När Crystal Palace tar emot Chelsea hemma på Selhurst Park framåt kvällen så är det två kontraster som ställs mot varandra. Premier Leagues mest seniora manager, både i termer av ålder och i termer av långvarig managertjänstgöring, i form av Roy Hodgson möter Premier Leagues färskaste manager i form av Thomas Tuchel. En manager av den brittiska skolan ställs mot en ung så kallad modern popmanager.
Nu vore det för all del orättvist mot Roy Hodgson att beskriva honom som någon slags brittisk gammal managerdinosaurie. Vilket vi har varit noga med att påpeka förut. Roy Hodgson har gjort sig ett managernamn i och över hela Europa, och måste på så vis helt säkert ses som en av engelsk fotbolls mest vidsynta brittiska managers. Vilket möjligen förklarar hans longevitet liksom hans fortsatt höga lägstanivå som manager.
Brittisk manager efter brittisk manager har belamrats med epitetet om att vara någon slags garanti mot nedflyttning. Epitetet har snurrat runt Tony Pulis, Alan Pardew, David Moyes och Sam Allardyce med flera. En efter en har däremot närmast ofrånkomligt blivit nedflyttade med sina lag. På Hodgson har detta epitet emellertid aldrig riktigt klistrats, fastän han kanske är den som är närmast att faktiskt vara en sådan garanti.
Till stor del var det ju så som Roy Hodgson kom till Crystal Palace. Hodgson blev räddningen när Crystal Palaces satsning på Frank De Boer som manager gick helt åt käppafjäll och denne fick sparken efter fyra matcher, fyra förluster, noll poäng och lika många mål. Hodgson höll Crystal Palace kvar i Premier League, och har därefter under ett antal år under svåra förutsättningar alltid hållit Crystal Palace ovanför geggan.
Varför Crystal Palace valde att vända sig till Roy Hodgson i det krisläge de befann sig i med De Boer är fullt förståeligt. Varför Crystal Palace år efter år därefter har valt att hålla fast vid Hodgson är fullt förståeligt även det. Det var en ambitiös satsning de gjorde med De Boer som manager men de blev också rätt rejält brända på den satsningen. Och bränt barn skyr som vi nog alla vet elden. Man vet vad man har, men inte vad man får.
Nu tyder de flesta signaler på att detta är Roy Hodgsons sista säsong som manager för Crystal Palace, och som manager över huvud taget. 73 år gammal sägs nu Hodgson vara på gång att avrunda den managergärning som började för 45 år sedan i Halmstads BK av alla möjliga ställen. Vi kommer säkert få tid att pekoralisera Hodgsons managerliv vid annat tillfälle, men frågan är självfallet vad för väg Crystal Palace i så fall väljer att vandra.
Crystal Palaces ambition och strategi som fick dem att anställa Frank De Boer var det i själva verket inget fel på. Den var helt rätt tänkt, den var bara fel genomförd och som det skulle visa sig baserad på fel manager. Med Hodgson vid rodret var det aldrig riktigt tillfälle att ta upp den tråden igen, men när (om) Hodgson nu lämnar Crystal Palace så är det dags att återvända till och uppgradera denna ambition och strategi.
Med detta menar jag naturligtvis inte att Crystal Palace ska anställa Frank De Boer igen, han har ju visat på jobb efter jobb de senaste åren att hur det gick med Crystal Palace alls inte var någon tillfällighet. Men definitivt bör Crystal Palace söka efter en progressiv manager, en manager med en tydlig idé om hur fotboll ska spelas, och en manager som inte drar sig för att använda sig av Crystal Palaces erkänt starka ungdomsled.
Eddie Howe verkar ju ha bestämt sig för att resa norrut och ta över Celtic, vilket för övrigt är ett briljant karriärsdrag av honom. Annars hade Howe varit ett garanterat namn för Crystal Palace. En profil som passar närmast utmärkt för Crystal Palace, och ett fullt rimligt nästa steg uppåt och framåt för Howe från Bournemouth. Men nu väljer Howe istället det kanske snabbare och mindre riskfyllda steget med Celtic.
Naturligtvis saknas inte väldigt bra kontinentala alternativ. Jesse Marsch vore ju ett sådant exempel bland många. Och vem vet, kanske är det något sådant alternativ som till slut blir det som Crystal Palace fastnar för. Men något säger mig att Crystal Palace mycket väl kan ha omvärderat det där. Crystal Palace är en av få klubbar i Premier League som alltjämt känns väldigt engelska i hela sin identitet.
Om vi alltså adderar engelsk, eller åtminstone brittisk, till den tidigare skissade managerprofilen med en progressiv manager, med en modern spelidé och en vilja och benägenhet att ge unga spelare chansen, så är det ett slags sorteringsfilter som inte lämnar så väldigt många alternativ kvar. Definitivt inte om Crystal Palace samtidigt söker en manager som kan spreja en känsla av glamour och ambition över klubben.
Frank Lampard hade aldrig blivit Chelseas manager om han inte var Frank Lampard, den slutsatsen känns ändå rätt given. Till sist räckte inte Lampard till för att hålla en klubb som Chelsea ovanför ytan, men det fanns fortfarand saker han gjorde med Chelsea som var väldigt bra, precis som han dessförinnan gjorde ett antal saker väldigt bra med Derby County. Lampard vore en spännande och naturlig anställning av Crystal Palace.
Detta i sådan utsträckning att jag ärligt talat skulle bli förvånad om Frank Lampard inte är Crystal Palaces manager från och med nästa säsong.