Om vi efter söndagens vinst mot Kroatien valde att lyssna på engelska journalister och analytiker i text och i bild så var det en bild av någon slags triumf som förmedlades. Allt var frid och fröjd. Gareth Southgate var en hyvens snubbe som ännu en gång både trotsat alla tvivlar och därefter bevisat dem fel. Southgates alla taktiska val och beslut rättfärdigades i och med vinsten mot Kroatien.
Jag som satt och tittade på matchen mellan England och Kroatien fick gradvis en helt annan uppfattning av matchen. Visst vann England, och det är väl i någon mening ett steg framåt mot hur det brukar kunna se ut för England, men Kroatien var minst sagt bedrövliga, i synnerhet offensivt, och England spelade inte alls bra. Det var en match nästan lika passiv och långsam som Västtyskland mot Österrike 1982.
Problemet med enkel utfallsanalys, det vill säga där man låter resultatet diktera mer eller mindre hela förståelsen av en match, är att den många gånger är vilseledande. Det leder många gånger till att man blundar för problem som ofrånkomligen kommer bli en issue i ett senare skede. Endast genom att analysera matchen snarare än resultatet går det att faktiskt förstå ett lags styrkor och svagheter, dess problem och möjligheter.
Man kan för all del förstå varför detta kan vara svårt att göra som engelska journalister och experter. Det är helt enkelt inte riktigt vad någon vill höra. När alla är glada och kanske även lite lättade över att England vunnit en EM-match så vill de helst av allt höra hur bra allting var, inte vad som var dåligt. Press och TV reduceras i dessa sammanhang till hejaklacksledare. Detta ser vi inte bara i England, utan även i t ex Sverige.
Många var kritiska till av Gareth Southgate inför matchen mot Kroatien. Huvudsakligen kan man nog säga att det fanns tre stora punkter som gnuggade många mothårs. Varför spelar Raheem Sterling men inte Jack Grealish undrade många? Hur kan Kalvin Phillips få spela undrade andra? Hur kommer det sig att högerbacken Kieran Trippier spelar vänsterback istället för vänsterbackarna Luke Shaw och Ben Chilwell tänkte andra?!
Hur landade då dessa taktiska beslut av Southgate? Kritiken mot Southgate gällande Kalvin Phillips visade sig missriktad, i och med att Phillips var Englands klart bästa spelare på planen och gav Englands mittfält en kreativ dynamik det tidigare saknat. När det gäller Raheem Sterling eller Jack Grealish kanske man kan säga att det blev oavgjort, det går i alla fall inte att säga att det var fel att spela Sterling.
Där man rimligtvis kan säga att Gareth Southgate landade fel var beslutet att sätta Kieran Trippier som vänsterback. Det gav inte någon bra effekt. England blev tämligen uddlösa just på vänsterkanten, och Kroatien skapade konsekvent farligheter just från vänster, även om det är en hönan eller ägget-diskussion runt det. Trippier borde ha spelat högerback istället för Kyle Walker, och Luke Shaw eller Ben Chilwell borde ha varit vänsterback.
Englands större och mer strukturella problem mot Kroatien låg snarare i lagets intention och instruktion. Det var långsamt, det var avvaktande, det var passivt och det var väldigt säkerhetsbetonat. Bollen hölls alltid under några extra moment, spelarnas första tanke var nästan alltid bakåt eller som mest i sidled, där kom väldigt få offensiva initiativ från någon spelare, åtminstone sedan den första kvartens adrenalin runnit ur kropparna.
Målet kom som en blixt från klar himmel. Det var en bra aktion av först John Stones, därefter framför allt av Kalvin Phillips och till sist en bra löpning av Raheem Sterling, och naturligtvis kom målet vid ett av väldigt få tillfällen när England valde att gå direkt och agera i djupled snarare än sidled. Men målet var en tillfällighet sett till matchbilden, inte den logiska följden av en pågående trend.
Hade Kroatien varit bättre hade Englands fotboll inte räckt till. Englands fotboll som den såg ut mot Kroatien kommer inte räcka till mot bättre motståndare, exempelvis mot Frankrike, Portugal eller Tyskland som nu är sannolika motståndare i en kommande åttondelsfinal. Och det är ju till slut det som ändå måste räknas som måttstocken för England och för Gareth Southgate.
Ansvaret faller i mångt och mycket på Gareth Southgates axlar. Han gör för all del klokt som inte bryr sig så mycket om de vanliga ropen på att spela de roligaste spelarna och den allra roligaste fotbollen. Populism vinner aldrig mästerskap. Men här finns ett alltför överdrivet säkerhetstänkande, ett alltför omfattande behov av trygghet. Man måste faktiskt våga lite för att vinna också.
