Man kan väl för all del förstå varför Man Utds och Liverpools ägare tyckte att detta med en europeisk superliga med garanterade platser var en bra idé. Rättare sagt, det är inte det minsta lilla svårt att se den affärsmässiga logiken bakom tänkandet. Man Utd har väl missat Champions League ungefär lika ofta som de tagit sig dit efter Alex Ferguson, och cirka hälften av de gångerna har de åkt ut redan i gruppspelet.
Inte har dett så mycket bättre ut för Liverpool. Fenway Sports Group kämpade och slet i flera år innan Liverpool faktiskt tog sig till Champions League, och nu när det precis ser ut som om de lyckats återetablera Liverpool i toppen igen, så räcker det alltså med en enda sämre säsong för att Liverpool plötsligt ska se ut att missa Champions League igen. För vilken som helst amerikansk ägare är detta naturligtvis outhärdligt.
Nåja, ännu är loppet för all del inte helt kört för Liverpool. Men det börjar onekligen se väldigt snårigt ut för dem. Och det mesta tyder kanske på att om Liverpool inte besegrar Man Utd den här söndagen så ska ett mindre mirakel till för att det ska bli något spel i Champions League nästa säsong. Man Utd har alltså den säkert mycket frestande möjligheten att dunka i en av de sista spikarna i kistan för Liverpools säsong.
Tungt för Liverpool naturligtvis. För ett år sedan defilerade de mot ligatiteln, deras första på 30 år, deras nittonde totalt. Man Utd var en rival som de åtminstone där och då hade placerat i backspegeln. Nu är det alltså ett år senare, de befinner sig fyra platser och 13 poäng efter Man Utd i tabellen, ett Man Utd som är i princip klara för Champions League-spel, och som alltså kan spela bort Liverpool från Champions League-spel.
Utan att vara alltför cynisk, och något beroende på hur den här matchen faktiskt går, så tänker jag att Man Utds spelare kan behöva vara försiktiga med fotleder och smalben i den här matchen. Frustration och förluster i rena rivalmöten är sällan någon särskilt lyckad kombination med avseende på spelares goda omdöme. Vilket vi har sett ett och annat exempel på genom åren.
Ännu en match hur som helst där Man Utds och Liverpools ägare förmodligen är väldigt glada att det inte får vara någon publik på läktarna, även om det helt säkert svider lite gran i plånboken. Men budskapet från läktarna under den här matchen, från båda håll, under en match som sänds i varenda hörn och vrå över hela världen, hade varit klart och tydligt i form av högljudda protester mot dem själva.
För även om det är affärsmässigt väldigt lätt att se logiken bakom ägarnas agerande så är det kulturellt obegripligt. Man Utd och Liverpool är två engelska klubbar som mer än några andra engelska klubbar har byggt en stor del av sin identitet runt just det europeiska cupspelet, runt Europacupen och runt Champions League. Att försöka sära dessa klubbar från detta sammanhang kunde aldrig bli något annat än fiasko.
Minst lika obegripligt är naturligtvis att klubbarnas ägare inte insåg detta långt på förhand. Även om jag för all del är rätt övertygad om att de förstod att projektet skulle stöta på protester så tror jag inte de förväntat sig, i alla fall hoppats på att slippa, så starka och samordnade protester. Men det visar kanske också på hur distanserade dessa båda ägare faktiskt är från sina respektive klubbar.
Man Utds supportrars relation till Glazers är kanske den mindre komplicerade. Det har protesterats mot Glazers under väldigt många år, egentligen ända sedan innan Glazers köpte klubben. Man Utds supportrar har alltid vetat vilka Glazers är, och det enda som skilt dem åt har kanske varit olika nivåer av tolerans, aldrig gillande. Man Utd har även förfallit sedan Alex Ferguson lämnade. Desto hårdare är därför nu protesterna.
Liverpools supportrars relation till FSG och John W Henry är mer komplicerad. Visst finns där ett omfattande missnöje. Men FSG och Henry räddade också Liverpool för ganska precis tio år sedan, från något väldigt mycket sämre. Och Liverpools resa sedan dess har i huvudsak varit helt och hållet positiv, om än kanske något långsam då och då. Alltså är det kanske inte så märkligt att protesterna i Liverpools fall ändå är mildare.
Vi kan nog ändå räkna med att dessa protester kommer hålla i sig ett bra tag till. Men som med alla sådana här protester så kommer de till slut dö ut. Intresset för kommande matcher, för kommande möjligheter till cupfinaler och titlar, och för nya värvningar under sommaren, kommer ofrånkomligen att ta udden av protesterna, och rikta uppmärksamheten mot helt andra saker. Återigen, vi har sett det förr.
Positivt är att planerna på en euroepisk superliga borde vara döda för överskådlig framtid för närvarande. Och på något sätt är det ändå fint att Man Utds och Liverpools supportrar, om än inte klubbarnas ägare, var enade i sitt motstånd mot dessa planer, både enade med sig själva och enade med varandra. Hade så inte varit fallet är det inte alls säkert att planerna hade dött så snabbt som de faktiskt gjorde.
Ändå finns det ju fortfarande en stank kvar runt dessa klubbar som just nu är svårt att få bort, en stank som de båda klubbarnas ägare har dragit på dem. Att många kommer ratta in den här matchen och se det som en slags den engelska fotbollens battle of the bastards är alltså inte det minsta lilla märkligt. Det är, för att tala lysande klartext, fullständigt välförtjänt.
Alltså är det kanske i viss mening passande att just den här matchen mellan Man Utd och Liverpool egentligen inte kommer kunna få någon glasklar vinnare. Även om Man Utd vinner så kommer ändå Man City vinna ligan, och även om Liverpool vinner så är det långt kvar till Champions League. Det är däremot en match som, om Liverpool inte vinner, kommer kunna få en mycket tydlig förlorare.
Alltid går det att prata om någon slags poetisk rättvisa med den saken.