år redan.

Liverpools John W. Henry är det tydligaste exemplet. Där sitter han ännu en gång i TV-rutan och försöker se folklig ut och ber om ursäkt. Hittills har han försökt permittera anställda i onödan, försökt trademarka ordet Liverpool, försökt en power grab i form av Big Picture, och nu en cash grab i form av ESL. När är det dags att sluta ta dessa så kallade ursäkter på allvar?

Arsenals Josh Kroenke satt i fanforum under torsdagen och försökte förklara hur de minsann hade frågat sig själva vad fansen ville ha och därför beslutat sig för att gå med i ESL. Jovisst. Kanske hade det varit klokare att om man undrade faktiskt fråga fansen, men de visste naturligtvis vad de då skulle få för svar och ville därför inte fråga utan hellre smyga genom frågan. Ogenuina skitpratare!

De båda spanska superklubbarna ska vi naturligtvis inte ens prata om. Florentino Perez har de senaste dygnen gjort sig själv till en pajas och till hela den europeiska fotbollens främsta hovnarr. Barcelona kom ut med ett uttalande att de fortfarande var kvar i ESL och att det minsann är ett bra projekt som vi andra bara inte förstått. Likt ett virus som nu försöker sprida sig från den spanska fotbollen över den europeiska fotbollen.

Från de engelska klubbarna hör vi nu de pliktskyldiga orden om att ”återbygga förtroendet” bland sina supportrar och inom engelsk och europeisk fotboll i stort. Som om det var ett projekt man genomförde likt alla andra. Det finns naturligtvis bara ett sätt att göra det. Nämligen att uppföra sig på allra bästa sätt under x antal år och gradvis så börjar man kanske lite på varandra igen.

Någon sådan genuin vilja att sköta sig är väl däremot svårt att föreställa sig skulle ha smugit in hos dessa klubbägare. Snarare är det kanske så, om man nu ska tro rykten och djungeltrummor, som för all del mest kan vara en fråga om önsketänkande från en del håll, att flera klubbars ägare nu ska överväga att sälja sina klubbar. Vilket kanske vore en seger för kampanjerna bakom t ex Kroenke Out och Glazers Out.

Om det ligger någon sanning i det där vet vi självfallet inte. Enda man kanske som cyniker och som en sådan här som brukar regna på andras parader skulle vilja påpeka är väl att om nu Kroenke och Glazers exempelvis säljer Arsenal och Man Utd, två klubbar värderade till miljardsummor, vad tror ni i så fall det blir för några aktörer som köper dessa båda klubbar? Alternativen är inte nödvändigtvis bättre.

Premier League ska hur som helst nu vara på gång att förändra sina regler så att varje klubb i framtiden som skulle  gå med i ett sådant här ESL-projekt eller liknande kan uteslutas med omedelbar verkan. Avskräckande naturligtvis, och tyder väl på att dagens regelverk inte riktigt innehåller den realistiska möjligheten. Dessutom fullt möjligt, eftersom Premier League är och förblir världens förmodligen mest demokratiska liga.

Frågan om bestraffningar av de sex engelska klubbarna, både av Premier League och av UEFA, hänger alltjämt över deras huvuden. Här är jag nog tämligen övertygad om att det inte blir fråga om någon bestraffning alls, i alla fall inte i form av sådant som uteslutning, poängavdrag eller liknande. Min misstanke är nog, och det är även så jag tycker det har låtit, att kanske i synnerhet UEFA nog är väldigt sugna på att lägga konflikten bakom sig.

Hotet om en ESL är nu hur som helst undanröjt för överskådlig framtid. Det enda som återstår är avfallet av skandalen på de sex inblandade klubbarna under återstoden av den här säsongen. Hur kommer det faktiskt påverka dem? Kommer de kunna lägga detta bakom sig, kommer de tillåtas att lägga detta bakom sig? Kommer de ständigt påminnas om detta och kan de i så fall skjuta det åt sidan och fokusera på det viktiga?

Kanske får vi en första indikation på den saken ikväll när Arsenal tar emot Everton hemma på Emirates. En match som kanske bättre än någon annan match illustrerar idiotin och det fundamentalt ”osportsliga” bakom idén med en ESL till för vissa få utvalda men inte för alla andra.

Alltså är det kanske inte så konstigt att tisslas och tasslas rätt friskt just nu runt The Hawthorns att kanske har West Brom faktiskt chans på en Great Escape som i så fall måste betraktas som ännu mer spektakulär än den förra. Detta naturligtvis sedan West Brom vunnit två raka ligamatcher, först väldigt oväntat borta mot Chelsea med 5-2, och sedan kanske något mer väntat hemma mot Southampton med 3-0.

Dessa båda vinster har skickat upp West Brom på 24 poäng, vilket är 9-11 poäng bakom Burnley, Brighton och Newcastle ovanför strecket, men å andra sidan också med en match mindre spelad. Om West Brom alltså skulle vinna mot Leicester ikväll så ligger de alltså 6-8 poäng under nedflyttningsstrecket, med sex matcher kvar att spela. Otroligt svårt läge naturligtvis, men kanske heller inte omöjligt.

En inte obetydlig del av mig vill inte se detta hända. Egentligen inte för att jag har något mot West Brom, utan naturligtvis för att käften aldrig skulle sluta glappa på Sam Allardyce och hans fluffers i media. Ett av de senaste veckornas mer löjliga påståenden är att om Allardyce fått mer tid på sig så hade inte West Brom åkt ur Premier League. Han har naturligtvis haft gott om tid på sig att lyckas, men misslyckats.

Vad man kan säga att Allardyce ändå har bidragit med under dessa två sista matcher som har gett West Broms två vinster, är att ha ställt ut ett betydligt mer vidlyftigt lag på planen än tidigare. Allardyce verkar ha slängt mycket av sin försiktighet över relingen, vilket kanske inte är så konstigt i ett läge där West Brom har absolut ingenting att förlora längre. Deras nedflyttning var ju så gott som garanterad.

Är då West Broms nedflyttning egentligen mindre garanterad nu än vad den var för några veckor sedan? Hur sannolikt är det egentligen att West Brom presterar ännu en Great Escape i Premier League? För att ha en aning om svaret på dessa frågor måste vi börja med att fundera på hur många poäng det egentligen är rimligt att tänka sig att West Brom kan ta på sina återstående sju matcher.

Leicester (b). Kvällens första match för West Brom är onekligen väldigt tuff på förhand, mot ett Leicester fräscha mentalt efter att ha precis tagit sig till FA-cupfinal, jagandes en Champions League-plats. (xP – 0,62p)

Aston Villa (b). En inte särskilt mycket lättare bortamatch detta. Aston Villa och West Brom är klassiska rivaler, och få saker skulle nog kunna tänka Aston Villa mera i detta läge än att spela West Brom ned i Football League. (xP – 0,96p)

Wolves (h). Från ett rivalmöte till ett annat. West Brom slog faktiskt Wolves på Molineux, ett av Allardyces få positiva resultat inledningsvis. Räkna med att ett ändå sargat Wolves kommer vara revanschsugna i den här matchen. (xP – 1,76p)

Arsenal (b). Man vet ju aldrig riktigt vad man får med Arsenal, så det är ju en match som kan gå lite hur som helst. Men på pappret är Arsenal naturligtvis det bättre laget, helst på hemmaplan, men kan ha sina huvuden i Europa. (xP – 0,86p)

Liverpool (h). Liksom med Arsenal beror det på vilket Liverpool som dyker upp. Men vi kan räkna med att Liverpool i detta läge kommer kriga om Champions League-platser, de har inget europeiskt cupspel att bekymra sig om. Tufft. (xP – 0,52p)

West Ham (h). Chansen finns att även West Ham kommer tömma sina allra sista krafter för att lyckas ta sig till Champions League. West Ham är samtidigt inte riktigt lika bra som Liverpool. God chans till poäng för West Brom. (xP – 1,52p)

Leeds (b). Bortamatch i sista omgången, men ändå en bortamatch mot ett lag som inte rimligtvis kommer ha så väldigt mycket att spela för. I synnerhet utan någon publik på läktarna. En match West Brom mycket väl kan vinna. (xP – 1,56p)

Naturligtvis är det väldigt godtyckligt och sårbart att spekulera i hur det kommer gå i en enskild match. Å andra sidan finns det inte så många andra vägar att vandra om man nu vill ägna sig åt den här typen av säsongsanalys. Vad jag har gjort är tankeleken att dessa matcher spelas 100 gånger, hur många av dessa matcher slutar då med vinst, oavgjort och förlust? Denna tankelek har resulterat i en förväntad poäng (xP) för varje match.

Räknar man då kvickt samman dessa förväntade poäng, samt avrundar uppåt, så kommer man snart fram till att West Brom på sina återstående sju matcher kan förväntas spela ihop åtta poäng. Vilket skulle betyda att West Broms förväntade totalpoäng (xTP) när säsongen är slut är 32 poäng. Vilket man då omgående förstår inte kommer räcka till att ta sig förbi Burnley, Brighton eller Newcastle, som sitter på 33 poäng som lägst redan.

Nu skulle för all den petiga observatören kunna påpeka att en Great Escape kommer aldrig bli av för att laget enbart spelar hem sina förväntade poäng. Utan enda sättet en Great Escape kan bli verklighet är om laget tar sina förväntade poäng, men dessutom spelar hem ett betydande antal icke förväntade poäng. Här känner man kanske att matcherna mot Leicester, Aston Villa, Arsenal och Liverpool kommer vara viktiga.

Om West Brom kan överprestera i någon eller några av dessa fyra matcher så har de i alla fall gett sig själva chansen till en Great Escape, till att hålla sig kvar i Premier League. Det är å andra sidan samtidigt rätt omöjligt att föreställa sig att Burnley, Brighton eller Newcastle knappt skulle ta några poäng alls under återstoden av säsongen. Vilket är vad som skulle krävas för West Brom även med en bättre än förväntad poängkalkyl.

Alltså kommer svaret bli följande: Nej, West Brom kan inte hålla sig kvar i Premier League! Kanske är det inte fullständigt omöjligt, med det är med intill visshet gränsande sannolikhet omöjligt.

Av allt att döma är Super League nu ett dött projekt. Kulissen började rämna under tisdagen, och efter våldsamma protester var Chelsea och Man City först ut med att meddelade att de hoppade av projektet, vilket rimligtvis är att betrakta som de första dominobrickorna. Och när röken skingras över slagfältet är det värt att komma ihåg att det var Englands och engelsk fotbolls supportrar som mördade Super League.

Naturligtvis stod inte supportrarna ensamma. Vid sin sida hade de alla experter och röster i media, Gary Neville och Jamie Carragher var inte minst tunga röster här. Dessutom hade de spelare och managers med sig, i allt högre utsträckning när det började visa sig att projektet var på väg att rämna. Men kanske är inte det så konstigt, då någonstans innerst inne är alla dessa också i någon mening supportrar.

Man måste rimligtvis fråga sig hur i hela helvitte de tolv klubbägarna inte kunde ha förutsett just dessa reaktioner? Svaret är inte rimligtvis en fråga om intelligens, utan mer en fråga om perspektiv. Det är rika, vita äldre män som aldrig på riktigt pratar med några andra än med varandra och därmed aldrig får sina perspektiv ifrågasatta. Det är inte så mycket att de läste situationen fel, som att de förmodligen aldrig ens såg situationen.

Florentino Perez intervju i spansk TV natten till tisdagen var som en enda lång parodisk sketch över en person som formligen drunkat i sin egen arrogans och narcissism. De gjorde minsann detta för att rädda fotbollen gubevars. Och om inte en Super League bildades så skulle fotbollen vara död 2024. Joel Glazer var inte mycket bättre han när han försökte få sig att framstå som en vurmare för den europeiska fotbollspyramiden.

Dessa giriga kräk är alltså så fräcka eller så korkade, eller kanske snarare så fräcka och så korkade, att de verkligen försöker sälja Super League som varandes för fotbollens bästa, och sälja sig själva som fotbollens räddare.

Några större pluspoäng ska naturligtvis inte delas ut till de klubbar som faktiskt formellt meddelade sin intention att hoppa av projektet under tisdagen. De valde helt frivilligt att själva skriva på dokument som gjorde dem till en av 15 grundare av detta projekt. De satte alltså sig själva och pengar över alla principer. Att de sedan pressas att dra sig ur på grund av den offentliga reaktionen är kanske bra, men knappast beundransvärt.

Någon större tillfällighet är kanske inte heller att Chelsea var klubben som var först med att börja svaja. De löpte nämligen den inte obetydliga risken att bli av med både arena och det egna klubbnamnet om de ihärdade med dessa planer. Vilket naturligtvis gjorde saken betydligt mycket mer komplicerad för dem. Chelseas supportrar hade med andra ord materiella maktmedel att hota med.

Men den främsta vreden bör ändå fortfarande riktas mot Arsenal, Liverpool och Man Utd och deras respektive amerikanska ägare. Det är ju inte precis svårt att spåra den mycket amerikanska synen på sport som ren business som ligger bakom tankarna om Super League. Också dessa klubbar har nu, tillsammans med Tottenham, under sena kvällen meddelat att även de hoppar av Super League som projekt.

Ett stort bondeoffer har redan gjorts. Man Utd meddelade under tisdagen att Ed Woodward avgår som VD för klubben. Det hävdas att detta inte har något alls med Super League-fiaskot att göra, men det är kanske inte alldeles lätt att tro på. Många jublar så klart då Woodward knappast gjort något stort fotbollsjobb i Man Utd, men vem tror att detta betyder att Glazers nu plötsligt kommer anställa en stjärna som VD istället?

Om möjligt är det kanske ändå Liverpools ägare som är de stora förlorarna i den här soppan. Inte för att de är sämre än Glazers och Kroenke, utan för att vi hela tiden har vetat exakt vilka Glazers och Kroenke är, och de har egentligen heller aldrig utgett sig för att vara något annat. John W. Henry och FSG har emellertid ömt vårdat bilden av sig själva som sympatiska och kulturellt införstådda ägare.

Pep Guardiola klev fram som en stor förebild under tisdagen med sitt mycket starka ställningstagande mot Super League, och dess syn på fotboll som sport. Guardiola gjorde precis vad vi kan förvänta oss av alla managers för dessa klubbar, det vill säga inte försöka motivera klubbens ståndpunkt, utan framföra sin ståndpunkt. Vilket han gjorde klart och tydligast av alla hittills, i alla fall tills Man City avbröt presskonferensen.

Vinnarna i denna soppa är naturligtvis UEFA, vilket möjligen bär emot en smula eftersom även det är en samling bovar och bondfångare på det stora hela. Men deras auktoritet är i någon mening återställd, och det är åtminstone ett bättre alternativ än vad Super League hade varit. Frågan är självfallet nu hur UEFA då ska förhålla sig till dessa tolv klubbar som nu återvänder till fållan med mössan i handen.

Det klokaste för husfriden är kanske att vara storsinta, och ta ett ändrat beslut som ett tecken på bot och bättring och gå vidare i fred. Den främsta demonstrationen av makt är trots allt inte att kunna bestraffa, utan att kunna förlåta. Bestraffar gör de som är otrygga i sin position, förlåter gör de som är trygga i sin position och kan visa det. Helt säkert är det dessutom också en konflikt man nog väldigt gärna lägger bakom sig.

Personligen anser jag väl däremot inte att detta skamlösa agerande från dessa tolv klubbar genom dess ägare faktiskt kan eller bör gå obestraffat. Mitt förslag är att dessa tolv klubbar portas från allt europeiskt cupspel (Champions League, Europa League och Europa Conference League) i tre säsonger från och med nästa säsong. Detta utan att ta med i beräkningen om det är något som TV-bolagen skulle uppskatta eller tillåta.

Men å andra sidan är det kanske heller inte en signal man vill sända till supportrar och spelare, att när de nu mer effektivt än kanske någonsin tidigare har lyckats samla sig till gemensam social protest och action, så belönas det så att säga med att deras klubbar inte får spela i Champions League på tre år. Det hade möjligen fungerat avskräckande för framtida motsvarande supporteraktioner.

Kanske är det ändå klokast att bara betrakta detta som den seger för fotbollen det ändå är, och lita på att dessa giriga och skamlösa klubbägare nu är så brända att de aldrig mer ids öppna käften.

Betydligt värre vore väl i så fall för de sex förbannade engelska klubbarna hotet från Premier League att de skulle slängas ut även därifrån. Ett hot som även det har uttalats väldigt tydligt från offentligt håll. Ett hot som dessutom hittat ett omfattande stöd i opinionen och på sociala medier. Kasta ut dem och släng igen dörren bakom dem så att den slår dem i skallen på väg ut, verkar vara det allmänna stämningsläget.

Låt oss från början vara klara med en sak som blandas ihop lite för ofta. Super League är inte en utbrytarliga från Premier League, eller rättare sagt från det nationella ligaspelet, utan från Champions League. Super League är tänkt att ersätta Champions League, inte Premier League. De sex klubbarna vill alltså vara kvar i Premier League. Frågan är alltså om Premier League vill ha kvar de sex klubbarna.

Den omedelbara frågan är naturligtvis om Premier League verkligen har juridiken i ryggen att kunna utesluta klubbar, än hellre då sex klubbar, om dessa klubbar har fullgjort och har för avsikt att fullgöra alla sina åtaganden mot Premier League. Och det är lite svårt att säga att de här sex klubbarna inte skulle ha gjort det eller har för avsikt att inte göra det, då de ju vill fortsätta spela i Premier League.

Jag är medveten om paragraferna i Premier Leagues regelverk (L9-L11) som dels definierar vilka turneringar som Premier Leagues klubbar ska och får spela i, och hur all kvalificering till UEFA:s europeiska cupspel ska vara meritbaserat, det vill säga genom den inhemska fotbollen. Men till att börja med är det inte specificerat att brott mot just dessa regler faktiskt ska leda till uteslutning ur Premier League.

Regeln att all kvalificering till UEFA:s turneringar ska vara meritbaserad (L11) är naturligtvis lättast att komma förbi. Detta självfallet eftersom denna Super League inte är någon av UEFA:s turneringar. Reglerna om vilka turneringar klubbarna får spela i (L9-10) är även de flexibla, eftersom den enda turnering det specificeras att klubbarna ska spela i är FA-cupen.

Det enda problemet i detta regelstycke är i själva verket L9 där det står att Premier Leagues klubbar får delta i andra tävlingar än de i regelverket specificerade endast med skriftligt tillstånd från Premier Leagues styrelse. Och man kan ju då för all del tänka sig att något sådant tillstånd är minsann inte Premier Leagues styrelse det minsta intresserade av att tillhandahålla.

Men som sagt, vad som händer om dessa sex klubbar alltså går rogue, och deltar i en annan tävling såsom Super League utan tillstånd från Premier Leagues styrelse, så är frågan vad som då händer. Det vill säga om detta betyder att Premier League därmed faktiskt kan kasta ut dem. Den kanske större frågan är ändå om Premier League i så fall verkligen borde kasta ut dem?