Uttagningarna av Tyrone Mings och Kalvin Phillips mot Kroatien var faktiskt lite modiga och uppiggande. Det blev två mycket lyckade uttagningar, men det var också påtvingade uttagningar. De hade aldrig någonsin gjorts om Harry Maguire och Jordan Henderson var pigga och friska. Och när Maguire och Henderson är tillbaka, vilket Henderson verkar vara nära att vara, så riskerar Phillips bänkas fastän han hittills varit bäst i laget.
Kanske är det uttagningen av Kieran Trippier som på något sätt är mest talande i detta avseende. Gareth Southgates motivering för att spela en högerback som vänsterback istället för någon av sina vänsterbackar var att han ville ha en erfaren spelare på positionen. Det vill säga någon spelat i mästerskap förut. Erfarenhet, och en känsla av trygghet, blev alltså viktigare än både form och funktion.
Enligt mig pekar det mesta på att Southgate kommer resonera på exakt samma sätt, trygghet före funktion, senare i EM. Vilket innebär att Maguire kommer komma in på Mings bekostnad, vilket inte behöver vara så illa, och att Henderson kommer in på Phillips bekostnad, vilket vore betydligt värre. Inte för att Henderson är en dålig spelare, utan för vad Phillips faktiskt ger laget som Henderson aldrig lyckats göra.
England har alltid haft den svagheten i sin fotboll att mittfältet har varit alltför passivt och att anfallet därmed har blivit helt bortkopplat från övriga delar av laget. England under Southgate har egentligen aldrig på något riktigt bra sätt lyckats koppla samman försvar och anfall. Övergångsspelet har varit bristfälligt. Kalvin Phillips ser ut att faktiskt kunna vara en lösning på detta dilemma. Englands felande länk.
Att Southgate skulle välja att para samman Jordan Henderson och Kalvin Phillips känns inte alldeles troligt. Dels måste Phillips ha den mer framskjutna rollen i planen för att han ska fortsätta ha samma värde för England som han hade mot Kroatien. Dels är Henderson en mycket kompetent mittfältare, men är inte alls lika effektivt som ett defensivt skydd för den egna backlinjen som Declan Rice är.
Offensivt har England väldigt många alternativ att välja mellan, och det är väl en känsla att den trio som startade mot Kroatien förmodligen är den trio som Gareth Southgate har bestämt sig för att ha som utgångspunkt i detta EM. Det är svårt att vara alltför kritisk till det då Raheem Sterling, Harry Kane och Phil Foden är en bra trio. Även om man hoppas att Foden apar efter Gascoigne mer på planen än endast med frisyren.
Det hade ju t ex varit en alldeles utmärkt idé att göra just detta idag mot Skottland, ganska exakt 25 år sedan Paul Gascoignes legendariska EM-mål mot just Skottland på just Wembley.
:::
EM-KOLLEN
Sverige vs Slovakien. Sverige fick med sig en bonuspoäng mot Spanien, och Slovakien fick tre kanske något oväntade poäng mot Polen. Nu väntar en helt annan matchbild för båda lagen. Sverige kunde inte rimligtvis ha spelat en bättre eller annan typ av fotboll mot Spanien, men de borde ha kunnat spela den fotbollen på ett bättre sätt. Prognos: Oavgjort (1-1)
Kroatien vs Tjeckien. Allt prat om Kroatien inför EM handlade naturligtvis om deras marsch till final i VM senast och om hur de alltid höjer sig i mästerskap. Av detta syntes inget mot England. En anfallare som Andrej Kramaric, som öst in mål i Bundesliga, var lika osynlig mot England som han någonsin var i engelsk fotboll. En match som Kroatien nästan måste vinna. Prognos: Kroatien (2-1)
England vs Skottland. England rider på något av en medgångsvåg efter vinsten mot Kroatien, men jag misstänker att de kommer få det betydligt tuffare än många tror mot vad som bara kommer kunna vara ett tokladdat Skottland. Det närmaste ett derby vi nog kommer inom landslagsfotbollen. Men visst är detta derbyn som elake storebror ändå till slut brukar vinna. Prognos: England (2-1)
:::
TRANSFERKOLLEN
Yerson Mosquera, Atletico Nacional till Wolves. 20 år fyllda är Mosquera en av den sydamerikanska fotbollens mest talangfulla namn, en väldigt lovande mittback som enligt rykten och rapporter både Man City och Man Utd tittat långt efter. Kommer behöva växa med uppgiften, men Wolves har köpt väldigt mycket fotboll för väldigt lite pengar i Mosquera. Väl godkänd – (+++)
Ashley Young, Inter till Aston Villa. Young lämnade Man Utd, åkte till Italien och vann Serie A med Inter, och återvänder nu på ålderns höst till en av sina första klubbar i form av Aston Villa. Inget tvivel om att Aston Villa har fått tag på en väldigt erfaren spelare som fungerar både som vänsterback och vänsterytter. Kan ge laget bredd och stadga. Väl godkänd – (+++)