Vi har redan en rätt bra bild över hur den här matchen kommer se ut, eftersom vi redan har sett den tre gånger den här säsongen, två gånger med Thomas Tuchel som Chelseas manager. Chelsea har vunnit båda dessa matcher. Man City kommer troligtvis äga initiativet, Chelsea kommer pressa och stressa och försöka såra Man Citys försvar med ett mycket direkt anfallsspel.
Vi har ingen större anledning att förvänta oss att det kommer bli en särskilt välspelad fotbollsmatch. Finaler i allmänhet och Champions League-finaler i synnerhet brukar sällan bli det, för mycket står på spel. Detta dras till sin spets när finaler spelas mellan lag från samma land, där prestigen ökar ännu mer och lagen känner varandra desto bättre. Detta mönster har vi sett i både helengelska och helspanska Champions League-finaler.
Men det har naturligtvis alla möjligheter i världen att bli en oerhört dramatisk och spännande fotbollsmatch. Mer dramatik än kvalitet med andra ord. Tänk tillbaka på flertalet finaler mellan lag från samma land och de har detta gemensamt. Man Utd mot Chelsea 2008, de båda finalerna mellan Real Madrid och Atlético Madrid under 2010-talet. Episka matcher, men knappast estetiska matcher.
Har vi rätt att förvänta oss något annat när Champions League-finalen nu utspelas mellan fotbollsvärldens just nu två kanske mest estetiskt genomtänkta managers? Pep Guardiola och Thomas Tuchel är tveklöst två av den globala fotbollens just nu mest galna managers, om vi med galenskap menar vad som med andra ord skulle kunna beskrivas som passion, nörderi, noggrannhet och så vidare.
För neutrala åskådare är kanske en Champions League-final mellan Man City och Chelsea en besvärlig final. Jag beskrev i en tidigare blogg, omedelbart efter semifinalerna, detta som en provocerande men ändå i grunden väldigt positiv final. Varför den provocerar är väl rätt uppenbart vid det här laget. Varför den är positiv beror på att man inser hur Man City och Chelsea båda har förändrat och förbättrat fotbollen de senaste 10-20 åren.
Just det sista verkar dock vara svårt att vilja medge för många. Man är lite för vana vid ett ensidigt negativt narrativ. Men givet allt detta, vad har man då som neutrala för preferenser en sådan här kväll? Vilka mellan Man City och Chelsea vill man helst av allt ska vinna den här Champions League-finalen och varför? Om vi så att säga föreställer oss att det vore ett ämne som skulle debatteras.
Om t ex Chelsea hade missat fjärdeplatsen i Premier League så hade ju ett argument att hålla på dem kunnat vara att man ville se fem engelska klubbar i Champions League. Nu blev ju däremot det inaktuellt i och med att Leicester misslyckades med att besegra Tottenham och Chelsea, fastän de förlorade mot Aston Villa i sista omgången, och Chelsea redan är klara för Champions League.
Man City vore ett nytt (engelskt) lag att vinna Champions League!
Nytt är alltid skoj, och nya lag som vinner titlar och turneringar ger alltid lite extra krydda till anrättningen. Man City har aldrig vunnit Champions League förut, vilket på så sätt skulle göra det lite extra speciellt om de nu faktiskt skulle vinna Champions League.
En annan besläktad faktor är att ännu en engelsk klubb skulle ha vunnit Champions League. Genom åren har fem engelska klubbar vunnit Champions League, två fler än något annat land (Italien, Holland och Tyskland). Dito antalet finalister.
Att utöka det antalet till sex engelska klubbar vore på sätt och vis speciellt. Ett rätt tydligt mätbart tecken just på den stora bredden och den genuina, långsiktiga konkurrenskraften i den engelska fotbollen.
Man Citys förnyande av engelsk och europeisk fotboll!
Mycket har hänt med engelsk och europeisk fotboll under det dryga årtionde som Man Citys stora satsning har genomförts. Kartan har i mångt och mycket ritats om. Fotbollen har utvecklats, standarden har höjts, tröga strukturer har utmanats.
Detta är inte ägnat att uppskattas av alla, men många gånger är de som protesterar högst och längst de som egentligen bara är mest intresserade av att skydda sin egen position inom fotbollen. The Real Madrids of the world.
Grovt förenklat kanske, men effekten av Man City under det senaste årtiondet syns kanske bäst av allt i den synnerligen löskokta idén med en europeisk superliga. Vad hade varit alternativet? Andras fortsatta dominans i det tysta.
