Många verkade trötta på hypen runt Marcelo Bielsa redan innan första bollen var sparkad denna säsong. En säsong som började med att Bielsa precis utnämnts till en kandidaterna till säsongens manager för förra säsongen, då han i själva verket endast befunnit sig i EFL Championship med Leeds. Av någon anledning verkade det där provocera både en och annan manager och supporter orimligt mycket.
Där fanns inför säsongen samma tvivel kring Marcelo Bielsas metoder om de verkligen skulle kunna fungera i engelsk fotboll som funnits ända sedan han kom till Leeds. Att Leeds precis vunnit EFL Championship tämligen övertygande var inte nog för att skingra dessa tvivel. Karen Carney t ex framförde en olycklig tankegång, som orsakade alldeles för överdrivna reaktioner, att Coviduppehållet hade hjälpt Leeds.
Leeds har visat sig vara en unik nykomling i Premier League. Och när det gäller Leeds kan vi verkligen prata om dem som en genuin nykomling, fastän det är en av de klassiska engelska storklubbarna, eftersom de befunnit sig utanför Premier League i 16 år. Det kan hävdas ha funnits bättre nykomlingar i Premier League än Leeds, även om de måste vara med i samtalet, men ingen lika speciell nykomling som Leeds.
Leeds slutade till sist nia i Premier League, med 59 poäng, i runda slängar tre poäng från euroepiskt cupspel men 30 poäng från nedflyttning. Detta borde i sig vara mer än nog för att ge ett positivt svar på den kanske inte överdrivet briljanta frågan huruvida Marcelo Bielsas metoder fungerar i engelsk fotboll. Men vad som gör Leeds så unika speciella är inte bara vad de har uppnått, utan hur de har uppnått detta.
Antalet poäng (59) Leeds tagit gör dem till Premier Leagues näst bästa nykomling, detsamma gäller antalet vunna matcher (18). Men Leeds seglar samtidigt upp i ensamt majestät om vi istället tittar på antalet matcher vunna på bortaplan (10), antalet gjorda mål (62) och antalet gjorda mål på bortaplan (34). Siffror som visar på ett Leeds som har valt att ta sig an Premier League helt och hållet på sitt eget sätt.
Kanske var det där något som demonstrerades redan i Leeds allra första match den här säsongen, mot Liverpool på Anfield. Liverpool var nyss korade ligamästare och hade ännu inte drabbats av vare sig skador eller trötthet. Många lag hade backat mot sådant motstånd men Leeds attackerade dem rätt på. Leeds förlorade matchen, men på ett sätt som skulle komma att vinna dem säsongen.
Leeds rankade fyra i ligan den här säsongen i termer av bollinnehav (57,8%) som nykomling. Endast Man City, Liverpool och Chelsea hade ett högre bollinnehav i snitt, och av nykomlingar i Premier League har bara Swansea från 2011-12 haft ett marginellt högre bollinnehav i snitt (58%). En och annan kanske därmed hade tyckt att Leeds egentligen slutade fyra i ligan den här säsongen och borde få spela i Champions League.
Vad som däremot gör Leeds lite mer speciella är att deras relativt höga bollinnehav inte kommer sig av ett kontrollerat bollinnehav på samma sätt som för t ex Man City. De visar inte alls upp samma lugna metodik i sitt anfallsspel utan är tvärtom benägna att anfalla både ofta och framför allt direkt. Med nio mål från så kallade direkta anfall och 74 sådana anfall totalt är det bara Tottenham som överträffat Leeds i detta avseende.
Under en säsong då många lag tvärtom har dragit ned på sitt höga och aktiva pressande har Leeds tvärtom ökat aktiviteten i sin egen press. Antalet passningar som motståndarna tillåts göra mellan Leeds olika defensiva aktioner, deras så kallade PPDA-tal, är så lågt som 9,3 per match. En siffra som bara överträffas av Man Citys första ligavinnande säsong med Pep Guardiola då de tillät 8,3 passningar per defensiv aktion.
Leeds pressar och stressar alltså sina motståndare obönhörligt. Leeds har bollen under relativt sett kortare perioder, men vinner också bollen tillbaka betydligt fler gånger och attackerar fler gånger under varje match än nästan alla andra lag i ligan. Leeds genomför i genomsnitt 156 offensiva spelsekvenser per match, en siffra som endast Liverpool överträffat under säsongen. Fler anfall, fler chanser att göra mål, fler mål.