Givet att de sex klubbarna själva inte vill lämna Premier League, utan att de ser detta mer som ett bättre alternativ till Champions League, så hade det ju kunnat ses både som en i högsta grad ovänlig och kanske även onödig handling. Naturligtvis vore det också en handling som skulle göra en Premier League-titel betydligt mycket mindre legitim, liksom det onekligen skulle riskera sänka värdet på Premier Leagues TV-rättigheter.

Föreställ er ett Premier League utan Arsenal, Man City, Man Utd, Liverpool, Chelsea och Tottenham, dessa istället spelandes i en europeisk liga. En vidöppen liga naturligtvis, och på många sätt skulle den fortfarande vara hyperintressant naturligtvis. Men det skulle vara omöjligt för någon klubb att då vinna ligan och då verkligen kunna hävda att de är bäst i England. De är då bäst för att de bästa är borta.

Sportsligt och symboliskt är det alltså ett hot som kommer med oerhört stora risker och kostnader för Premier League självt. Ekonomiskt är risken inte mindre varken för Premier League eller för hela det engelska fotbollssystemet. Ett Premier League utan de här sex klubbarna kommer aldrig kunna generera samma värde på TV-marknaden, och de totala pengarna till den engelska fotbollen kommer därmed minska.

Så långt känns analysen och dess slutsatser tämligen enkla. Rent rationellt, när den allra värsta ilskan har hunnit lägga sig, verkar det inte finnas några som helst goda skäl för Premier League att verkligen kasta ut dessa sex klubbar, ens om de kan. Onekligen vore det att såga av den gren på vilka man själva faktiskt sitter. Ett hot betingat av hämndbegär mer än något annat.

Men att ha dessa sex klubbar spelandes både i en Super League och i Premier League är naturligtvis inte precis problemfritt det heller. Vad Super League-förslaget gör, det som i själva verket är den huvudsakligt förkastliga delen i det, är att det skapar ett stängt system i europeiskt fotboll där 12-15 klubbar garanteras ekonomiska fördelar över alla andra klubbar. Vilket naturligvis får återverkningar i de nationella ligorna.

Champions League är sannerligen inte perfekt, och har aldrig varit det. Men det har ändå alltid varit ett öppet system. Det har varit möjligt för alla klubbar att genom långt och träget arbete, eller i vissa fall genom att ha vunnit på oljelotteriet, ta sig in i finrummet och dra nytta av alla dess fördelar. Alla klubbar har alltid haft samma möjligheter att kvalificera sig till denna kassakossa.

Champions League har naturligtvis lett till allt större ekonomiska klyftor mellan klubbarna, vilket i sin tur fått återverkningar på det nationella ligaspelet. Effekterna av detta har varit minst i kanske just Premier League, där ligans egna TV-intäkter har fördelats på sådant sätt att övriga klubbar haft relativt hög möjlighet att ändå konkurrera. Men med Super League skulle dessa ekonomiska klyftor öka närmast exponentiellt.

Dessutom skulle det ekonomiska värdet på Premier Leagues TV-rättigheter förmodligen sjunka även med dessa sex klubbar kvar i ligan, med Super League vid sidan av. Dels då Super League i högre utsträckning än Champions League kommer kunna ses som ett substitut för Premier League, snarare än ett komplement. Dessutom är det kanske inte någon avancerad gissning vad dessa sex klubbar kommer att prioritera.

Här är jag emellertid inte helt bergsäker. Att Super League enligt förslaget inte innebär några våldsamma skillnader i intäkter baserat på hur klubbarna placerar sig, gör att det i alla fall inte finns några större ekonomiska incitament för att prioritera bort ligaspelet.

Mest allvarligt är däremot att förslaget helt tar död på drömmen om europeisk fotboll för alla andra klubbar, utom då de sex klubbarna som ingår i projektet. Visst, kommer det hävdas, så kan UEFA:s turneringar fortfarande kunna finnas, men det kan naturligtvis aldrig riktigt bli samma sak. Visst, kommer det hävdas, så finns ju fem öppna platser i Super League, men det är långt ifrån samma sak.

Alltså finns det flera högst rationella skäl för Premier League och alla dess övriga klubbar att motsätta sig planerna på en Super League, och att engelska klubbar alls ska delta i detta projekt. Om det sedan betyder att hota med att kasta ut klubbarna ur Premier League, eller kanske till och med göra det, är en fråga som för all del kan låta extremt frestande, och i hög utsträckning välförtjänt.

Men huruvida det är något som Premier League verkligen juridiskt kan göra, eller rationellt borde göra, är en betydligt mycket mer komplicerad fråga än så. Vilket inte utesluter att den ändå landar i samma svar.

Tankegången att Mourinho på något sätt skulle ha avgått som Tottenhams manager i protest mot Super League är naturligtvis befängd. Det hade för all del inte förvånat mig som något Mourinho hade kunnat försöka hävda i efterhand. Men om inte annat så debunkades väl den tankegången en liten stund senare när det stod klart att det var Tottenham som sparkat Mourinho, inte Mourinho som avgått.

Dessutom är ju kopplingen tämligen spuriös på flera sätt än så. Inte minst eftersom det inte är tanken att Super League ska dra igång redan från och med nästa säsong. Det är alltså inte så att Tottenham nu är kvalificerade för europeiskt cupspel nästa säsong i och med detta besked. Det är inte bara en utan ett flertal sådana här roliga hot takes under dagen som saboteras av den praktiska omständigheten.

José Mourinho får inte sparken för att Tottenham precis har gått med i en eventuell och så kallad Super League. Mourinho får sparken eftersom Tottenhams resultat är inte ens i närheten av att spegla Tottenhams realistiska ambitioner för den här säsongen, och inte minst eftersom Mourinhos relationer till Tottenhams spelare sedan en längre tid tillbaka befinner sig långt under fryspunkten.

Beslutet i sig kan inte komma som en överraskning för någon. Allting Mourinho har sagt och gjort under de senaste veckorna och månaderna visar på en manager som vet att han inom kort inte längre kommer vara Tottenhams manager. Det var alltså inte längre en fråga om Mourinho skulle få sparken från Tottenham, utan när Mourinho skulle få sparken från Tottenham. Svaret blev alltså idag.

Detta när är ändå lite intressant, det vill säga timingen. En hel del tog för givet att Mourinho absolut inte skulle få sparken innan Ligacupfinalen. Ett inte orimligt sätt att tänka. Många andra, bland dem jag, såg det som med intill visshet gränsande säkerhet att Tottenham av ekonomiska skäl skulle vänta med att sparka Mourinho till efter säsongen, att det då skulle bli billigare för Tottenham.

Men mot ekonomi ställs i så fall effekt. Och det är väl inte alls omöjligt att Tottenham har sneglat lite mot Man Utd, som för två och ett halvt år sedan befann sig i exakt samma situation med Mourinho, och det formliga glädjeskutt det laget då tog när de till sist blev av med Mourinho. Effekten var självfallet avtagande, men den var omedelbar och den höll i sig under en oväntat lång tid.

Tottenham har sju matcher kvar den här säsongen, en cupfinal samt sex ligamatcher på sig att rädda säsongen och greja spel i Champions League nästa säsong, så är det kanske inte så väldigt märkligt att man ändå söker efter den effekten. Tottenham måste självfallet vara väldigt bra för att slå Man City i Ligacupfinalen på lördag, och måste förmodligen vinna alla återstående ligamatcher för att ha chans på Champions League.

Att Tottenham skulle lyckas uppnå just den effekten, eller den effekten i just den utsträckningen, är kanske inte helt sannolikt, men det är heller inte omöjligt. Vad man däremot kan ha kommit fram till, och vad som onekligen måste ligga bakom Tottenhams beslut, är att det hade varit helt omöjligt med Mourinho kvar som manager. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Tottenham blir den första klubben som Mourinho inte vinner något silver med, i alla fall sedan hans tidigaste dagar i Portugal. Vinner Tottenham Ligacupen kommer han däremot säkert räkna den till sig själv, om Tottenham förlorar kommer det heta att de vunnit om han inte fått sparken. Vi slipper hur som helst tramset att Mourinho hade varit en mer lyckad manager för Tottenham än Pochettino bara för att han vann Ligacupen.

Är detta slutet för José Mourinho i engelsk fotboll? Hans broar är nu hur som helst brända i mer eller mindre samtliga av de allra största klubbarna, och han har nu fått flera möjligheter att visa att hans fotboll helt enkelt inte längre räcker till för att konkurrera på den absolut högsta nivån. Det var i själva verket en smula förunderligt att han fick en chans till med Tottenham.

Jag har i och för sig under en längre tid hävdat att Mourinho både taktiskt och psykologiskt hade kunnat vara en utmärkt manager för någon av de engelska klubbarna därunder, klubbar som exempelvis West Ham, Newcastle, Everton, Southampton med flera. Hans schtick handlar just mer om att slå ur underläge, att vara rebellen som så att säga chockar systemet.

Men det förutsätter så klart en manager som är beredd att jobba utifrån dessa förutsättningar, vilket Mourinho inte längre verkar vara. Tyckte han det var för svårt att jobba med Tottenham så skulle han naturligtvis inte tycka det är lättare att vara manager för West Ham eller Newcastle. Hans ständiga behov att alltid framhäva sig som en manager i världsklass skulle ofrånkomligen komma i vägen.

Tottenham går nu vidare utan Mourinho. Ryan Mason kommer leda laget under resten av säsongen, en före detta spelare omtyckt både av laget och av supportrarna. Vi har onekligen sett det förut. Tottenham sägs leta ny manager till nästa säsong, och det är väl inte särskilt långsökt att Hans-Dieter Flicks besked att han lämnar Bayern München efter säsongen kan ha fått Tottenham att agera kvickt, med blicken på Julian Nagelsmann.

Åtminstone är det ett betydligt mer sannolikt samband än att Super League på något skulle ha haft något att göra med Tottenhams beslut att sparka Mourinho just här och just nu. Här finns självfallet de som tänker att Tottenham väljer att sparka Mourinho idag för att nyheten drunknar i allt annat brus. Men det är knappast ett beslut de hade fått någon som helst kritik för, så det känns inte heller särskilt troligt.

Kanske var det något oväntat och möjligen även oönskat att min 5,000:e blogg på Fotbollskanalen skulle ägnas åt José Mourinho. Men det besparade mig i alla fall prestationsångesten att försöka hitta på något riktigt häftigt som jubileum.

Planerna har väckt enorma och intensiva reaktioner från alla möjliga håll. Premier League, La Liga och Serie A har samtliga fördömt idén. UEFA har naturligtvis förklarat idén för icke önskvärd. FA och övriga nationella förbund har förkastat idén. Supporterorganisationer på alla nivåer anser inte idén vara vatten värd. Media och journalister likaså. Politikerna har varit snabba att hänga på i lynchmobben.

Med all rätt naturligtvis. Det är en enastående dum, korkad och skadlig idé som helt och hållet avslöjar att dessa klubbägare och påstått smarta affärsmän har absolut noll förståelse för vad som gör deras produkt intressant. De verkar på något sätt tro att de kunder de ser framför sig när de tänker på oss som supportrar skulle tycka att det vore skitkul att se Man Utd, Real Madrid och Juventus möta varandra om och om igen.

Sedan är man naturligtvis även rätt sugen att påpeka det närmast uppenbara. För vi har ju sett detta förut. Det vill säga denna ständigt upprepande process av att när det passar damma av planer på en så kallad superliga, skapa vrede och upprördhet och en politisk vilja att hitta en annan lösning, utnyttja situationen att tvinga UEFA eller whoever till de eftergifter man vill åt, och lås in planerna på en superliga till nästa runda.

Hur som helst är det väl sannolikt att dessa frågor når någon slags resolution under dagen då det var tänkt att UEFA:s planer för ett reformerat Champions League skulle fastställas. Och det ena hänger naturligtvis ihop med det andra. Här är enligt mig de åtta mest relevanta och intressanta tankegångarna att ha med sig under dagen och veckan gällande denna röra.

(8) Timingen tyder på allt handlar om förhandling!

Man måste för det första säga att det framstår som en fullständigt osannolik timing att ett sådant här utspel görs bara dagen innan samma klubbar ska gå in till en förhandling med UEFA angående TV-rättigheter och fördelning av intäkter.

Läget är inte särskilt komplicerat på så vis. De största klubbarna vill ha en större del av TV-kakan från Champions League, och UEFA är inte helt villiga att minska sin egen bit av den kakan liksom deras egen kontroll över kakan som helhet.

Vad har då klubbarna för maktmedel för att tvinga genom en förändring till deras egen fördel? Ja, rimligtvis är ju det enda slutgiltiga maktmedel de faktiskt har just detta att hota om att bryta sig ur.

Något oroväckande är kanske att för att ett hot ska vara effektivt måste det också vara trovärdigt. Här kan man alltså undra vilka som faktiskt vågar syna bluffen, men utfärdar man ett hot måste man också vara beredd att realisera det.

(7) Förslagets ofrånkomliga logik!

En poäng som många gjort är förslagets ofrånkomlighet sett utifrån fotbollens förändringar. Kapitalets övertagande av fotbollen under 1990-talet, företagiseringen av fotbollen, influxet av nya ägare, drivna av ekonomiska och politiska motiv.

Men detta är heller inget nytt. Många väljer att se en brytpunkt i början av 1990-talet, när både Premier League och Champions League bildades, men hela fotbollens historia är en historia där fotbollen hela tiden omformas av klubbarnas ekonomiska intressen.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/09/22/den-engelska-fotbollens-ekonomiska-historia/

Ligaspelet som vi nu tar som självfallet grundades en gång i tiden eftersom klubbar ville ha fler matcher, mot jämnare motstånd, vilket skulle ge dem högre intäkter och framför allt tryggare intäkter. Känns det igen? Det är exakt samma logik.

(6) Champions League-reformen seglar igenom!

En annan aspekt är självfallet att utan detta förslag under söndagen så hade under måndagen all uppmärksamhet riktats mot förslaget att reformera Champions League, och det hade i huvudsak varit en väldigt kritisk uppmärksamhet.

Om det är huvudsyftet är väl svårt att säga, men låt oss säga att om någon nu skulle komma och vifta alternativet med ett reformerat Champions League, och planerna på en superliga skrotas, så skulle de allra flesta tvärtom dra en suck av lättnad.

(5) Vilka är fansen och spelar de någon roll?

Ett vanligt förekommande inspel i samtalet är att det helt och hållet ignorerar fansen och att detta på något sätt vore negativt och har en betydelse. Vi har hört detta från flera olika håll, som från Gary Neville t ex.

Men vad har vi för skäl att tro att klubbarnas ägare verkligen bryr sig om vad fansen tycker, säger sig tycka eller sägs tycka i denna fråga? Detta under ett år som glasklart visat att för dessa klubbar är TV-intäkterna av mycket större värde.

Vad dessa klubbar naturligtvis bankar på, om vi ska tankarna om en superliga på allvar, är att även om det skulle få vissa effekter sett till folk på läktarna, så kommer deras globala supporterföljen fortfarande vilja se matcherna på TV.

Fansen är konsumenter, och konsumenter är utbytbara. Och kanske är det även dags för en liten hand på hjärtat. Om tio år, en superliga är verklighet, tror vi då verkligen att dessa fans kommer vägra gå på klubbens hemmamatcher?

(4) UEFA är själva en av bovarna i dramat!

Visst kan särskilt klubbar (eller dess ägare) som Arsenal, Liverpool och Man Utd brinna i helvetet för dessa omkullkastande planer. Övriga klubbar också naturligtvis, även de som så klart är med fastän de är smarta nog att låta andra klubbar ta skiten först.

Men det skall kanske inte heller glömmas bort i denna soppa att UEFA själva är en bov i dramat. Klubbarna framställs nu naturligtvis och med rätta som giriga, men de vill så klart bara åt en större del av den mediekaka som UEFA själva girigt håller fast vid.

UEFA har med Champions League och dess TV-rättigheter gjort sig själva till en ekonomisk part i målet, och fungerar inte alls längre som enbart den reglerande kraft som rimligtvis borde vara deras syfte. Girighet hittar vi på alla håll.

(3) Covid-pandemin en utlösande faktor!

Det har sagts, för inte alls särskilt länge sedan, att om det skulle bli verklighet med en superliga någon gång så skulle det vara nu. Ett uttalande som mer än något annat syftade på Covid-pandemin.

Ett tungt skäl är naturligtvis ekonomin. Covid har slagit hårt mot superklubbarnas ekonomi, förlusterna har skenat. Deras ekonomiska intressen har alltså kanske aldrig förr varit både så akuta och så väldigt tillspetsade.

Men här finns även en mer immateriell aspekt. Nämligen att Covid-pandemin med alla dess tomma läktare gör det möjligt att presentera och genomföra ett sådant här projekt utan att det alls finns samma möjligheter till öppna och högljudda protester.

Visst kommer det skrivas spaltmeter om detta, och det kokar naturligtvis på sociala medier, men det är ändå knappast någonting mot fulla läktare helg efter helg för hela världen att se när supportrarna visar sin avsky och sitt motstånd.

(2) FIFA har bollen!

För allt tjafs om vad klubbar vill och om vad UEFA, ligaorganisationer och nationella förbund hotar med, så landar hela ekvationen på en mycket enkel konklusion: Om FIFA vill stoppa en superliga så kan de väldigt lätt göra det!

Allt FIFA behöver göra är t ex att utesluta spelare som spelar för dessa klubbar i VM och liknande arrangemang. Det är även de som sköter spelarregistrering, och även där har de naturligtvis ett tungt maktmedel.

Men vad vill då FIFA? Här har påpekats att FIFA kanske alls inte har något emot tanken på kontinentala superligor. Tvärtom är det något de förordat i t ex Afrika och Nordamerika, där nu MLS och Liga MX är på väg att slå samman.

Ett tungt skäl är att FIFA skulle kunna se dessa superligor som matandes in i deras egna planer för sitt nya VM för klubblag, tänkt att arrangeras vartannat år. Ett projekt som naturligtvis vore en väldig kassako för dem.

(1) Vad man sår får man också skörda!

Många har självfallet påpekat ironin i att Premier League nu beklagar sig över att sex av deras största klubbar vill bryta sig ur eller säger sig vilja bryta sig ut, eftersom det ju är just vad Premier League själva gjorde från Football League för 30 år sedan.

Och visst finns det en icke ringa grad av både ironi och hyckleri med detta. Varför är Premier League förvånade över att andra gör vad de själva gjort? Är en kille otrogen med dig mot en annan, bli då inte förvånad senare när samma kille är otrogen mot dig.

Samtidigt är det ingen helt given parallell. Visst, i båda fallen handlar det om klubbar som vill ha större intäkter och säkrare intäkter. Men Premier League var och är alltjämt ett helt öppet system, med uppflyttning och nedflyttning, inte ett stängt system för några få.

