Paul Scholes lyckades reta upp stora delar av den spanskhjärtade fotbollsvärlden när han i halvtid av BT:s sändning till synes avfärdade Villarreal eftersom de bara landat sjua i vad som är en tämligen svag upplaga av La Liga, och att Man Utd alltså borde vinna den här matchen utan några större besvär.
Vilket kanske illustrerar att det är fullt möjligt att fastän resonemanget som sådant måste räknas till det tramsigare slaget ändå landa i en fullständigt korrekt slutsats. Man Utd borde definitivt vinna mot Villarreal utan större besvär, om man ser till vad Man Utd rimligtvis borde vara kapabelt till.
Och detta är naturligtvis även vad Paul Scholes faktiskt menade. Och hans kritik gick ut på det närmast uppenbara, att detta Man Utd inte är i närheten av vad det faktiskt borde kunna vara, och egentligen heller inte särskilt nära vad det borde vara. Alltså vinner inte Man Utd mot Villarreal utan några större besvär, alltså vinner Man Utd inte alls.
Ingenting av detta kan komma som någon överraskning för den som följt Man Utd under den här säsongen, eller tidigare säsonger, och som förmått sig att värdera dem med i alla fall något nyktra ögon och utan att ägna sig åt olika former av önsketänkande. Europa League-finalen blev bara ännu ett bevis på sådant som sagts om och om igen.
När det taktiska systemet är så pass luddigt definierat, och spelidén mest av allt grundar sig på individuell kvalitet, så kommer vi ofrånkomligen få se betydligt fler helt onödiga bolltapp, billigt insläppta mål på fasta situationer och så vidare. Vilket har varit en av Man Utds främsta refränger under säsongen.
När det taktiska systemet är så pass luddigt definierat, och spelidén mest av allt grundar sig på individuell kvalitet, så kommer det egna anfallsspelet snabbt bli passivt, stillastående, lättläst och idéfattigt mot täta, sammanhållna och lågt liggande försvar, vilket även detta är och förblir ett återkommande tema för Man Utd.
När en managers taktiska idé i väldig hög utsträckning bygger specifikt på individers kvalitet så kommer naturligtvis den managern vara väldigt obenägen att någonsin byta ut dessa individer. Något vi har sett prov på under hela säsongen med Solskjaer, och som nog fick sin logiska kulmen just i denna Europa League-final.
När en managers taktiska idé först och främst bygger på systemets kvalitet är det däremot betydligt mindre besvärligt att byta ut individer inom detta system. Föga förvånande såg vi Villarreal och Unai Emery genomföra samtliga sina byten under ordinarie match, och till slut även sitt sjätte byte under förlängningen.
Villarreal behöll sin kvalitet och blev dessutom piggare och piggare. Man Utd såg trötta ut från början och såg bara allt tröttare ut ju längre matchen bokstavligt talat led. Det var en final som knappast gick att vinna med mindre marginal, men Villarreal gjorde sig helt klart förtjänta av den här vinsten.
För Villarreal är detta en historisk kväll för klubben, det största som hänt dem. För Man Utd blev det bara ännu en kväll som visade att det som har kallats för framsteg kanske inte är så väldigt stora framsteg trots allt.