Kort efter att Chelsea besegrat Real Madrid och tagit sig till Champions League-finalen i Istanbul, London, Lissabon eller vart den nu till slut faktiskt kommer äga rum, så började det plötsligt dugga medgivanden. Nu var det tydligen bara att erkänna, medgav en som håller på Arsenal, att Chelsea var Londons största klubb. Ett kanske något annorlunda sätt att uttrycka sin beundran över Chelseas framgångar.
Kanske hade det varit ett mer träffsäkert medgivande att Chelsea vore Londons bästa klubb. Men det har Chelsea å andra sidan varit mer eller mindre genomgående, med något års tillfälligt frånfälle hit och dit, i över 15 år, så det var väl i så fall ett minst sagt något sent påkommet medgivande. Men bästa och största är självfallet inte alls samma sak. Det är två olika begrepp med två olika betydelser.
Med största klubb, och här pratas det ju både om storklubbar och det mer sent påkomna begreppet superklubbar, menas en komplex sammanvägning av historik och framtid, av titlar och av traditioner, av supportrar och resurser. Med den bästa klubben pratar vi normalt sett alltid om lagets kvalitet här och nu, mer eller mindre. Med den största klubben pratar vi snarare om klubbens kapacitet inom en överskådlig framtid.
Att vara en av de största klubbarna betyder inte att vara en av de bästa klubbarna här och nu. Det måste däremot innehålla en kapacitet att kunna vara en av de bästa klubbarna inom en inte alltför avlägsen framtid. Vilket vi vet att en storklubb som Arsenal skulle kunna vara om den som andra klubbar började drivas på ett kompetent sätt, började göra rätt saker på rätt sätt.
Är det alltså rätt att kalla Chelsea för Londons största klubb sedan de tagit sig till Champions League-final? Nja, riktigt så fungerar väl inte riktigt begreppet. Min syn och värdering av läget är nog mer att London har tre storklubbar, eller superklubbar, av mer eller mindre jämförbar storlek och kapacitet, och dessa är Arsenal, Chelsea och Tottenham. Detta är inget som förändras i en handvändning.
När European Super League-kontroversen var som alldeles mest kontroversiell hade ju vissa det rasande roligt åt att konstatera hur en av dessa Super League-klubbar minsann befann sig på nionde-tionde plats i Premier League. Arsenals tabellplacering blev på något sätt ett retoriskt redskap att hävda att de minsann inte är större än andra. Vilket kanske har sin komedi utan att därför vara särskilt klyftigt.
Chelsea mot Arsenal ikväll alltså, på Stamford Bridge. En match som naturligtvis hade kunnat betyda så väldigt mycket mer. För Chelsea är det naturligtvis viktigt att vinna alla matcher i dessa dagar, för att ta sig till Champions League nästa säsong. Leicsters vinst igår satte extra press på dem, och det gäller ju att hålla West Ham och Liverpool så långt bakom sig som bara möjligt.
Mera tomt för Arsenal kanske, som åkt ur Europa League och vars möjligheter att ta sig till Champions League nästa säsong är helt borta. Det enda som teoretiskt skulle kunna återstå för Arsenal vore att kanske ta sig till Europa Conference League, eller möjligen att sluta ovanför Tottenham i tabellen. Ingen av dessa båda ambitioner känns väl kanske som att de skulle kunna engagera Arsenal i någon större utsträckning.
Om vi alltså tittar på motivationsbilden så känns det väl som en rätt klar fördel Chelsea för den här gången, som om det inte räckte med hemmaplan samt lagens allmänna status och kvalitet för närvarande. Det mesta talar alltså för att Chelsea vinner kvällens match. Utöver det finns kanske en och annan observation runt matchen, och runt Chelsea och Arsenal, värd att notera.
Ryktad spelarflykt från Arsenal
Särskilt lång tid hann inte passera efter att Arsenal förlorat mot Villarreal och åkt ur Europa League, och således fått säga adjö till Champions League nästa säsong, innan Arsenals twitterinsiders började prata om spelare som ville lämna klubben.
Mot slutet av veckan hade det hunnit med att rapporteras att Bernd Leno, Hector Bellerin, Dani Ceballos, Thomas Partey, Alexandre Lacazette, Pierre-Emerick Aubameyang och Nicolas Pepe samtliga ska ha begärt att få byta klubb.
Huruvida detta är en reaktion på Arsenals missade Champions League-plats, eller på något annat missnöje med klubben eller med manager, är inte glasklart. Att alla dessa spelare inte kommer kunna lämna Arsenal känns givet, men antalet är oroväckande.
Mikel Artetas märkliga meddelande
Mikel Arteta är näppeligen den första managern utan tvärtom bara den senaste i en lång rad av managers som när resultaten inte talar till hans fördel försöker framställa det som om just hans insats som manager bör bedömas utifrån annat än resultat.
Ändå måste det ha uppstått någon form av lätt pinsam och obekväm tystnad under Arsenals presskonferens när Arteta menade att han minsann bedömde sig själv utifrån förmågan att få ut maximalt av den spelartrupp han jobbar med.
Om det himlades i ett och annat öga under den utsvävningen av Arteta så beror det kanske på att den absolut främsta och skarpaste kritiken mot Arteta går ut just på att han absolut inte har lyckats maximera värdet av sin egen spelartrupp.
Vad Arteta gör här är självfallet inget annat än att med lite finare ord försöka säga att ”det är inte mitt fel, det är spelarnas fel!” Vilket väl normalt sett brukar betyda att managern ifråga inte har särskilt lång tid kvar i klubben, och vet om det.
För även om Arsenal skulle lyckas byta ut en och annan spelare under sommaren, så kommer ändå relativt många av dem vara kvar. Även fastän som redan sagts många har bett om att få lämna klubben redan.
Jobbigt läge för Arsenal inför kvällens match mot Chelsea alltså. Arsenal kan sedan lång tid tillbaka inte hävda att de är en större klubb än Chelsea. Arsenal kan definitivt inte för närvarande hävda att de är en bättre klubb än Chelsea.
Allt som då till synes återstår för Arsenal är att, som klubbar som varken kan sägas vara störst eller bäst rätt ofta brukar försöka göra, hävda att de minsann är vackrast. Med andra ord hävda den moraliska segern, vad nu detta innebär.
Mer värdefullt vore kanske att faktiskt vinna ikväll.