Det har under lång tid sagts att England och engelsk fotboll helt och hållet saknar supporterkultur. Det har suckats och uppgivet stönats om hur supportrarna alls inte längre har någonting att säga till om i engelsk fotboll, om hur supportrarna i själva verket är maktlösa. Vad de två senaste dygnen har visat däremot är att den engelska fotbollens supportrar fortfarande kan ha ett väldigt stort inflytande.
Av allt att döma är Super League nu ett dött projekt. Kulissen började rämna under tisdagen, och efter våldsamma protester var Chelsea och Man City först ut med att meddelade att de hoppade av projektet, vilket rimligtvis är att betrakta som de första dominobrickorna. Och när röken skingras över slagfältet är det värt att komma ihåg att det var Englands och engelsk fotbolls supportrar som mördade Super League.
Naturligtvis stod inte supportrarna ensamma. Vid sin sida hade de alla experter och röster i media, Gary Neville och Jamie Carragher var inte minst tunga röster här. Dessutom hade de spelare och managers med sig, i allt högre utsträckning när det började visa sig att projektet var på väg att rämna. Men kanske är inte det så konstigt, då någonstans innerst inne är alla dessa också i någon mening supportrar.
Man måste rimligtvis fråga sig hur i hela helvitte de tolv klubbägarna inte kunde ha förutsett just dessa reaktioner? Svaret är inte rimligtvis en fråga om intelligens, utan mer en fråga om perspektiv. Det är rika, vita äldre män som aldrig på riktigt pratar med några andra än med varandra och därmed aldrig får sina perspektiv ifrågasatta. Det är inte så mycket att de läste situationen fel, som att de förmodligen aldrig ens såg situationen.
Florentino Perez intervju i spansk TV natten till tisdagen var som en enda lång parodisk sketch över en person som formligen drunkat i sin egen arrogans och narcissism. De gjorde minsann detta för att rädda fotbollen gubevars. Och om inte en Super League bildades så skulle fotbollen vara död 2024. Joel Glazer var inte mycket bättre han när han försökte få sig att framstå som en vurmare för den europeiska fotbollspyramiden.
Dessa giriga kräk är alltså så fräcka eller så korkade, eller kanske snarare så fräcka och så korkade, att de verkligen försöker sälja Super League som varandes för fotbollens bästa, och sälja sig själva som fotbollens räddare.
Några större pluspoäng ska naturligtvis inte delas ut till de klubbar som faktiskt formellt meddelade sin intention att hoppa av projektet under tisdagen. De valde helt frivilligt att själva skriva på dokument som gjorde dem till en av 15 grundare av detta projekt. De satte alltså sig själva och pengar över alla principer. Att de sedan pressas att dra sig ur på grund av den offentliga reaktionen är kanske bra, men knappast beundransvärt.
Någon större tillfällighet är kanske inte heller att Chelsea var klubben som var först med att börja svaja. De löpte nämligen den inte obetydliga risken att bli av med både arena och det egna klubbnamnet om de ihärdade med dessa planer. Vilket naturligtvis gjorde saken betydligt mycket mer komplicerad för dem. Chelseas supportrar hade med andra ord materiella maktmedel att hota med.
Men den främsta vreden bör ändå fortfarande riktas mot Arsenal, Liverpool och Man Utd och deras respektive amerikanska ägare. Det är ju inte precis svårt att spåra den mycket amerikanska synen på sport som ren business som ligger bakom tankarna om Super League. Också dessa klubbar har nu, tillsammans med Tottenham, under sena kvällen meddelat att även de hoppar av Super League som projekt.
Ett stort bondeoffer har redan gjorts. Man Utd meddelade under tisdagen att Ed Woodward avgår som VD för klubben. Det hävdas att detta inte har något alls med Super League-fiaskot att göra, men det är kanske inte alldeles lätt att tro på. Många jublar så klart då Woodward knappast gjort något stort fotbollsjobb i Man Utd, men vem tror att detta betyder att Glazers nu plötsligt kommer anställa en stjärna som VD istället?
Om möjligt är det kanske ändå Liverpools ägare som är de stora förlorarna i den här soppan. Inte för att de är sämre än Glazers och Kroenke, utan för att vi hela tiden har vetat exakt vilka Glazers och Kroenke är, och de har egentligen heller aldrig utgett sig för att vara något annat. John W. Henry och FSG har emellertid ömt vårdat bilden av sig själva som sympatiska och kulturellt införstådda ägare.
Pep Guardiola klev fram som en stor förebild under tisdagen med sitt mycket starka ställningstagande mot Super League, och dess syn på fotboll som sport. Guardiola gjorde precis vad vi kan förvänta oss av alla managers för dessa klubbar, det vill säga inte försöka motivera klubbens ståndpunkt, utan framföra sin ståndpunkt. Vilket han gjorde klart och tydligast av alla hittills, i alla fall tills Man City avbröt presskonferensen.
Vinnarna i denna soppa är naturligtvis UEFA, vilket möjligen bär emot en smula eftersom även det är en samling bovar och bondfångare på det stora hela. Men deras auktoritet är i någon mening återställd, och det är åtminstone ett bättre alternativ än vad Super League hade varit. Frågan är självfallet nu hur UEFA då ska förhålla sig till dessa tolv klubbar som nu återvänder till fållan med mössan i handen.
Det klokaste för husfriden är kanske att vara storsinta, och ta ett ändrat beslut som ett tecken på bot och bättring och gå vidare i fred. Den främsta demonstrationen av makt är trots allt inte att kunna bestraffa, utan att kunna förlåta. Bestraffar gör de som är otrygga i sin position, förlåter gör de som är trygga i sin position och kan visa det. Helt säkert är det dessutom också en konflikt man nog väldigt gärna lägger bakom sig.
Personligen anser jag väl däremot inte att detta skamlösa agerande från dessa tolv klubbar genom dess ägare faktiskt kan eller bör gå obestraffat. Mitt förslag är att dessa tolv klubbar portas från allt europeiskt cupspel (Champions League, Europa League och Europa Conference League) i tre säsonger från och med nästa säsong. Detta utan att ta med i beräkningen om det är något som TV-bolagen skulle uppskatta eller tillåta.
Men å andra sidan är det kanske heller inte en signal man vill sända till supportrar och spelare, att när de nu mer effektivt än kanske någonsin tidigare har lyckats samla sig till gemensam social protest och action, så belönas det så att säga med att deras klubbar inte får spela i Champions League på tre år. Det hade möjligen fungerat avskräckande för framtida motsvarande supporteraktioner.
Kanske är det ändå klokast att bara betrakta detta som den seger för fotbollen det ändå är, och lita på att dessa giriga och skamlösa klubbägare nu är så brända att de aldrig mer ids öppna käften.