En superliga skulle inte enbart förändra fotbollens intäktsfördelning, den skulle framför allt och desto allvarligare förändra fotbollens hela art och karaktär. Detta gör en superliga till ett fullständigt förkastligt fotbollsprojekt.

Vilket i sin tur gör de engelska och europeiska klubbar som formulerat och utvecklat superligan, de klubbar som hotar med att förverkliga superligan, och de klubbar som inte protesterar mot superligan och som kommer vara en del av superligan till förkastliga fotbollsklubbar.

Men jag är som sagt långt ifrån övertygad om att detta faktiskt är vad som kommer att hända!

Men om vi istället skulle fundera på vad FA-cupen faktiskt fortfarande betyder?! Vi såg igår vad FA-cupen betydde för Man City, en FA-cuptitel, och chanser både på en Treble och på en quadrupel som nu gick upp i rök. Vi såg också vad FA-cupen betydde också för Chelsea, möjligheten till en titel under Thomas Tuchels första säsong som manager, och en slags markör inför den närmaste framtiden.

Idag kan vi se vad FA-cupen betyder för Southampton och Leicester. För Southampton är FA-cupen närmast något heligt, centralt för hela deras historia. Den enda stora titel som Southampton faktiskt har vunnit, när de då hemmavarande i andradivisionen vann FA-cupen 1976 efter att sensationellt ha besegrat Man Utd i finalen. FA-cupen är det största som finns för Southampton.

För Leicester är FA-cupen något kanske mer immateriellt. Ingenting kommer så klart för Leicester kunna slå ligatiteln för fem år sedan. Men Leicester är envetna i sin ambition att etablera sig  som en av Premier Leagues storklubbar, och det kanske enda genuina sättet att göra det är att faktiskt kunna utmana om engelska cuptitlar i samma utsträckning som klubbar som Chelsea, Arsenal, Tottenham med flera.

Därför har det under en rad av år varit en återkommande källa till frustration att se Leicester behandla de båda engelska cuperna så styvmoderligt. Gång efter gång har de haft rätt goda möjligheter att gå långt i cuperna och faktiskt kunna vinna dem, bara för att till synes slänga bort dessa möjligheter med tveksamma laguttagningar och känslan av att aldrig var lika viktigt för dem som något annat var.

Egentligen är det först de senaste två säsongerna som detta har börjat ändra på sig. Delvis hänger det ihop med att Leicesters spelartrupp har blivit bättre och bredare. Delvis hänger det samman med att Brendan Rodgers har börjat prioritera på ett litet annorlunda sätt än förut. Hur som helst blev det semifinal i Ligacupen förra säsongen, liksom det alltså har burit hela vägen fram till semifinal i FA-cupen den här säsongen.

Leicesters väg till finalen vid båda tillfällena kan beskrivas som fullt överkomlig. Den här gången alltså Southampton, förra gången var det Aston Villa. Men Aston Villa var för starka och ville för mycket för Leicester den gången och tog finalen från dem. Den här gången står alltså Southampton för motståndet, ett Southampton med chansen att 45 år senare upprepa det som hänt endast en gång tidigare i klubbens historia.

Southampton har nog i själva verket haft en helt omvänd prioritering jämfört med vad Leicester traditionellt har haft. Det vore kanske fel att säga att Southampton har struntat i ligan under våren, men det har på något sätt varit uppenbart att ju längre våren har gått desto mer har allting den här säsongen börjat handla om FA-cupen. Och varför inte, vad har Southampton egentligen att förlora på den inställningen?

Ett och annat skulle kanske någon då säga. Genom att Ralph Hasenhüttl har bankat så mycket på FA-cupen, och så uppenbart låtit ligaspelet glida laget ur händerna, så är det nu helt nödvändigt med en spektakulär framgång i FA-cupen för att faktiskt motivera detta ställningstagande. Annars är risken rätt uppenbar att den här säsongen slutar med en känsla av ett lag på tillbakagång och en alltmer ifrågasatt manager.

En spektakulär framgång för Southampton vore självfallet att vinna FA-cupen. Lyckades man med det så skulle Southampton kunna landa nästan var som helst i ligan, och ingen skulle bry sig ens det minsta lilla. Men faktum är att enbart en FA-cupfinal vore bra nog för att fullt ut motivera Hasenhüttls fokus under säsongens andra halva. Southampton har inte jättemånga cupfinaler i bagaget.

Men en förlust redan i FA-cupsemifinalen mot Leicester? Det vore dumt att säga att det vore en dålig cup run för Southampton, men givet hur det har sett ut i ligaspelet de senaste månaderna, och givet att det nu alltså är en FA-cupsemifinal mot just Leicester, så kommer ofrånkomligen en förlust att medföra en viss grad av besvikelse. Kanske hade det varit en annan sak att förlora en semifinal mot t ex Man City eller Chelsea.

Leicester å sin sida har fortfarande ligan kvar att i högsta grad fokusera på, utöver FA-cupen. Nu behöver det självfallet inte längre påverka dem i FA-cupen, eftersom efter dagens match så är det bara ligan kvar innan ligan är slut, och dagens match måste ju trots allt hur som helst spelas. Det kostar med andra ord inte längre Leicester någonting alls att verkligen gå all-in i FA-cupen.

Både Southampton och Leicester måste dessutom uppleva den här finalplatsen som betydligt mer värdefull efter den första semifinalen. Nog för att både Southampton och Leicester skulle ha kunnat besegra även Man City, och nog för att Chelsea inte är ett särskilt mycket sämre lag än Man City, men ändå känns på något sätt en FA-cupfinal mot Chelsea som en på förhand betydligt mer öppen match.

Viktigt också för FA-cupen med någon klubb som Leicester eller Southampton i finalen, och ännu hellre att någon av dem faktiskt vinner FA-cupen. För FA-cupens största problem med status etc under de senaste 10-20 åren har inte varit, som varit många i mainstreammedias tankegång, att de allra största klubbarna struntat i FA-cupen, utan att klubbarna strax under de allra största klubbarna har struntat i FA-cupen.

Vinner Leicester eller Southampton FA-cupen vore det en viktig påminnelse för alla klubbar om vad FA-cupen faktiskt betyder, och vad FA-cupen fortfarande kan betyda mitt i den brinnande moderna fotbollen.

Detta är sjätte gången som Norwich blir uppflyttade till Premier League. Därmed är de den klubb som blivit uppflyttade till Premier League flest gånger. Vilket på samma gång tycks vara en bedrift som en slags belastning. Att ha gått upp i Premier League så många gånger är naturligtvis en bedrift, och en beundransvärd sådan, men för att ha gått upp så många gånger måste man också ha åkt ur Premier League många gånger.

Historiskt sett är Norwich onekligen en av dessa engelska så kallade jojo-klubbar, det vill säga de som med viss regelbundenhet åker upp och ner mellan Premier League och Football League. Aldrig någon av Englands största klubbar, men ändå bra nog att ofta spela i Premier League, och bra nog att till exempel besegra Bayern München i europeiskt cupspel. Norwich har sina historiska ögonblick även de.

Men frågan om Norwich möjligen är för dåliga för Premier League men för bra för Football League hänger onekligen över dem även i detta läge. Detta självfallet sedan de först med marginal vunnit EFL Championship och blivit uppflyttade, sedan med marginal landat sist i Premier League och blivit nedflyttade, för att nu återigen med marginal spela hem ännu en uppflyttning till Premier League.

En fråga som inte blir mindre aktuell av att Norwich som flyttas upp den här säsongen är mångt och mycket samma Norwich som blev uppflyttade förra gången, och nedflyttade förra säsongen. Något som naturligtvis väcker funderingen att om nu Norwich inte var bra nog förra gången, och inte har gjort något nytt sedan dess, varför skulle de då vara bra nog den här gången?

Kanske ligger svaret på den funderingen någonstans i närheten av hur det kommer sig att Norwich faktiskt har lyckats bli uppflyttade igen, dessutom så pass bekvämt. Vilket som vi vet inte är en helt enkel och självklar uppgift. En uppgift som kanske inte hade varit möjligt om Norwich just hade varit exakt samma Norwich som de var för ett-två år sedan, och inte ett delvis förändrat Norwich.

Stabilitet i struktur och strategi!

Norwich sparkade inte Daniel Farke. Det är inte i sig något som måste innebära stabilitet, i alla fall inte god sådan, men det är heller ingen tillfällighet att Norwich har haft lättast för omställningen till en ny säsong av de nedflyttade lagen, där de båda andra sparkade sina managers.

Stabiliteten kommer i hög utsträckning från organisationen i klubben och runt laget. Att bli uppflyttade och nedflyttade är inte några chocker för systemet för Norwich, utan ingår tvärtom lite i planeringen. Detsamma med att sälja och ersätta spelare. Norwich har hittat ett långsiktigt sätt att arbeta.

Förändring genom lärande!

Den här uppflyttningen är väsensskild från Norwichs förra uppflyttning. Den gången gick Norwich upp genom att i hög utsträckning göra fler mål än motståndarna, med en öppen och offensiv fotboll. Denna öppenhet hade Norwich kvar i Premier League, vilket gav dem ett av ligans sämsta defensiva facit någonsin.

Att påstå att Norwich den här gången är ett defensivt lag vore felaktigt. Men när Norwich flyttas upp i Premier League den här gången så gör de det med en betydligt tryggare defensiv balans i laget. Laget har blivit betydligt svårare att besegra. Den lärdomen gör att de får betydligt bättre förutsättningar att klara sig i Premier League.

Viktiga spelare kvar i klubben!

Visst sålde Norwich spelare inför säsongen. Jamal Lewis såldes till Newcastle, och Ben Godfrey till Everton. Viktiga spelare för Norwich. Så visst var Norwich inte immuna mot nedflyttning eller de större klubbarnas lockrop till några av Norwichs många talangfulla spelare.

Men Norwich lyckades också behålla en hel del spelare. Bland dem framför allt spelare som Max Aarons, Todd Cantwell och Emiliano Buendia, spelare som utan problem håller god Premier League-klass. Dessutom är Teemu Pukki kvar i Norwich, som har visat sig vara en utmärkt anfallare på Football League-nivå.

Norwichs supportrar har varit en aning frustrerade på att klubben säljer sina bästa spelare, men dels är det ofrånkomligt, dels alltså inte helt korrekt. Kanske borde de istället applådera Norwichs vägran att sälja Max Aarons, som rycktes tämligen hårt i av både Tottenham och Barcelona.

Lagets jämnhet vs sina konkurrenter

Norwich har precis som alla andra lag i toppen av EFL Championship-tabellen haft dåliga perioder under säsongen. Skillnaden för Norwich är emellertid att dessa perioder för dem har varit relativt få, relativt korta, och dessutom alltid följs upp av längre sviter av vinster och positiva resultat.

Det ska inte heller ignoreras att Norwich, inte minst till skillnad från t ex Brentford, faktiskt har sett till att vara bäst när det gäller som mest. Norwich har inte förlorat en fotbollsmatch i ligaspelet sedan mitten av februari, och endast en match sedan årsskiftet. De har vunnit tio av sina senaste 14 matcher, utan att förlora en enda.

Norwichs kvalitet och stabilitet har gjort dem till EFL Championships klart bästa fotbollslag under en säsong då det på förhand inte riktigt såg ut att finnas någon riktigt klar favorit. Det har sagts flera gånger förut, men den här gången är det kanske även sant i högre utsträckning, att Norwich är för bra för Football League.

Den här gången kan de faktiskt även visa sig vara bra nog för Premier League!

En stor klubb med stora ambitioner är onekligen Chelsea. Alltså var det på något sätt rätt fint att se och höra Thomas Tuchel sticka ut hakan inför dagens semifinal. Visst menar han att Man City för stunden ligger några snäpp före dem i utvecklingen, men att från och med första dagen av nästa säsong så kommer Chelsea jaga dem i ligan. Vilket naturligtvis är precis den ambition och den attityd man måste ha.

Visst kan det väl låta lite kaxigt givet att Chelsea för närvarande alltså ligger femma i Premier League, 20 poäng efter Man City, om än med en match mindre spelad. Chelsea kanske ändå inte riktigt framstår som det första laget man kommer att tänka på när man tänker på lag som ska jaga Man City nästa säsong. Men det beror nog i så fall mest på att man har en alldeles för statisk syn på verkligheten.

Att detta med 20 poängs avstånd i tabellen till Man City just nu inte behöver betyda så mycket vet vi redan. En del ljushuvuden trodde att Liverpool inte skulle kunna konkurrera med Man City bara för att de slutade en säsong 25 poäng bakom dem, och de hann väl knappt blinka innan Liverpool var ikapp och förbi dem. Poängen är ett mått på lagens prestationer den här säsongen, inget starkt predikat på lagens kapacitet nästa säsong.

Sedan ligger det mycket i vad Tuchel ändå säger. Om vi ska titta på klubbar som helt genuint skulle kunna utmana och besegra Man City nästa säsong så är Chelsea kanske den första och största kandidaten som dyker upp. Möjligen med undantag för Liverpool som naturligtvis har betydligt mycket mer kvar i sig än vad de har lyckats med att visa under den här säsongen. Ny säsong, nya förutsättningar.

Men i övrigt är det svårt att se så värst många andra pretendenter. Svårt att se både Tottenham och Leicester hålla hela vägen ut över en hel säsong, oavsett vad som händer under sommaren. Arsenal kommer inte vara där än. Man Utd kommer fortsätta lita på processen och prata om sina framsteg, och förmodligen fortsätta vara hyfsat stabila runt toppen av tabellen, utan att ändå riktigt lyckas ta täten i tabellen.

Chelsea är den klubb, åtminstone av storklubbarna i Premier League, som just nu har störst positiv differens mellan vilka de är under den här säsongen och vilka de kan vara under nästa säsong. Det betyder inte att Chelsea nödvändigtvis kommer lyckas med att realisera denna differens och kapacitet, men det betyder att de åtminstone är ett lag med möjligheten att göra det.

Thomas Tuchel bör även ha lyckats bygga upp ett relativt stort och starkt förtroendekapital med sitt arbete den här säsongen. Det var inte många som trodde att det skulle gå så här snabbt och så här bra som det ändå har gjort för Chelsea sedan Tuchel anställdes. Chelsea kommer inte gå in till nästa säsong med mörka moln hängandes över klubben och en manager som känner knivarna slipas bakom sin rygg.

Alltså finns det ju flera olika sätt att faktiskt se på dagens eller rättare sagt kvällens FA-cupsemifinal mellan Chelsea och Man City. För det första för vad den faktiskt helt utan symbolik eller liknande krusiduller är, en semifinal i FA-cupen och vad som måste ses som en väldigt god möjlighet att avsluta den här säsongen med en cuptitel om man lyckas vinna den här matchen. Ett steg närmare silver helt enkelt.

För det andra som en slags generalrepetition. Vinst eller förlust i den här matchen är något som både Chelsea och Man City kommer bära med sig efter denna säsong och in i nästa säsong. Inte för att jag tror att Man City kommer att bekymra sig väldigt mycket över en förlust i den här matchen, men desto mer betydelsefullt för Chelseas allmänna psyke och humör kan det ju vara att ha besegrat Man City i en sådan här match.

Dessutom är det ju faktiskt inte precis någon omöjlighet att detta även visar sig bli en generalrepetition för Champions League-finalen om någon dryg månad. Även om det så klart är två tuffa semifinaler som först ska klaras av där.

:::

För första gången vad jag kan minnas är det alltså inga fotbollsmatcher alls vid 16-rycket i England under en lördag under säsongen. Detta eftersom det tydligen ska begravas en kunglighet.

:::

Kan visa sig bli en stor dag för Norwich detta, som har två chanser att bli klara för Premier League idag.

Med 90 poäng behöver de matematiskt bara två poäng till för att bli klara. Dessa två poäng kan de hämta hem på två sätt idag. Dels om Brentford misslyckas med att vinna mot Millwall under tidig eftermiddag.

Dels om Norwich under sena kvällen vinner hemma på Carrow Road mot Bournemouth.

:::

David Moyes gick så långt som att medge att han innerst inne ändå skulle känna en liten besvikelse om West Ham inte lyckades ta sig ta sig till Champions League.

Förståeligt måste man ändå säga, även om naturligtvis ingen har någon som helst rätt att kräva eller ens förvänta sig att West Ham skulle ta sig till Champions League. Men är man så nära som West Ham nu ändå är så naturligtvis måste man då få vara lite besviken.

Kan West Ham fortsätta avvärja en sådan besvikelse och sätta ytterligare press på Chelsea och Liverpool genom att vinna borta mot Newcastle under eftermiddagen?

Måste säga att jag har lite svårt för pratet om West Ham som, om de lyckas, största bragden vid sidan av Leicester. Mest för att jag tycker att sådant prat bör förutsätta lyftande av silver.

Därmed inte sagt att pratet är felaktigt.

:::

Måste sägas fastän detta är en Englandsblogg att det gick fasligt snabbt för Bayern München att pratas om som Europas bästa lag by far till att vara ett lag tydligen i akut behov av regenerering.

Dessa Champions League-kvartsfinaler måste vara fasansfullt betydelsefulla!

Lagom inför kvällens match, som är denna haltande omgångs första match, befinner sig båda lagen inom fem-sex poäng från Champions League-platserna, med fyra klubbar ovanför dem i tabellen. Everton dock med fördelen av att ha en match mindre spelad än övriga klubbar. Men att kvällens match i mångt och mycket handlar om att vinna eller försvinna ur Champions League-striden känns alltmer givet.

Här går att hitta andra likheter mellan Everton och Tottenham. Som exempelvis att båda lagens akilleshäl den här säsongen har varit en bristande jämnhet, där båda har haft det svårt att upprätthålla längre sviter av vinster. Bra matcher varvas med dåliga matcher i lite för hög utsträckning för att det ska vara hälsosamt. Vilket möjligen är mer förståeligt när det gäller Everton, men mindre förståeligt med Tottenham.

En annan likhet är att Everton och Tottenham båda går in till den här matchen med en rätt svag period i ryggen. Everton har spelat fyra raka matcher utan att vinna i ligan, och har misslyckats med att besegra både Brighton och Crystal Palace i sina två senaste matcher. Tottenham förlorade senast och har två raka matcher utan vinst, Tottenham har sedan slutet av januari förlorat rätt precis hälften av sina ligamatcher.

Men här finns också omfattande olikheter. Carlo Ancelotti exempelvis är Premier Leagues just nu mest omtyckta manager att döma av en nyss genomförd undersökning, i alla fall i avseendet att störst andel av klubbens supportrar är nöjda med att ha Ancelotti kvar som manager. José Mourinho på samma gång är inte Premier Leagues minst omtyckta manager, Steve Bruce är i ensamt majestät där, men Mourinho ligger inte långt efter.

