Det var i dryga timmen en allt annat än klassisk FA-cupfinal.
Men det var en FA-cupfinal med en klassisk vinnare! Det här var Leicesters femte FA-cupfinal i deras 137 år långa historia. Det var deras första FA-cuptitel! Det var ett perfekt exempel på vad som under alla dessa år har gett FA-cupen dess särskilda magi.
Men det var en FA-cupfinal med ett klassiskt vinstmål! Youri Tielemans screamer från långt håll rätt upp i bortre krysset kommer skriva in sig som ett av de klassiska FA-cupfinalmålen. Ett mål värdigt att vinna vilken som helst final.
Men det var en FA-cupfinal med en klassisk målvakt! Kasper Schmeichels fantastiska räddning i slutet av matchen kommer rullas i samma kategorier som exempelvis Jim Montgomerys räddning för Sunderland från FA-cupfinalen 1973.
Men det var en FA-cupfinal med en klassisk avslutning! Dramatiken var enorm på Wembley under de avslutande minuterna. Hopp och förtvivlan slet i både Chelseas och Leicesters supportrar, inte minst under ett extremt tight VAR-beslut i slutminuten.
Men det var en FA-cupfinal med en klassisk manager! Brendan Rodgers vinner sin första stora titel som manager i engelsk fotboll. En beundransvärd bedrift, särskilt när det sker med en klubb som Leicester. Dessutom med en tidig skada på Jonny Evans.
Men det var en FA-cupfinal med klassiska klubbikoner! Jamie Vardy, gör en strålande match för Leicester. Kasper Schmeichel, omutlig i Leicesters mål. Wes Morgan, kommer in i slutet med den enda uppgiften att hålla Olivier Giroud borta från målet.
Om det fanns något tvivel om att FA-cupen var något som var mindre viktigt för båda lagen, så räckte det med att titta på Leicesterspelarnas glädje och Chelseaspelarnas förtvivlan efter matchen, för att glömma den tankegången.
Svårt vore även att påstå att Leicesters triumf här kommer göra deras chanser sämre att få med sig ett bra resultat på tisdag mot Chelsea. Betydligt tuffare hade förmodligen varit att gå in i den matchen och ha förlorat den här matchen.
Tufft för Chelsea naturligtvis, med så otroligt små marginaler. Leicesters vinstmål föregås av en handssituation. Och i matchens slutminuter får Chelsea en kvittering bortdömd på grund av en millimeterfin offside. Båda besluten förmodligen korrekta, men ändå.
Men Leicester har inget att be om ursäkt för. Laget försvarade sig samlat och väl. Det var viktigt att de gick över till en fyrbackslinje när Jonny Evans fick gå av. Och laget tog tillvara de avgörande ögonblicken i den här finalen.
Viktigt också att Leicester vinner FA-cupfinalen eftersom det så klart och tydligt demonstrerar vad som är så viktigt i fotbollen. Detta att alla lag faktiskt har möjligheten att vinna och att alla lag kan vinna. Allas rätt att drömma.
Allt detta som den europeiska superligan stod i total motsats till. Allt detta som FA-cupen i någon mening representerar ända in i själ och hjärta, ända in i dessa dagar när FA-cupens betydelse befinner sig under ständigt ifrågasättande.
Kanske är det i själva verket så att FA-cupen aldrig har varit så viktig just som den faktiskt är just nu för den engelska och europeiska fotbollen. Just för vad FA-cupen faktiskt står för inom engelsk fotboll i en tid när dessa värderingar befinner sig under attack.
Upplyftande är det ju också att se Leicester som en engelsk klubb med en extremt harmonisk relation till sin ägare. Aiyawatt Srivaddhanaprabha styr Leicester i samma anda som hans tragiskt förolyckade far Vichai.
Och vilken extremt välskött klubb Leicester är. Gällandes egentliga samtliga aspekter från scouting och värvningar ända ned till spelidé. Kvalitet rätt igenom. Men därför så går det också så bra som det gör Leicester, trots andra klubbars större resurser.
Leicesters makalösa ligatitel för fem år sedan var en bragd, och den var en skräll, framför allt eftersom det krävde en prestation över en hel säsong. Men vad som gick att se redan då var att det var ingen olyckshändelse, och det var ingen engångsföreteelse.
Detta har Leicester bevisat under de senaste åren. FA-cuptiteln är därför ingen skräll, utan bara kronan på verket!