Under kvällen ska det alltså avgöras. Det vill säga om Man City har lärt sig att hantera Champions Leagues kvartsfinaler och för första gången under Pep Guardiola faktiskt vinna en kvartsfinal i Champions League. Hittills har det ju blivit tre förluster under dessa fyra år, och det syntes väl senast mot Dortmund att det här är inget som Man Citys spelare på något sätt är omedvetna eller obekymrade om.
Man måste ändå säga att Man City har följt manualen till punkt och prica. För någon månad sedan skrev jag ju om Man Citys att göra-lista inför kommande kvartsfinaler, och vad man kan konstatera är att Man City har agerat helt i enlighet med denna att göra-lista. Vilket i och för sig inte är så värst uppseendeväckande eftersom det ju gäller hyfsat självklara saker.
Man City och Pep Guardiola har onekligen relaxat fokuset på ligaspelet, genom att spela med hyfsat roterade lag i ligaspelet de senaste veckorna. Inget märkligt med detta, även om vissa menade att detta alls inte var möjligt, eftersom Man City naturligtvis kommer vinna ligan även om de lite oväntat förlorar någon match här eller där, som nu senast mot Leeds.
Man City och Pep Guardiola har till synes hittat den rätta rollen för Kevin De Bruyne, genom att som vi spekulerade runt redan där och då mer spela honom som en slags anfallare. Detta för att kunna kombinera hans kreativitet med bibehållen defensiv balans på mittfältet. Man Citys startelva i förra matchen mot Dortmund möttes med omfattande förvåning från många håll, men så oväntad var den ändå inte.
Man City och Pep Guardiola har hittills vågat lita på det egna spelet, åtminstone att döma av den första matchen mot Dortmund. Där kom inget större taktiskt mixtrande, inga briljanta taktiska masterplans från Guardiola rätt ur det blå. Intressant nog är det något som Guardiola själv betonar inför returmötet, att det i mångt och mycket handlar om att våga lita på de egna spelarna.
Lik förbaskat var det ju ett minst sagt besvärat Man City i den första matchen mot Dortmund, en match som Man City till slut vann i elfte timmen genom ett sent mål från Phil Foden. Men det visar kanske mest av allt att vilken som helst att göra-lista bara kan fånga upp vissa sidor av fotbollen. Men utöver Man Citys att göra-lista finns där både en motståndare som vill ha ett ord med i laget, och kanske framför allt psykologin.
Man City kändes väldigt nerviga i den första matchen mot Dortmund. Och konstigt vore kanske annars. Allting är som svårast att klara av för första gången, och Man City har bara förlorat i kvartsfinaler förut med Pep Guardiola som manager. Det går inte att göra några att göra-listor för den psykologin, utan det gäller bara att lära sig hantera den psykologin på bästa möjliga sätt.
Mer än något annat kommer Man Citys kvartsfinal ikväll mot Dortmund handla om de lyckats lära sig göra detta. Man City går in i matchen med en 2-1-ledning, och Man City är ett bättre fotbollslag än Dortmund. Om Man City förlorar ännu en kvartsfinal i Champions League så förlorar de den först och främst mot sig själva.
:::
Om vi skulle ta Jürgen Klopp på hans ord så har Liverpool bara tre problem att brottas med inför kvällens match på Anfield mot Real Madrid. Inga särskilt stora problem, utan bara små struntproblem såsom resultatet i första matchen, kvaliteten på motståndet samt avsaknaden av publik på Anfield.
Onekligen är resultatet i första matchen ett problem för Liverpool. Att förlora med 1-3 var en missräkning för Liverpool. Real Madrid är en besvärlig nog motståndare utan att låta dem börja matchen med ett försprång. Nu är inte 1-3 ett omöjligt resultat att hämta hem, och bortamålet kan visa sig viktigt, men svårt läge för Liverpool.
Onekligen är kvaliteten på motståndet även det ett problem. Real Madrid är inget dussinlag, oavsett deras generella form och status, och kommer alltid kunna höja sig i den här typen av matcher. När ett sådant fotbollslag dessutom får spela med den tid och de ytor som Liverpool gav dem i första matchen så blir de svåra att besegra.
Onekligen är avsaknaden av publik ett rejält problem också det. Liverpool har svarat för några av Champions Leagues mest magiska vändningar på ett elektriskt Anfield. Visst hade Liverpools möjligheter att vända och vinna denna kvartsfinal mot Real Madrid känts betydligt större om Anfield hade varit fullsatt.
Vad Jürgen Klopp inte sätter ord på är däremot problemen i hans eget lag och i hans egen laguttagning. Liverpool var extremt tafatta i den första matchen, ett återfall till andra av lagets svagaste insatser under säsongen. Trent Alexander-Arnold visade sig vara väldigt sårbar på sin kant.
Klopps eget beslut att spela Naby Keita men inte Thiago Alcantara höjde på rätt många ögonbryn inför matchen, och desto fler efter matchen. Keita ligger rätt högt upp på en så kallad flopplista i Premier League de senaste åren, och ingen blev nog särskilt förvånad över hans svaga insats. Thiago Alcantara värvades väl just för dessa matcher.
Lite fick man ju intrycket att Klopp med det valet nästan försökte göra en Guardiola, det vill säga göra det oväntade genidraget i just den största matchen. Men som det så ofta gjort för Guardiola så baktände detta också för Klopp. Draget var oväntat av en anledning. Att draget var oväntat gjorde det däremot inte genialiskt.
Att Jürgen Klopp hellre förklarar ett alltmer sannolikt uttåg i Champions League, och deras säsong därmed i allt väsentligt over und vorbei, med de tre mer externt inriktade problem han väljer att ta upp, snarare än att rikta blickarna inåt och inte minst mot sig själv, är naturligtvis inte heller det oväntat.
Risken är så klart att det signalerar en slags uppgivenhet inför kvällens match, att inte ens Liverpool tror att det är möjligt att vinna. Och det finns bara ett sätt att vända 1-3 mot Real Madrid i en kvartsfinal i Champions League, och det är att tro att det går att vända 1-3 mot Real Madrid i en kvartsfinal i Champions League.
Annars är det helt omöjligt!