Vilket självfallet speglar olikheter i förväntningar och i självbild hos Everton respektive Tottenham. Everton kommer underifrån och jagar Champions League-platser, men kanske inte riktigt tänkte att de skulle kunna nå dem redan i år. Tottenham har befunnit sig på Champions League-platser men börjat glida ned därifrån. Ancelotti är ett jättenamn för Everton, men Mourinho ett inte lika positivt namn för Tottenham.

Sammantaget gör också detta kontrasten mellan just Everton och Tottenham väldigt intressant. Mourinho har t ex beklagat sig regelbundet under säsongen över hur svårt det är att vara Tottenhams manager jämfört med att vara manager för andra klubbar. Vilket är en jämförelse man förstår med t ex Man City och Liverpool, men är det verkligen svårare att vara manager för Tottenham än vad det är att vara manager för Everton?

Carlo Ancelotti tog över Everton utifrån ett betydligt svagare utgångsläge i tabellen än vad José Mourinho tog över Tottenham med, med mindre resurser, en svagare spelartrupp och med sämre förutsättningar än vad Mourinho hade i Tottenham, och har ändå tagit Everton till en lika bra eller möjligen till och med bättre tabellplacering än Tottenham. Den jämförelsen tycker kanske inte Mourinho är riktigt lika lustig.

Ancelottis uppgift med Everton har gjorts desto svårare av att löpande under säsongen ha fått brottas med ett omfattande skadeläge, dessutom på flera av lagets bästa och viktigaste spelare. Spelare som Allan och James Rodriguez har spelat färre matcher än vad de kanske annars skulle ha gjort. Senast mot Brighton var Everton tvungna att ställa upp med backar över hela mittfältet.

Vad Mourinho hade tyckt och sagt om en liknande situation är något oklart. Han hade helt säkert inte varrit så tyst och lugn om saken som Ancelotti ändå har varit med Everton under säsongen. Delvis handlar detta naturligtvis om olika personligheter. Mourinho är kolerisk och gnällig till naturen. Ancelotti är lite mer avslappnad till sådana här saker. Typ fokusera på sådant som faktiskt går att kontrollera!

Everton är för närvarande ett gladare fotbollslag än Tottenham. Och min misstanke är att detta också kommer vara vad som fäller avgörandet ikväll. Evertons förhoppningar om att få spela Champions League lever vidare. Tottenhams förhoppningar om Champions League tar slut ikväll. Eller om de möjligen tog slut redan för en knapp vecka sedan. Efter den förlusten har Mourinho varit mer Mourinho än kanske någonsin tidigare.

Det är länge sedan det var något positivt omdöme.

Om jag inte misstar mig så kommer denna förklaring nästan på årsdagen till Alex Fergusons närmast legendariska bortförklaring varför Man Utd låg under med 0-3 mot Southampton i halvtid på bortaplan, nämligen att spelarna inte såg varandra i deras grå tröjor, och laget bytte prompt tröjor till andra halvlek. Vilket inte verkade hjälpa särskilt mycket, eftersom matchen ändå slutade 1-3.

Visst låter det löjligt, och i hög utsträckning är det så klart löjligt. Men eftersom jag själv utövar en idrott där vita tävlingskläder är förbjudna eftersom bollarna är vita så kan jag väl ändå ha en slags allmän förståelse för tankegången. Helt säkert är det något som faktiskt kan ha betydelse. Detta betyder naturligtvis inte att Solskjaer ska upphöja frågans status i den utsträckning han ändå gör.

Hur som helst, röda tröjor mot röd bakgrund eller ej, så ska Man Utd naturligtvis inte kunna tappa 2-0 på hemmaplan mot Granada. Ett lag som förra veckan tämligen kvickt etablerade sig som ett av den europeiska fotbollens allra minst charmiga lag. Märkligt på något sätt hur detta så ofta verkar falla så väldigt naturligt just för spanska lag.

Men det är klart, om vi nu ska prata om den europeiska fotbollens minst charmiga klubbar så är det ju för närvarande omöjligt att toppa Slavia Prag. Under gårdagen kom alltså UEFA:s dom mot Ondrej Kudela för dennes rasistiska agerande mot Rangers Glenn Kamara. Att påstå att Slavia Prag i denna affär har tagit det större sociala ansvaret som klubb vore att ljuga så att öronen börjar ryka.

Att en klubb är ocharmig och otrevlig betyder så klart inte att det därför är ett dåligt fotbollslag. Slavia Prag har tvärtom visat sig väldigt skickliga på den fotboll de spelar, med väldigt välorganiserad defensiv och en mycket systematisk hög press. Det var ingen tillfällighet att de lyckades göra livet rätt besvärligt för Arsenal på Emirates, och att de kom därifrån med ett tämligen behagligt 1-1-resultat.

Vilket betyder att Slavia Prag leder den här kvartsfinalen när matchen blåser igång, att Slavia Prag kan spela på 0-0 och på att Arsenal måste göra mål. Förutsättningar för en matchbild som passar Slavia Prag alldeles utmärkt, att döma av vad vi har sett av dem under tidigare europeiskt cupspel. Så annorlunda allting hade varit om Arsenal bara hade kunnat undvika att släppa in det där målet senast på tilläggstid.

Tveklöst är detta Arsenals hittills viktigaste match den här säsongen. Om Arsenal åker ut ikväll så är deras säsong i praktiken över, de har i så fall just ingenting alls kvar att spela för. Arsenal sista chans till en titel den här säsongen har i så fall gått upp i rök, liksom deras sista chans att få spela i Champions League nästa säsong. Kanske är detta Mikel Artetas hittills viktigaste match som Arsenals manager.

Ett och ett halvt år senare måste Arteta ha gjort Arsenal taktiskt och tekniskt bra nog att vinna mot Slavia Prag. Ett och ett halvt år senare måste Arteta ha gjort Arsenal mentalt starka nog som karaktärer att inte förlora mot Slavia Prag. Vad har Arteta annars lyckats med under sina ett och ett halvt år som Arsenals manager? Och vad finns då för skäl att tro att detta skulle komma att förändras?

Allt eller inget ikväll för Arsenal och för Mikel Arteta!

:::

Väldigt starkt av Man City att ta sig samman i matchen mot Dortmund, där laget hamnade i tidigt underläge. Man City är ett bättre fotbollslag än Dortmund. Men Man City var även tvungna att besegra sig själva och sina egna kvartsfinalspöken.

Nu väntar en oviss och spännande semifinal mot PSG. Vilket det säkert kommer sägas både ett och annat om. Abu Dhabi mot Qatar liksom. Den moderna fotbollens senaste form av derbyn. The Oil Firm.

Vilkas olja blir till sand?

:::

Andra säsongen i rad som Liverpool spelar brallorna av ett Madridlag på Anfield, men till slut torskar ändå eftersom de inte lyckas göra mål på sina chanser. Här finns just ingenting att skylla på, man har inte råd att missa så där mycket i Champions League.

Dock lite typiskt för Liverpools säsong så klart. För allt prat om defensiva bekymmer är det kanske först och främst offensiven som har slutat spraka för Liverpool under denna säsong. Där finns inte längre samma energi, inte samma precision.

Nu återstår bara för Liverpool att försöka undvika att en riktigt dålig säsong slutar som en helt katastrofal säsong. Liverpool kan inte längre vinna Champions League. Men Liverpool kan i alla fall ta sig till Champions League nästa säsong.

Men då måste de spela bättre än vad de gjorde mot Real Madrid.

Man måste ändå säga att Man City har följt manualen till punkt och prica. För någon månad sedan skrev jag ju om Man Citys att göra-lista inför kommande kvartsfinaler, och vad man kan konstatera är att Man City har agerat helt i enlighet med denna att göra-lista. Vilket i och för sig inte är så värst uppseendeväckande eftersom det ju gäller hyfsat självklara saker.

Man City och Pep Guardiola har onekligen relaxat fokuset på ligaspelet, genom att spela med hyfsat roterade lag i ligaspelet de senaste veckorna. Inget märkligt med detta, även om vissa menade att detta alls inte var möjligt, eftersom Man City naturligtvis kommer vinna ligan även om de lite oväntat förlorar någon match här eller där, som nu senast mot Leeds.

Man City och Pep Guardiola har till synes hittat den rätta rollen för Kevin De Bruyne, genom att som vi spekulerade runt redan där och då mer spela honom som en slags anfallare. Detta för att kunna kombinera hans kreativitet med bibehållen defensiv balans på mittfältet. Man Citys startelva i förra matchen mot Dortmund möttes med omfattande förvåning från många håll, men så oväntad var den ändå inte.

Man City och Pep Guardiola har hittills vågat lita på det egna spelet, åtminstone att döma av den första matchen mot Dortmund. Där kom inget större taktiskt mixtrande, inga briljanta taktiska masterplans från Guardiola rätt ur det blå. Intressant nog är det något som Guardiola själv betonar inför returmötet, att det i mångt och mycket handlar om att våga lita på de egna spelarna.

Lik förbaskat var det ju ett minst sagt besvärat Man City i den första matchen mot Dortmund, en match som Man City till slut vann i elfte timmen genom ett sent mål från Phil Foden. Men det visar kanske mest av allt att vilken som helst att göra-lista bara kan fånga upp vissa sidor av fotbollen. Men utöver Man Citys att göra-lista finns där både en motståndare som vill ha ett ord med i laget, och kanske framför allt psykologin.

Man City kändes väldigt nerviga i den första matchen mot Dortmund. Och konstigt vore kanske annars. Allting är som svårast att klara av för första gången, och Man City har bara förlorat i kvartsfinaler förut med Pep Guardiola som manager. Det går inte att göra några att göra-listor för den psykologin, utan det gäller bara att lära sig hantera den psykologin på bästa möjliga sätt.

Mer än något annat kommer Man Citys kvartsfinal ikväll mot Dortmund handla om de lyckats lära sig göra detta. Man City går in i matchen med en 2-1-ledning, och Man City är ett bättre fotbollslag än Dortmund. Om Man City förlorar ännu en kvartsfinal i Champions League så förlorar de den först och främst mot sig själva.

:::

Om vi skulle ta Jürgen Klopp på hans ord så har Liverpool bara tre problem att brottas med inför kvällens match på Anfield mot Real Madrid. Inga särskilt stora problem, utan bara små struntproblem såsom resultatet i första matchen, kvaliteten på motståndet samt avsaknaden av publik på Anfield.

Onekligen är resultatet i första matchen ett problem för Liverpool. Att förlora med 1-3 var en missräkning för Liverpool. Real Madrid är en besvärlig nog motståndare utan att låta dem börja matchen med ett försprång. Nu är inte 1-3 ett omöjligt resultat att hämta hem, och bortamålet kan visa sig viktigt, men svårt läge för Liverpool.

Onekligen är kvaliteten på motståndet även det ett problem. Real Madrid är inget dussinlag, oavsett deras generella form och status, och kommer alltid kunna höja sig i den här typen av matcher. När ett sådant fotbollslag dessutom får spela med den tid och de ytor som Liverpool gav dem i första matchen så blir de svåra att besegra.

Onekligen är avsaknaden av publik ett rejält problem också det. Liverpool har svarat för några av Champions Leagues mest magiska vändningar på ett elektriskt Anfield. Visst hade Liverpools möjligheter att vända och vinna denna kvartsfinal mot Real Madrid känts betydligt större om Anfield hade varit fullsatt.

Vad Jürgen Klopp inte sätter ord på är däremot problemen i hans eget lag och i hans egen laguttagning. Liverpool var extremt tafatta i den första matchen, ett återfall till andra av lagets svagaste insatser under säsongen. Trent Alexander-Arnold visade sig vara väldigt sårbar på sin kant.

Klopps eget beslut att spela Naby Keita men inte Thiago Alcantara höjde på rätt många ögonbryn inför matchen, och desto fler efter matchen. Keita ligger rätt högt upp på en så kallad flopplista i Premier League de senaste åren, och ingen blev nog särskilt förvånad över hans svaga insats. Thiago Alcantara värvades väl just för dessa matcher.

Lite fick man ju intrycket att Klopp med det valet nästan försökte göra en Guardiola, det vill säga göra det oväntade genidraget i just den största matchen. Men som det så ofta gjort för Guardiola så baktände detta också för Klopp. Draget var oväntat av en anledning. Att draget var oväntat gjorde det däremot inte genialiskt.

Att Jürgen Klopp hellre förklarar ett alltmer sannolikt uttåg i Champions League, och deras säsong därmed i allt väsentligt over und vorbei, med de tre mer externt inriktade problem han väljer att ta upp, snarare än att rikta blickarna inåt och inte minst mot sig själv, är naturligtvis inte heller det oväntat.

Risken är så klart att det signalerar en slags uppgivenhet inför kvällens match, att inte ens Liverpool tror att det är möjligt att vinna. Och det finns bara ett sätt att vända 1-3 mot Real Madrid i en kvartsfinal i Champions League, och det är att tro att det går att vända 1-3 mot Real Madrid i en kvartsfinal i Champions League.

Annars är det helt omöjligt!

Visst är det väl också så att både Bayern München är stora klubbar med relativt sett fler högprofilerade stjärnspelare, så även detta spelar naturligtvis in. När man tänker på Champions League så är det matcher som denna mellan Bayern München och PSG man först och främst tänker, turneringens förmodligen främsta selling point, snarare än en match mellan Chelsea och Porto.

Helt fräckt tänker jag nog påstå att det mesta av det beror på Porto. Hade Chelseas kvartsfinal varit mot ett annat lag ungefär samma tyngd eller större, som exempelvis Real Madrid, Liverpool, Juventus eller dylikt, så hade nog det relativa intresset för matchen också varit betydligt större. Som det är nu hade man kunnat placera Real Madrid mot Porto, och allt intresse hade ändå riktats mot Paris ikväll.

Europas två bästa lag möts ju i Paris ikväll. Åtminstone är det så storyn går, möjligen med Man City inslängd i den gröten som ett tredje lag i samma kategori. Ett påstående som för all del inte är särskilt felaktigt men däremot grovt förenklat. Många vill dra så väldigt tydliga gränser där dessa gränser mellan lagen i själva verket är rätt suddiga. Skillnaderna mellan lagen är aldrig riktigt så stora som de ofta framställs som.

Neymar, Kylian Mbappé, Robert Lewandowski, Thomas Müller med flera. De flesta oftast stjärnsprakande namnen finns så klart i Bayern München och i PSG än vad de faktiskt finns i Chelsea, även om Chelsea heller inte saknar namn med stjärnkvalitet. Även detta förklarar skillnaden i intresse. Men som fotbollslag betraktat är jag inte säker på att Chelsea är så mycket sämre än dem. Möjligen är Chelsea ett mindre ”färdigt” lag.

Alltså är jag rörande överens med Thomas Tuchel när han på frågan om Chelsea siktar på att vinna Champions League någon gång i framtiden svarar att Chelsea siktar på att vinna Champions League redan denna säsong. Och varför inte? Chelsea är sannerligen bra nog att kunna besegra alla möjliga motståndare, utan att det ens skulle kunna ses som någon särskild skräll, så allt annat vore ju rent slöseri med en väldigt god möjlighet.

Vilket ju är lite nytt för Chelsea. För när Frank Lampard var Chelseas manager var det i själva verket omöjligt att se dem vinna Champions League. Thomas Tuchels främsta bidrag är att ha gjort Chelsea till ett tillräckligt bra fotbollslag att faktiskt kunna vinna Champions League. Det krävdes inte någon längre tid för detta, det krävdes inte fler eller nya spelare, det krävdes bara kompetens och sunda metoder.

Insikten att Chelsea kunde vinna Champions League verkade drabba de allra flesta när de slog ut Atlético Madrid i åttondelsfinalen. Vilket för all del kändes en smula överdrivet det med. Chelsea blir inte plötsligt favoriter i Champions League bara för att de vinner över Atlético Madrid, och starka outsiders till att kunna vinna Champions League var de i själva verket redan när de mötte Atlético Madrid.

Utan att gå handlingarna i förväg, även om det naturligtvis är just ingenting annat än att gå handlingarna i förväg, så kan man ju fråga sig vilka Chelsea helst möter i Champions Leagues semifinal. Real Madrid eller Liverpool? Det mesta tyder naturligtvis just nu på att det blir Real Madrid, efter deras 3-1 mot Liverpool i det första mötet, särskilt som Real Madrid den här gången slipper tampas med ett elektriskt Anfield.

De flesta svaren jag hört på den frågan säger Real Madrid. Att Chelsea med supportrar hellre möter Real Madrid i semifinalen behöver inte betyda att de tror det skulle vara en lättare motståndare, utan kanske inte så mycket mer än att Real Madrid vore en relativt ny motståndare för dem i detta sammanhang, samtidigt som Chelsea möter Liverpool mest hela tiden, och även har mött dem många gånger i Champions League redan.

Visst kan det nog också vara lite så att det skulle göra betydligt mindre ont för Chelsea med supportrar att åka ut Champions League mot Real Madrid än vad det skulle göra att åka ut mot Liverpool. Sådan är trots allt rivalitetens effekter, att åka ur europeiskt cupspel är aldrig någonsin roligt, men att åka ut europeiskt cupspel mot andra engelska lag är hämsko. Och Chelsea har ju gjort det en och annan gång redan.

Men först måste Chelsea naturligtvis ta sig till den där semifinalen. Vilket förutsätter att de inte får för sig att om inte överträffa så åtminstone matcha Tottenhams bravader i europeiskt cupspel den här säsongen, där man glömmer bort att knyta ihop säcken efter ett stort överläge från den första matchen. Men eftersom det redan hänt Tottenham en gång så kan man tänka sig att Chelsea är förvarnade.

Om det osannolika ändå skulle inträffa så kanske Chelsea ändå kan trösta sig med den filosofiska funderingen att om nu ändå ingen ser dem floppa i Champions League, har de i så fall verkligen floppat i Champions League?!

Visst återstår det några omgångar, men givet att vi ändå ska försöka bedöma säsongen som helhet så är det naturligtvis inte längre rimligt att något kommer hinna eller kunna inträffa under de sju-åtta sista omgångarna som skulle på något meningsfullt sätt förändra den här sammanställningen. Ämnet för dagen är alltså vilka som har varit de bästa värvningarna i Premier League inför och under säsongen 2020-21.

Här finns de vanliga brasklapparna när det kommer till att bedöma värvningar. Vad som bedöms är som alltid värvningen, vilket inte är detsamma som spelaren. Många blandar ihop detta. Vad som bedöms är också värvningens prestation den här säsongen, här vägs alltså inte in vad de här spelarna eventuellt kommer kunna lyckas med under de kommande åren. Det är en annan lista.

Vissa värvningar kommer inte heller med på den här listan, fastän de var väldigt nära att göra det. Bubblare på bruttolistan var exempelvis värvningar som Callum Wilson till Newcastle, Abdoulaye Doucouré och Allan till Everton, Thomas Partey till Arsenal, Pierre-Emile Hojbjerg till Tottenham, och faktiskt Martin Odegaard till Arsenal. Men de tog sig ändå inte hela vägen fram.

