Huruvida England hör till de största och bästa länderna i detta EM återstår väl kanske att se, men hur som helst gäller den tänkta och teoretiska hemmaplansfördelen mest av allt England. England spelar samtliga sina tre matcher i gruppspelet på Wembley. Vinner England sin grupp, vilket deras seedning antyder att de borde göra, så spelar England även åttondelsfinalen på Wembley.
Om England istället slutar tvåa eller trea i sin grupp så kommer de emellertid tvingas att resa för åttondelsfinalen, men inte längre än till Köpenham om de slutar tvåa. England kommer i vilket fall som helst få genomföra en eventuell kvartsfinal någon annanstans i Europa, men om England tar sig förbi kvartsfinalen så kommer både semifinalen och finalen att spelas på Wembley.
Kanske är det alltså inte så märkligt som det först skulle kunna tyckas att det har förekommit så mycket nostalgi runt EM 1996 under det senaste året. Det är ju senaste gången som England faktiskt arrangerade ett EM, eller ett mästerskap över huvud taget, blott andra gången i landets historia. 25 år sedan närmare bestämt. Formellt spelas inte detta EM i England, men i praktiken spelas majoriteten av EM i England.
Detta borde ju då väga till Englands fördel skulle man kunna tycka och tänka. Vi vet att hemmaplan av hävd brukar spela stor roll i både VM och EM. Inte minst för England, det enda mästerskap de någonsin har vunnit vann de på hemmaplan. Närmare bestämt för 55 år sedan. Det var länge sedan och det är så klart en helt annan tid nu, men visst kommer det att nynnas en del på ”Football’s Coming Home” denna sommar.
Frågan är emellertid om ett EM framför Englands egna supportrar verkligen kommer vara en fördel för England. De båda träningsmatcherna mot Österrike och Rumänien har väckt liv i den frågan sedan varje match inletts med att Englands supportrar buat åt England och de engelska spelarna när de tagit ett knä i manifestation mot rasism och som ett ställningstagande för jämlikhet.
Här finns en konflikt mellan Englands spelare och ledare och Englands supportrar som kan komma att överskugga hela EM och sabotera den många gånger så värdefulla symbiosen mellan spelarna på planen och supportrarna på läktarna. För även om det inte sägs rätt ut, och även om det kanske inte ens är medvetet eller kan artikuleras, så visst blir det svårt som spelare att känna att man verkligen har sina supportrar i ryggen.
Först buar ni mig när jag tar ställning för att jag och mina medmänniskor faktiskt ska behandlas som vanliga människor, och sedan ska jag förväntas jobba ihjäl mig för er under matchen?! Och skulle jag råka vinna matchen och kanske till och med avgöra matchen så kommer ni istället hylla och sjunga sånger om mig, eftersom mitt enda värde för er verkar vara som cirkusnummer och fotbollsspelare, inte som människa?!
Det är inte svårt att se hur tankegångarna kan gå här, och hur det kan komma att påverka England som lag. Många har också lyft fram just denna risk. Och hur förbannat dumt det än är att reducera detta till en fråga om vad det betyder för Englands EM-chanser, så är det ändå inte ens i närheten av hur dumt det är att som många gör lämpa över ansvaret på spelarna och säga att de därför borde avstå från sitt ställningstagande.
Finns det egentligen någon annan slutsats att dra av detta än att för de som tycker detta så betyder alltså ett EM-guld för England, eller kanske snarare några procents större chans för England att vinna EM-guld, mer än att faktiskt ta ställning mot rasism? Ett problem vi vet plågar inte bara världen i hög utsträckning dessa dagar, utan inte minst fotbollen själv, i hög grad även den engelska fotbollen.
Deras lösning när Englands supportrar i massor buar åt en enkel och fredlig manifestation av Englands spelare mot rasism är alltså att uppmana spelarna att avstå från en sådan manifestation och vända ett blint öga till det faktiska problemet med supportrarna. Jag hade kallat dem ynkryggar om det inte i många fall bara avslöjade deras egen ståndpunkt i den moraliska frågan.
Då har spelarnas ståndpunkt varit desto modigare och desto mer rakryggad. Även Gareth Southgate har kommit med starka uttalanden om frågan, i alla fall efter en tämligen feg och fesljummen första respons efter matchen mot Österrike. Beundransvärt, även om det samtidigt är en smula olustigt att se så många äldre, vita män gratulera Southgate som ett skinande exempel för att han säger vad som borde ses som självklarheter.
Den patetiska ursäkten som nu framförs för att Englands supportrar buar åt denna spelarmanifestation är att det skulle vara något slags politiskt stöd för Black Lives Matter och för Marxism. Detta fastän de har fått förklarat för sig om och om igen att det är i själva verket inte alls vad det handlar om. Men det är de naturligtvis inte intresserade av att lyssna på, eftersom det självfallet inte är någon genuin ursäkt.
