Man kan självfallet aldrig anklaga fotbollen för att sakna humor. Alltså är det inget alls att förundras över att när nu Arsenal ska spela semifinal i Europa League, en match och en turnering som helt och hållet kommer att avgöra hur deras säsong och därmed deras närmaste framtid kommer bedömas, så ställs de i den semifinalen mot Villarreal som leds av Arsenals före detta manager Unai Emery.
Arsenal sparkade Unai Emery eftersom denne under nästan en och en halv säsong aldrig lyckades få någon riktig ordning på Arsenal, aldrig riktigt verkade känna sig hemma vare sig i Premier League eller i engelsk fotboll, och eftersom Arsenal vid den tidpunkten befann sig på åttonde plats i ligan, lagets sämsta placering på väldigt länge. Ersättaren blev Mikel Arteta, som alltjämt är Arsenals manager.
Det är en typ av resonemang som för all del kan vara rätt skakiga. Men Arsenal slutade den säsongen åtta i ligan, på exakt samma placering där Emery fick sparken, och Arsenal befann sig ovanför den placeringen vid ett enda tillfälle under säsongen, den gången på sjunde plats. Det var heller ingen tillfällighet, då Arsenal för närvarande ligger tia i ligan, och egentligen aldrig den här säsongen sett ut att kunna sluta mycket högre än så.
Alltså vore det kanske om inte annat rätt mänskligt om Unai Emery tänkte och kände två olika saker. Dels någon form av personlig revanschlystnad för att ha fått sparken och blivit ersatt av någon annan som alls inte lyckats bättre än honom, om något så faktiskt sämre. Dels någon form av personlig upprättelse, eftersom det kanske har blivit alltmer uppenbart att Arsenals problem låg betydligt djupare än enbart honom själv.
Europa League utgör på sätt och vis en annan slags parallell mellan Emerys Arsenal och Artetas Arsenal. Europa League utgjorde ju den potentiella räddningen även för Emerys Arsenal, och de tog sig faktiskt hela vägen till final. Hade Arsenal vunnit den finalen hade Emerys fortsatta tid i Arsenal kanske blivit en helt annan. Den här gången är det Artetas Arsenal som i någon mening söker sin frälsning just i Europa League.
Egentligen vet jag inte om ett annorlunda utfall med Arsenal i Europa League med Arteta än vad som blev fallet med Emery faktiskt landar i en annan slutsats. Arteta precis som Emery gjorde brottas med någon slags velighet kring hur han faktiskt verkar vilja att Arsenal ska spela. Arsenal är och förblir alldeles för ojämna. Om jag skulle lyfta Arteta över Emery så beror det framför allt på att han har försökt sätta lagets defensiv.
Men att gå i dessa tankar om vad en eventuell vinst eller förlust i Europa League betyder för Arsenals närmaste framtid är kanske en aning klurigt när samtidigt så mycket annat händer och sker med potentiellt betydligt större betydelse för Arsenals framtid. Allra senast ihärdiga rykten om att Arsenal skulle vara på väg att köpas av Spotifys Daniel Ek i kollaboration med Thierry Henry, Patrick Vieira och andra Arsenalikoner.
Den allra första tanken jag råkar ha om detta lilla äventyr är att Arsenals supportrars protester alls inte, som man kanske skulle kunna tro, verkar handla om att man är emot miljardärer som äger deras klubb, utan det verkar mest handla mer om att man gillar en miljardär bättre än vad man gillar en annan. Bara någon pyntar kalaset. Men just i detta tror jag i och för sig inte Arsenals supportrar är det minsta lilla annorlunda än andra.
Den andra tanken, som förvisso var den första som faktiskt dök upp i huvudet på mig, är väl att det här var ett väldigt listigt PR-trick av Daniel Ek. Knappt utan någon ansträngning alls har han fått det att pratas något alldeles oerhört om Spotify i enbart positiva och optimistiska ordalag. Och det är väl väldigt svårt att se inte bara hur Ek skulle kunna få ut något annat av detta utan även hur något annat skulle vara hans syfte.
Att öppet och som första åtgärd gå ut och meddela på sociala medier att man minsann är intresserad av att köpa Arsenal är knappast ett seriöst sätt att försöka köpa någon engelsk fotbollsklubb, och i synnerhet inte en engelsk fotbollsklubb som Arsenal. Det är inte precis ägnat att få Daniel Ek att framstå som en seriös aktör som förtjänar att bli tagen på något särskilt större allvar i dessa sammanhang.
Beskedet från KSE, Stan Kroenkes holdingbolag, var också kort, klart och koncist: Att de hade absolut ingen avsikt alls att sälja Arsenal. Och det är också vad alla som protesterar måste förstå, att Kroenke inte kan tvingas att sälja. Kroenke kommer aldrig sälja Arsenal så länge värdet för honom att äga Arsenal är större än vad värdet för honom skulle vara att sälja Arsenal. Basic economics med andra ord.
Om jag alltså skulle vara lika kort, klar och koncis så hade jag alltså sagt till Arsenals supportrar att det där uppköpsryktet kan ni förpassa till frysboxen, historiens skräphög eller vart som helst annars där det inte längre slösar tid och energi. Det är något som låter bra, kanske speciellt i dessa tider, men det är knappast mer än ett rätt cyniskt sätt att spela på era hjärtesträngar.
Arsenal måste nu fokusera på det som ligger framför dem. Och vad som ligger framför dem är en Europa League-semifinal, alltjämt möjligheten att få spela i Champions League nästa säsong, och ett återseende med en manager som i hög utsträckning fick bära skulden för problem som han möjligen aldrig lyckades hitta några lösningar på, men som han heller aldrig var orsaken till.
Därefter är det läge att börja fundera på allt det andra. Och fundera på om Mikel Arteta efter lika lång tid som Unai Emery som Arsenals manager faktiskt har hittat eller verkar vara på väg att hitta några lösningar på Arsenals problem som Emery missade. Men om Arsenal å andra sidan skulle vinna Europa League, och kvalificera sig till Champions League, så misstänker jag att det är en fråga Arsenal inte kommer ställa sig.
Som sagt, fotbollen saknar inte humor.