Att så många har försökt hitta något slags samband mellan planerna på en Super League, och Tottenhams medverkan i denna, och Tottenhams besked under måndagen att José Mourinho får sparken är kanske inte ägnat att förvåna egentligen någon. Det är ju ett vanligt misstag detta att tro att bara för att två saker inträffar ungefär samtidigt så måste de på något sätt ha med varandra att göra.
Tankegången att Mourinho på något sätt skulle ha avgått som Tottenhams manager i protest mot Super League är naturligtvis befängd. Det hade för all del inte förvånat mig som något Mourinho hade kunnat försöka hävda i efterhand. Men om inte annat så debunkades väl den tankegången en liten stund senare när det stod klart att det var Tottenham som sparkat Mourinho, inte Mourinho som avgått.
Dessutom är ju kopplingen tämligen spuriös på flera sätt än så. Inte minst eftersom det inte är tanken att Super League ska dra igång redan från och med nästa säsong. Det är alltså inte så att Tottenham nu är kvalificerade för europeiskt cupspel nästa säsong i och med detta besked. Det är inte bara en utan ett flertal sådana här roliga hot takes under dagen som saboteras av den praktiska omständigheten.
José Mourinho får inte sparken för att Tottenham precis har gått med i en eventuell och så kallad Super League. Mourinho får sparken eftersom Tottenhams resultat är inte ens i närheten av att spegla Tottenhams realistiska ambitioner för den här säsongen, och inte minst eftersom Mourinhos relationer till Tottenhams spelare sedan en längre tid tillbaka befinner sig långt under fryspunkten.
Beslutet i sig kan inte komma som en överraskning för någon. Allting Mourinho har sagt och gjort under de senaste veckorna och månaderna visar på en manager som vet att han inom kort inte längre kommer vara Tottenhams manager. Det var alltså inte längre en fråga om Mourinho skulle få sparken från Tottenham, utan när Mourinho skulle få sparken från Tottenham. Svaret blev alltså idag.
Detta när är ändå lite intressant, det vill säga timingen. En hel del tog för givet att Mourinho absolut inte skulle få sparken innan Ligacupfinalen. Ett inte orimligt sätt att tänka. Många andra, bland dem jag, såg det som med intill visshet gränsande säkerhet att Tottenham av ekonomiska skäl skulle vänta med att sparka Mourinho till efter säsongen, att det då skulle bli billigare för Tottenham.
Men mot ekonomi ställs i så fall effekt. Och det är väl inte alls omöjligt att Tottenham har sneglat lite mot Man Utd, som för två och ett halvt år sedan befann sig i exakt samma situation med Mourinho, och det formliga glädjeskutt det laget då tog när de till sist blev av med Mourinho. Effekten var självfallet avtagande, men den var omedelbar och den höll i sig under en oväntat lång tid.
Tottenham har sju matcher kvar den här säsongen, en cupfinal samt sex ligamatcher på sig att rädda säsongen och greja spel i Champions League nästa säsong, så är det kanske inte så väldigt märkligt att man ändå söker efter den effekten. Tottenham måste självfallet vara väldigt bra för att slå Man City i Ligacupfinalen på lördag, och måste förmodligen vinna alla återstående ligamatcher för att ha chans på Champions League.
Att Tottenham skulle lyckas uppnå just den effekten, eller den effekten i just den utsträckningen, är kanske inte helt sannolikt, men det är heller inte omöjligt. Vad man däremot kan ha kommit fram till, och vad som onekligen måste ligga bakom Tottenhams beslut, är att det hade varit helt omöjligt med Mourinho kvar som manager. Man vet vad man har, men inte vad man får.
Tottenham blir den första klubben som Mourinho inte vinner något silver med, i alla fall sedan hans tidigaste dagar i Portugal. Vinner Tottenham Ligacupen kommer han däremot säkert räkna den till sig själv, om Tottenham förlorar kommer det heta att de vunnit om han inte fått sparken. Vi slipper hur som helst tramset att Mourinho hade varit en mer lyckad manager för Tottenham än Pochettino bara för att han vann Ligacupen.
Är detta slutet för José Mourinho i engelsk fotboll? Hans broar är nu hur som helst brända i mer eller mindre samtliga av de allra största klubbarna, och han har nu fått flera möjligheter att visa att hans fotboll helt enkelt inte längre räcker till för att konkurrera på den absolut högsta nivån. Det var i själva verket en smula förunderligt att han fick en chans till med Tottenham.
Jag har i och för sig under en längre tid hävdat att Mourinho både taktiskt och psykologiskt hade kunnat vara en utmärkt manager för någon av de engelska klubbarna därunder, klubbar som exempelvis West Ham, Newcastle, Everton, Southampton med flera. Hans schtick handlar just mer om att slå ur underläge, att vara rebellen som så att säga chockar systemet.
Men det förutsätter så klart en manager som är beredd att jobba utifrån dessa förutsättningar, vilket Mourinho inte längre verkar vara. Tyckte han det var för svårt att jobba med Tottenham så skulle han naturligtvis inte tycka det är lättare att vara manager för West Ham eller Newcastle. Hans ständiga behov att alltid framhäva sig som en manager i världsklass skulle ofrånkomligen komma i vägen.
Tottenham går nu vidare utan Mourinho. Ryan Mason kommer leda laget under resten av säsongen, en före detta spelare omtyckt både av laget och av supportrarna. Vi har onekligen sett det förut. Tottenham sägs leta ny manager till nästa säsong, och det är väl inte särskilt långsökt att Hans-Dieter Flicks besked att han lämnar Bayern München efter säsongen kan ha fått Tottenham att agera kvickt, med blicken på Julian Nagelsmann.
Åtminstone är det ett betydligt mer sannolikt samband än att Super League på något skulle ha haft något att göra med Tottenhams beslut att sparka Mourinho just här och just nu. Här finns självfallet de som tänker att Tottenham väljer att sparka Mourinho idag för att nyheten drunknar i allt annat brus. Men det är knappast ett beslut de hade fått någon som helst kritik för, så det känns inte heller särskilt troligt.
Kanske var det något oväntat och möjligen även oönskat att min 5,000:e blogg på Fotbollskanalen skulle ägnas åt José Mourinho. Men det besparade mig i alla fall prestationsångesten att försöka hitta på något riktigt häftigt som jubileum.