Allt detta ställer naturligtvis höga fysiska krav på Leeds spelare. Vilket också visar sig i säsongens statistik. Leeds springer mest av allag lag i ligan räknat som antal kilometer per match. Leeds sprang mer än sina motståndare i 37 av lagets 38 matcher under säsongen, den 38:e matchen var bortamatchen mot Man City då de fick spela med tio spelare i mer än halva matchen, en match de till sist ändå vann.
Den mest uppseendeväckande statistiken i detta avseende handlar däremot mer om antalet sprints som Leeds spelare genomför varje match. Chelsea är det enda laget som gör strax över 140 sprints per match i genomsnitt. Leeds är fullständigt outstanding i detta avseende med ganska exakt 170 sprints per match. Här handlar det alltså inte bara om springande för springandets skull.
(Statistik och siffror kommer från The Analyst.)
Därmed återvänder vi till vad som ironiskt nog har blivit en rätt trött trop gällande Marcelo Bielsas management, inte minst i England. Det vill säga detta att hans lag skulle tröttas ut och ha svårt att orka en hel säsong. Verkligheten däremot, både i Premier League och i EFL Championship, är att fastän Leeds springer och sprintar mest av alla, och samtidigt roterar nästan minst av alla, avslutar säsongen nästan bäst av alla.
Leeds vinner sju av lagets sista elva matcher och förlorar endast en enda. Bara Liverpool tar fler poäng under ligans tio sista omgångar än vad Leeds gör. Den här gången finns inte något Coviduppehåll för journalister och analytiker att försöka förklara detta fenomen med. Kanske är det istället så att man måste börja överväga möjligheten att detta helt enkelt var en felaktig föreställning om Marcelo Bielsa.
En annan felaktig föreställning om Marcelo Bielsa var naturligtvis att han skulle bli kortvarig där. Men med tre genomförda säsonger och drygt 140 matcher som Leeds manager har han visat sig bli allt annat än kortvarig, han är i själva verket en av Leeds mest långvariga managers på väldigt länge. Och allt verkar nu klart för att Leeds fortsätter leda Leeds en fjärde säsong, deras andra i Premier League.
Anmärkningsvärt med Leeds och Marcelo Bielsa är samtidigt att allt detta har uppnåtts egentligen utan några större investeringar i spelartruppen. Robin Koch, Diego Llorente och Rodrigo har haft mixade första säsonger med Leeds. Raphinha har varit den stora succén. Men Leeds viktigaste spelare har i huvudsak varit dem som spelade för Leeds i EFL Championship förra säsongen, och som aldrig förut spelat i Premier League.
Spelare som Luke Ayling, Stuart Dallas, Patrick Bamford, Liam Cooper, Kalvin Phillips, Tyler Roberts, Islan Meslier, Pascal Struijk med flera. Kompetenta, skickliga spelare men ingen av dem några stjärnor egentligen. I Marcelo Bielsas Leeds är det laget som är stjärnan, laget som gör spelarna bättre och bättre, och spelarna som genom hunger och hårt arbete hela tiden gör laget bättre.
Bland Marcelo Bielsas bedrifter ska vi kanske inte heller underskatta bristen på benägenhet att, till skillnad från en och annan av Premier Leagues övriga managers, göra sig själv till en större stjärna än laget. Här verkar inte finnas något större behov av att hävda sig själv eller att hitta på plötsliga taktiska genidrag. Här finns en idé, ett sätt att tänka, och viljan att jobba hårt för att göra dessa idéer till verklighet.
Alltså borde det inte ha funnits någon som kunde gnälla när Marcelo Bielsa även den här gången nominerades som en av kandidaterna till säsongens manager. Jag sade en gång att Bielsas största bedrift som manager vore att ta Leeds tillbaka till Premier League. Vad som kan visa sig bli hans största bedrift är att åter etablera Leeds som ett av Premier Leagues topplag.
Väl tillbaka i Premier League har det visat sig att både Leeds och Marcelo Bielsa ville mycket än att bara vara i Premier League.