Här dyker det upp något ljushuvud som är någon form av ambassadör för England Fans FC som bakom sina solglasögon upprepar denna ursäkt på samma gång som han verkar tycka att ingen har förklarat eller utbildat supportrarna i vad manifestationen faktiskt handlar om fastän han ändå är helt överens om att FA, ledare och spelare alla har förklarat detta väldigt tydligt. På den nivån är det alltså.
Det krävs en alldeles speciell form av dumhet för att lyckas inbilla sig att dessa spelare tar ett knä som något slags politiskt stöd för en marxistisk världsrevolution. Som om denna vår extremt kapitalistiska och alltmer individualistiska värld verkligen lider denna risk. Som om dessa högerspöken till snorungar som kör detta svepskäl ens skulle kunna beskriva marxismen i ord om de så hade ett helt år på sig.
Verkligheten är självfallet inte alls så komplicerad men desto mer beklaglig. Dessa klentänkta ljushuvuden buar helt enkelt åt fredliga manifestationer för antirasism eftersom de själva råkar vara anti-antirasister, vilket gör dem till you know what, och de är helt enkelt inte bekväma med att bli konfronterade på ett öppet och offentligt sätt med att detta helt enkelt är fel, särskilt som de aldrig kan rättfärdiga det.
Men att bua från läktarna, gömde som de upplever sig vara i den anonyma massan, vågar de naturligtvis göra, även om de inte har the balls att stå upp för varför de gör det, utan måste hitta på fjantiga svepskäl varför de buar istället. Men därtill har de ju blivit både uppmuntrade och legitimerade av politiker som både i och utanför England har kommit till makten genom att om och om igen spela på människans allra sämsta sidor.
Håll politiken borta från fotbollen, säger samma personer som gladeligen dränker in den engelska fotbollen i poppys samt sjunger sånger om imperiets gamla glada dagar. Här gillar jag inte alls den goda sidans försök att beskriva spelarnas manifestation som vore den opolitisk. Naturligtvis är den i högsta grad politisk, men inte mer avancerat politisk än att den utgår från vad som borde vara självklart för alla, alla människors lika värde.
Stå för det! Englands spelare gör det genom att ta ett knä. Att det faktiskt buas åt detta visar på det nödvändiga i ståndpunkten och i kampen. Kan England ta den kampen och på sikt kanske även vinna den kampen, så vore det viktigare än ett EM-guld för England. Ett EM-guld som England, fastän de spelar stora delar av EM på hemmaplan, i så fall kan behöva vinna trots sina supportrar istället för tack vare dem.
Kanske hade detta EM i själva verket på flera olika sätt blivit mindre problematiskt för England om de inte spelade i England. Allt beror kanske på hur det kommer låta ikväll på Wembley strax innan avspark mot Kroatien.
:::
NATIONAL LEAGUE-KOLLEN
Stockport County vs Hartlepool. Helgens andra semifinal i National Leagues playoff, och här är det trean och fyran i ligatabellen som stöter på varandra i ett enkelmöte, vilket borde betyda att det kan bli en riktigt jämn, bra och spännande match. Hartlepool imponerade i kvartsfinalen mot Bromley där de sprang fram till en snabb 3-0-ledning som avgjorde matchen. Hemmaplan är förmodligen en fördel i dessa matcher mellan lag som inte spelat framför supportrar på väldigt lång tid.
:::
EM-KOLLEN
England vs Kroatien. Repris på VM-semifinalen från tre år sedan. Sedan dess har Kroatien blivit äldre och sämre, och England enligt alla uppgifter bara bättre. Jag är inte säker på att det är riktigt så enkelt. Rejäl värdemätare omedelbart för England hur som helst gällande hur de kommer hantera både favoritskapet och matchbilden mot lag som är på jämn fot med dem själva. Prognos: Oavgjort (2-2)
Österrike vs Norra Makedonien. Jag ska inte påstå att jag vet något alls om Norra Makedonien inför detta EM, och jag skulle bli extremt förvånad om jag egentligen vet något mer om Norra Makedonien efter detta EM. Österrike torde vara stora favoriter här. Vi hittar t ex spelare som Marko Arnautovic, Marcel Sabitzer och David Alaba. Och även anfallaren Sasa Kalajdzic som både Newcastle och Tottenham tittar på. Prognos: Österrike (4-1)
Holland vs Ukraina. Jag är inte alls imponerad av Holland, som har känts bedrövliga i många år redan, och jag känner på mig att redan den första matchen i detta EM kommer beskriva rätt tydligt varför jag inte är imponerad av dem. De känns unga, tunna och naiva samtidigt som Ukraina vann sin EM-kvalgrupp före Portugal och Serbien. Ukrainas tyngd och rutin fäller avgörandet. Prognos: Ukraina (3-2)