Ben White är fem plus för Arsenal!

Det är lite intressant hur sådant här tenderar att slumpa sig. Vi har ju några andra exempel där två eller flera klubbar i Premier League ungefär samtidigt gör väldigt jämförbara värvningar som därmed kommer att jämföras med varandra. Vi såg det t ex med Matteo Darmian och Nathaniel Clyne, men det mest uppenbara exemplet var kanske Romelu Lukaku, Alvaro Morata och Alexandre Lacazette för fyra år sedan.

Men detta är väldigt sällan särskilt intressanta jämförelser, och ännu mer sällan är det intelligenta jämförelser. Oftast är det spelare som värvas av olika skäl utifrån helt olika utgångspunkter och som sedan förväntas prestera i helt olika lag och med vitt skilda förutsättningar. Ännu mer bisarrt blir det naturligtvis när transfersumman slängs in i dessa jämförelser.

Just den detaljen har visat sig framträdande i jämförelsen mellan Ben White och Raphael Varane. Folk och fä, och för all del även en försvarlig mängd av fotbollssajter och olika former av fotbollskonton på sociala medier, verkar tycka det är alldeles förfärligt hur en spelare som Ben White kan vara värd mer (£50m) än Varane (£40m) som vunnit mängder med titlar med Real Madrid under de senaste sju-åtta åren.

Jag är lite osäker på vad exakt det är som dessa ljushuvuden egentligen vill åt med detta resonemang. Det känns som att det kan vara en eller två av följande två saker. Att Arsenal har dramatiskt överbetalat för en engelsk mittback som enligt dem är oprövad mest för att de själva inte riktigt känt till honom för att han inte spelar i en storklubb. Eller den gamla dängan att engelska spelare alltid är så ”hypade” gubevars.

Allt man avslöjar med detta handvrängande är naturligtvis en total oförståelse för vad en transfersumma egentligen innehåller. De är fast i den tämligen rudimentära illusionen att en transfersumma är ett direkt mått på en spelares kvalitet. Vad de fullständigt missar är att en transfersumma är ett amalgam av en mängd olika faktorer som spelarens värde, kontraktets längd, köparens betalningsförmåga, säljarens förhandlingsstyrka etc.

Att Ben White kostar £50m i transfersumma jämfört med Raphael Varanes £40m betyder inte att White är £10m eller 25% bättre än Varane. Det betyder att Brighton hade ett betydligt mer förmånligt förhandlingsläge med Arsenal än vad Real Madrid hade med Man Utd. Transfersumman är i själva verket ett närmast meningslöst mått för att jämföra spelares kvalitet med varandra.

Utöver dessa mer sakliga eller logiska dumheter med att göra den här typen av jämförelser så finns där även en rätt självklar psykologisk dumhet. Det finns egentligen ingen poäng med jämförelsen. Både Ben White och Raphael Varane kan vara kanonvärvningar och är det helt oberoende av varandra. Det är fullt möjligt för både White och Varane att vara femplus-värvningar. Det är ingen tävling.

Vad Arsenal får med Ben White är den mittback som de har om inte sökt så i alla fall varit i ett närmast desperat behov av under rätt många år nu. De får en ledande mittback med hög spelintelligens och som är väldigt skicklig i uppspelsfasen. Dessutom får de en mittback som fortfarande är ung och har många år framför sig. Att detta på dagens marknad inte vore värt £50m är en direkt löjeväckande tankegång.

Att det ojas över både spelare och över transfersummans storlek beror som jag ser det huvudsakligen på Ben Whites tidigare klubbadress. Riktiga storklubbar värvar ju minsann inte från klubbar som Brighton verkar vara uppfattningen. Det här är ingen ny attityd. Vi har sett den flera gånger förut, exempelvis när spelare som Andy Robertson, Sadio Mané, Virgil Van Dijk med flera har värvats.

