Tålamodet har varit omfattande bland Arsenals supportrar med Mikel Arteta. Trots ofta rätt svaga resultat och en i grund och botten oförändrad tabellplacering så har där ändå funnits en grundläggande optimism, en känsla av att saker ändå var på rätt väg. Frågan man behöver börja ställa sig, efter Arsenals tämligen nesliga 1-1 hemma mot Slavia Prag igår kväll, är om detta var tillfället då tålamodet tog slut och opinionen vände?!
Matchen mot Slavia Prag var mer än bara ett dåligt resultat, det var på samma gång en slags manifestation över ett inte särskilt ambitiöst spelande Arsenal, som inte på något sätt verkade vara samlade bakom en gemensam uppgift, och som såg ut att mest vilja flyta med strömmen mer än de verkade motiverade att verkligen vinna matchen. Det var helt enkelt Arsenal från sin sämsta sida i säsongens kanske hittills viktigaste match.
Här kan alltid diskuteras vad som egentligen var rätt val. Ett mer avvaktande Arsenal kan ha speglat en vilja att hålla nollan, och undvika ett bortamål som kan vara så avgörande i dessa matcher. Men det gav samtidigt Slavia Prag en lugnare resa på Emirates än vad de rimligtvis borde ha fått. Dessutom, vilket också skulle bevisas, känns kanske inte Arsenal som ett lag byggt för att i första hand kunna hålla nollan.
Lite faller alltså Mikel Arteta i ungefär samma fälla som José Mourinho. Nämligen denna att bygga upp taktiken runt idén att hålla nollan fastän försvarsspelet är lagets främsta svaghet och lagets komparativa fördel är dess offensiv. Vilket möjligen antyder en taktik som tillåts att formas främst utifrån managerns personliga neuroser och behov av kontroll snarare än utifrån spelartruppens karaktärsdrag.
Kvartsfinalen mot Slavia Prag är för all del långt ifrån förlorad ännu. Men Slavia Prag fick sitt bortamål och kan nu spela på 0-0 i returmötet på hemmaplan. Det är på något sätt en ironi i att när 0-0 mot slutet av matchen kändes som ett rätt dåligt resultat för Arsenal, så var det ändå ett betydligt bättre resultat än det Arsenal till slut fick. Men som sagt, kan Arsenal göra mål nere i Prag och inte förlora matchen så är de förmodligen vidare.
Det borde inte vara någon omöjlig uppgift för Arsenal.
Ett av Arsenals stora frågetecken gäller naturligtvis Pierre-Emerick Aubameyang. Lagets stora stjärna och tänkta kapten, som efter att till sist ha skrivit på ett lukrativt nytt kontrakt med Arsenal har gjort en i stora drag väldigt svag säsong, vars framför allt senare del av säsongen har varit under all kritik, och som utav en händelse började på bänken när Arsenal skulle spela en väldigt viktig match.
Arteta hade en slags ytlig logik i motiveringen av detta beslut. Nämligen att i matchens senare skede ta in sina tunga pjäser som då kan såra en tröttkörd motståndare. En logik som till synes rättfärdigas när Aubameyang ligger bakom Arsenals 1-0-mål. Men visst är ju hela resonemanget rätt skakigt. Man placerar inte sina bästa och viktigaste spelare, sina nyckelspelare, på bänken när laget ska spela sina viktigaste matcher.
Efter matchen mot Liverpool tog Gary Neville bladet ur munnen och menade att det var tydligt hur vissa spelare helt enkelt inte brydde sig om Artetas matchplan, och till synes knappt ens brydde sig hur det gick för laget. Aubameyang var en av dessa spelare. Vilket Arteta försökte tona ned inför den här matchen, men handlingar i form av en bänkning talar naturligtvis betydligt mycket högre än ord.
