Om vi skulle vända några av de mest ljusblåa Man City-supportrarnas retorik mot dem själva skulle man mer eller mindre kunna avfärda Man Citys prestationer under den här säsongen. Det är ju ändå ingen riktig säsong, definitivt är det ingen säsong som räknas, och titlar man vinner under den här säsongen går inte att ta på allvar utan medföljs för alltid av asterisker. Den typen av mindre bemedlade åsikter.
I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Man Citys prestationer under den här säsongen är kanske desto mer beundransvärda just eftersom Man City med Pep Guardiola är det lag som bäst av alla lag har lyckats anpassa sig utifrån den här säsongens väldigt udda och speciella förutsättningar. Man City har adapterat, Man City har improviserat, och Man City har överkommit. Man City har inte använd omständigheterna som en ursäkt.
Visst blev det ingen quadrupel, eller för den delen någon Treble. I alla fall inte den typ av Treble som är den som måste räknas. Även om jag kommer få skäl att återvända till den frågeställningen om Man City vinner Champions League efter att redan ha vunnit ligan och Ligacupen. Är det en Treble på samma nivå som Man Utds Treble? Det finns saker som talar för det, liksom det finns saker som talar mot det.
Men alldeles oavsett den typen av mer ekivoka bedrifter så står Man City ändå på tröskeln till att skapa historia. Man City är en enda futtig match från att ta sig till klubbens allra första Champions League-final någonsin. Det vill säga den Match som Man Citys ägare mest av allt vill spela, och den titel Man Citys ägare mest av allt vill vinna. Vilket även gäller Man Citys supportrar så klart, oavsett om de medger det eller ej.
Man City måste bara vinna matchen före Matchen.
Eller Man City måste egentligen inte ens vinna. De går in i kvällens match med en 2-1-ledning över PSG, och de får spela matchen på hemmaplan. Bortamålsregeln arbetar än så länge för Man City, och PSG måste göra minst två mål för att kunna gå till final. Det är omständigheter som borde kunna spela Man City rätt i händerna. Man City har kort sagt matchboll, upplägg och smashläge.
Allt som skulle kunna ställa till det för Man City utifrån detta utgångsläge är till synes att Man City alltjämt är det som några ljusblå fortfarande envist hävdar att klubben är, trots alla bevis om motsatsen, nämligen en klubb som är sin egen värsta fiende, fäller krokben för sig själva och schabblar till även givna lägen. Men det där var möjligtvis Man City en gång i tiden, det är däremot mycket länge sedan detta var Man City.
Vad som annars riskerar ställa till det för Man City är naturligtvis motståndaren. PSG är ett högst kapabelt fotbollslag, och är naturligtvis inte uteslutna att faktiskt kunna vinna borta mot Man City. Allra helst som bortaplan inte riktigt är vad det har varit. Och om PSG skulle ta ledningen, och kanske göra några mål, då måste man rimligtvis börja räkna med att nerverna till slut syns på utsidan av Man Citys tröjor.
Vad måste Man City göra för att undvika detta?
Man City måste undvika det som hände under första halvlek i Paris. Man blev då alldeles för låga och alldeles för passiva i sina egna positioner. Framför allt ytterbackarna sjönk alldeles för långt ned i planen. Därmed skapades inget som helst tryck på PSG som därmed tryggt kunde flytta upp sina positioner och sätta högre tryck på Man City. Att Man City måste försvara fasta situationer bättre säger också sig självt.
Vad kan Man City göra för att undvika detta?
Man City måste upprepa det som hände under andra halvlek i Paris. Man City flyttade då upp lagets positioner, men framför allt blev laget betydligt mycket rörligare och tog fler löpningar mellan och bakom PSG:s egna linjer. Detta gav laget en helt annan dynamik, mängder med passningsalternativ och PSG blev ett betydligt mer beskedligt lag. Spelare som Neymar och Mbappe halvt försvann ur matchbilden.
Kort sagt handlar väl egentligen detta om att spela bra eller spela dåligt, att spela spänt eller spela avslappnat. Vad som händer under första halvlek i Paris är självfallet inte något taktiskt medvetet beslut, det är en funktion av hur laget hanterar situationen. Guardiola har pratat om hur viktigt det är att kunna trivas i dessa matcher. Och aldrig har kanske detta stämt riktigt lika bra som det gör för Man City ikväll.
En märklig sak hände i Paris. Det var som om alla inför matchen och under första halvlek var så väldigt förtrollade av spelare som Neymar, Mbappe och för all del även Marquinhos. Man City betraktades närmast som en eftertanke. Sedan, under andra halvlek, och efter matchen, så var det som om den kollektiva insikten plötsligt drabbade en och annan att Man City har rätt okej spelare de också.
En annan styrka Man City har visat upp den här säsongen är att de i högre utsträckning faktiskt står pall i motgång. En motgång följs inte nödvändigtvis av ännu fler motgångar, en olycka leder inte nödvändigtvis till ett ras som vi sett prov på flera andra säsonger, inte minst i Champions League. Detta Man City är alltså kapabelt att hantera och absorbera en och annan kalldusch under kvällen.
Delvis är detta även en funktion av Man Citys medvetna beslut att ligga lägre i sin press och i sina positioner den här säsongen. Detta har gjort Man City till ett mer stabilt lag på så vis, reaktionstiden är högre och riskfaktorn är lägre. Vi återvänder alltså till detta att Man City och Pep Guardiola har anpassat sig bäst av alla till den här säsongens speciella förutsättningar, och till lärdomar från tidigare säsonger.
Kanske är detta något som även de mest ljusblå Man City-supportrarna nu har lärt sig att uppskatta, eftersom de inte längre riktigt verkar vara av någon större uppfattning att den här säsongen inte räknas och dess titlar är att se som värdelösa. Man måste applådera detta lärande. Att det skulle kunna bero på att det denna säsong till skillnad från förra säsongen är Man City som vinner titlarna är ett cyniskt sätt att se på saken.
May the 4th be with Man City!