Nejdå, ni läste inte fel. Bill Kenwright nöjde sig heller inte med att bara säga något generellt i allra största allmänhet, utan hävdade på fullt allvar att en annan ordförande för en av Englands allra största klubbar nyligen kommit fram till Kenwright och sagt just detta till honom, det vill säga att vad de alltid frågade sig inför viktiga beslut var vad Everton skulle ha gjort i motsvarande läge.
Vem denna ordförande faktiskt var valde Kenwright att inte nämna, vilket förmodligen får anses vara rätt klokt. Ingen nämnd, ingen glömd liksom. Men påståendet faller så klart på sin egen orimlighet. Det är naturligtvis ingen annan klubb, särskilt inte någon av Englands största klubbar, som över huvud taget reflekterar över vad Everton skulle göra innan de själva fattar beslut. Än mindre skulle de i så fall ha talat högt om saken.
Allt vad Bill Kenwrights lilla fabel lyckas belysa är väl snarare bristen på självinsikt och graden av självbedrägeri som behagar besvära honom. Kenwright känns allmänt i behov av att försvara sitt eget eftermäle som Evertons ägare under många år mer än något annat, kanske särskilt nu när Everton fått en ny ägare. Vilket i mina ögon gör det desto mer märkligt att Farhad Moshiri har låtit Kenwright sitta kvar som Evertons ordförande.
Farhad Moshiri, Evertons nya majoritetsägare sedan några år tillbaka. Bill Kenwright, Evertons tidigare ägare och alltjämt klubbens styrelseordförande. Bredvid dem Marcel Brands, Evertons sportchef och director of football. Tillsammans och var och en för sig utgör de vad som åtminstone i fotbollsfrågor verkar vara Evertons tre maktcentrum, som i lite hög utsträckning ger intryck av att jobba mot varandra, snarare än med varandra.
Detta ger upphov till spretighet och till viss brist på handlingskraft. Denna spretighet har kanske inte minst gett sig till känna den senaste veckan när Everton plötsligt befinner sig i jakt på en ersättare för den till Real Madrid flyktade Carlo Ancelotti. Inte bara mängder av namn slängs fram, utan mängder av helt olika namn. Nuno Espirito Santo, David Moyes, Rafa Benitez, Roberto Martinez, Steven Gerrard, Graham Potter bland dem.
Här kan man utan att behöva banka materialet alltför brutalt snart hitta tre kategorier av möjliga managernamn. Namn som Rafa Benitez, Steven Gerrard, Marco Silva m fl kan man möjligen avskriva som namn som media av lite olika skäl alltid drar upp i dessa sammanhang. Men när namn som David Moyes, Roberto Martinez, Duncan Ferguson, Wayne Rooney etc dyker upp låter det ofrånkomligen som Bill Kenwright-namn.
Andrea Pirlo är absurt nog ett namn som snurrat runt Everton de senaste dagarna. Ett stort namn naturligtvis, och i det avseendet är det kanske mer utav ett Farhad Moshiri-namn, en manager som är tänkt att signalera storlek och styrka som klubb mer än kanske något annat. Inte alls olikt Carlo Ancelotti, som aldrig kändes som en anställning som passade varken Bill Kenwright eller Marcel Brands särskilt väl.
Med Marcel Brands som sportchef tänker man sig kanske att det är en särskild typ av managers som borde passa särskilt väl, och dessa är nog varken de namn som associeras med Bill Kenwright eller namn som associeras med Farhad Moshiri. Här tänker vi istället något mer långsiktigt och något mer metodiskt. Kort sagt klubbyggare. Graham Potter är t ex ett namn som det klingar väldigt mycket Marcel Brands om.
Bakom allt detta ligger naturligtvis i grund och botten helt olika svar på frågan om vad Everton ska och vill vara för fotbollsklubb. Bill Kenwright med det mer lokala, provinsiella och inte minst brittiska svaret. Farhad Moshiri snarare med sökandet efter det snabba svaret som betonar Evertons position som engelsk och europeisk storklubb. Marcel Brands med ett svar som mer fokuserar Evertons ambition att bli en sådan storklubb.
I vilken av dessa tre kategorier en manager som Nuno Espirito Santo faller är kanske inte alldeles uppenbart. Förmodligen mest någonstans mellan Moshiri och Brands. Vilket möjligen vore ett sätt att motivera varför Nuno Espirito Santo faktiskt skulle kunna vara ett rätt bra val av manager för Everton; även om Nuno Espirito Santo för all del också verkade slå i något slags tak med Wolves som Everton helt säkert vill överträffa.
Bill Kenwright tror säkert att hans uppfattning om managers är den som ligger Evertons supportrar närmast och varmast om hjärtat. Men i så fall misstänker jag att han svårt har missförstått Evertons supportrar. Att de i ett sådant här läge skulle vilja se Everton anställa David Moyes, Roberto Martinez, Duncan Ferguson eller Wayne Rooney känns minst sagt osannolikt. De hade sett detta som flera steg bakåt i utvecklingen.
Evertons supportrar slits nog snarare mellan de två olika ambitioner och attityder som speglas i skillnaden mellan Farhad Moshiris och Marcel Brands managertänkande. Där kanske hjärtat säger en sak och hjärnan en annan sak. Däremot känns det väl också som att det är mellan Brands och Moshiris ståndpunkter som det borde vara mest möjligt att hitta en konstruktiv kompromiss.
Kan Christophe Galtier vara just en sådan konstruktiv kompromiss för Everton? Omöjligt verkar det inte vara sedan Everton enligt uppgift har uttryckt sitt intresse. Galtier sitter på alltjämt på ett kontrakt med Lille, men gjorde klart bara några dagar sedan Lille säkrat den franska ligatiteln att han nu hade för avsikt att lämna klubben. Nice sades vara hans nästa destination, men nu verkar Everton alltså ha rört om i grytan.
