Ett vanligt tema det senaste dygnet har varit hur en helengelsk final i Champions League, och vad som åtminstone på förhand ser ut att kunna bli en helengelsk final även i Europa League, för andra gången på tre år, på något sätt är en direkt funktion och följd av Premier Leagues finansiella dominans. Därtill att just denna finansiella dominans är vad som fått övriga europeiska storklubbar att vilja göra europeisk superliga. Vilket jag betraktar som en rätt löskokt sammanfattning och slutsats.
För det första, även om det är så att Premier League som liga har ett bastant finansiellt övertag på andra ligor som helhet, så är det ju knappast så att klubbar som Man City, Man Utd, Liverpool, Chelsea med flera har något större eller ens något finansiellt övertag på andra europeiska storklubbar som Real Madrid, Barcelona, Bayern München, PSG, Juventus med flera, som ju är de klubbar som normalt sett har varit de klubbar som förhindrat engelska klubbar från att ta sig till europeiska cupfinaler.
För det andra, så är det även så att just ingenting har förändrats i termer av den finansiella dominansen mellan varken ligor som helhet eller mellan klubbar. Premier League var den finansiellt dominanta ligan även när engelska klubbar under en period inte precis övertygade i Champions League. Det var i själva verket en del av den stora kritiken mot de engelska klubbarna, varför de inte presterade bättre givet deras ekonomiska förutsättningar. Vilket i sig var en grovt förenklad kritik så klart.
Men om det nu är så att Premier League var den finansiellt dominerande ligan både när det gick sämre för engelska klubbar i Champions League och Europa League och när det nu går bättre för engelska klubbar i Champions League och Europa League, så borde någon slags grundläggande logik säga oss att varför det nu går bra när det förut inte gick så bra inte enbart kan förklaras genom Premier Leagues finansiella dominans. Särskilt inte i konkurrens med klubbar mot vilka man inte är finansiellt dominanta.
Vad vi ser handlar mer om fotbollens cykliska utvecklingskurva snarare än någon mer eller mindre linjär utveckling på grund av finansiell dominans. Att engelska klubbar presterar bra nu är först och främst en funktion av att dessa klubbar nu till skillnad från förut befinner sig på toppen eller på väg mot toppen av sina respektive cykler, samtidigt som flera andra europeiska storklubbar befinner sig på väg ned från toppen av sina cykler. Historien lär oss att dessa tillstånd aldrig är permanenta.
Vad som särskiljer de engelska klubbarna åt på grund av Premier Leagues finansiella dominans är framför allt antalet klubbar med kapacitet att göra seriösa avtryck i Champions League. Det exakta antalet går alltid att diskutera men utan att överdriva finns där nog närmare tio klubbar som skulle kunna vinna Champions League, om planeterna placerar sig rätt för dem, och mer eller mindre samtliga klubbar skulle ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet.
Volymen av engelska klubbar med den här kapaciteten ökar naturligtvis sannolikheten för att det som nu har hänt ska hända, det vill säga två engelska klubbar som går till finaler i Champions League och kanske även i Europa League. Men att påstå att t ex Man City och Chelsea har gått till Champions League-final nu på grund av deras finansiella dominans över Real Madrid, PSG med flera, då gör man sig som jag ser det skyldig till att försöka knyckla in fyrkantiga klossar i runda hål.
Att Premier Leagues finansiella dominans dessutom skulle ha fått Real Madrid med flera att vilja skapa en europeisk superliga är som bäst en halvsanning. En europeisk superliga är något som Real Madrid med flera klubbar har pratat om under många, många år, och handlar mest av allt om att vilja maximera och garantera egna intäkter. Inte riktigt lika mycket om att t ex Real Madrid skulle känna sig finansiellt underlägsna de engelska klubbarna i Premier League.
Vad man måste förstå med Real Madrids ägarform, det vill säga den politiska föreningen, är hur den skapar intresset. Presidenter i Real Madrid väljs genom politiska kampanjer, och dessa vinner man genom att göra sig mest populär, och mest populär gör man sig i dessa sammanhang genom att lova alltmer vidlyftiga värvningar. Det är självfallet bara en tidsfråga innan dessa löften börjar överstiga klubbens ekonomiska möjligheter. Vilket är precis vad vi ser med både Real Madrid och Barcelona t ex.
Det är inte minst talande utifrån detta perspektiv hur ett av Florentino Perez främsta argument i en salig röra av knasigheter i syfte att motivera en stängd europeisk superliga var att utan en sådan så kunde ju inte Real Madrid värva både Kylian Mbappe och Erling Haaland. Och naturligtvis är det väl exakt där som skon klämmer för Perez och för Real Madrid. De har helt enkelt inte längre möjlighet att i samma utsträckning bara köpa de spelare de vill, och när de köper spelare blir de oftast svindyra.
Viktigt att hålla detta i åtanke dessa dagar när det har blivit populärt att ge amerikanska riskkapitalister, eller bolaget som ägarform inom fotbollen, ensamt skulden för att driva fram planer på en europeisk superliga. Det är inte på något sätt unikt för just denna ägarform utan drivs på även av helt andra, förment positiva, ägarformer som föreningar. Vad som är gemensamt är inte så mycket ägarformen, utan klubbarnas strävan efter högre intäkter och efter garanterade intäkter. Egoism kommer i alla former.
Det är ett generellt ett populärt schtick att ge kapitalismen skiten för allting som man tycker är fel med fotbollen. Men kapitalismen har på samma gång gjort fotbollen större, bättre och faktiskt på många sätt mer jämlik. Kapitalismen i sig grundar sig på viktiga principer om fri konkurrens, principer som ligger den europeiska idrottens värderingar väldigt nära. Problem uppstår emellertid, och detta är ju fallet inom alla branscher, när dominerande aktörer försöker begränsa denna fria konkurrens till sin egen fördel.
Och det är ju precis vad som också har skett inom europeisk fotboll. Viktigt då blir att hitta sätt att skydda den fria konkurrensen och inte tillåta inskränkningar i den. Här borde idrottens värderingar och marknadsekonomins principer i själva verket inte anses stå i motsats till varandra, så som många vill göra gällande, utan tvärtom gå hand i hand. Att försöka reglera bort kapitalismen riskerar enbart att ersätta en slags fotbollens förtryck under dess korkade kapitalister till en slags proletariatets diktatur.
Hur det nu kom sig att jag svävade in på dessa bredare funderingar efter att ha börjat nysta i änden om att det är inte alls så enkelt som att förklara de engelska klubbarnas framgångar just nu med Premier Leagues finansiella dominans. Då misstänker jag att man förmodligen har bestämt sig för svaret långt innan frågan ens ställts.