Här är istället enligt mig Premier Leagues åtta bästa värvningar 2020-21:

(8) Matty Cash, Aston Villa

Aston Villa värvade framför allt engelskt inför den här säsongen, och det är en strategi som har slagit väl ut för dem. Cash var en av Football Leagues bästa ytterbackar med Nottingham Forest, och han har knappast gjort någon besviken i Aston Villa. En outsider till Gareth Southgates EM-trupp.

(7) Tomas Soucek, West Ham

Vi som bevittnar Slavia Prags framfart i Europa League undrar kanske hur det är möjligt, men lika förbryllande är det inte när vi erinrar oss att det är just från Slavia Prag som Soucek hämtades, en spelare som onekligen har gjort succé för West Ham den här säsongen, med ett stort antal viktiga och avgörande mål. Bra scoutat!

(6) Diogo Jota, Liverpool

En och annan undrade vad Jürgen Klopp egentligen pysslade med när han värvade en av Wolves misfits för dyra pengar. Men Jota har varit en frisk fläkt i en annars trött säsong för Liverpool, och det är lätt att glömma bort nu att det puttrade på rätt bra för Liverpool i ligan innan just Jota drog på sig sin skada.

(5) Wesley Fofana, Leicester

Är man ung mittback från den franska ligan och ska värvas av Premier League-klubb så verkar det vara bättre att värvas av Leicester än av Arsenal. William Saliba skulle ju styra upp Arsenal, men Fofana har snarare gått in och imponerat stort i Leicesters backlinje. Har alla förutsättningar att vara en av ligans bästa mittbackar under många år.

(4) Raphinha, Leeds

Leeds främsta styrka är naturligtvis laget och taktiken, det är generellt sett inte ett fotbollslag som har sin grund i stjärnstyrka. Men vissa spelare bidrar så att säga också med stjärnglansen och Raphinha har onekligen visat sig vara en sådan spelare. Ger Leeds en helt annan dimension i sin fotboll.

(3) Jesse Lingard, West Ham

Man var ursäktad om man trodde att Lingard var slut som fotbollsspelare en bra bit in på den här säsongen. När West Ham lånade in honom i januari så noterade man mest av allt det med en axelryckning. Men Lingard har varit fullständigt briljant, en värvning utan vilken West Ham inte fortfarande hade haft goda chanser på Champions League.

(2) Ollie Watkins, Aston Villa

Snabba steg uppåt den engelska fotbollspyramiden för Watkins, men inte för snabba steg som det visat sig. Watkins har visat sig vara den perfekta anfallaren för Aston Villa, en smart engelsk anfallare som inte bara är en goal poacher själv utan arbetar fram mycket yta åt övriga spelare. God chans att komma med i EM-truppen.

(1) Ruben Dias, Man City

Det blev aldrig någon Kalidou Koulibaly, och vad som då åtminstone inte var det första valet visade sig ändå bli det bästa och rätta valet. Man Citys stabila defensiv handlar om betydligt mer än endast enskilda spelare, men Dias har infört en auktoritet i Man Citys backlinje som saknats sedan Vincent Kompanys stora dagar passerat.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#31)

Fulham 0-1 Wolves, Man City 1-2 Leeds, Liverpool 2-1 Aston Villa, Crystal Palace 1-4 Chelsea, Burnley 1-2 Newcastle, West Ham 3-2 Leicester, Tottenham 1-3 Man Utd, Sheffield United 0-3 Arsenal, West Brom vs Southampton, Brighton vs Everton.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Paul Pogba, Man Utd. Mästerligt briljant när Man Utd långa stunder dominerade matchbilden mot Tottenham. Man Utd är ett helt annat lag när Pogba är igång.

Omgångens kalkoner: James Maddison, Ayoze Perez, Hamza Choudhury, Leicester. Leicester ska spela skitviktig bortamatch mot West Ham och då passar dessa stjärnskott på att bryta mot Covidreglerna. Ett svek mot all anständighet.

Omgångens manager: Marcelo Bielsa, Leeds. Det går bara att beundra vad Bielsa ändå har lyckats göra med Leeds. Laget är så välorganiserat att inte ens att få spela med tio spelare på Etihad gör dem särskilt konfysa.

Omgångens kanon: Newcastle. Perfekt omgång för Newcastle. Wolves vinner senare än sent mot Fulham, och sedan vänder Newcastle liksom från de döda ett underläge till vinst borta mot Burnley. Var det här Newcastle räddade sig kvar i Premier League?

Omgångens J.R.: Man Utd. En av de tuffare kvarvarande matcherna för Man Utd och att ta sig vidare från Tottenham med tre poäng var så klart väldigt värdefullt. Man Utd kopplar däremot ett järngrepp om andraplatsen.

Omgångens Cliff Barnes: Leicester. Finns en och annan att välja på här, men Leicesters sits känns just nu särskilt tragisk. Laget ser alltmer dömda ut att upprepa förra säsongens spektakulära tabelltapp under de sista omgångarna.

Omgångens match: West Ham 3-2 Leicester. Det svåraste som finns i fotboll är inte att leda med 3-0, utan det verkar vara att vara West Ham och leda med 3-0. Å andra sidan, för att drabbas av nervdaller när man leder med 3-0 så måste man först ha jobbat upp sig till 3-0. Svängig match London detta.

Omgångens BTW:

José Mourinho var extra mycket José Mourinho under söndagskvällen.

Vet inte vad som är mest uppseendeväckande. Att Leicesters lads bryter mot Covid-regler, eller att Jamie Vardy inte är en av dessa lads.

Edinson Cavani visar hur mycket bättre Man Utd blir med en riktig stjärnanfallare som nia, och hur mycket de verkligen behöver en sådan anfallare.

Problemet är inte VAR, problemet är hur VAR används och appliceras!

Fotbollens alla xG-analytiker gick närmast självfallet bananas efter matchen där Man City hade ett xG motsvarande 2,1 och Leeds ett xG om endast 0,1. Enligt all form av statistisk logik borde alltså Man City ha vunnit matchen med 2-0, verkade de mena. Leeds hade i själva verket bara två skott på mål under hela matchen, och gör alltså två mål. Bara det i sig var så klart lite uppseendeväckande.

Men här hittar vi också xG-modellens själva svaghet. Även om svagheten ligger mer i hur många väljer att använda den. Modellen övervärderar volym, som i sin tur är en direkt funktion av bollinnehav. Man City hade många chanser, men inte många särskilt bra chanser. Och ett lag som inte skapar bättre chanser än vad Man City lyckades göra mot Leeds kommer aldrig göra så många mål som xG-modellen antyder.

Marcelo Bielsa tycker jag ändå sammanfattar matchen rätt bra med beskrivningen att Man City absolut hade kunnat vinna den där fotbollsmatchen, men att Leeds absolut också förtjänade att vinna den. Bielsa kan ju knappast heller anklagas för att inte vara statistiskt eller analytiskt lagd. Oavsett vilket så var det självfallet en väldigt fin vinst för Leeds, ett slags monument över hur välorganiserade de är som lag.

Liverpool gjorde slut på sin svit utan vinster på Anfield med ett sent vinstmål mot Aston Villa, och Chelsea gjorde processen minst sagt kort med ett till synes mycket tröttkört Crystal Palace. Redan under fredagen fick vi se Wolves genom Adama Traoré göra ett sent vinstmål borta mot Fulham, ett resultat där de kanske allra största vinnarna inte var Wolves riktigt lika mycket som Newcastle.

Och med dessa ingångsvärden tar vi oss nu an söndagens matcher i Premier League.

Burnley vs Newcastle

Wolves sena vinstmål mot Fulham fungerade som balsam för själen för Newcastles supportrar, och kanske kan fungera som tändvätska för Newcastles spelare. Deras läge i tabellen kan inte försämras, däremot har de möjlighet att öppna upp ett litet försprång.

Ingenting att förlora, allting att vinna således. Detta borde ju vara rätt befriande för Newcastle och för Steve Bruce kan man tycka. Men misstanken är att Bruce kommer visa exakt varför supportrarna inte gillar honom, och främst spela för att inte förlora.

Vilket i vissa lägen skulle kunna uppfattas som rationellt av ett lag i nedflyttningsstriden, men inte denna gång för Newcastle. Möjligheten till sex poängs försprång och med en match mindre spelad är alldeles för god för att inte försöka sig på.

Skillnaden mellan tre och fyra poängs försprång är inte så stor att det är riktigt meningsfullt som målsättning. Utöver att Newcastle heller inte har visat sig särskilt framstående på att kunna spela för oavgjort.

Värdet för Newcastle med tre poäng är betydligt högre än vad kostnaden är med att ta noll poäng istället för en enda. Vågar Newcastle anfalla ökar dessutom inte bara deras chanser att ta tre poäng, utan även att faktiskt ta en poäng.

Men farhågan är självfallet att Steve Bruce kommer ”respektera poängen” alldeles för mycket för att tänka på det sättet.

West Ham vs Leicester

En match med närmast oanad betydelse för Champions League-striden. Ingen hade så klart trott att West Ham skulle vara inblandade i den så här långt in på säsongen, men vinst mot Leicester och de kryper upp på fjärde plats igen.

Men även för Leicester börjar det bli skarpt läge. Med 56 poäng befinner de sig två poäng före Chelsea och fyra poäng före Liverpool. Båda dessa giganter flåsar dem alltså i ryggen.

Om West Ham skulle lyckas vinna den här matchen går de upp på 55 poäng, endast en poäng bakom Leicester. Leicester, som naturligtvis borde drömma mardrömmar om förra säsongens tabelltapp, har i så fall tre lag jagandes dem inom fyra poäng från dem.

Betydligt lugnare för Leicester vore naturligtvis att vinna den här matchen, och då ha närmaste lag fem poäng bakom sig.

Tottenham vs Man Utd

Det jävligaste med José Mourinho är ju att han då och då faktiskt har helt rätt. Vilket han naturligtvis har när han påpikar för Ole-Gunnar Solskjaer att Alex Ferguson minsann inte hade gillat det där snacket om att ”framsteg” är viktigare än titlar.

Sedan kan man självfallet tycka att Mourinho minsann borde sopa rent framför den egna dörren först, eller sucka över att han hela tiden ska ägna sig åt denna sortens rävspel, men det förändrar väl liksom ingenting i sak.

Nu borde inte Solskjaer vara omedveten om den saken. Han har ju själv tidigare pratat just om hur viktigt det faktiskt är att vinna titlar, om inte annat så för att lägga en större grund just för framsteg. Varför han plötsligt ändrat melodi är ju lätt att inse.

Pressen i kvällens match befinner sig däremot i första hand på Tottenham och på Mourinho, som ju måste vinna för att hänga på tåget i Champions League-striden. Alla möjliga olyckor verkar vänta Tottenham om de inte tar sig till Champions League.

Att José Mourinho då inte längre är Tottenhams manager räknas nog inte som någon av de värsta olyckorna i så fall. Men man får i alla fall ge Mourinho att han aldrig någonsin hymlat om detta med att vinna titlar.

Han kan ju dessutom vinna lika många titlar som Solskjaer den här säsongen.

Sheffield United vs Arsenal

Arsenal har en skyldighet att ta en europeisk cupplats menade Mikel Arteta inför helgens ligaomgång. Mycket möjligt att det är på det viset, men det ser ut att bli väldigt svårt att lyckas med via ligaspelet. Och han gjorde det precis svårare för sig i Europa League.

Mot ett i praktiken redan nedflyttat och nedslaget Sheffield United ska Arsenal så klart ändå vinna. Även om vi så klart då och då ser märkliga saker hända när redan nedflyttade lag plötsligt kan spela utan press och stress och bara spela för någon slags heder och ära.

Men Sheffield United känns just nu inte riktigt som det laget.

Nu vore det för all del orättvist mot Roy Hodgson att beskriva honom som någon slags brittisk gammal managerdinosaurie. Vilket vi har varit noga med att påpeka förut. Roy Hodgson har gjort sig ett managernamn i och över hela Europa, och måste på så vis helt säkert ses som en av engelsk fotbolls mest vidsynta brittiska managers. Vilket möjligen förklarar hans longevitet liksom hans fortsatt höga lägstanivå som manager.

Brittisk manager efter brittisk manager har belamrats med epitetet om att vara någon slags garanti mot nedflyttning. Epitetet har snurrat runt Tony Pulis, Alan Pardew, David Moyes och Sam Allardyce med flera. En efter en har däremot närmast ofrånkomligt blivit nedflyttade med sina lag. På Hodgson har detta epitet emellertid aldrig riktigt klistrats, fastän han kanske är den som är närmast att faktiskt vara en sådan garanti.

Till stor del var det ju så som Roy Hodgson kom till Crystal Palace. Hodgson blev räddningen när Crystal Palaces satsning på Frank De Boer som manager gick helt åt käppafjäll och denne fick sparken efter fyra matcher, fyra förluster, noll poäng och lika många mål. Hodgson höll Crystal Palace kvar i Premier League, och har därefter under ett antal år under svåra förutsättningar alltid hållit Crystal Palace ovanför geggan.

Varför Crystal Palace valde att vända sig till Roy Hodgson i det krisläge de befann sig i med De Boer är fullt förståeligt. Varför Crystal Palace år efter år därefter har valt att hålla fast vid Hodgson är fullt förståeligt även det. Det var en ambitiös satsning de gjorde med De Boer som manager men de blev också rätt rejält brända på den satsningen. Och bränt barn skyr som vi nog alla vet elden. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Nu tyder de flesta signaler på att detta är Roy Hodgsons sista säsong som manager för Crystal Palace, och som manager över huvud taget. 73 år gammal sägs nu Hodgson vara på gång att avrunda den managergärning som började för 45 år sedan i Halmstads BK av alla möjliga ställen. Vi kommer säkert få tid att pekoralisera Hodgsons managerliv vid annat tillfälle, men frågan är självfallet vad för väg Crystal Palace i så fall väljer att vandra.

Crystal Palaces ambition och strategi som fick dem att anställa Frank De Boer var det i själva verket inget fel på. Den var helt rätt tänkt, den var bara fel genomförd och som det skulle visa sig baserad på fel manager. Med Hodgson vid rodret var det aldrig riktigt tillfälle att ta upp den tråden igen, men när (om) Hodgson nu lämnar Crystal Palace så är det dags att återvända till och uppgradera denna ambition och strategi.

Med detta menar jag naturligtvis inte att Crystal Palace ska anställa Frank De Boer igen, han har ju visat på jobb efter jobb de senaste åren att hur det gick med Crystal Palace alls inte var någon tillfällighet. Men definitivt bör Crystal Palace söka efter en progressiv manager, en manager med en tydlig idé om hur fotboll ska spelas, och en manager som inte drar sig för att använda sig av Crystal Palaces erkänt starka ungdomsled.

Eddie Howe verkar ju ha bestämt sig för att resa norrut och ta över Celtic, vilket för övrigt är ett briljant karriärsdrag av honom. Annars hade Howe varit ett garanterat namn för Crystal Palace. En profil som passar närmast utmärkt för Crystal Palace, och ett fullt rimligt nästa steg uppåt och framåt för Howe från Bournemouth. Men nu väljer Howe istället det kanske snabbare och mindre riskfyllda steget med Celtic.

Naturligtvis saknas inte väldigt bra kontinentala alternativ. Jesse Marsch vore ju ett sådant exempel bland många. Och vem vet, kanske är det något sådant alternativ som till slut blir det som Crystal Palace fastnar för. Men något säger mig att Crystal Palace mycket väl kan ha omvärderat det där. Crystal Palace är en av få klubbar i Premier League som alltjämt känns väldigt engelska i hela sin identitet.

Om vi alltså adderar engelsk, eller åtminstone brittisk, till den tidigare skissade managerprofilen med en progressiv manager, med en modern spelidé och en vilja och benägenhet att ge unga spelare chansen, så är det ett slags sorteringsfilter som inte lämnar så väldigt många alternativ kvar. Definitivt inte om Crystal Palace samtidigt söker en manager som kan spreja en känsla av glamour och ambition över klubben.

Frank Lampard hade aldrig blivit Chelseas manager om han inte var Frank Lampard, den slutsatsen känns ändå rätt given. Till sist räckte inte Lampard till för att hålla en klubb som Chelsea ovanför ytan, men det fanns fortfarand saker han gjorde med Chelsea som var väldigt bra, precis som han dessförinnan gjorde ett antal saker väldigt bra med Derby County. Lampard vore en spännande och naturlig anställning av Crystal Palace.

Detta i sådan utsträckning att jag ärligt talat skulle bli förvånad om Frank Lampard inte är Crystal Palaces manager från och med nästa säsong.

Matchen mot Slavia Prag var mer än bara ett dåligt resultat, det var på samma gång en slags manifestation över ett inte särskilt ambitiöst spelande Arsenal, som inte på något sätt verkade vara samlade bakom en gemensam uppgift, och som såg ut att mest vilja flyta med strömmen mer än de verkade motiverade att verkligen vinna matchen. Det var helt enkelt Arsenal från sin sämsta sida i säsongens kanske hittills viktigaste match.

Här kan alltid diskuteras vad som egentligen var rätt val. Ett mer avvaktande Arsenal kan ha speglat en vilja att hålla nollan, och undvika ett bortamål som kan vara så avgörande i dessa matcher. Men det gav samtidigt Slavia Prag en lugnare resa på Emirates än vad de rimligtvis borde ha fått. Dessutom, vilket också skulle bevisas, känns kanske inte Arsenal som ett lag byggt för att i första hand kunna hålla nollan.

Lite faller alltså Mikel Arteta i ungefär samma fälla som José Mourinho. Nämligen denna att bygga upp taktiken runt idén att hålla nollan fastän försvarsspelet är lagets främsta svaghet och lagets komparativa fördel är dess offensiv. Vilket möjligen antyder en taktik som tillåts att formas främst utifrån managerns personliga neuroser och behov av kontroll snarare än utifrån spelartruppens karaktärsdrag.

Kvartsfinalen mot Slavia Prag är för all del långt ifrån förlorad ännu. Men Slavia Prag fick sitt bortamål och kan nu spela på 0-0 i returmötet på hemmaplan. Det är på något sätt en ironi i att när 0-0 mot slutet av matchen kändes som ett rätt dåligt resultat för Arsenal, så var det ändå ett betydligt bättre resultat än det Arsenal till slut fick. Men som sagt, kan Arsenal göra mål nere i Prag och inte förlora matchen så är de förmodligen vidare.

Det borde inte vara någon omöjlig uppgift för Arsenal.

Ett av Arsenals stora frågetecken gäller naturligtvis Pierre-Emerick Aubameyang. Lagets stora stjärna och tänkta kapten, som efter att till sist ha skrivit på ett lukrativt nytt kontrakt med Arsenal har gjort en i stora drag väldigt svag säsong, vars framför allt senare del av säsongen har varit under all kritik, och som utav en händelse började på bänken när Arsenal skulle spela en väldigt viktig match.