Aubameyang ser onekligen inte nöjd och lycklig ut. Det märks på hans uppträdande på planen, det märks på hans allmänna uppsyn, och det märks så klart på hur han agerar direkt efter matchen mot Slavia Prag. Den påträngande känslan är alltmer att Arsenal efter att precis ha tagit sig ur en besvärlig situation med Mesut Özil har dragit på sig en helt ny minst lika besvärlig situation med Aubameyang.
Vilket egentligen inte var särskilt svårt att förutse. Pierre-Emerick Aubameyang ville lämna Arsenal i somras, det stod tämligen klart för de allra flesta. Men någon flytt till en större klubb, spelandes i Champions League och med motsvarande eller högre lön som Arsenal, blev inte av, eftersom inga klubbar av den storleken hade möjligheten eller viljan att göra den investeringen.
När Pierre-Emerick Aubameyang till slut skriver på nytt kontrakt med Arsenal så gör han det inte för att han väljer Arsenal, som det naturligtvis beskrevs i reklambroschyren, utan på grund av brist på andra och framför allt bättre alternativ. Bra för Arsenal kan tyckas, under förutsättning att att Aubameyang klarar av att hantera sin besvikelse och inte låta det gå ut över sin egen prestation. Så verkar däremot inte vara fallet.
Arteta har ändå gett sig själv ett rykte om att hålla på disciplinen, och hålla på vissa specifika principer och värderingar gentemot sina spelare. Han försöker så klart komma till rätta med den dysfunktionella klubbkultur som har slagit rot i Arsenal sedan många år tillbaka. Arteta gör här inga undantag, ej heller för sina största stjärnor, och naturligtvis är det här som konflikten med Aubameyang också uppstår.
Detta gör Arteta självfallet helt rätt i, och Arsenal vore nog okloka om de till slut ställde sig på spelarnas sida i denna fråga. Det skulle onekligen förstärka en situation där dårarna tillåts styra sjukhuset, och göra situationen mer eller mindre omöjlig att hantera för vem helst som kommer efter Arteta. Men varje manager som hamnar i en sådan här kamp bör naturligtvis för sitt eget bästa ha taktiken och resultaten i ryggen.
Mikel Arteta har inte taktiken eller resultaten i ryggen. Vad Arteta verkar ha är det här mer övergripande klubb- och kulturbyggandet. Men detta mer långsiktiga arbete måste naturligtvis kompletteras med framsteg även på kort sikt. Och just i detta avseende sitter Arteta för närvarande med väldigt svaga kort. Och den svaga matchen mot Slavia Prag verkar ha berövat honom mycket av sitt starkaste kort, supportrarnas förtroende.
Europa League är ett väldigt viktigt kort för Arsenal och för Arteta att kunna visa på framstegen även på kortare sikt. Ett kort som ger honom en bättre hand när det kommer till att fortsätta det mer långsiktiga arbetet med klubb och kultur. För Arsenal är Europa League naturligtvis en väg in i Champions League, liksom det är en alls inte obetydlig titel att vinna. Den möjligheten måste naturligtvis tas.
Känslan är inte att Artetas Arsenal riktigt förstod det mot Slavia Prag igår kväll. Alternativt förstod de det alldeles för väl och det låste sig för dem. Arsenal kan nog för all del acceptera att inte vinna Europa League, om det så att säga sker på ”rätt sätt”, men vad som knappast lär vara ens det minsta lilla acceptabelt är att Arsenal åker ur Europa League helt i onödan mot Slavia Prag.
Tålamodet har så här långt varit stort med Mikel Arteta. Men tålamodet har börjat tryta, och tålamodet lär inte orka med ännu ett europeiskt cupfiasko mot Slavia Prag, tillika Arsenals sista och enda chans att åstadkomma något av värde denna säsong. Jumping the shark är ett uttryck när en TV-serie passerar en punkt där tittarna helt enkelt börjar tappa intresse för den, oftast för att den inte längre har något att säga.
Mikel Arteta ligger farligt nära att hoppa hajen med Arsenal.