Tisdagen kommer rimligtvis präglas av en enda sak, nämligen Gareth Southgates formella presentation av Englands EM-trupp. Vi vet väl redan i hög utsträckning vilka som kommer vara med i den EM-truppen, en engelsk förbundskapten är ju på så vis inte värst mycket mindre förutsägbar än en svensk förbundskapten. Enda öppna frågan är väl egentligen om Trent Alexander-Arnold kommer vara med eller ej.
Just den frågan har däremot dominerat den engelska diskussionen ända sedan det senaste landslagsuppehållet i mars, när Southgate för första gången plockade bort Alexander-Arnold från sin landslagstrupp. Men det är en diskussion som inte riktigt verkar vilja ta med i beräkningen att det minst sagt finns väldigt många bra högerbackar för Southgate att välja mellan.
Men EM börjar ju inte förrän om cirka två och en halv vecka. Vi befinner oss fortfarande mitt under den sista brinnande veckan av klubbfotboll där vi i någon mening både håller på att stänga den nyss avslutade ligasäsongen samt ladda upp inför kommande europeiska cupfinaler samt engelska playoff-finaler. Vi har redan tagit upp bästa spelare, bästa managers och bästa värvningar för säsongen. Men annars då?
Årets match: Tottenham 3-3 West Ham
En match som på något sätt kom att definiera båda lagens kommande säsonger. Tottenham har 3-0 men tappar till 3-3 under matchens tio sista minuter. Fullständigt oväntat. Utöver att ha gett West Ham ett monumentalt självförtroende så känns det som en match som lade grunden för Tottenhams kommande fall från titelstriden, fick José Mourinho att mentalt rycka i den handbroms som skulle komma att handikappa dem.
Årets mål: Alisson Becker, 2-1 vs West Brom (b)
Det har gjorts snyggare mål den här säsongen, men knappast något viktigare mål och knappast något mer ikoniskt mål. Klockan höll onekligen på att ticka ned, inte bara för matchen utan för Liverpools Champions League-förhoppningar. Upp tickar Alisson Becker med inte bara ett avgörande mål, utan ett väldigt skickligt genomfört mål, och därtill ett mål med väldiga implikationer för Liverpools närmaste framtid.
Årets flopp: Willian, Arsenal
Långt ifrån endast eftertankens kranka blekhet, det var många som av lite olika skäl ifrågasatte den här värvningen redan förra sommaren. Tanken har framförts att om Mikel Arteta hade spelat Nicolas Pepe istället för Willian redan från början den här säsongen så hade kanske Arsenal spelat i Champions League nästa säsong. Spekulativt, men ändå inte orimligt. Willian är årets flopp och Arsenals, Edus och Artetas största misstag.
Årets stropp: Jürgen Klopp
Vad är en stropp? På svenska är det en snobbig diva och på engelska är det någon som får något slags hysteriskt utbrott. När nu Mesut Özil lämnar Premier League blir det kanske mest rättvist att erinra sig ett av Jürgen Klopps återkommande utfall på olika TV-journalister angående ett enligt honom alldeles för tufft spelschema som inte minst hans egen klubb är i högsta grad medskyldiga till.
Årets break: Phil Foden, Man City
Nu har för all del Phil Foden varit ett känt namn längre än endast under den här säsongen, men det här var säsongen när Man City skulle behöva svara på den inte helt lätta frågan om hur de skulle klara sig utan David Silva som spelmotor. Svaret är mer komplext än endast Foden, men Foden har klivit fram på ett sådant sätt under den här säsongen att det har gjort svaret betydligt enklare och betydligt bättre än väntat.
Årets pundit: Gary Neville
Här har funnits många som har varit rätt bra. Det har varit roligt att se samspelet mellan Roy Keane och Micah Richards. Men Gary Neville har gjort ett kanonår som framför allt får högsta betyg för hans välformulerade och passionerade motstånd både mot de stora klubbarnas power grab tidigare under säsongen och mot den europeiska superligan mot slutet av säsongen.
Årets overachievers: Leeds
Heligt less på att höra om hur det är en ”skräll” att Leicester vinner FA-cupen, och West Ham har alltid haft en betydligt bättre spelartrupp än vad deras tabellplaceringar förut har indikerat. Säsongens stora overachiever är Leeds, som slutar nia utan att det på något sätt känns som någon tillfällighet eller som att det inte skulle kunna förbättras. Leeds visar, precis som Leicester, att kompetent management är den stora jämställaren.
Årets underperformers: Wolves
Det är lätt att hitta ursäkter för Wolves säsong, men det är även lätt att leta efter ursäkter till Wolves säsong. Raul Jimenez har naturligtvis varit väldigt saknad, men laget har också tappat fart, energi och idéer under Nuno Espirito Santo. Tidigare två säsongers placering på tabellens övre halva blev den här gången en trettonde plats. Wolves var för bra för att flyttas ned, men inte med några större marginaler.
Årets bov: VAR
Pandemin har varit ett gissel för fotbollen mest hela säsongen, men det är lika svårt att bli förbannad på pandemin som det är svårt att bli särskilt förbannad på kometer, asteroider, vulkaner, tsunamis etc i så kallade katastroffilmer. De saknar helt enkelt personlighet. Med VAR har det börjat kännas personligt, en slags fotbollens Bondskurk skapad av mänsklig dumhet och kortsynthet. Gör om, gör rätt!