Arteta hade en slags ytlig logik i motiveringen av detta beslut. Nämligen att i matchens senare skede ta in sina tunga pjäser som då kan såra en tröttkörd motståndare. En logik som till synes rättfärdigas när Aubameyang ligger bakom Arsenals 1-0-mål. Men visst är ju hela resonemanget rätt skakigt. Man placerar inte sina bästa och viktigaste spelare, sina nyckelspelare, på bänken när laget ska spela sina viktigaste matcher.

Efter matchen mot Liverpool tog Gary Neville bladet ur munnen och menade att det var tydligt hur vissa spelare helt enkelt inte brydde sig om Artetas matchplan, och till synes knappt ens brydde sig hur det gick för laget. Aubameyang var en av dessa spelare. Vilket Arteta försökte tona ned inför den här matchen, men handlingar i form av en bänkning talar naturligtvis betydligt mycket högre än ord.

Aubameyang ser onekligen inte nöjd och lycklig ut. Det märks på hans uppträdande på planen, det märks på hans allmänna uppsyn, och det märks så klart på hur han agerar direkt efter matchen mot Slavia Prag. Den påträngande känslan är alltmer att Arsenal efter att precis ha tagit sig ur en besvärlig situation med Mesut Özil har dragit på sig en helt ny minst lika besvärlig situation med Aubameyang.

Vilket egentligen inte var särskilt svårt att förutse. Pierre-Emerick Aubameyang ville lämna Arsenal i somras, det stod tämligen klart för de allra flesta. Men någon flytt till en större klubb, spelandes i Champions League och med motsvarande eller högre lön som Arsenal, blev inte av, eftersom inga klubbar av den storleken hade möjligheten eller viljan att göra den investeringen.

När Pierre-Emerick Aubameyang till slut skriver på nytt kontrakt med Arsenal så gör han det inte för att han väljer Arsenal, som det naturligtvis beskrevs i reklambroschyren, utan på grund av brist på andra och framför allt bättre alternativ. Bra för Arsenal kan tyckas, under förutsättning att att Aubameyang klarar av att hantera sin besvikelse och inte låta det gå ut över sin egen prestation. Så verkar däremot inte vara fallet.

Arteta har ändå gett sig själv ett rykte om att hålla på disciplinen, och hålla på vissa specifika principer och värderingar gentemot sina spelare. Han försöker så klart komma till rätta med den dysfunktionella klubbkultur som har slagit rot i Arsenal sedan många år tillbaka. Arteta gör här inga undantag, ej heller för sina största stjärnor, och naturligtvis är det här som konflikten med Aubameyang också uppstår.

Detta gör Arteta självfallet helt rätt i, och Arsenal vore nog okloka om de till slut ställde sig på spelarnas sida i denna fråga. Det skulle onekligen förstärka en situation där dårarna tillåts styra sjukhuset, och göra situationen mer eller mindre omöjlig att hantera för vem helst som kommer efter Arteta. Men varje manager som hamnar i en sådan här kamp bör naturligtvis för sitt eget bästa ha taktiken och resultaten i ryggen.

Mikel Arteta har inte taktiken eller resultaten i ryggen. Vad Arteta verkar ha är det här mer övergripande klubb- och kulturbyggandet. Men detta mer långsiktiga arbete måste naturligtvis kompletteras med framsteg även på kort sikt. Och just i detta avseende sitter Arteta för närvarande med väldigt svaga kort. Och den svaga matchen mot Slavia Prag verkar ha berövat honom mycket av sitt starkaste kort, supportrarnas förtroende.

Europa League är ett väldigt viktigt kort för Arsenal och för Arteta att kunna visa på framstegen även på kortare sikt. Ett kort som ger honom en bättre hand när det kommer till att fortsätta det mer långsiktiga arbetet med klubb och kultur. För Arsenal är Europa League naturligtvis en väg in i Champions League, liksom det är en alls inte obetydlig titel att vinna. Den möjligheten måste naturligtvis tas.

Känslan är inte att Artetas Arsenal riktigt förstod det mot Slavia Prag igår kväll. Alternativt förstod de det alldeles för väl och det låste sig för dem. Arsenal kan nog för all del acceptera att inte vinna Europa League, om det så att säga sker på ”rätt sätt”, men vad som knappast lär vara ens det minsta lilla acceptabelt är att Arsenal åker ur Europa League helt i onödan mot Slavia Prag.

Tålamodet har så här långt varit stort med Mikel Arteta. Men tålamodet har börjat tryta, och tålamodet lär inte orka med ännu ett europeiskt cupfiasko mot Slavia Prag, tillika Arsenals sista och enda chans att åstadkomma något av värde denna säsong. Jumping the shark är ett uttryck när en TV-serie passerar en punkt där tittarna helt enkelt börjar tappa intresse för den, oftast för att den inte längre har något att säga.

Mikel Arteta ligger farligt nära att hoppa hajen med Arsenal.

När det nu vankas kvartsfinal så är det återigen brittiskt motstånd som står på schemat för Slavia Prag, i form av Arsenal. Hade vi valt att titta enbart rent tekniskt på ligatabeller etc så hade kanske uppfattningen kunnat vara att kvartsfinalen står för det enklaste brittiska motståndet hittills för Slavia Prag. Men i realiteten är det nog förmodligen så att Arsenal kommer visa sig vara Slavia Prags klart tuffaste motstånd hittills.

Arsenal må naturligtvis ha sina svagheter, som är väl kända och frekvent diskuterade vid det här laget. Dessa svagheter förklarar naturligtvis varför de ligger där de ligger i Premier League. Men match för match, som exempelvis i den här typen av cupspel, kan de så klart vara formidabla, och spelarmaterialet i Arsenal befinner sig naturligtvis på en helt annan höjd än vad vi ser både i Leicester, i Rangers och i Slavia Prag.

Slavia Prags strategi hittills har varit ganska tydlig. Håll nollan på hemmaplan och kontraslå på bortaplan i returmatchen, med bortamålsregeln i ryggen. Strategin bygger på två saker. För det första en defensivt välorganiserad taktik. För det andra att få spela första matchen på hemmaplan. Den här gången är däremot rutinen den omvända, nu är det Arsenal som får börja på hemmaplan.

Jag tror det kommer kunna vara till Arsenals fördel. Kan de vinna med något eller kanske till och med några mål i kvällens match på hemmaplan, vilket de väl rimligtvis borde göra, kommer det tvinga Slavia Prag att öppna upp sig på sin egen hemmaplan på ett sätt som de aldrig behövde göra mot varken Leicester eller Rangers. Bortamålsregeln jobbar den här gången snarare till Slavia Prags nackdel.

Detta sagt så känns Arsenal sårbart som fotbollslag mot just den väldigt defensiva och disciplinerade taktik som Slavia Prag har visat upp och visat sig vara väldigt skickliga på, inte minst självfallet har de haft en benägenhet att släppa in billiga mål. Men Arsenal både som lag och som enskilda spelare känns mycket mer luttrade och erfarna på den här nivån än vad Leicesters och Rangers spelare någonsin gjorde.

Frågan är som vanligt vilket Arsenal som ställer upp på planen ikväll. Arsenal har under säsongen varvat högt med lågt, ömsom vin och ömsom vatten. En bra match ena dagen har följts upp av en dålig match nästa dag. Ingenting förklarar väl egentligen deras rätt intetsägande tabellplacering bättre än det. Arsenal har helt enkelt aldrig lyckats jobba upp den jämnhet som krävs för att hävda sig högre upp i tabellen.

Påståendet som några Arsenalsupportrar nu verkar ha surrat fast sig vid, nämligen att Arsenal helt enkelt inte har en bättre spelartrupp än att ligga där de ligger, ger jag dock ingenting för. Enligt dem skulle West Ham ha en bättre spelartrupp än Arsenal, vilket så klart är på gränsen till skrattretande. Vi kan vara ganska säkra på att samma supportrar pratade om Champions League-platser för Arsenal inför säsongen.

Motiven bakom den där typen av påståenden är inte alldeles lätta att begripa. De måste rimligtvis göras för att underlätta för dem att hantera situationen. Nära till hands ligger en misstanke att de helt enkelt vill avlasta ansvaret från Mikel Artetas axlar. Om det är spelartruppens kvalitet som helt enkelt inte räcker till, då är det ju så att säga inte så värst mycket som Arteta faktiskt skulle kunna göra bättre.

Det där köper jag emellertid inte. Sant är naturligtvis att Arsenals spelartrupp behöver bli bättre och starkare för att verkligen kunna hävda sig i konkurrensen i toppen av Premier League. Man skulle möjligen kunna göra ett argument att West Ham har lyckats hitta en bättre balans i sin spelartrupp än vad Arsenal har lyckats med, eller kanske snarare ha en taktik som är bättre anpassad för spelartruppen än vad Arsenals ännu är.

Men i detta ligger också att Arteta inte riktigt har fått den utväxling på Arsenal som rimligtvis var förhoppningen. Det vore fel att säga att Arteta har misslyckats så här långt, men inte heller har han lyckats. Där han framför allt har visat sig stark och gjort ett bra och värdefullt jobb är i sitt man-management och i sitt kulturbyggande. Där han ironiskt nog, eftersom det var så han såldes in, har varit minst lyckad är med det taktiska.

Arsenals säsong kan grovt hugget delas upp i tre portioner. Först en väldigt svag första tredjedel av säsongen där Arsenal förlorar åtta och vinner endast fyra av sina första 14 matcher i ligan. Därefter en riktigt stark period under jul- och vinterfotbollen där Arsenal vinner fem och förlorar noll av sju matcher. Till sist en svagare period igen från och med februari där Arsenal vunnit tre och förlorat fyra av nio matcher.

Här finns ett för all del inte fullständigt men ändå framträdande mönster vad gäller korrelation mellan Arsenals taktik och Arsenals resultat. Arsenal har generellt spelat som bäst och fått bäst resultat när de har spelat med en renodlad anfallare och bakom denne tre offensiva mittfältare. Arsenal har generellt spelat som sämst och fått sämst resultat när de istället spelat med tre anfallare och bakom dem en offensiv mittfältare.

Mellan de där båda taktiska varianterna har Mikel Arteta velat lite fram och tillbaka under säsongen. Varianten med tre anfallare framstår möjligen som den mest offensiva varianten, men vad som framför allt händer med den varianten är att Arsenal till synes får väldigt svårt att skapa och producera målchanser. Och lyckas man inte skapa målchanser spelar det till slut mindre roll hur många anfallare du faktiskt har.

Varianten med tre offensiva mittfältare har visat sig betydligt mer produktiv och effektiv för Arsenal både vad gäller att producera målchanser och att omsätta dessa målchanser i mål. Som sagt så är det inte något fullständigt mönster, det finns enskilda resultat som går att använda som bevis för motsatsen, men helhetsbilden är ändå övertygande, och det gör det lite svårt att förstå varför Mikel Arteta egentligen velar som han gör.

Arteta har inte råd att vela taktiskt i Europa League. Med rätt variant kan Arsenal vinna Europa League. Med fel variant kommer inte Arsenal vinna Europa League. Och att vinna Europa League är det enda som återstår som kan göra detta till en bra säsong för Arsenal, och inte göra Mikel Artetas första hela säsong som Arsenals manager till ett mindre misslyckande.

Arsenal har definitivt en bra nog spelartrupp för att kunna vinna Europa League. Där klämmer sannerligen inga skor. Det enda man kan framföra som försvar i det avseendet är att det har flera andra klubbar som är kvar i Europa League också. Men Slavia Prag är inte en av de klubbarna.

För all del kan det sägas vara peak Premier League att Tuchels första förlust med Chelsea kommer på hemmaplan mot ett i praktiken redan nedflyttat West Brom. Men just den omständigheten belyser även det tillfälliga över det systematiska. Det var inte en match i vilken Chelsea blev taktiskt utmanövrerade, snarare var det ett rätt klart exempel på att trots all taktik inom fotbollen finns fortfarande gott om utrymme för shit happens.

Kanske är det just detta element av shit happens inom fotbollen som är eller borde vara Chelseas största orosmoment inför kvartsfinalen mot Porto. Dels har de ju precis visat sig vara sårbara för det i ligaspelet. Dels är det kanske så att inte någon annanstans inom fotbollen är utrymmet för shit happens större än vad det är i Champions League, och då i synnerhet detta senare stadium av Champions League.

Därtill är Porto ett lag som så att säga maximerar möjligheten för shit happens. Framför allt väldigt väl defensivt organiserade, svåra att få hål på, och med tillräckligt skickliga spelare för att aldrig vara ofarliga framåt. Receptet i varje kokbok för ett sämre lag att besegra bättre lag i europeiskt cupspel. Juventus har redan fått smaka på det. Porto har dessutom shit happens-vunnit Champions League en gång förut.

Förlusten mot West Brom riskerar därför vara ett störande moment i Chelseas planering inför kvartsfinalen mot Porto. Inte så mycket för förlusten som sådan, vi har sett många exempel på oväntade förluster innan slutspelsmatcher i Champions League förut. Det är ibland svårt att ha huvudena med sig i varenda enskild match. Men sättet som Chelsea förlorar på mot West Brom bör rubba en del cirklar och ställa en del frågor.

Känslan av att shit happens borde störa Chelsea när de nu precis som mot West Brom i Champions League ställs mot ett lag de är betydligt bättre än och borde slå. Alla har så att säga räknat hem en semifinal för Chelsea, ett farligt läge. Vad som också borde störa deras känsla av trygghet inför kvartsfinalen är att de som förut släppt in så väldigt få mål under Tuchel, plötsligt släpper in fem mål i en och samma match.

Ett lag som hittills inte förlorat har plötsligt förlorat. Ett lag som väldigt sällan släpper in mål släpper plötsligt in fem mål. Det vore märkligt om detta inte orsakade viss otrygghet och tveksamhet i Chelsea, som de kanske inte kände förut. Vad Chelsea alltså har att bevisa ikväll, kanske inte minst för sig själva, är att matchen mot West Brom var endast en engångsföreteelse, ett olycksfall i arbetet, inte början på ett mönster.

Samtidigt finns heller ingen större anledning till panik för Chelsea. Framför allt eftersom det inte är ikväll som kvartsfinalen måste avgöras. De måste inte själva gå full fart framåt, och ett eller annat insläppt mål behöver inte betyda omedelbar katastrof. Chelsea kan genomföra den här matchen med vetskapen att de har ett returmöte på Stamford Bridge om någon vecka. Kvällens match är bara första akten.

Chelsea visade inte minst mot Atlético Madrid i åttondelsfinalen att de är fullt kapabla att kontrollera en matchbild i europeiskt cupspel, och att de inte nödvändigtvis låter sig stressas av en motståndare som backar hemåt och till synes bjuder upp dem i planen. De visade mot Atlético Madrid att de hade hade det nödvändiga tålamodet att besegra dem, både hemma och borta. Har Chelsea samma tålamod mot Porto så vinner de.

Sedan saknar Chelsea heller vare sig den individuella spetskvaliteten offensivt, eller det kollektiva anfallsspelet, för att ge Porto stora möjligheter lyckas hålla tätt mot Chelsea, eller hålla dem borta från målet på samma sätt som de lyckades med Juventus. Chelsea är mer maskinella framåt än vad Juventus är, på ett positivt sätt, och varje enskild del i maskinen kuggar i varandra bättre än de för närvarande gör i Juventus.

Kan Chelsea visa att shit happens var förlusten mot West Brom, och att det inte var den tretton matcher långa sviten dessförinnan som var shit happens och någon slags längre avvikelse från normen, så kommer Chelsea spela semifinal i Champions League om några veckor. Och just nu tyder kanske det mesta på att de i så fall möter Real Madrid i den semifinalen.

:::

Vilket man kanske ändå måste säga efter att Real Madrid vunnit den första matchen mot Liverpool i Madrid med 3-1.

Ett hysteriskt svagt Liverpool i första halvlek i vilken de gav Real Madrid oceaner av tid och yta att spela fotboll på lade grunden för resultatet. Den andra halvleken var bättre av Liverpool, men med ett fortsatt alltför statiskt och bräckligt försvarsspel.

Bortamålet gör emellertid att kvartsfinalen inte känns avgjord.

Jude Bellingham imponerade stort för Dortmund mot Man City, men man of the match var kanske annars den rumänske domaren Ovidiu Hategan som stod för några avgörande matchinsatser.

Pep Guardiola startade annars matchen med den startelva som gick att gissa sig till redan långt i förväg, sättet att kombinera en kompakthet laget förut saknat i Champions League med den kreativitet som Kevin De Bruyne erbjuder.

Guardiola har naturligtvis insett att om Man City ska vinna Champions League så duger det inte att släppa in två-tre-fyra mål per match, och att detta varit Man Citys främsta stötesten i dessa matcher.

Man City, och Pep Guardiola, kan ändå inte vara nöjda med hur de genomförde den här matchen, även om matchen ändå slutade halvlyckligt till sist.

Bortamålet gör emellertid att kvartsfinalen känns vidöppen.

Med detta inte sagt att Liverpool inte kunde ha fått en tuffare lottning än vad de faktiskt fick. Men att börja prata om drömlottningar när Real Madrid är motståndarna i en kvartsfinal, och prata om gratisbiljetter till Champions League-finalen när med största sannolikhet Chelsea väntar i en eventuell semifinal, då har man kanske inte fullt grepp om det vi skulle kunna kalla för de rätta proportionerna och nyanserna.

När vi kommer till den här nivån av Champions League existerar naturligtvis inga drömlottningar, och definitivt inte några gratisbiljetter till finalen. Åtminstone inte utifrån innebörden av dessa ord. Alla möjliga motståndare kommer ha kvaliteten och kapaciteten att slå alla andra. Precis som Pep Guardiola nog är inne på när han menar att när han ser Dortmund, mot vilka Man City är stora favoriter, så ser han bara väldigt bra spelare.

Att Liverpool skulle kunna vinna Champions League den här säsongen kändes kanske rätt långsökt när den här säsongen gick som allra sämst för Liverpool. Då var det ärligt talat lite svårt att se dem passera RB Leipzig i åttondelsfinalen obehindrat, vilket de sedan gjorde med relativ lätthet. Den där svackan vet vi ännu inte om Liverpool verkligen har lyckats ta sig ur, men inte kan de räknas bort från Champions League-titeln.

Tvärtom skulle man faktiskt kunna påpeka att både ett och annat omen faktiskt talar för att Liverpool vinner Champions League den här säsongen. Dessa omen bygger förvisso på den lätt skakiga tankegången att bara för att något liknande har hänt i alla fall en gång förut så är det sannolikt att det händer igen. Men som vi också har sett ett antal exempel på genom åren så gillar fotbollen att upprepa sig.

En haltande ligasäsong!

