Debatten har rasat under dagen om Man City och om Pep Guardiola. En obduktion måste så klart göras när ett lag förlorat på det här sättet. Återigen dammas gamla argument av för och mot Pep Guardiolas påstådda övertänkande i Champions Leagues allra största matcher.
Inte utan skäl naturligtvis. Det började redan med Atlético Madrid, men Guardiolas taktiska fipplande har fortsatt med Man City. Det började mot Liverpool för tre år sedan, med Raheem Sterling bänkad för ännu en central mittfältare. Det fortsatte mot Tottenham och sedan mot Lyon med mer defensiva mittfält än normalt.
Men inga av dessa tillfällen var kanske riktigt lika spektakulära som Guardiolas beslut att i gårdagens Champions League-final ställa ut en startelva utan vare sig Fernandinho eller Rodri, lagets två defensiva mittfältare. Man City har spelat 60 matcher innan finalen den här säsongen, i 59 av dessa har antingen Rodri eller Fernandinho spelat.
Desto mer spektakulärt kan tyckas eftersom Guardiola själv gjort en poäng under säsongen om att lita på spelarna och lita på systemet. Men plötsligt var det alltså dags för en Champions League-final, Man Citys första någonsin och Guardiolas första på tio år, och nu litade Guardiola till synes inte längre på spelarna eller systemet.
Man får passa sig för att falla i fällan att tänka att det ena måste bero på det andra enbart för att det inträffar efter det andra. Man Citys förlust hade även andra orsaker, men det är också svårt att tänka att Chelsea fick ett betydligt lättare jobb på mittfältet, för bland andra N’golo Kanté och Kai Havertsz, än vad de normalt sett skulle ha fått.
En bieffekt av Guardiolas uttagning var att Ilkay Gündogan får ta den mer defensiva rollen på mittfältet under en säsong då han huvudsakligen haft en mer offensiv roll, och visat sig väldigt lyckad och inte minst viktig för laget i just den positionen. Plötsligt ser vi ett Man City mer eller mindre utan kreativa idéer på offensiv tredjedel.
Vad föranledde då detta plötsliga taktiska omtag av Pep Guardiola? Här är det svårt att inte tänka sig att Chelseas och Thomas Tuchels två tidigare vinster mot Man City under våren, i ligan och i FA-cupen, faktiskt spelade en rätt stor roll. Om Man City vinner en av de där matcherna, kommer Guardiola i så fall anse sig behöva ”tänka nytt”?
Vissa matcher formas eller avgörs långt innan dess första spark på bollen som Sun Tzu kanske hade sagt om han fortfarande hade levt och dessutom råkat vara en expert i någon fotbollsstudio någonstans. Känslan är att Chelsea och Tuchel lyckades krypa in i Guardiolas huvud i alldeles för hög utsträckning.
Thomas Tuchels halva säsong med Chelsea har präglats av att han som manager har gjort både spelare och lag bättre. Detsamma gör Pep Guardiola med Man City i nio matcher av tio, eller kanske snarare 99 matcher av 100, men så kommer då den där match hundra då Guardiola istället oförklarligt gör sitt lag sämre.
Denna dualism är svår att förstå och kanske ännu svårare att sätta ord på, inte minst eftersom många vägrar att ens vilja överväga den. Pep Guardiola skall till varje pris skyddas från all kritik och allt ifrågasättande. Ibland får man intrycket att detta handlar inte lika mycket om fotboll som om religion.
Största syndaren i detta avseende är tveklöst Guillem Balague, som ägnat åratal åt att flytta målstolpar och sopa framför Guardiolas dörr. Access och möjligheten att kränga böcker är tveklöst viktigare än någon som helst journalistisk integritet i det fallet. Han är helt enkelt för Guardiola exakt vad Duncan Castles är för José Mourinho.
En av Balagues godbitar är att Guardiola inte ska kritiseras eftersom fotboll enligt honom måste handla om något mer än bara att vinna. Detta fastän ingen manager i världen är mer inriktad just på att vinna än vad Guardiola själv är. Och fastän det är just Guardiolas vilja att vinna som tvingar fram detta taktiska övertänkande.
Aldrig handlar för övrigt fotboll så lite om att vinna i Guillem Balagues huvud som när Pep Guardiola har förlorat en fotbollsmatch. Han verkar tämligen oupplyst om, möjligen med avsikt, att enda skälet varför Guardiola är så hyllad är att han vinner så ofta. Hade han inte vunnit hade han varit en nobody.
För Balague blir det omöjligt att få ihop att det går att både hylla Guardiola som den taktiska mästare han faktiskt är och kritisera honom de gånger detta slår fel, eller faktiskt går till överdrift. Att hålla två tankar i huvudet verkar omöjligt. Är man inte för Guardiola så är man tydligen mot Guardiola i Balagues personliga personlighetskult.
Enligt Balague hade vi alla tydligen tänkt annorlunda om Riyad Mahrez skott hade gått in, fastän det så klart aldrig var på väg in. Okej, låt oss ändå pröva tanken att Mahrez hade kvitterat till 1-1 och Man City sedan vunnit på straffar. Hade detta eliminerat kritiken om Guardiolas övertänkande? Nej, självfallet inte, inte från mer seriösa håll.
Vi vet inte hur Champions League-finalen hade slutat om Man City spelat med en för dem normal uppställning den här säsongen. Chelsea hade kunnat vinna ändå naturligtvis, men det är ett rimligt antagande att Man Citys chanser hade varit bättre med en taktik som spelarna var trygga i och kände igen sig i.
Thomas Tuchel gjorde det lättare för Chelseas spelare att prestera som lag i Champions League-finalen. Pep Guardiola gjorde det svårare för Man Citys spelare. Det var inte det enda skälet varför Man City förlorade finalen, men det var ett stort skäl. Vilken som helst annan manager detta hänt hade blivit ifrågasatt.
Självfallet måste detta gälla även Pep Guardiola. Denna tids förmodligen främsta manager, men inte därför en manager höjd över varje misstanke.