Utanför Emirates, Old Trafford, Anfield och egentligen alla de största klubbarnas arenor har vi sett stora manifestationer mot de egna ägarna. Kroenke ska ut, Glazers ska ut, Levy ska ut, Fenway Sports Group ska ut och så vidare. Än den ena efter än den andra stora supporterorganisationen går ut med mer eller mindre hårt formulerad kritik tillsammans med olika former av krav på förändring.
Här och där hänvisas det till den genomlysning av den engelska fotbollens governance som den brittiska regeringen genom dess idrottsminister har företagit sig att göra, och till den knyts just nu stora förhoppningar. Den som läser utredningens terms of reference, det vill säga utredningens direktiv, kommer däremot få svårt att hitta några egentliga skäl för att detta kommer kunna medföra någon omfattande förändring.
Därmed inte sagt att den inte mycket väl kan komma att leda till viss förbättring av betydelsefulla aspekter. Men diskussionen i övrigt handlar så klart om de väldigt stora frågorna, frågor som inte riktigt ryms i den där utredningen. Främst bland dessa frågor finner vi inte minst dessa krav eller önskemål om att adoptera det som brukar kallas för den tyska 51%-modellen också i engelsk fotboll.
Just den tankegången är för all del väldigt populär, av både goda och mindre goda skäl som jag ser det. Det är definitivt en fråga i vilken jag inte riktigt simmar med strömmen, även om jag för den delen heller inte nödvändigtvis simmar motströms. Det är helt enkelt en betydligt mer komplicerad fråga än vad den framstår som i offentligt ljus, bland annat av de åtta skäl som jag tar upp med denna lista.
(8) Viktigt att hålla isär ägarformen från ägarna!
Vi kan konstatera att ESL-förslaget kom från en samling ägare som inte på något sätt hade fotbollens bästa för ögonen, även om en och annan av dem på fullaste allvar försökte sälja in dem och sig själva som fotbollens räddning.
Men ett vanligt misstag är att istället för att kritisera dåliga ägare för vad de är uppenbart dåliga på så väljer man att istället börja kritisera själva ägarformen. Detta skjuter lite vid sidan av målet, och man börjar då ana en helt annan agenda.
Det är heller inte logiskt helt stringent. Bland de tolv klubbarna som ingick i ESL-projektet hittar vi inte bara den engelska bolagsformen. Två av klubbarna som fortfarande säger sig vara med i projektet är påstått demokratiska idrottsföreningar.
Ingen ägarform är bra eller dålig i sig självt. Oavsett ägarform kommer det gå att hitta bra exempel liksom dåliga exempel. Kritiken och kampanjen bör först och främst rikta sig dåligt ägande, inte mot påstått dåliga ägarformer.
(7) En 51%-modell försvårar förnyelse och utveckling!
Det finns naturligtvis fördelar med en 51%-modell. Den institutionaliserar en form av supportermedverkan och social anknytning på ett sätt som andra system inte riktigt lyckas med samma sätt. Även om omfattningen ibland överdrivs.
Men man ska heller inte blunda för modellens svagheter. En sådan svaghet är att den drastiskt kommer minska intresset för nya ägare och finansiärer att investera i ett sådant system, då det helt enkelt aldrig kan ge samma kontroll och avkastning.
Detta försvårar förnyelse och det försvårar utveckling. Det riskerar också befästa befintliga strukturer. Modellens tillämpning i Tyskland är t ex vad som mer än något annat befäster och garanterar Bayern Münchens eviga dominans.
Ett Bayern München som nu är på väg att vinna Bundesliga för nionde året i rad. Deras bästa vän är naturligtvis 51%-modellen. Den närmast garanterar att de aldrig kommer få några likvärdiga konkurrenter på sin hemmamarknad.
(6) En 51%-modell är svår att genomföra i efterhand!
Här bör även nämnas svårigheten med att införa 51%-modellen på ett redan befintligt engelskt fotbollssystem, där klubbarna redan har ägare som har investerat stora pengar i dessa klubbar.
Att plötsligt påföra dessa klubbar en 51%-regel skulle i praktiken bara kunna genomföras med någon form av analog socialiseringsåtgärd. Kort och gott statligt sanktionerad stöld, som det helt säkert också skulle beskrivas utav indignerade klubbägare.
(5) Supportrar i styrelsen ger inte nödvändigtvis mer makt!
Ett parallellt prat till 51%-modellen, och kanske ett mindre intrusivt grepp, är att supportrar ska få sitta i klubbarnas styrelser. Här har också pratats om golden shares, om vetorätt etc.