Om vi skulle tro Luis Campos, Lilles framgångsrika sportchef, så vore Galtier mer eller mindre perfekt för Everton. Campos betonar framför allt Galtiers taktiska och tekniska tydlighet och noggrannhet, hans förmåga att skapa välorganiserade och koordinerade fotbollslag byggda runt unga och talangfulla spelare, och dennes förmåga att motivera sina spelare. Allt detta låter som den perfekta Marcel Brands-managern.
För all del säger Luis Campos också att Christophe Galtier gillar sin 4-4-2-fotboll, som enligt honom skulle passa väldigt bra i Premier League. Vilket kanske inte ger ett intryck att han längre är särskild uppdaterad på vad han faktiskt pratar om. Men det gör väl för all del inte i sig Galtier sämre lämpad för Everton. Och kanske ger Lilles oväntade ligatitel framför PSG:s näsor även Galtier den stjärnstatus som övertygar Farhad Moshiri?!
Onekligen vore Christophe Galtier ett väldigt spännande managernamn för en klubb som Everton. En anställning som ofrånkomligen skulle visa Evertons ambition, och kanske även signalera en större förståelse för det jobb som faktiskt krävs för att uppnå Evertons egna målsättningar än vad t ex anställningen av Carlo Ancelotti gjorde, eller vad en anställning av Andrea Pirlo någonsin skulle kunna göra, eller för den delen Duncan Ferguson.
Min enda farhåga vore, utöver den risk att misslyckas som existerar för alla managers i Premier League, att Christophe Galtier är en fransk manager byggd för att lyckas inom den franska fotbollen, men kanske inte kapabel att översätta detta till andra länder och andra ligor. De senaste åren har gett oss flera exempel på just detta. Maurizio Sarri är nog bäst i Italien, Unai Emery är nog förmodligen bäst i Spanien och så vidare.
Men innan Everton bestämmer sig för sin nya manager behöver de först bestämma sig för vem det egentligen är som bestämmer vem som blir Evertons nästa manager. Det vore inte första gången de senaste åren som Everton skulle hamna i en utdragen strid om vem som skulle bli deras nya manager. Detsamma hände inför anställningarna av Sam Allardyce, Marco Silva och Carlo Ancelotti.
Everton har varit så dåliga på att hantera sina manageranställningar att absolut ingen klubb i England eller i Europa någonsin skulle komma på tanken att fråga sig själva inför en egen manageranställning hur Everton skulle ha gjort, annat än möjligen för att komma fram till hur de inte bör göra. Evertons problem med detta har sin orsak i en splittrad organisation och ledning, där tre kockar förväntas röra om i samma soppa.
Vill Everton ha en bättre soppa måste de först reducera antalet kockar.
:::
Détente mellan Premier League och de sex Super League-klubbarna
Under onsdagen förlikades Premier League med sina sex banditklubbar gällande bestraffning för deras aktiva inblandning i försöket att bryta sig ut och skapa en europeisk superliga. Det blev totalt £22m i böter för de sex klubbarna.
Den som är flink på huvudräkning kommer snabbt fram till att varje enskild klubb därmed bötfälls med den i sitt sammanhang kanske inte enorma summan om £3,6m. Vi kan väl lugnt säga att många inte var best pleased.
Gary Neville t ex beskrev straffet som en absolut pinsamhet. Väldigt många var inne på exakt samma melodi. Högafflarna och eldfacklorna var i högsta hugg, det här var inte det straff och den hämnd man hade förväntat sig.
Man kan för all del invända att det rationella syftet för Premier League inte rimligtvis kan vara straff och hämnd, utan först och främst för att inte säga enbart att se till att detta inte händer igen. Naturligtvis mycket viktigare!
Den villkorade delen utav bestraffningen är kanske därför desto mer intressant, där klubbarna drabbas av £25m i böter per klubb och ett avdrag om 30 poäng om de någonsin kommer på att försöka göra något liknande igen.
Något som onekligen kan ha önskad effekt. Givet hur extremt osäkert det någonsin skulle kunna vara att en europeisk superliga faktiskt blir av, vilket nu har bevisats, så är det inte ett straff någon klubb kommer vilja äta.
Men detta tillfredsställer naturligtvis inte de som vill se straff och hämnd, blod och ond bråd död, eller de som möjligen har sin egen politiska agenda de väldigt gärna vill fortsätta driva, t ex om att införa en oberoende myndighet.
Vad man då självfallet kan undra är exakt vad för straff, i form av böter eller annan form av bestraffning, som hade gjort Gary Neville, Oliver Holt med flera i lynchmobben glada och nöjda i sin uppfattning att rättvisa minsann skipats?!
Existerar ens något sådant straff, eller hade herrar Neville, Holt med flera i själva verket varit kritiska och negativa alldeles oavsett vad för straff som än hade delats ut? Det äger sin sannolikhet som det heter.
De har i alla fall inte bemödat sig med att säga vad för straff de själva hade velat se dessa klubbar få, det vill säga vad som hade varit nog för dem. Men då blir det naturligtvis svårare, mycket lättare att bara generellt gnälla och rasa.
Man hade hoppats att historien lärt oss viktiga läxor om syftet, värdet och risken med straff och hämnd i sådana här situationer, om man vill undvika att de händer igen, kanske inte minst med första världskriget och Versaillesavtalet.
Mobbmentalitet är en väldigt dålig utgångspunkt för kloka och konstruktiva beslut!