Leeds svarade för en av säsongens mer imponerande bedrifter när de trots att de redan under första halvlek fick en spelare utvisad, och sedan släppte in en kvittering under andra halvlek, gick vinnande från Etihad. Detta sedan Stuart Dallas, som även gjorde Leeds första mål, avgjorde på tilläggstid. Kanske inte den första spelaren som Pep Guardiola såg framför sig som något farligare hot inför matchen.
Fotbollens alla xG-analytiker gick närmast självfallet bananas efter matchen där Man City hade ett xG motsvarande 2,1 och Leeds ett xG om endast 0,1. Enligt all form av statistisk logik borde alltså Man City ha vunnit matchen med 2-0, verkade de mena. Leeds hade i själva verket bara två skott på mål under hela matchen, och gör alltså två mål. Bara det i sig var så klart lite uppseendeväckande.
Men här hittar vi också xG-modellens själva svaghet. Även om svagheten ligger mer i hur många väljer att använda den. Modellen övervärderar volym, som i sin tur är en direkt funktion av bollinnehav. Man City hade många chanser, men inte många särskilt bra chanser. Och ett lag som inte skapar bättre chanser än vad Man City lyckades göra mot Leeds kommer aldrig göra så många mål som xG-modellen antyder.
Marcelo Bielsa tycker jag ändå sammanfattar matchen rätt bra med beskrivningen att Man City absolut hade kunnat vinna den där fotbollsmatchen, men att Leeds absolut också förtjänade att vinna den. Bielsa kan ju knappast heller anklagas för att inte vara statistiskt eller analytiskt lagd. Oavsett vilket så var det självfallet en väldigt fin vinst för Leeds, ett slags monument över hur välorganiserade de är som lag.
Liverpool gjorde slut på sin svit utan vinster på Anfield med ett sent vinstmål mot Aston Villa, och Chelsea gjorde processen minst sagt kort med ett till synes mycket tröttkört Crystal Palace. Redan under fredagen fick vi se Wolves genom Adama Traoré göra ett sent vinstmål borta mot Fulham, ett resultat där de kanske allra största vinnarna inte var Wolves riktigt lika mycket som Newcastle.
Och med dessa ingångsvärden tar vi oss nu an söndagens matcher i Premier League.
Burnley vs Newcastle
Wolves sena vinstmål mot Fulham fungerade som balsam för själen för Newcastles supportrar, och kanske kan fungera som tändvätska för Newcastles spelare. Deras läge i tabellen kan inte försämras, däremot har de möjlighet att öppna upp ett litet försprång.
Ingenting att förlora, allting att vinna således. Detta borde ju vara rätt befriande för Newcastle och för Steve Bruce kan man tycka. Men misstanken är att Bruce kommer visa exakt varför supportrarna inte gillar honom, och främst spela för att inte förlora.
Vilket i vissa lägen skulle kunna uppfattas som rationellt av ett lag i nedflyttningsstriden, men inte denna gång för Newcastle. Möjligheten till sex poängs försprång och med en match mindre spelad är alldeles för god för att inte försöka sig på.
Skillnaden mellan tre och fyra poängs försprång är inte så stor att det är riktigt meningsfullt som målsättning. Utöver att Newcastle heller inte har visat sig särskilt framstående på att kunna spela för oavgjort.
Värdet för Newcastle med tre poäng är betydligt högre än vad kostnaden är med att ta noll poäng istället för en enda. Vågar Newcastle anfalla ökar dessutom inte bara deras chanser att ta tre poäng, utan även att faktiskt ta en poäng.
Men farhågan är självfallet att Steve Bruce kommer ”respektera poängen” alldeles för mycket för att tänka på det sättet.
West Ham vs Leicester
En match med närmast oanad betydelse för Champions League-striden. Ingen hade så klart trott att West Ham skulle vara inblandade i den så här långt in på säsongen, men vinst mot Leicester och de kryper upp på fjärde plats igen.
Men även för Leicester börjar det bli skarpt läge. Med 56 poäng befinner de sig två poäng före Chelsea och fyra poäng före Liverpool. Båda dessa giganter flåsar dem alltså i ryggen.
Om West Ham skulle lyckas vinna den här matchen går de upp på 55 poäng, endast en poäng bakom Leicester. Leicester, som naturligtvis borde drömma mardrömmar om förra säsongens tabelltapp, har i så fall tre lag jagandes dem inom fyra poäng från dem.
Betydligt lugnare för Leicester vore naturligtvis att vinna den här matchen, och då ha närmaste lag fem poäng bakom sig.
Tottenham vs Man Utd
Det jävligaste med José Mourinho är ju att han då och då faktiskt har helt rätt. Vilket han naturligtvis har när han påpikar för Ole-Gunnar Solskjaer att Alex Ferguson minsann inte hade gillat det där snacket om att ”framsteg” är viktigare än titlar.
Sedan kan man självfallet tycka att Mourinho minsann borde sopa rent framför den egna dörren först, eller sucka över att han hela tiden ska ägna sig åt denna sortens rävspel, men det förändrar väl liksom ingenting i sak.
Nu borde inte Solskjaer vara omedveten om den saken. Han har ju själv tidigare pratat just om hur viktigt det faktiskt är att vinna titlar, om inte annat så för att lägga en större grund just för framsteg. Varför han plötsligt ändrat melodi är ju lätt att inse.
Pressen i kvällens match befinner sig däremot i första hand på Tottenham och på Mourinho, som ju måste vinna för att hänga på tåget i Champions League-striden. Alla möjliga olyckor verkar vänta Tottenham om de inte tar sig till Champions League.
Att José Mourinho då inte längre är Tottenhams manager räknas nog inte som någon av de värsta olyckorna i så fall. Men man får i alla fall ge Mourinho att han aldrig någonsin hymlat om detta med att vinna titlar.
Han kan ju dessutom vinna lika många titlar som Solskjaer den här säsongen.
Sheffield United vs Arsenal
Arsenal har en skyldighet att ta en europeisk cupplats menade Mikel Arteta inför helgens ligaomgång. Mycket möjligt att det är på det viset, men det ser ut att bli väldigt svårt att lyckas med via ligaspelet. Och han gjorde det precis svårare för sig i Europa League.
Mot ett i praktiken redan nedflyttat och nedslaget Sheffield United ska Arsenal så klart ändå vinna. Även om vi så klart då och då ser märkliga saker hända när redan nedflyttade lag plötsligt kan spela utan press och stress och bara spela för någon slags heder och ära.
Men Sheffield United känns just nu inte riktigt som det laget.