Vad som är klokt och sant med detta är framför allt att vad som blivit uppenbart under den här veckan är att dessa klubbar onekligen skulle behöva få in andra och framför allt yttre perspektiv i sina beslutsprocesser.
Hade någon bekymrat sig om att fråga supportrar på förhand om vad de tyckte om ESL-planerna så kanske ägarna besparats en del smärta. Samtidigt är det kanske mer troligt att de nog mycket väl visste, de hoppades bara att motståndet skulle vara svagare.
Problemet är självfallet att sätta supportrar i styrelsen inte alls med någon nödvändighet ger supportrarna mer makt. Det är bara att fråga lite mer eftertänksamt fackligt folk i Sverige hur mycket makt de egentligen fått av att få sitta i bolagsstyrelser.
Det är otroligt lätt att ordföranden och de kontrollerande grupperna i en styrelse att styra informationen, och flytta på de reella besluten, så att vad som bildas i den formella styrelsen därmed blir ett slags a-lag och ett slags b-lag.
(4) Risken är en splittring av supporterrörelsen!
Faran med supportrar i styrelsen är i själva verket att det leder till en splittring av själva supporterrörelsen, där kamp om ideologi och position får övertaget. Risken är också att de som sitter i styrelsen alltmer börjar tjäna två herrar på samma gång.
Även detta är en lärdom sedan gammalt från den svenska fackliga organiseringen. När facket satte sig i styrelser så uppstod dels en slags gisslansituation, där facket i någon mening förväntades försvara företagets beslut mer än sina medlemmars intressen.
Det är en mänsklig egenskap att försöka anpassa sig till de sammanhang man befinner sig i, och det har gjorts många studier som visat hur fackliga styrelserepresentanter i allt större utsträckning har adopterat företagets perspektiv på frågor och beslut.
Risken är alltså att om man sätter supportrar i klubbarnas styrelser så kommer supportrar till slut inte längre känna igen andra supportrar.
(3) Uthålligt supporterinflytande kräver hållbart engagemang!
Vad vi har sett under den här veckan i termer av engelskt supporterinflytande har varit närmast unikt, eftersom vi väldigt sällan om någonsin ser engelska supportrar vara så här rörande överens om egentligen någonting alls.
Men det är ju också vad som krävs. Det behövs, åtminstone i mina ögon, en tydlig fråga att organisera sig kring och bygga engagemang runt. Några sådana självklara frågor existerar så att säga inte riktigt i vardagen, vilket gör det svårt för mig att ha någon större tro till ett mer hållbart och harmoniskt supporterengagemang.
(2) VM i Qatar är en fråga som har svårt att engagera!
En rätt vanlig tanke den senaste veckan att om det nu tog bara några dagar för engelska supportrar att mörda ESL-förslaget så borde det ju inte vara så himla omöjligt att tvinga FIFA till reträtt om VM i Qatar med alla dess kontroverser.
Jag ser det dock som helt olika frågor. Jag tror helt enkelt det är alldeles för svårt att engagera ens i närheten av samma folkopinion om VM i Qatar, särskilt om vi talar om tyngden i opinionen. Många tycker nog, men det är få som riktigt bryr sig.
Grejen är självfallet att ESL-projektet så att säga konkret drabbade ”mig”, och ”min” relation till fotbollen. VM i Qatar, även om det handlar om objektivt betydligt värre saker, är något mer abstrakt som drabbar någon diffus ”annan”.
(1) Det var engelsk supporteraktion!
Utan att mena det som någon diss utav det tyska systemet med dess variant av supporterinflytande så förbryllar det mig en aning hur så många tog det som nu hände i England som förevändning att börja propagera för en tysk modell i England.
Det var som i Tyskland! – utbrast någon exalterat. Kanske, kanske inte, men vad vi med total säkerhet kan säga är att det var i England det hände, utan något som helst som före. Det känns som att många missat den skogen för alla träd.
Vad som hände hände alltså i England och i engelsk fotboll. Att hävda att det inte kan hända i engelsk fotboll är alltså felaktigt. Att säga att supportrar inte har något inflytande i engelsk fotboll är alltså felaktigt.
Kanske är det värt att ha med sig det i tanken när man pratar om att förändra eller till och med förkasta det engelska systemet. Ett system som sannerligen inte är perfekt, men heller kanske inte riktigt så dåligt som många väldigt gärna vill tro.
Precis som att andra system väldigt sällan är riktigt så perfekta som väldigt många väldigt gärna vill tro.