José Mourinho har lämnat Tottenham, och kanske även engelsk fotboll, det återstår att se, men José Mourinhos ande svävar alltjämt ovanför dagens Ligacupfinal mellan just Tottenham och Man City. En Ligacupfinal som väl egentligen ingen trodde att Mourinho skulle få sparken innan, men där han alltså tvärtom just fick sparken under veckan innan Ligacupfinalen.
Även om inte alltför många har ifrågasatt eller kritiserat Tottenhams beslut att sparka Mourinho, så har en hel del ifrågasatt timingen på beslutet. Varför sparka Mourinho bara dagarna innan en Ligacupfinal verkar den huvudsakliga frågeställningen vara, oftast med det kanske mer subjektiva tillägget att Mourinho är en expert på cupfinaler. Underförstått alltså att med Mourinho som manager hade Tottenhams chanser i dagens final ökat.
Om det där faktiskt stämmer vet jag väl just inte. Att Mourinho skulle vara en expert eller specialist på cupfinaler låter för mig som ett påstående av ungefär samma substans som när det brukar heta att managers som Pulis, Moyes, Allardyce med flera är garantier mot nedflyttning. Dessutom är det väl rimligtvis så att Pep Guardiola i så fall måste anses som en ännu tyngre expert på just cupfinaler. Han har varit i många, och vunnit nästan alla.
Vi vet så klart närmast med säkerhet att oavsett hur Ligacupfinalen mellan Tottenham och Man City slutar så kommer Mourinho måla den på sitt sätt. Om Tottenham vinner så kommer det heta att det var Mourinho som vann egentligen, och att han minsann vann en titel med Tottenham. Om Tottenham förlorar så kommer det kvickt heta att om Mourinho hade varit kvar, så hade Tottenham tvärtom vunnit finalen.
Allt det där är naturligtvis sådant som egentligen inte har någon större betydelsen. Det var lite udda timing av Tottenham, men de måste rimligtvis ha gjort bedömningen att de hade bättre möjligheter att lyckas både i Ligacupfinalen och under ligans avslutning utan Mourinho än med Mourinho, och den något förgiftade atmosfär han verkar ha skapat i laget och med spelarna.
”Samma coach, andra spelare!” Detta var ett av de mest dryga uttalanden som Mourinho gjorde mot slutet av sin tid som Tottenhams manager. Detta efter ännu en match där Tottenham tappat en ledning i slutet av matchen. Här kan man verkligen prata om en manager som bara bryr sig om att skydda sig själv, och obesvärat lastar över all skuld och allt ansvar på spelarna. En manager som vet att han kommer få sparken.
Sedan är det naturligtvis hogwash. Tottenham är den tredje raka klubben, efter Chelsea och Man Utd, där Mourinho har hamnat i exakt samma situation av otillräcklig fotboll, bristande organisation och förgiftad atmosfär. Här skulle vi onekligen kunna tala om samma coach och andra spelare, fast då naturligtvis till Mourinhos nackdel. Där finns så att säga en enda gemensam nämnare mellan dessa tre klubbar.
Lägg därtill att det var ju knappast så Mourinho såg på saken när han först kom till Tottenham. Då gjorde han minsann stor sak av hur han i Tottenham hade tillgång till så väldigt mycket bättre spelare än vad han hade haft i Man Utd, vilket var varför han skulle lyckas i Tottenham där han misslyckats i Man Utd. Detta alltså enligt honom själv. Längs vägen måste alltså dessa spelare plötsligt ha blivit mycket sämre.
Och vems fel och ansvar vore i så fall det?!
Men nu har Tottenham alltså samma spelare, fast en annan coach. Ryan Mason har tillfälligt tagit över efter Mourinho som manager. Det förväntas bara gälla säsongen ut, men det vet vi så klart utifrån flera andra exempel hur det kan gå med den saken, om nu t ex Tottenham vinner den här Ligacupfinalen. Så färsk är alltså Mason, tidigare spelare i Tottenham, under 30-strecket, att Pep Guardiola kallade honom för Bryan Mason.
Att tänka sig att Mason skulle komma med några stora taktiska idéer till den här Ligacupfinalen vore förmodligen långsökt. Det är knappast därför som Mason har fått ta över jobbet, utan för att han är en omtyckt person bland spelarna, och kan skapa en mer positiv atmosfär i och runt laget. Vilket kan vara värdefullt under en sådan här match som vilka som helst av Mourinhos taktiska idéer, som visat sig vara rätt tveksamma.
Tottenham kan alltså vinna sin första titel sedan 2008. Även den gången gällde det Ligacupen för övrigt, och även den gången mötte de i finalen ett lag som nog sågs som de stora favoriterna på förhand. Den gången var det Chelsea, den här gången är det alltså Man City. Tottenham vände på begreppen i den finalen, och Tottenhams möjligheter att vända på begreppen i den här finalen är förmodligen större än vad de var då.
Många hade kanske hoppats på en cupfinal mellan José Mourinho och Pep Guardiola, som en förlängning på den rivaliteten. Nu slipper vi den, och skönt är väl kanske det, ett rätt tröttsamt tjafs. Dessutom är väl den rivalitet mellan dem båda som skulle dra igång 2016 om herraväldet i engelsk fotboll sedan länge och med bred marginal vunnen av Guardiola. Det blev liksom inte mycket till strid om saken.
Man City har i sin tur möjlighet att tangera Liverpools rekord med fyra raka vinster i Ligacupen. Ett fenomenalt facit naturligtvis. Just Man Citys vilja att under sin storhetstid ta de båda cuperna på det allvar som de faktiskt förtjänar är vad jag kanske mest av allt gillar och beundrar med detta Man City. Det var helt fel som några undrade efter förlusten mot Chelsea i FA-cupsemifinalen att säga att de tankade matchen.
Vissa matcher vinner man och vissa matcher förlorar man! Detta gäller självfallet både Tottenham och Man City som har möjligheten att avsluta en minst sagt turbulent vecka, både för dem själva och för engelsk fotboll, med att spela och vinna en Ligacupfinal på Wembley. Det kommer vad jag förstår vara viss publik på Wembley. Men kanske som tur är för båda lagen i detta läge inte några av deras egna supportrar.
Det har sagts att fotbollen är död och har förlorat sin mening efter den senaste veckans händelser. Något jag i och för sig tycker upprepas mest hela tiden. För mig är det nästan tvärtom, det som hände under veckan och hur utfallet till sist blev, har gett mig mer energi och ny entusiasm för den engelska och europeiska fotbollen. Den är alls inte död, utan tvärtom så visade den att den fortfarande lever i allra högsta grad!
Därmed ser jag mer än vad jag kanske hade gjort annars fram mot dagens Ligacupfinal mellan Tottenham och Man City, mot Rosderbyt mellan Leeds och Man Utd, och mot det heta rivalmötet mellan Aston Villa och West Brom, där Aston Villa helt säkert kommer hitta stor glädje i att hamra i en av de sista spikarna i West Broms ligakista. Därför skuttar det till och med lite i maggropen inför Wolves mot Burnley på tidig eftermiddag.
En Ligacupfinal där den stora frågan rimligtvis måste vara om Harry Kane kommer till spel för Tottenham. Jag misstänker att han måste vara minst halvt dödförklarad för att missa den här matchen. Och om Kane tar sig till spel, kommer han i så fall vara till sin egen och till Tottenhams fördel?