Champions League-kvartsfinalen handlade i mångt och mycket om det internaliserade och det psykologiska för Man City. Motståndaren i kvartsfinalen var kanske framför allt de själva och deras egna demoner, deras tidigare misslyckanden med att vinna just kvartsfinaler i Champions League. Champions League-kvartsfinalen präglades mycket av det lilla mikroperspektivet på fotbollen.
Champions League-semifinalen tar däremot ett tvärt kast i rakt motsatt riktning och lägger egentligen allt fokus på det externaliserade och det politiska för Man City. Att de möter just PSG, det andra stora gulfstatägda prestigeprojektet i europeisk fotboll, är ett ofrånkomligt filter över den här semifinalen. Regionala rivaler dessutom. Champions League-semifinalen präglas alltså mycket mer av det större makroperspektivet.
Vad Qatar och Abu Dhabi båda vill mer än något annat är naturligtvis att just deras klubbar ska vinna Champions League. Något som har varit det uttalade motivet redan från början. Här finns även ett värde i att vara de som faktiskt lyckas först. PSG har kanske just nu övertaget i och med att de faktiskt tog sig till finalen förra säsongen, och kanske ger det en känsla av att den här gången är det faktiskt deras tur.
Ofta är det ju så där att ett riktigt bra lag som siktar på att vinna Champions League behöver några trial runs först. Det vill säga säsonger när de tar sig till semifinal eller final och får de erfarenheter som laget faktiskt behöver för att ta de där sista stegen som krävs för att faktiskt vinna Champions League. Det är i själva verket ett återkommande mönster genom alla år med Champions League, om än så klart med specifika undantag.
Även om inte Man City har varit i Champions League-semifinaler särskilt ofta, hittills har det faktiskt bara hänt en enda gång, för fem år sedan, så har ju Pep Guardiola varit där desto oftare. Guardiolas egen filosofi, som i och för sig känns något drastiskt formulerad, är att Man City ska betrakta den här semifinalen som en vänskapsmatch. Vilket jag väl i och för sig inte tror att Guardiola egentligen menar alls.
Vad Guardiola rimligtvis menar, vilket han även utvecklar lite mer senare, är att Man City måste våga slappna av i situationen och tycka det är roligt att spela semifinalen. Fokusera på det positiva i själva upplevelsen snarare än på det negativa med pressen. Att faktiskt trivas med att spela semifinaler och finaler i Champions League är ett viktigt steg på vägen mot att vinna semifinaler och finaler i Champions League.
Taktiskt är det en semifinal med stora orosmoment för Man City. Deras främsta svaghet är att hantera motståndarnas snabba omställningar, något som inte minst blev tydligt i kvartsfinalen mot Dortmund. Huruvida PSG är ett bättre lag än t ex Bayern München eller övriga kvarvarande lag i Champions League är väl tveksamt, men vad de framför allt har är spelare som är extremt bra på just snabba omställningar.
Fotbollsmässigt kan det alltså vara så att PSG faktiskt är det lag i Champions League som för närvarande passar Man City sämst av alla lag. Pep Guardiola låter tämligen resignerad inför detta faktum och menar att det är givet att PSG kommer skapa chanser på dem, men att deras fokus därför måste ligga på att själva skapa ännu fler chanser. Vilket måste ses som ett tämligen klokt perspektiv. Gör vad man är bäst på liksom.
Klokt eftersom det knappast ligger i Man Citys natur att ligga lågt och försöka blockera motståndarnas kontringsspel. Vad Man City i så fall möjligen skulle lyckas vinna på gungorna skulle de kvickt bli av med på karusellerna. Det hade varit ett taktiskt grepp som enbart skulle kunna skapa osäkerhet och otrygghet i Man City. Och då är det svårt att trivas i Champions League-semifinaler.
Men den här taktiska profilen på semifinalen har även den effekten att det känns mindre betydelsefullt med bortaplan respektive hemmaplan. PSG kan naturligtvis kontra in mål i Manchester likaväl som de kan göra det i Paris, kanske är det i någon mening till och med lättare att göra det i Manchester. PSG gav ju ett rätt gott prov på just detta i deras egen kvartsfinal mot Bayern München.
Men att bortaplan respektive hemmaplan känns mindre betydelsefullt för matchbilden betyder ju inte att bortamål slutar vara väldigt betydelsefulla. Och givet just vad de båda lagen är starka respektive svagare på så känns det som att just bortamål verkligen kan få en väldigt stor betydelse i den här semifinalen. Väldigt viktigt således för Man City att göra något eller några mål ikväll. Det ger dem större frihet inför returen.
På så sätt har vi en semifinal som i hög utsträckning är en spegelbild av den andra semifinalen. Semifinalen mellan Real Madrid och Chelsea är en semifinal mellan två lag vars primära styrka för närvarande ligger i att hålla tätt bakåt. Semifinalen mellan PSG och Man City är istället en semifinal mellan två lag vars primära styrka istället handlar om full fart framåt och om att producera målchanser.
Att semifinalerna mellan PSG och Man City därför har större förutsättningar att verkligen bjuda på stor fotbollsunderhållning känns därför rätt givet. Det är inte minst därför den mer glamourösa semifinalen. Och inte tror jag att vare sig Qatar eller Abu Dhabi protesterar ens det minsta lilla över den saken. Tvärtom är det väl lite just detta de kanske såg framför sig för 10-15 år sedan i början på sina båda projekt.
Kanske var det även vad Real Madrid såg framför sig. Att det stundade en fotbollsvärld i vilken de inte längre skulle stå i samma naturliga centrum som de alltid gjort. Ens när det spelas Champions League-semifinaler och de är ett av lagen i dessa semifinaler. Men det är väl också lite grann där som skon klämmer för dem. Real Madrid är i allt högre utsträckning bara ett av lagen bland andra.
Detta är ju också plussidan med den här typen av projekt som PSG och Man City faktiskt representerar. De skapar nya aktörer, hårdare konkurrens, högre kvalitet, och förnyelse och förändring. Vi har sett och vi ser det i Premier League och vi ser det nu också i Champions League. En plussida som oftast glöms bort, liksom många väljer att förneka minussidan, eftersom nonsens är viktigare för vissa än nyans.
Den här Champions League-semifinalen hade varit omöjlig för 10-20 år sedan. Många kommer mena att det är något fundamentalt negativt med att den nu tvärtom är fullt möjlig, och de kommer inte sakna sina mycket goda skäl för den uppfattningen, men det betyder inte att det även finns något fundamentalt positivt med det.