Norwich är tillbaka i Premier League igen! Detta blev klart sedan både Brentford och Swansea tidigare under dagen misslyckats med att vinna sina matcher. Kvällens match på Carrow Road mot Bournemouth blir därmed snarare ett slags firande av en redan klar uppflyttning än den kamp för att knyta ihop säcken som den annars varit. Glädjen på och runt Carrow Road lär vara omfattande och översvallande.
Detta är sjätte gången som Norwich blir uppflyttade till Premier League. Därmed är de den klubb som blivit uppflyttade till Premier League flest gånger. Vilket på samma gång tycks vara en bedrift som en slags belastning. Att ha gått upp i Premier League så många gånger är naturligtvis en bedrift, och en beundransvärd sådan, men för att ha gått upp så många gånger måste man också ha åkt ur Premier League många gånger.
Historiskt sett är Norwich onekligen en av dessa engelska så kallade jojo-klubbar, det vill säga de som med viss regelbundenhet åker upp och ner mellan Premier League och Football League. Aldrig någon av Englands största klubbar, men ändå bra nog att ofta spela i Premier League, och bra nog att till exempel besegra Bayern München i europeiskt cupspel. Norwich har sina historiska ögonblick även de.
Men frågan om Norwich möjligen är för dåliga för Premier League men för bra för Football League hänger onekligen över dem även i detta läge. Detta självfallet sedan de först med marginal vunnit EFL Championship och blivit uppflyttade, sedan med marginal landat sist i Premier League och blivit nedflyttade, för att nu återigen med marginal spela hem ännu en uppflyttning till Premier League.
En fråga som inte blir mindre aktuell av att Norwich som flyttas upp den här säsongen är mångt och mycket samma Norwich som blev uppflyttade förra gången, och nedflyttade förra säsongen. Något som naturligtvis väcker funderingen att om nu Norwich inte var bra nog förra gången, och inte har gjort något nytt sedan dess, varför skulle de då vara bra nog den här gången?
Kanske ligger svaret på den funderingen någonstans i närheten av hur det kommer sig att Norwich faktiskt har lyckats bli uppflyttade igen, dessutom så pass bekvämt. Vilket som vi vet inte är en helt enkel och självklar uppgift. En uppgift som kanske inte hade varit möjligt om Norwich just hade varit exakt samma Norwich som de var för ett-två år sedan, och inte ett delvis förändrat Norwich.
Stabilitet i struktur och strategi!
Norwich sparkade inte Daniel Farke. Det är inte i sig något som måste innebära stabilitet, i alla fall inte god sådan, men det är heller ingen tillfällighet att Norwich har haft lättast för omställningen till en ny säsong av de nedflyttade lagen, där de båda andra sparkade sina managers.
Stabiliteten kommer i hög utsträckning från organisationen i klubben och runt laget. Att bli uppflyttade och nedflyttade är inte några chocker för systemet för Norwich, utan ingår tvärtom lite i planeringen. Detsamma med att sälja och ersätta spelare. Norwich har hittat ett långsiktigt sätt att arbeta.
Förändring genom lärande!
Den här uppflyttningen är väsensskild från Norwichs förra uppflyttning. Den gången gick Norwich upp genom att i hög utsträckning göra fler mål än motståndarna, med en öppen och offensiv fotboll. Denna öppenhet hade Norwich kvar i Premier League, vilket gav dem ett av ligans sämsta defensiva facit någonsin.
Att påstå att Norwich den här gången är ett defensivt lag vore felaktigt. Men när Norwich flyttas upp i Premier League den här gången så gör de det med en betydligt tryggare defensiv balans i laget. Laget har blivit betydligt svårare att besegra. Den lärdomen gör att de får betydligt bättre förutsättningar att klara sig i Premier League.
Viktiga spelare kvar i klubben!
Visst sålde Norwich spelare inför säsongen. Jamal Lewis såldes till Newcastle, och Ben Godfrey till Everton. Viktiga spelare för Norwich. Så visst var Norwich inte immuna mot nedflyttning eller de större klubbarnas lockrop till några av Norwichs många talangfulla spelare.
Men Norwich lyckades också behålla en hel del spelare. Bland dem framför allt spelare som Max Aarons, Todd Cantwell och Emiliano Buendia, spelare som utan problem håller god Premier League-klass. Dessutom är Teemu Pukki kvar i Norwich, som har visat sig vara en utmärkt anfallare på Football League-nivå.
Norwichs supportrar har varit en aning frustrerade på att klubben säljer sina bästa spelare, men dels är det ofrånkomligt, dels alltså inte helt korrekt. Kanske borde de istället applådera Norwichs vägran att sälja Max Aarons, som rycktes tämligen hårt i av både Tottenham och Barcelona.
Lagets jämnhet vs sina konkurrenter
Norwich har precis som alla andra lag i toppen av EFL Championship-tabellen haft dåliga perioder under säsongen. Skillnaden för Norwich är emellertid att dessa perioder för dem har varit relativt få, relativt korta, och dessutom alltid följs upp av längre sviter av vinster och positiva resultat.
Det ska inte heller ignoreras att Norwich, inte minst till skillnad från t ex Brentford, faktiskt har sett till att vara bäst när det gäller som mest. Norwich har inte förlorat en fotbollsmatch i ligaspelet sedan mitten av februari, och endast en match sedan årsskiftet. De har vunnit tio av sina senaste 14 matcher, utan att förlora en enda.
Norwichs kvalitet och stabilitet har gjort dem till EFL Championships klart bästa fotbollslag under en säsong då det på förhand inte riktigt såg ut att finnas någon riktigt klar favorit. Det har sagts flera gånger förut, men den här gången är det kanske även sant i högre utsträckning, att Norwich är för bra för Football League.
Den här gången kan de faktiskt även visa sig vara bra nog för Premier League!