Chelseas medvetna satsning på egna ungdomar!
Chelsea är inte den enda klubben som vädrat en och annan ung spelare det senaste året eller två, men ingen annan klubb har gjort det riktigt lika omfattande och systematiskt som Chelsea. Detta är Frank Lampards legacy som Chelseas manager.
Vad mer har detta visat sig vara mer än enbart något som Lampard drev som engelsk manager. Thomas Tuchel har kommit in och fortsatt använda dessa spelare. De var så att säga inte inkvoterade på något vis.
En spelare som Mason Mount exempelvis har etablerat sig som en av Chelseas allra bästa spelare den här säsongen. Något ironiskt kanske som en mer sentida variant på just Frank Lampard i Chelseatröjan.
Man City långa arbete mot detta mål!
Redan när Abu Dhabi köpte Man City för 13 år sedan så gjordes mer eller mindre explicita antydningar om att Champions League var något man ville vinna. Man medgav att det kunde ta tid, men ingen hade nog trott att det skulle ta riktigt så här lång tid.
Men Man City har kämpat för den här dagen, och för möjligheten att vinna Champions League, i ganska precis tio års tid, ända sedan man först tog sig till turneringen. Att man misslyckats har sällan handlat om slump eller tillfälligheter, men hårfina skillnader.
Väldigt få om ens någon annan engelsk och europeisk superklubb har dock drivits riktigt lika målmedvetet, riktigt lika kompetent och riktigt lika genomtänkt och riktigt lika konsekvent under så lång tid som Man City. Värt att komma ihåg när alla pratar pengar.
Lika lite som det var slump eller tillfälligheter att Man City förlorade i Champions League alla dessa år, lika lite är det naturligtvis en slump eller tillfällighet att de nu spelar final i Champions League. Hårt och långt arbete förtjänar att belönas!
Chelseas vinst skulle visa på värdet med management!
Många av Man Utds supportrar verkar märkligt provocerade av Chelseas snabba framgångar med Thomas Tuchel som manager. Min misstanke är att detta framför allt beror på att Tuchels effekt på Chelsea så tydligt visar på vad Solskjaer saknar.
Nu blir det kanske lite konstigt att hävda att just Chelseas vinst skulle visa på värdet med management eftersom det skulle onekligen Man Citys vinst också göra, men kontrasten blir så väldigt mycket mer tydlig just i Chelsea.
Backa ett halvår och absolut ingen kunde ens föreställa sig att Chelsea skulle spela en Champions League-final. Chelsea såg fullständigt vilsna ut och det var svårt nog att ens föreställa sig dem ta sig till Champions League nästa säsong.
Mindre än ett halvår senare skulle Chelsea inte bara ha tagit sig till Champions League utan dessutom vunnit Champions League, och vara bättre rustade att vinna ligan redan nästa säsong. Utan att det behövts några två och ett halvt år av stillastående framsteg.
Man Citys status vore bekräftad för all tid!
Två saker brukar framföras mot Man City som gör mig irriterad i rätt precis exakt lika hög utsträckning. Dels att Man City inte har någon historia som det brukar heta. Dels att Man City inte kan vinna Champions League.
Vad gäller det där med historia så är det något som naturligtvis bara kan sägas av den som själv är fullständigt historielös. Man City är en av Englands klassiska storklubbar och har så varit ända sedan långt innan världskrigen.
Vad sedan gäller det där med att inte kunna vinna Champions League så blandar man där samman att inte vinna med att inte kunna vinna. Förmodligen kommer samma sak sägas ikväll om Man City skulle förlora finalen, att de inte kan vinna.
Vilket naturligtvis vore fullständigt korkat. Men det är väl också ett exempel på där man inom fotbollen inte verkar ha några större problem med att medvetet göra sig korkade, om man därmed kan göra billiga poänger på andra klubbars bekostnad.
Hur som helst, vinner Man City Champions League ikväll så vore ju den där typen av dumdryga påståenden döda och begravna för all framtid. Och bara där kan ju jag se en bestående samhällsnytta med att Man City vinner Champions League.
Om detta Man City vinner Champions League ikväll så rör de sig dessutom obestridligen upp på samma historiska nivå som flera av Liverpools och Man Utds lag före dem. Då kan absolut ingen längre käfta om den saken.