Läget ser kanske något ljusare ut nu för Liverpool efter deras vinst mot Arsenal sedan Chelsea oväntat tappat poäng, men lik förbaskat har Liverpool ändå gått från överlägsna ligamästare till att befinna sig utanför Champions League-platserna.

Vän av ordning skulle då kanske påpeka att helt ovanligt är det ju inte att engelska klubbar vars ligaform haltar går och vinner Champions League. Chelsea har gjort det, och Liverpool har naturligtvis inte minst själva lyckats med det en gång tidigare.

Liverpool slutade ju femma i ligan 2004-05 när de under så dramatiska former vann Champions League mot Milan i finalen. Något som fick UEFA att kvickt justera reglerna lite så att regerande mästarna fick vara med nästa säsong också.

Mycket med den här säsongen liknar naturligtvis den här säsongen. Möjligen med det tillägget att Liverpool i det här läget naturligtvis är ett betydligt starkare fotbollslag i grunden än vad de var där och då.

Ett sargat lag!

Denna säsong precis som den säsongen var Liverpool ett sargat lag. Den här gången handlar det om en mängd skador på viktiga spelare såsom t ex Virgil Van Dijk, Jordan Henderson med flera.

Den säsongen var kanske inte skadorna ett stort problem för Liverpool, men deras spelartrupp var notoriskt svag. Michael Owen hade precis lämnat klubben för grönare jaktmarker, och Chelseas ryckande i Steven Gerrard såg ut att lyckas.

Vissa positioner i Liverpools startelva ser i dagsläget oroväckande svaga ut och kommer pekas ut som skäl varför Liverpool inte vinner Champions League. Men Liverpool den gången var definitivt ett lag som inte ”borde” kunna vinna Champions League.

Vet hur man vinner!

Dessa båda punkter samspelar till en annan enkel omständighet, nämligen att Liverpool kollektivt och instinktivt vet hur man vinner Champions League. Dessutom vet de med sig att de har vunnit Champions League under liknande omständigheter förut.

Just den där aspekten ska inte underskattas i dessa situationer, när de allra största matcherna går in i sin helt avgörande moment. Att ha den där extra lilla tryggheten att falla tillbaka på är många gånger det som till slut fäller avgörandet.

Och kanske det enda som talar till Liverpools nackdel i just detta avseende är att nu i kvartsfinalen ställs mot förmodligen den enda klubben som ”vet hur man vinner” i Champions League bättre än dem själva.

Chelsea i semifinalen?

Liverpools framgångar i Champions League under andra halvan av 2000-talet hade en gemensam nämnare. Nämligen att de ackompanjerades av ett antal brutala semifinaler mot Chelsea, i vad som just där och då var Englands kanske hetaste rivalitet.

Även den här gången har lottningen alltså fallit sig så att om Liverpool nu tar sig förbi Real Madrid i kvartsfinalen så väntar, med allra största sannolikhet, återigen Chelsea i semifinalen. Som sagt, fotbollen tycker om att upprepa sig.

Både Liverpool och Chelsea är fundamentalt annorlunda lag nu än vad de var den gången. Men möter de varandra i ännu en europeisk cupsemifinal så är det självfallet en rivalitet som kommer väckas till liv igen.

Finalen spelas i Istanbul!

Nog sagt.

Påskhelgens fotboll närmar sig sitt slut. Vi hade helgens första omgång i fredags, en omgång som i toppstriden onekligen var en vinst för Watford, som vann samtidigt som Swansea förlorade och Brentford tappade poäng. Middlesbrough fick sina playoff-förhoppningar svårt sargade efter förlust mot Bournemouth. Och Derby County och Birmingham vann båda två i nedflyttningsstriden.

Måndagens matcher börjar redan tidig eftermiddag. Den inleds med en cracker mellan Middlesbrough och Watford, där Middlesbrough nog måste ta sista chansen att hänga med i playoff-striden och Watford nog ogärna ger Swansea och Brentford möjligheten att hämta hem poäng på dem. Bournemouth möter Blackburn Rovers på bortaplan, och i kvällens sena match har Sheffield Wednesday en måstematch hemma mot Cardiff.

Alla tittar naturligtvis inte på EFL Championship. Många har däremot ett indirekt intresse av ligan eftersom den ju styr vilka nya lag som varje säsong spelar i Premier League. Men det är många supportrar även i Sverige vars klubbar spelar i EFL Championship, eller till och med längre ned i seriesystemet än så. Här finns även de med ett mer generellt intresse för engelsk fotboll i största allmänhet.

Oavsett vilka av dessa man nu än råkar tillhöra så är förhoppningen att detta kan vara på samma gång en god sammanfattning av säsongen som varit, en bra sammanställning av ligans och lagens främsta kännetecken, samt kanske också en nyttig karta och kompass både inför slutet av den här säsongen, och inför kommande säsong.

(8) Nathan Jones återkomst har etablerat Luton Town i ligan!

Lutons snabba marsch uppåt det engelska seriesystemet har i mångt och mycket varit direkt kopplad till Nathan Jones och dennes metoder. Jones lyfte Luton från National League till toppen av League One, då Stoke hörde av sig. Luton lyckades ta sig upp från League One, men väl i EFL Championship hade de det väldigt tufft under deras första säsong förra säsongen. Jones lyckades heller aldrig i Stoke, och återvände till Luton i slutet av förra säsongen, och tydligt är att klubb och manager trivs bäst tillsammans.

(7) Barnsley har ligans starkaste ledning!

Man måste imponeras av Barnsleys facit när det kommer till att anställa managers. Klubbens nya ägare med Pacific Media Group i förgrunden kan sägas ha gjort tre viktiga anställningar under sina år. Daniel Stendel, Gerhard Struber och Valerien Ismael. Alla tre har gjort väldigt bra jobb för Barnsley. Stendel tog Barnsley upp i EFL Championship, Struber etablerade dem där, och Ismael har nu dragit Barnsley upp på playoff-plats. Att säga att Barnsley just nu har ligans smartaste ledning är ingen överdrift.

(6) Norwich är för bra för ligan!

Norwich har dragit ifrån i tabelltoppen och det rimmar rätt väl med den allmänna uppfattningen att Norwich helt enkelt kan vara lite för bra för EFL Championship. En något svettig uppfattning kanske som brukar åtföljas med tillägget att de även är för dåliga för Premier League. Norwich kan däremot ha gjort sig av med det tillägget genom att, på ungefär samma sätt som Man City har valt att göra, spela fotboll med en betydligt mer stabil defensiv balans i sitt spel.

(5) Kaos och kris omger Sheffield Wednesday!

Det var inte jättemånga år sedan som Sheffield Wednesday var endast en playoff-final från att återvända till Premier League. Desto tristare är det därför att följa det kaos och den kris som just nu omger klubben. Säsongen inleddes med ett tolv poängs handikapp upp till övriga lag, som halverades till sex poäng. Men märkliga beslut, som att anställa och sparka Tony Pulis under en och samma säsong, har kostat Sheffield Wednesday betydligt fler än sex poäng den här säsongen.

(4) Steve Cooper har gjort Swansea stabila!

När Swansea gick upp till Premier League förra gången så gjorde de det med en offensiv, progressiv och en åtminstone i Football Leagues sammanhang nytänkande fotboll. När nu Swansea kämpar om att ta sig upp i Premier League igen under Steve Coopers ledning vore det fel att säga att de gör det med samma typ av fotboll. Cooper har med all rätt fått mycket beröm, men hans framgångar med Swansea bygger i första hand för att inte säga endast på en stabil defensiv. Offensivt har mycket handlat om individuella stjärnor.

(3) Watford valde inspiration före organisation!

Watfords managerkarusell fortsätter. Den engelska upprördheten visste knappt några gränser när Nigel Pearson fick gå förra säsongen, och när sedan Vladimir Ivic inte fick många månader på sig den här säsongen så haglade skämten om Watford på sociala medier. Men alla förändringar är inte dåliga förändringar. Ivic var organisatören, men Xisco verkar ha lyckats ge Watford den offensiva glädje och inspiration laget behövde för att höja sig från playoff-plats som bäst till favorit till uppflyttning.

(2) Bournemouths omställning har varit svår!

Bournemouth åkte ur Premier League förra säsongen tillsammans med Watford och Norwich, men av dessa tre är det bara Watford och Norwich som verkar ha klarat av omställningen och leder ligan. Bournemouth jagar alltjämt playoff-plats. Samtidigt hade Bournemouth en betydligt tuffare omställning. Utöver nedflyttning lämnade deras långvariga manager Eddie Howe klubben, och den interna anställningen av Jason Tindall visade sig inte alls lyckad. Ändå starkt att fortfarande vara kvar i matchen.

(1) Brentford verkar inte palla pressen!

Brentford var en av de stora favoriterna till uppflyttning inför säsongen, kanske till och med den stora favoriten. Med all rätt, tillsammans med Leeds var de ligans bästa lag förra säsongen. Men som Brentford visade i slutet av förra säsongen, och ett mönster som nu även återkommit den här säsongen, så har de fått det förtvivlat svårt så fort de hamnat i något slags överläge i tabellen, det vill säga hantera favoritskapets press. Brentford har svårt att slå in matchbollen helt enkelt. Vilket är ett ont varsel inför stundande playoff.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#30)

Chelsea 2-5 West Brom, Leeds 2-1 Sheffield United, Leicester 0-2 Man City, Arsenal 0-3 Liverpool, Southampton 3-2 Burnley, Newcastle 2-2 Tottenham, Aston Villa 3-1 Fulham, Man Utd 2-1 Brighton, Everton vs Crystal Palace, Wolves vs West Ham.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Matheus Pereira, West Brom. Ett ständigt törne i sidan på ett Chelsea som aldrig gavs någon lugn stund. Om West Brom skulle hålla sig kvar i Premier League så var det mycket tack vare Pereira. Nu blir det kanske inte så, men här visade han varför det tänktes så.

Omgångens kalkon: Pierre-Emerick Aubameyang, Arsenal. Ännu en helt håglös match av spelaren som är tänkt att vara lagets stora stjärna och stora ledare. Istället visar det sig vara farligt nära ännu ett exempel där Arsenal målat in sig själva i ännu ett hörn med ett snuskigt stort kontrakt.

Omgångens manager: Sam Allardyce, West Brom. Memesen gick vilda efter matchen om hur Big Sam hade slagit knock på alla taktiska nonces. Nu var kanske inte detta någon taktiskt eller otaktisk triumf för Allardyce, men en stark lagprestation oavsett detta.

Omgångens kanon: Liverpool. Ett välkommet form- och styrkebesked av Liverpool både inför kommande Champions League-matcher mot Real Madrid och inför slutspurten av ligaspelet, där Chelseas oväntade förlust nu plötsligt ger hopp om Champions League-plats igen.

Omgångens J.R.: Man City. Visade med all önskvärd tydlighet att de har inte bara försprånget i tabellen utan även spelarmaterialet att mycket väl kunna relaxa sitt fokus på ligan för att bättre kunna fokusera på säsongens stora mål i Champions League, och ändå vinna tuffa matcher som denna mot Leicester.

Omgångens Cliff Barnes: Tottenham. När Tottenham släpper in 2-2 sent mot Newcastle är det nionde gången den här säsongen som de i ledning släpper in ett sent kvitteringsmål. Och denna gång precis som alla tidigare gånger kändes det så väldigt onödigt. Hade Tottenham försökt anfalla sina matcher istället för att försöka försvara sina matcher så hade de spelat i Champions League nästa säsong.

Omgångens match: Southampton 3-2 Burnley. Många väldigt bra matcher den här omgången faktiskt, och matchen på Stamford Bridge kommer säkert kunna räknas hem som säsongens mest oväntade match, men jag faller nog lite extra för den här matchen där Southampton vänder och vinner från ett 0-2-underläge. En match som på något sätt visar precis varför båda lagens supportrar är så väldigt nöjda med sina managers.

Omgångens BTW:

Endast en manager som vet att han inte kommer vara manager för sina spelare nästa säsong pratar om sina spelare som José Mourinho pratar om sina spelare.

Ligan såg ju ut att puttra på rätt bra för Liverpool innan Diogo Jota drig på sig sin skada cirka halvvägs in på säsongen.

Om bara Big Sam hade hetat Der Sam…

Lördagen förde möjligen med sig frågan om West Brom sköt sig själva tillbaka in i den där nedflyttningsstriden genom sin oerhört imponerande 5-2-seger mot Chelsea. Det vill säga om de gav sig själva i alla fall en liten chans att hålla sig kvar. Oerhört långsökt naturligtvis, något mycket märkligt ska i så fall hända både med West Brom och med lagen ovanför dem i tabellen. Men liknande poängavstånd har hämtats upp förut.

Rimligast tills vidare är ändå att betrakta nedflyttningsstriden som innehållandes antingen två lag eller fem lag, beroende på hur inklusiv man väljer att vara. Dessa två eller fem lag fajtas i så fall om att undvika den tredje och sista nedflyttningsplatsen. De tre kanske något ambivalenta lagen så att säga är Southampton, Burnley och Brighton, som alla ligger sex-sju poäng ovanför Fulham och ovanför nedflyttningsstrecket.

Southampton vs Burnley

Söndagens första match är en direkt match mellan två av dessa lag. Vad vi kanske bäst kan säga om den här matchen är att det lag som vinner matchen nog kan säga att de därmed i praktiken säkrade nytt kontrakt i Premier League. Laget som förlorar kommer behöva titta sig lite oroligt över axeln och se om de andra kryper närmare.

Southampton har haft en helt förfärlig vårsäsong egentligen ända sedan de besegrade Liverpool på hemmaplan i början av januari, och Ralph Hasenhüttl efter matchen liksom gick ner på knä och tackade högre matcher. Efter den triumfen har Southampton förlorat tio av tolv ligamatcher, och vunnit en enda.

Southampton har under den perioden fallit från en sjätte plats i tabellen till fjortonde plats, och alltså ännu inte helt trygga från nedflyttning. Det vore väl inte fel att säga att den här typen av långa perioder med så svaga resultat borde vara en värre plump för Hasenhüttls förtroendekapital än några enskilda 0-9-förluster.

Ändå är Southamptons supportrar fortfarande i högsta grad nöjda med Hasenhüttl som manager, vilket vi såg i fredagens blogg. De är helt klart optimistiska med i vilken riktning som Hasenhüttl tar laget. Alternativt var de bara väldigt missnöjda med den kaotiska karusell av managers som föregick Hasenhüttl.

En vinst mot Burnley idag skulle onekligen bekräfta detta förtroende från Southamptons egna supportrar.

Newcastle vs Tottenham

El Jurassico var den lite fyndiga rubriken i Newcastles lokalpress inför matchen. Luke Edwards, fotbollskorrespondent i nordöstra England, var kvickt ute och dementerade att han alls hade kallat Steve Bruce för dinosaurie. Vad José Mourinho möjligen tyckte om att Edwards inte såg något behov att inkludera honom i dementin förtäljer inte historien.

Om matchen mellan Southampton och Burnley var ett möte mellan två av Premier Leagues mest uppskattade managers bland sina egna supportrar, så är detta en match mellan Premier Leagues två absolut minst uppskattade supportrar just nu. Både Bruce och Mourinho klamrar sig just nu kvar på jobb där de inte längre är önskade.

Om Tottenham inte tar sig till Champions League, det vill säga slutar topp fyra i ligan, så kommer Mourinho få sparken. Detta har rapporterats av dem med källor inom Tottenham, det är svårt att mäta exakt hur sanningsenligt det är, men journalisten som publicerade storyn har ett bra facit i sådana här frågor.

Vad som nästan såg ut som en hopplös uppgift, eller en uppgift i rejält behov av önsketänkande, fick sig en oväntad knuff i rätt riktning under lördagen med Chelseas förlust mot West Brom. Viktigt för Tottenham att nu utnyttja denna möjlighet och krympa Chelseas försprång. Särskilt som ju Liverpool nu ser ut att ha återfunnit formen.

Newcastle måste ju börja ta poäng. För de har knappast råd med att bara hoppas att Fulham ska fortsätta att också tappa poäng, särskilt inte som de båda lagen möter varandra i ligans sista omgång. Hemmaplan är något de måste försöka utnyttja till sin fördel, och genom vinst eller i alla fall poäng mot Tottenham sätta press på Fulham.

Aston Villa vs Fulham

Och Fulham kan behöva pressas för de har själva en match mot Aston Villa som de mycket väl kommer kunna plocka poäng i. Det vore nog betydligt bättre för Newcastle om Fulham går in till den här matchen och känner att de riskerar att tappa poäng på Newcastle snarare än att de bara kan vinna poäng på Newcastle.

Annars är den stora snackisen inför den här matchen att Jack Grealish ska göra comeback efter en tids skadefrånvaro. Något som kanske förklarat varför Aston Villa har tappat lite mark i tabellen. Här pågår ju också en ständig och mycket engelsk diskussion om inte Grealish faktiskt borde vara med i Englands EM-trupp, kanske till och med startelva.

Några sådana bryderier har liksom inte Fulham. De har inga spelare som skulle kunna göra några seriösa anspråk på engelska EM-platser. Vad de däremot har är ett hyfsat väldrillat lag som i sina bättre stunder kan ta poäng mot alla motståndare. Scott Parker var inte helt orättfärdigt hyllad tidigare under säsongen.

Man Utd vs Brighton

Man Utd befinner sig kanske i ett något liknande läge som Tottenham. Chelseas och Leicesters förluster under lördagen gör att Man Utd genom att vinna mot Brighton kan utöka sitt försprång nedåt i tabellen, och kanske komma rätt nära att i praktiken säkra Champions League-spel nästa säsong.

Men det är ju när Man Utd ska spela sådana här matcher som de så att säga bara ska vinna som vi lite för ofta märker att riktigt så enkelt är ju inte det. Det hände ju t ex för inte alls särskilt länge sedan mot Sheffield United på Old Trafford, och mot ett formstarkt Brighton som vunnit sina två senaste ligamatcher går man definitivt inte säkra.

Brightons båda vinster har upphöjt dem till samma status som Southampton och Burnley, det vill säga det ska mycket till för att de skulle åka ur Premier League härifrån. Men ännu är de ändå inte helt säkra. Mycket av Brightons mood inför den här matchen kommer helt säkert bero på hur det har gått för Newcastle och för Fulham i tidigare matcher.

Helt ovana vid att vinna matcher borta mot storklubbarna är ju heller inte Graham Potters Brighton. Det är bara två månader sedan man tog en mycket fin skalp på Anfield mot Liverpool. Kan Brighton vinna på Anfield så kan de självfallet vinna även på Old Trafford.

Vilka rumpor är det då som kommer gnissla allra värst i Premier League under den återstående dryga månaden? Titelstriden känns ju i praktiken avgjord, så jag tror inte det gnisslar betänkligt under Man Citys rumpor, åtminstone inte vad gäller ligaspelet, men kanske desto mer gällande cupspelet, och då i synnerhet det europeiska cupspelet. Men det finns ju andra saker som kan få rumporna att börja gnissla.

