Något unikt händer i europeisk fotboll den här kvällen. Chelsea och Real Madrid möts i Champions League eller i Europacupen, två klubbar som aldrig någonsin förut har stött på varandra i dessa sammanhang. På något sätt är det ändå rätt häftigt, att det även på den här nivån, och med två klubbar som under de senaste 15-20 åren har varit så vanligt förekommande på den här nivån, kan vara så att två klubbar möts för allra första gången.
Om Florentino Perez, Real Madrids presidente och den europeiska fotbollens hovnarr, hade fått som han ville så skulle detta inte längre vara fallet. Med en European Super League hade Chelsea och Real Madrid istället mött varandra minst två gånger varenda säsong, varje säsong över en överskådlig framtid. Matcher mellan Chelsea och Real Madrid hade varit det normala och vanliga snarare än något utöver det vanliga.
Mer än kanske något annat visar detta på hur Perez tillsammans med övriga elva klubbägare verkar ha missförstått något alldeles fundamentalt både om fotbollen och om produkters värde på en marknad. Värdet och intresset ökar när något är sällsynt, när detta något existerar i överflöd så sjunker värdet mycket snabbt. En match i Champions League mellan Chelsea och Real Madrid är så värdefull just för att den är så ovanlig.
Chelsea själva, med vilket jag först och främst menar Chelseas supportrar, sade sig betydligt hellre möta Real Madrid i den här semifinalen än Liverpool. Fullt förståeligt naturligtvis. Det kan aldrig bli samma ångest att möta och riskera att åka ut mot ett lag från ett annat land än det egna. Men så är det naturligtvis också något väldigt speciellt med att ställas mot just Real Madrid i Champions League.
Chelsea har tagit sig till den här Champions League-semifinalen primärt genom sitt starka försvarsspel och sin förmåga att hålla nollan. Chelsea släppte inte in ett enda mål mot Atlético Madrid i åttondelsfinalen, och släppte in det enda målet mot Porto långt in på tilläggstid i den andra mtachen, när kvartsfinalen redan var avgjord. På så vis måste man anta att Chelsea nog är bättre rustade att slå Real Madrid än vad Liverpool var.
Mycket av kvartsfinalen avgjordes redan i den första matchen i Madrid när Liverpool inte alls lyckades hitta sina positioner och sin organisation på planen. Real Madrids spelare fick mindre evigheter på sig med bollen i varenda läge, och det är de naturligtvis alldeles för bra för att inte kunna utnyttja. Chelsea har absolut inte råd att vara lika släpphänta som Liverpool var, men har heller inte gett någon indikation på att de skulle vara det.
Omvänt så har detta med defensiven varit även Real Madrids och Zinedine Zidanes paradgren. Real Madrid är ju knappast något offensivt skönspelande fotbollslag med Zidane som manager, tvärtom är det på många sätt ett taktiskt konservativt lag. Vilket det emellertid tenderar att talas väldigt tyst om. Det passar kanske inte riktigt in med Zidanes aura, eller möjligen med föreställningarna om Zidane som alla bär runt på.
Alltså finns ju rätt goda möjligheter att Champions League-semifinalen mellan Real Madrid och Chelsea inte precis blir någon särskilt öppen och underhållande semifinal, utan en taktiskt mycket mer avvaktande fotbollsmatch. Vilket kanske passar rätt väl in i den här semifinalens profil jämfört med den andra semifinalen mellan PSG och Man City, som nog uppfattas som den betydligt mer glamourösa semifinalen på förhand.
Chelsea som fotbollslag känns förhållandevis färskt för närvarande på den här nivån. Det är ju så att säga kanske inte redan den här säsongen som Thomas Tuchels Chelsea riktigt ska ha sitt genombrott i Champions League, även om de naturligtvis är bra nog att vinna om planeterna rättar in sig i ledet. Med Real Madrid ställs de mot en motståndare vars just nu främsta styrka och egenskap är att de vunnit så många gånger förut.
Taktiskt och tekniskt är jag inte alls säker på att Real Madrid för närvarande är ett bättre fotbolsllag än Chelsea. Om något så tvärtom faktiskt. Men psykologiskt kan det mycket väl vara så att Real Madrid har ett stort försprång. Vad Chelsea däremot har, som jag inte alls är så säker på att Liverpool riktigt hade, är hungern och viljan till hårt arbete. Chelsea är ett lag i medvind, och ett lag på väg uppåt.
Chelseas stora frågetecken är och kommer vara förmågan att göra mål. Kanske i synnerhet just ikväll, med tanke på att bortamål många gånger är så väldigt viktiga i dessa sammanhang. Timo Werner har haft en väldigt tung första säsong med Chelsea, och vem hade väl egentligen kunnat föreställa sig att han skulle ha så svårt att hitta målet den här säsongen?! Även om vi sett det förut med anfallare från Bundesliga.
Hur som helst tror jag det gynnar Chelsea att vara laget som inte går in som stora favoriter till den här semifinalen, utan snarare kan vara laget som åtminstone i någon mening slår ur ett underläge. En klurig aspekt med kvartsfinalen mot Porto var att Chelsea i princip hade all press på sig, och nästan bara kunde förlora kvartsfinalen, den var mer eller mindre omöjlig att vinna i meningen att överträffa förväntningarna.
Semifinalen mot Real Madrid är en helt annan historia. Real Madrid kommer i någon mening alltid vara favoriter eftersom de är Real Madrid, även om de som fotbollslag inte är så väldigt imponerande. Det där är naturligtvis en styrka Real Madrid har som klubb i dessa sammanhang. Chelsea har å andra sidan en viss historik och modern tradition av att göra livet riktigt surt för sådana klubbar i Champions League.
Barcelona och Bayern München är två klubbar som båda fallit offer för Chelseas jakt på Champions League-titlar förr om åren. Och dessa båda var vid dessa tillfällen betydligt större favoriter då än vad Real Madrid är nu. Chelsea måste naturligtvis respektera Real Madrid som en väldigt tuff motståndare i den här semifinalen. Varje lag med spelare som Luka Modric, Toni Kroos, Karim Benzema med flera måste respekteras.
Men det finns absolut ingen anledning för Chelsea att vara rädda för Real Madrid inför den här semifinalen. Även om det faktiskt nu är första gången någonsin som Chelsea och Real Madrid möts i Champions League.