Vi kommer så väldigt ofta tillbaka till vad FA-cupen inte betyder, eller kanske snarare vad FA-cupen inte längre betyder. FA-cupen är inte längre det största och finaste som finns att vinna i engelsk fotboll, större än till och med ligan som det arguably faktiskt var en gång i tiden när småttingarna drömde om FA-cupfinalen när de sparkade boll. FA-cupfinalen har blivit föga mer än den engelska fotbollens bronsmatch.
Men om vi istället skulle fundera på vad FA-cupen faktiskt fortfarande betyder?! Vi såg igår vad FA-cupen betydde för Man City, en FA-cuptitel, och chanser både på en Treble och på en quadrupel som nu gick upp i rök. Vi såg också vad FA-cupen betydde också för Chelsea, möjligheten till en titel under Thomas Tuchels första säsong som manager, och en slags markör inför den närmaste framtiden.
Idag kan vi se vad FA-cupen betyder för Southampton och Leicester. För Southampton är FA-cupen närmast något heligt, centralt för hela deras historia. Den enda stora titel som Southampton faktiskt har vunnit, när de då hemmavarande i andradivisionen vann FA-cupen 1976 efter att sensationellt ha besegrat Man Utd i finalen. FA-cupen är det största som finns för Southampton.
För Leicester är FA-cupen något kanske mer immateriellt. Ingenting kommer så klart för Leicester kunna slå ligatiteln för fem år sedan. Men Leicester är envetna i sin ambition att etablera sig som en av Premier Leagues storklubbar, och det kanske enda genuina sättet att göra det är att faktiskt kunna utmana om engelska cuptitlar i samma utsträckning som klubbar som Chelsea, Arsenal, Tottenham med flera.
Därför har det under en rad av år varit en återkommande källa till frustration att se Leicester behandla de båda engelska cuperna så styvmoderligt. Gång efter gång har de haft rätt goda möjligheter att gå långt i cuperna och faktiskt kunna vinna dem, bara för att till synes slänga bort dessa möjligheter med tveksamma laguttagningar och känslan av att aldrig var lika viktigt för dem som något annat var.
Egentligen är det först de senaste två säsongerna som detta har börjat ändra på sig. Delvis hänger det ihop med att Leicesters spelartrupp har blivit bättre och bredare. Delvis hänger det samman med att Brendan Rodgers har börjat prioritera på ett litet annorlunda sätt än förut. Hur som helst blev det semifinal i Ligacupen förra säsongen, liksom det alltså har burit hela vägen fram till semifinal i FA-cupen den här säsongen.
Leicesters väg till finalen vid båda tillfällena kan beskrivas som fullt överkomlig. Den här gången alltså Southampton, förra gången var det Aston Villa. Men Aston Villa var för starka och ville för mycket för Leicester den gången och tog finalen från dem. Den här gången står alltså Southampton för motståndet, ett Southampton med chansen att 45 år senare upprepa det som hänt endast en gång tidigare i klubbens historia.
Southampton har nog i själva verket haft en helt omvänd prioritering jämfört med vad Leicester traditionellt har haft. Det vore kanske fel att säga att Southampton har struntat i ligan under våren, men det har på något sätt varit uppenbart att ju längre våren har gått desto mer har allting den här säsongen börjat handla om FA-cupen. Och varför inte, vad har Southampton egentligen att förlora på den inställningen?
Ett och annat skulle kanske någon då säga. Genom att Ralph Hasenhüttl har bankat så mycket på FA-cupen, och så uppenbart låtit ligaspelet glida laget ur händerna, så är det nu helt nödvändigt med en spektakulär framgång i FA-cupen för att faktiskt motivera detta ställningstagande. Annars är risken rätt uppenbar att den här säsongen slutar med en känsla av ett lag på tillbakagång och en alltmer ifrågasatt manager.
En spektakulär framgång för Southampton vore självfallet att vinna FA-cupen. Lyckades man med det så skulle Southampton kunna landa nästan var som helst i ligan, och ingen skulle bry sig ens det minsta lilla. Men faktum är att enbart en FA-cupfinal vore bra nog för att fullt ut motivera Hasenhüttls fokus under säsongens andra halva. Southampton har inte jättemånga cupfinaler i bagaget.
Men en förlust redan i FA-cupsemifinalen mot Leicester? Det vore dumt att säga att det vore en dålig cup run för Southampton, men givet hur det har sett ut i ligaspelet de senaste månaderna, och givet att det nu alltså är en FA-cupsemifinal mot just Leicester, så kommer ofrånkomligen en förlust att medföra en viss grad av besvikelse. Kanske hade det varit en annan sak att förlora en semifinal mot t ex Man City eller Chelsea.
Leicester å sin sida har fortfarande ligan kvar att i högsta grad fokusera på, utöver FA-cupen. Nu behöver det självfallet inte längre påverka dem i FA-cupen, eftersom efter dagens match så är det bara ligan kvar innan ligan är slut, och dagens match måste ju trots allt hur som helst spelas. Det kostar med andra ord inte längre Leicester någonting alls att verkligen gå all-in i FA-cupen.
Både Southampton och Leicester måste dessutom uppleva den här finalplatsen som betydligt mer värdefull efter den första semifinalen. Nog för att både Southampton och Leicester skulle ha kunnat besegra även Man City, och nog för att Chelsea inte är ett särskilt mycket sämre lag än Man City, men ändå känns på något sätt en FA-cupfinal mot Chelsea som en på förhand betydligt mer öppen match.
Viktigt också för FA-cupen med någon klubb som Leicester eller Southampton i finalen, och ännu hellre att någon av dem faktiskt vinner FA-cupen. För FA-cupens största problem med status etc under de senaste 10-20 åren har inte varit, som varit många i mainstreammedias tankegång, att de allra största klubbarna struntat i FA-cupen, utan att klubbarna strax under de allra största klubbarna har struntat i FA-cupen.
Vinner Leicester eller Southampton FA-cupen vore det en viktig påminnelse för alla klubbar om vad FA-cupen faktiskt betyder, och vad FA-cupen fortfarande kan betyda mitt i den brinnande moderna fotbollen.