West Ham har gjort en remarkabel resa under den här säsongen från ett lag som många nog såg som rätt givna nedflyttningskandidater till ett lag som överraskade positivt och smög sig uppåt mot tabellens övre halva, till ett lag som plötsligt började befinna sig i samma grupp som lagen på Champions League-platserna, till ett lag som nu nästan alla börjar undra om de verkligen ska lyckas ta sig till Champions League.
Vilken bedrift det i så fall vore av West Ham, och vilken upprättelse för David Moyes, en närmast utskrattad manager sedan ett antal år tillbaka. Storleken på en sådan bedrift har diskuterats, och det har nämnts som att det vore den största bragden åtminstone i engelsk fotboll sedan Leicester vann ligan för fem år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den jämförelsen, eller den rangordningen.
Å ena sidan så tycker jag naturligtvis att det vore en väldigt stor bragd, och jag har svårt att på rak arm komma på några andra bragder som definitivt vore större. Det talar för att det skulle kunna stämma. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot att prata om bragder i den storleken så länge det inte inkluderar någon form av silver. Jag tycker någonstans att det bör vara en förutsättning för att prata om verkliga bragder. Men det är självklart en rent subjektiv grej.
Ett öga på West Hams säsong gör deras resa desto mer imponerande. West Ham har varit ett ständigt skadeplågat lag, så de har knappast haft tur på det sättet. Deras position beror inte på någon sådan sak, att de har haft turen att ha ett fullt friskt lag under mest hela säsongen samtidigt som konkurrenterna har gått på knäna. Tvärtom har West Ham haft flertalet skador, och långa skador, på sina bästa spelare.
Nu var kanske inte West Ham ett lag som borde ha hört hemma i en nedflyttningsstrid den här säsongen, om man ser till spelartruppen. West Ham har i många år varit ett rejält underpresterande fotbollslag, så vad vi ser med West Ham den här säsongen är i alla fall i någon utsträckning ett utslag av att Moyes har fått West Ham att inte längre prestera under det normala. Det förklarar absolut inte allt, men det förklarar en hel del.
Vad Moyes har lyckats med är att ge West Ham en tydlig organisation på planen. Därmed har West Hams många duktiga spelare, som gjort att man tidigare år undrat hur i hela friden West Ham återigen kan befinna sig så långt ned i tabellen, fått ett system att verka inom. Nu är inte längre enbart West Hams enskilda delar bra, utan nu är också samarbetet mellan dessa delar bra.
Tiden för frågor är emellertid över nu för West Ham, som under en längre tid har befunnit sig i en period där flertalet nyfiket undrar om det verkligen är så att West Ham ska kunna ta sig till Champions League. Nu är det istället tid för svar. Det är nu det ska avgöras om West Ham faktiskt kommer lyckas ta sig till Champions League, och det är i dessa sex återstående matcher som West Ham måste komma med de rätta svaren.
Men det är naturligtvis just den här sista sträckan av säsongen som är alla svårast och tuffast för en klubb som West Ham. Pressen, som kanske varit rätt obefintlig tidigare, är nu tvärtom obönhörlig. West Ham har i princip kunnat spela hela säsongen utan att ha något alls att förlora. Med en Champions League-plats i siktet, och med så få omgångar kvar av säsongen, så har West Ham plötsligt något att förlora.
Det är här som lag som West Ham brukar brytas ned. Om West Ham verkligen ska ta sig till Champions League så är det här och nu de måste visa att de är alldeles för starka för att brytas ned. Mycket känns som att det hänger på dagens match mot Chelsea, för efter den här matchen så West Ham faktiskt ett tämligen överkomligt spelschema under resten av matcherna; mot Burnley, Everton, Brighton, West Brom och Southampton.
Kan de gå in till dessa fem matcher med ett försprång i tabellen mot Chelsea och mot Liverpool så har de plötsligt ett kanonläge att kunna ta sig till Champions League. Man börjar förstå David Moyes när han säger att han innerst inne skulle känna viss besvikelse om West Ham till sist inte skulle lyckas ta sig till Champions League. Fastän naturligtvis ingen hade någon som helst rätt att begära eller förvänta sig det inför säsongen.
Men kan West Ham vinna mot Chelsea idag, i ett traditionellt tufft rivalmöte, den här gången laddad med så mycket mer än enbart symbolik och rivalitet, så har West Ham tagit ett jättekliv mot Champions League.
:::
Märkligt läge för Chelsea och för Thomas Tuchel ändå på sätt och vis. Den första tiden har varit så väldigt bra att det nu skulle kännas som ett misslyckande om man inte tog sig till Champions League. Hade Chelsea haft exakt samma utgångsläge i tabellen nu, men resan dit varit mer trevande, så hade förmodligen de allra flesta fortfarande sett det hela som enbart positivt. Nu gick det så väldigt bra i början att alla började ta Champions League för givet.
:::
Watford kan under dagen bli klara för uppflyttning till Premier League. Enda som krävs är att de vinner hemma mot Millwall, eller att resultaten i exempelvis matchen mellan Brentford och Bournemouth går deras väg.
Börjar väl för övrigt se rätt klart ut att de fyra playoff-lagen i EFL Championship blir Bournemouth, Brentford, Swansea och Barnsley. Enda som återstår att klara ut är vilken ordning de hamnar och hur playoff därmed lottas.
Ett riktigt tajt och ovisst playoff.