Att vinna titlar är aldrig någonting att fnysa åt. Att vinna europeiska titlar är definitivt ingenting att fnysa åt. Alltså är det självfallet någonting i grunden positivt för Man Utd att de trots en minst sagt rätt besvärlig lottning längs med hela slutspelet har tagit sig hela vägen fram till final i Europa League. Det är, utifrån varenda tänkbart objektivt kriterium, den tredje största titeln en engelsk klubb kan vinna.
Ändå måste jag säga att jag den här gången känner betydligt mindre entusiasm över Man Utds möjlighet att vinna Europa League. Förklaringen är rätt enkel och har att göra med turneringens största svaghet. Den gången, för fyra år sedan, var Man Utd med i Europa League redan från början. Den här gången är Man Utd bara med i Europa League efter jul eftersom de åkte ur Champions League innan jul.
Europa League-titeln var inget tröstpris för Man Utd förra gången, utan det var helt enkelt den europeiska cuptitel de faktiskt hade möjlighet att vinna. Den här gången blir Europa League mer av ett tröstpris, oavsett om Man Utd nu vinner finalen eller ej. På något sätt är det alltså tänkt att kompensera för Man Utds rätt omfattande misslyckande att åka ur Champions League redan i gruppspelet.
Men det är klart, har man nu åkt ur Champions League och hamnat i Europa League så är det väl naturligtvis bättre att faktiskt försöka vinna turneringen än att så att säga bara strunta i den. Att vinna en europeisk cuptitel är alltid kul, alltid en stolt dag i varje klubbs historia, något att minnas för all evighet. Det kan bara inte kompensera för misslyckandet i Champions League. Det är helt enkelt två olika saker.
Dessutom är det ju faktiskt viktigt för Man Utd att börja vinna titlar under Ole-Gunnar Solskjaer. Och innan man har gjort det så lämpar det sig väl knappast att vara särskilt kräsen över vilka titlar det faktiskt är man vinner. Bristen på titlar, och Man Utds oförmåga att vinna de avgörande matcherna, inte minst i cupspelet inhemskt och europeiskt, är alltjämt en av de stora kritiska invändningarna mot Solskjaers management.
På det viset kan det vara så att Man Utd faktiskt ställs mot tuffast tänkbara motstånd just i den här Europa League-finalen. Villarreal är ett taktiskt väldigt väl drillat och organiserat fotbollslag, och i Unai Emery har de en manager med en väldig erfarenhet och kompetens från just Europa League, som han vunnit flera gånger förut. För Villarreal är Europa League-finalen dessutom det största hittills i deras historia.
Detta sagt är det kanske ändå en fotbollsmatch som man känner att om Man Utd spelar någonstans i närheten av sin högsta nivå för närvarande så borde de faktiskt också vinna den. Men det har emellertid mest med lagets relativt höga individuella kvalitet att göra. Å andra sidan, om Man Utd dessutom hade haft kollektiv kompetens i motsvarande grad, så hade de naturligtvis inte spelat i Europa League över huvud taget.
Då hade det kanske istället varit Man Utd, inte Chelsea, som mötte Man City i lördagens Champions League-final. Då hade vi heller inte behövt sitta och antingen beklaga oss över bristerna i Solskjaers management, eller mer eller mindre febrilt damma av olika former av ursäkter och svepskäl för att sopa dessa brister under mattan, eller intala oss att något annat än bäst är bra nog.
Att vinna Europa League kommer inte att räta ut dessa frågetecken. Dels eftersom Man Utd rimligtvis måste ha större ambitioner än så. Dels eftersom Man Utd som sagt åkte ur Champions League innan de fick börja spela i Europa League. Det vore en framgång baserad på ett misslyckande. Men det mildrar en stor kritik mot Solskjaers Man Utd, det är trots allt ett bra steg på rätt väg.
Orosmolnet inför finalen är rimligtvis Man Utds backlinje och försvarsspel. Det är den som normalt sett har sviktat och brukar svikta i den här typen av matcher. Man Utd håller helt enkelt inte hög klass nog i sin backlinje, varken individuellt eller organisatoriskt. Det är förmodligen ett tungt skäl varför Solskjaer ofta försöker skydda sin backlinje med två defensivt inriktade mittfältare, vilket tenderar göra Man Utd tunnare framåt.
Mindre blir inte detta orosmoln av Harry Maguires skada. Man kan tycka vad man vill om Maguire, vilket många också gör om än till största delen utifrån transfersumman som Man Utd betalade för honom, och han är knappat höjd över all kritik under varken den här eller förra säsongen, men Man Utds senaste två-tre matcher har visat rätt brutalt vad Man Utd saknar utan Maguire på planen.
Å andra sidan är kanske Villarreal en typ av fotbollslag och en typ av motstånd som på så sätt passar backar som Victor Nilsson Lindelöf och Eric Bailly med flera lite bättre. Det blir helt enkelt en fotboll som de känner sig mest hemvana med. Det var ju mycket Lindelöfs och Baillyes bravader i den iberiska fotbollen som en gång i tiden låg bakom varför Man Utd köpte dem.
Att Man Utds akilleshäl under säsongen, och förmodligen även under den här matchen, är backlinjen är kanske inte så konstigt. Det är i den delen av laget som Man Utds individuella kvalitet relativt sett är som lägst, och således i den delen av laget som det individuella har svårast att kompensera för bristen på det kollektiva. Här blir bristen på en taktisk idé som allra mest kostsam.
Men den stora frågan för mig kommer nog vara om Man Utd för kanske första gången på många år faktiskt kommer växa med matchen och höja sig med uppgiften, och inte som så många gånger som förut krympa ihop när det börjar vankas finaler, semifinaler och avgörande matcher. Inte minst relevant eftersom ett vanligt försvarstal för Solskjaer är att han håller på och bygger upp Man Utds klubbkultur igen.
Hittills har jag inte sett särskilt många konkreta tecken på just detta, annat än de lätt cirkelresonemangsbetonade hänvisningarna till Solskjaer som gammal spelare. Hattandet mellan om det är viktigt eller mindre viktigt att faktiskt vinna titlar, beroende på vad som råkar vara mest opportunt för stunden, tillsammans med tankande av matcher och minst sagt tveksam rotation av spelare, ger tvärtom rätt dystra signaler.
Huruvida en vinst i en Europa League-final mot Villarreal motbevisar allt detta är väl tveksamt. Europa League-finalen ger ändå Man Utd möjligheten att visa att de har kommit så långt att de kan höja sig med tillfället så att säga. Rise to the occasion snarare än att fälla krokben för sig själva som man gjort så ofta förut. Den här gången slipper ju Man Utd dessutom pressen att de måste vinna för att ta sig till Champions League.
Det uppnådde ju Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer genom att sluta tvåa i Premier League. En andraplats i ligan kommer alltid kunna anses ha något slags värde, på gott och på ont. Men i Europa League finns det naturligtvis inget värde alls med att sluta tvåa, där är det bara att vinna och sluta etta som räknas. Grejen med cupspel kan tänkas, men även kanske varför Man Utd haft så besvärligt med just cuperna.
Vilket är precis varför cuperna och cuptitlar är så väldigt viktiga för Man Utd. De måste helt enkelt komma bort från den här svagsinta föreställningen att det är bra nog att sluta tvåa, trea eller fyra som ligan tyvärr kan ge incitament att börja tro.