Champions League-striden exempelvis inkluderar beroende på hur man väljer att räkna sju lag för närvarande, som fajtas om tre Champions League-platser. Från Man Utd på andra plats med 57 poäng till Everton på åttonde plats med 46 poäng. Här kanske Man Utds supportrar inte tycker att de konkurrerar med Everton, fastän avståndet i poäng till Everton är exakt lika stort som till Man City, som man inbillar sig konkurrera med.

Men visst måste Man Utd och Leicester räknas till favoriterna att ta två av de tre återstående Champions League-platserna. Ett försprång med sju-åtta poäng ned till femteplatsen med nio omgångar kvar borde räcka till. Men det är inte ett försprång som känns som någon garanti i praktiken. Bakom dem jagar Chelsea, West Ham, Tottenham, Liverpool och Everton, samtliga inom fem poäng av varandra.

Att säga att Premier Leagues klubbar fajtas om att ta sig till Europa League eller till och med Europa Conference League, som ju drar igång nästa säsong, vore kanske en smula överdrivet. Men någon europeisk fotboll är alltid bättre än ingen europeisk fotboll, och det är ju definitivt pottor som är värda att vinna. Frågan är däremot vilka klubbar som hamnar i vilken cup?!

Enda skillnaden för Premier League är att det som förut varit den sista Europa League-platsen nu istället kvalificerar in till Europa Conference League. Detta har gällt för det lag som vinner Ligacupen. Om laget som vinner Ligacupen redan är kvalificerat till europeiskt cupspel via ligan så går platsen istället till nästa ligaplacering. Vinner Tottenham Ligacupen så är de alltså kvalificerade till Europa Conference League.

Om de inte slutar fyra eller femma det vill säga, då spelar de istället antingen i Champions League eller i Europa League. Även om de skulle sluta sexa så kan de få spela i Europa League, om inte Southampton går och vinner FA-cupen. Dito om de skulle förlora Ligacupfinalen för övrigt. Men om Tottenham slutar sämst sexa i ligan, och Southampton inte vinner FA-cupen, så går Europa Conference League-platsen till ligasjuan.

Vilket just i nuläget är Liverpool eller Everton, eventuellt med Arsenal jagandes hack i häl beroende på hur kvällens match slutar. Även Aston Villa kanske blandar sig i den leken innan allt är klart.

Nedflyttningsstriden känns betydligt mer straight-forward. Här känns det som om Brighton med två raka segrar ändå har lyckats göra ett litet ryck och åtminstone tills vidare sett till att nedflyttningsstriden är en direkt tvekamp mellan Newcastle och Fulham om att undvika den sista nedflyttningsplatsen efter Sheffield United och West Brom. Här har Newcastle till synes fördel med två poäng mer och en match mindre spelad.

Fulham har samtidigt visat upp åtminstone tendenser till bättre form och bättre fotboll under den senaste tiden. Så även om det kanske inte är någon kraftigt uppåtpekande kurva som Fulham jobbar med, så pekar den åtminstone mer uppåt än vad Newcastles motsvarande kurva gör. Om denna skillnad hinner få något genomslag under de åtta-nio omgångar som är kvar återstår att se.

Mitt tips: Att Man City vinner ligan får vi inte ens igen pengarna på. Med dem till Champions League följer Man Utd, Leicester och Chelsea, dock ej nödvändigtvis i den ordningen. Både Man Utds och Leicesters försprång är lite för stora för att lyckas tappa på kort tid, och Chelsea har hittat ett starkt momentum under Tuchel.

Om vi utgår från att de båda cuperna går på ett av de mer sannolika sätten och att övriga cupplatser således sorteras efter ligaposition så anar jag att det blir Tottenham och Liverpool som till slut tar de båda Europa League-platserna. Jämnt skägg mellan West Ham och Everton om Europa Conference League, men till slut tror jag Everton vill det mer.

Vad gäller nedflyttning så får vi knappast några pengar tillbaka på att Sheffield United och West Brom lämnar Premier League heller. Southampton, Burnley och Brighton är kanske inte helt safe men det ska mycket till för att de ska åka ur nu. Omöjligt att välja mellan Fulham och Newcastle, men negativismen runt Newcastle känns väldigt destruktiv.

Av egentligen endast den anledningen tror jag Fulham kan lyckas hålla sig kvar i Premier League, på Newcastles bekostnad. Men kvaliteten, i alla fall på spelarmaterialet, talar till Newcastles fördel.

Dagens matcher:

Chelsea fortsätter trumma på, och har vad som måste betraktas som en rätt given vinstmatch hemma mot vad som nog alltmer känns som ett helt uppgivet West Brom och en minst lika uppgiven Sam Allardyce. Garanti mot nedflyttning my ass!

Yorkshirederby mellan Leeds och Sheffield United under eftermiddagen. Paul Heckingbottom, tillförordnad för Sheffield United, återvänder alltså till Leeds där han ju för några år sedan hade en kort och i stora drag misslyckad tid.

Saftig match mellan Leicester och Man City där en vinst för Leicester skulle vara väldigt sköna bonuspoäng för dem i Champions League-striden, och som helt säkert skulle få media att börja försöka konstruera en titelstrid där ingen egentligen finns.

Kvällens stormatch är onekligen Arsenal mot Liverpool, men med en bedövande känsla av en match där egentligen ingenting faktiskt står på spel. Roy Keane, tror det var han i alla fall, sa hur som helst att vinner inte Liverpool ikväll kan de glömma Champions League.

Vilket jag tror att Keane kan ha rätt i.

Man hade ju så klart lätt kunna tänka sig det krupp som Jürgen Klopp och Pep Guardiola med flera hade fått om de som t ex klubbarna i EFL Championship den här påskhelgen hade behövt spela först en omgång under långfredagen och därefter nästa omgång redan på måndag, det vill säga under annandag påsk. Det hade börjat ryka ur öronen på den koleriske tysken.

Men ska det spelas 46 omgångar så ska det, och då tjänar det knappast till att vara knusslig med hur ofta man spelar. Klubbarna i EFL Championship och i Football League i övriga spelar naturligtvis inte i Champions League eller annat europeiskt cupspel, så på så sätt går det ungefär på ett ut. Men det är underhållande att tänka sig att dessa klubbar med sina betydligt mindre förutsättningar ska greja samma spelschema eller värre.

Nu börjar vi ju dessutom komma in på den berömda slutspurten. Det är ju generellt vad påskhelgen symboliserar så att säga. Av viss hävd är detta helgen då titelförhoppningar och andra motivationer antingen görs eller förstörs så att säga. Oklart om det fortfarande är så i Premier League, men i EFL Championship är känslan onekligen att mycket kan komma att avgöras den här långhelgen.

Hur ser då läget egentligen ut i tabellen i EFL Championship?

Uppflyttningsstriden

NORWICH (83p). Man måste väl nästan säga att Norwich ser ut att ha sprungit iväg med detta lite. Åtminstone ska det nog till en rejäl kollaps för att Norwich inte skulle både greja uppflyttning och vinna ligan. Norwich har vunnit mycket på att ha lyckats behålla viktiga spelare och börjat spela en något mer defensivt balanserad fotboll som kan hålla bättre i Premier League. Påskmatcher: Preston (b), Huddersfield (h)

WATFORD (75p). Har fått rejäl fart på grejerna med Xisco som ny manager, efter att något oceremoniellt ha gjort sig av med Vladimir Ivic under säsongen. Detta har lyft Watford från ett lag som bevakade en playoff-plats till ett lag som slåss om automatisk uppflyttning. Man anar att Xiscos mer offensivt inriktade fotboll passade Watfords spelarmaterial bättre. Påskmatcher: Sheffield Wednesday (h), Middlesbrough (b)

SWANSEA (69p). Omöjligt nästan att inte bli imponerad av det jobb som Steve Cooper gjort med Swansea, och som gjort laget märkligt svårslaget. Mycket av grunden har lagts med ett mycket disciplinerat försvarsspel, men Swansea har också haft en märklig förvåna att lyckas vända matcher och att vinna matcher sent. Går dock in i påskfotbollen med två raka förluster. Påskmatcher: Birmingham (b), Preston (h)

BRENTFORD (68p). Jagade sig hela vägen upp i serieledning men så fort de väl kommit dit så började maskineriet hacka rätt rejält för Brentford. Vilket påminner kusligt mycket om hur det såg ut under slutet av förra säsongen. Har Brentford nerverna att faktiskt greja uppflyttning? De har ett antal poäng att hämta upp på framför allt Watford, men även en match i handen. Brentford har kapaciteten att vinna allt. Påskmatcher: Huddersfield (b), Birmingham (h)

Mitt tips: Norwich kommer återvända till Premier League. De är alldeles för bra för att kunna drabbas av en sådan kollaps som skulle krävas för att tappa det försprång de redan har skaffat sig. Vilka gör dem sällskap? Watfords Premier League-vana spelare talar till deras klara fördel. Både Swansea och Brentford har börjat svikta när uppflyttningsplatserna börjat hägra. Men tre lag inom en poängs avstånd är i högsta grad en realitet efter påskhelgen, och det kommer bli rejäl strid under säsongens sista månad.

Playoffstriden

BARNSLEY (64p). En rent utav satans imponerande matchsvit har tagit Barnsley hela vägen upp hit, och hade det varit mer kvar av säsongen hade de hotat på allvar om automatisk uppflyttning. Valerien Ismael har fått Barnsley att spela en väldigt direkt och hårt pressande fotboll som har frustrerat betydligt fler än en konkurrerande manager i EFL Championship lustigt nog. Påskmatcher: Reading (h), Luton (b)

READING (62p). Inledde säsongen väldigt starkt och även om lagets spel och resultaten har börjat falla bakåt något så har Reading ändå visat upp sådan stabilitet att de har lyckats hålla sig kvar i pratet om playoff-platser. Går in i påskhelgen med tre matcher i rad utan att ha lyckats vinna. Behöver börja vinna för att hålla de jagande klubbarna bakom sig. Påskmatcher: Barnsley (b), Derby County (h)

BOURNEMOUTH (59p). Gjorde rätt precis det draget man misstänkte efter att de sparkat Jason Tindall och sagt att de skulle anställa externt, det vill säga de tillsatte Jonathan Woodgate internt istället efter att ha anställt honom som assistent några månader tidigare. Bournemouths säsong har varit ojämn, och det vore fel att säga att detta skulle ha hunnit förändras med Woodgate. Påskmatcher: Middlesbrough (h), Blackburn (b)

CARDIFF (58p). Låg länge under säsongen och flämtade mitt i mitten av tabellen utan att riktigt se ut att vara på någonstans alls. In kom Mick McCarthy som ett yrväder och Cardiff drog iväg på en vinstsvit som har tagit dem tillbaka i snacket om playoff-platser. Enda jag kan säga om det är att jag slits mellan att inte vilja se Cardiff återvända till Premier League men gärna se McCarthy göra det. Påskmatcher: Nottingham Forest (h), Sheffield Wednesday (b)

MIDDLESBROUGH (56p). Neil Warnock skulle ju ta Middlesbrough tillbaka till Premier League var det tänkt, som han gjort med så många andra lag förut. Det vore fel att säga att det har gått riktigt som tänkt, men Middlesbrough har i alla fall en fighting chance att sno åt sig en playoff-plats på upploppet. Men ska Middlesbrough lyckas med det så existerar inte längre några felmarginaler, och förmodligen en riktigt stark påskhelg. Påskmatcher: Bournemouth (b), Watford (h)

Mitt tips: Vilka av dessa fem lag snor då åt sig de två återstående playoff-platserna sedan de två första vigts åt antingen Watford, Swansea eller Brentford? Barnsley känns som att de tuffar på och har ångan uppe så det är svårt att se dem tappa en playoff-plats från det här läget. Reading känns betydligt mer utsatt och känslan är att de får svårt att hålla både Bournemouth och Cardiff bakom sig. Min gissning är att Bournemouth tar den fjärde playoff-platsen.

Nedflyttningsstriden

DERBY COUNTY (40p). Hur ska vi värdera Wayne Rooneys första tid som manager? Han har onekligen lyft Derby County upp från under nedflyttningsstrecket, men han har ännu inte riktigt lyckats lyfta dem upp från nedflyttningsstriden. Ändå måste Derby County ses som ett långskott för nedflyttning i detta läge. Påskmatcher: Luton (h), Reading (b)

COVENTRY (39p). Comebacken i EFL Championship kändes väldigt lovande från första början för Coventry, som ändå har gjort en bra säsong. Men det är en lång säsong och till slut tvingas Coventry alltså ändå kämpa för att hålla sig kvar. Pikant nog är Birmingham ett av lagen de fajtas med, det vill säga deras hyresvärdar. Påskmatcher: QPR (b), Bristol City (h)

BIRMINGHAM (38p). Aitor Karanka fick lämna klubben och det är väl endast ytterligare ett tecken bland många flera tecken att någonting är och förblir ruttet i Birmingham som klubb. Hittills har Birmingham på något sätt alltid lyckats krångla sig kvar i EFL Championship och undvika nedflyttning, och frågan är väl om de ska lyckas den här gången också. Påskmatcher: Swansea (h), Brentford (b)

ROTHERHAM (35p). Tre poäng back på Birmingham men med fyra hängmatcher tillgodo efter att ha varit det lag som kanske drabbats värst av olika Covidstopp. Detta kan ses på två sätt. Fyra matcher att hämta upp tre poäng är så klart en rejäl bonus, men det betyder också att Rotherhams spelschema under säsongens sista månad kommer bli närmast helvetiskt. Påskmatcher: Millwall (b), Wycombe (h)

SHEFFIELD WEDNESDAY (32p). Darren Moore fick sannerligen inte någon positiv start på sin tid med Sheffield Wednesday, vilket har gjort att många runt klubben har börjat förlika sig med tanken på nedflyttning. Det var alltid en besvärlig säsong då man fick starkta på tolv minuspoäng, som sedan halverades. Fyra poäng på de två senaste matcherna har dock gett visst hopp ändå. Påskmatcher: Watford (b), Cardiff (h)

Mitt tips: Wycombe är i praktiken redan nedflyttade, sist i tabellen med 27 poäng. Inget oväntat med det egentligen. Vilka två lag gör då dem sällskap ned i League One? Derby County och Coventry tror jag kommer klara sig. Om Sheffield Wednesday tar i alla fall tre poäng under påskhelgen tror jag de klarar sig också. För Birmingham tror jag helt enkelt det tar slut här för dem i EFL Championship.

SAMMANFATTNING:
Uppflyttade: Norwich och Watford
Playoff: Brentford, Swansea, Barnsley och Bournemouth
Nedflyttade: Wycombe, Birmingham, Rotherham

Siffrorna speglar väl egentligen rätt väl känslan man får av att följa engelsk fotboll till vardags. Vilket ju brukar kunna vara ett rätt bra sätt inte bara att få bekräftat att känslan så att säga var korrekt, utan omvänt också att siffrorna i alla fall är rimliga. Det finns i alla fall ingenting som sticker ut som fullständigt orimligt.

Jag kan tycka det blir meningsfullt att betrakta den här tabellen i tioprocentsintervall. Det vill säga mellan 90-100% så har klubbarnas managers i allt väsentligt fullständigt stöd hos sina respektive supportrar och sitter på så vis bergsäkert. Här hittar vi också de klubbar vi nog hade förväntat oss, nämligen Everton, Liverpool, Leeds, Man City, Leicester och även Burnley. Hela sex klubbar således!

Evertons supportrar är alltså mest nöjda av alla.

Mellan 80-90% hittar vi den relativt breda mittenfåran i vilken klubbarnas managers har ett i grova drag mycket stort stöd hos sina respektive supportrar, men där man kanske kan säga att det ändå finns visst utrymme för mild skepsis. Det mesta går så att säga bra för dessa klubbar men det skulle kanske kunna gå bättre, gräset skulle möjligen kunna vara grönare på andra sidan.

Om inte Thomas Tuchel hade ersatt just Frank Lampard är jag rätt övertygad om att Chelsea hade befunnit sig över 90%. Men övriga klubbar inom detta intervall överraskar egentligen inte. Brighton, Aston Villa, Fulham, Wolves och Southampton är klubbar som i övergripande drag har presterat riktigt bra. Arsenals supportrar är fortsatt optimistiska om vad Mikel Arteta kan uppnå med laget.

Lite intressant är det att West Hams supportrar trots lagets stora framsteg den här säsongen ändå inte har värmt upp mer till David Moyes än vad de faktiskt har gjort. Men kanske är det ändå en bedrift att drygt 80% i alla fall inte motsätter sig att Moyes fortsätter som West Hams manager. Men visst antyder detta att det nog finns en opinion som fortfarande söker något bättre.

En manager som hamnar under 80% i en sådan här undersökning har en inte särskilt stark ställning. Den relativt svaga siffran för Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer visar väl just på det som länge varit rätt tydligt. Nämligen att Man Utds supportrar generellt är delade och rätt tveksamma både till vad Solskjaer faktiskt har uppnått och vad man tror att Solskjaer kommer kunna uppnå.

Att hamna runt 50% eller under 50% är väldigt svaga siffror och beskriver en situation där supportrarna i åtminstone någon utsträckning inte alls skulle bli särskilt ledsna över att få en ny manager. Att vi runt denna siffra hittar klubbar som Crystal Palace, West Brom och Tottenham förvånar förmodligen inte alls. Sheffield United är lite märkligare, Wilder var älskad, men det beror så klart på när undersökningen genomfördes.

Och att Newcastles supportrar vill bli av med Steve Bruce kan knappast komma som en överraskning för någon. Om något är det många som har invänt att det är helt osannolikt att 25% av Newcastles supportrar inte skulle vilja ha bort Bruce som manager.

Här hittar vi dock en av de små lurigheterna i den här undersökningen. Nämligen att de som svarat har kunnat ange ett av fem olika alternativ över hur de skulle känna sig om deras nuvarande manager satt kvar. Dessa fem alternativ tilldelades varsin procentsats i steg om 20%. Extremt missnöje gav alltså ett värde om 20% samtidigt som överlycklig gav maxvärdet om 100%.

Det går alltså inte för någon klubb eller manager att få lägre än 20% i den här undersökningen. Det är som en femgradig betygsskala där streck inte existerar, det går inte att hamna under 1,0. Detta förändrar ju synen på siffrorna ovan rejält. Låt gå för att Newcastles supportrar kanske fortfarande skulle invända att det knappast ens finns 5,41% av dem som inte vill bli av med Steve Bruce.

En annan sak som kan vara värd att påpeka med den här undersökningen är så klart att bara för att någon säger sig inte bli särskilt olycklig om en manager är kvar i klubben så betyder ju inte detta att samma person därför är en aktiv förespråkare för att klubben ska behålla sin manager.