Ben White var en gigant i Leeds backlinje när Leeds för första gången på 16 år tog sig tillbaka till Premier League för ett-två år sedan. Det fanns en anledning varför Leeds gjorde allt de kunde för att göra lånet av White till ett permanent köp inför deras första säsong i Premier League. Det fanns en anledning varför Brighton vägrade sälja White till Leeds den gången, liksom varför de sålde honom väldigt dyrt till Arsenal.

Ben White är en spelare på vilken ett helt nytt lag kan byggas för Arsenal. Frågan vi ska ställa oss är inte hur Arsenal kunde betala £50m för Ben White, utan hur andra klubbar som t ex Man Utd, Chelsea, Tottenham och kanske Liverpool missade att göra det.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ben White, Brighton till Arsenal. Man skulle kanske kunna gissa sig till från själva bloggen vad det blir för betyg på den här värvningen. Om jämförelsen ändå ska göras så hade jag inte varit besviken om Man Utd värvat White istället för Raphael Varane, även om en vänsterfotad White kanske inte hade varit idealt. White är en nyckelspelare för Arsenals framväxande lagbygge. Betyg: Berömlig – (+++++)

Conor Gallagher, Chelsea till Crystal Palace, lån. Crystal Palace fortsätter värva smart den här sommaren och ligger åtminstone för stunden väldigt bra till för att anses ha gjort det bästa transferfönstret i Premier League denna sommar. Gallagher är ännu en ung och spelskicklig mittfältare som har visat framfötterna under flera säsonger i både Charlton och West Brom. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Den här veckan kan man åtminstone säga att saker har hänt. Två monstervärvningar har kunnat plockas bort från listan i och med att Man Utd har gjort klart med både Jadon Sancho och Raphael Varane. Förra fredagens blogg hann väl knappt ens publiceras där jag undrade vad som hände med Sancho innan Man Utd fick för sig att meddela att allt var klart med Sancho.

På övriga fronter går det segare. Arsenal är för all del på god väg att göra klart med Ben White från Brighton, vilket är en värvning som man faktiskt skulle kunna hävda borde vara med på en sådan här sammanställning. Och även om det inte är fråga om några monstervärvningar i sig så måste man beundra Crystal Palaces transferfönster så här långt där de har gjort ett antal rätt imponerande värvningar.

Övriga får kanske börja hoppas att när man väntar på något gott så väntar man aldrig för länge.

Harry Kane

Fortfarande ingen konkret rörelse alls på någon övergång för Harry Kane, till Man City eller någon annanstans. Tottenham och Daniel Levy har onekligen burat in sig i ett hörn i den här frågan och jag har väldigt svårt att se att de kommer att reträttera från den positionen. Allra helst som jag även tvivlar på att Kane själv har mage att verkligen gå all in för att försöka ordna en flytt från Tottenham. Temp: Iskall

Erling Braut Haaland

Om det har hänt något alls med frågan om Erling Braut Haaland till Premier League redan denna sommar så är det att utöver Chelsea som intresserad klubb så har nu Man Utd börjat nämnas också, vilket i mina ögon inte precis ökar trovärdigheten i ryktena runt honom rent generellt. Det finns helt ingen ekonomi i att värva Haaland redan den här sommaren. Temp: Iskall

Declan Rice

West Ham sägs ha satt ett pris på Declan Rice motsvarande £80m, vilket å ena sidan är en himla massa pengar som säkert avskräcker både en och annan möjlig köpare, men som å andra sidan ändå signalerar att West Ham i alla fall kan tänka sig en försäljning av Rice den här sommaren. Kanske måste de visa sig i alla fall öppna för möjligheten gentemot spelaren. Här borde finnas två-tre intresserade klubbar. Temp: Ljummen

James Maddison

Allting tyder på att Arsenals alternativ i första hand är Martin Odegaard och att de nära följer vad som händer med honom i Real Madrid. Om detta betyder ett köp eller ännu ett lån är lite oklart. Risken med att vänta för länge på Odegaard är att det rinner ut i sanden så riskerar de få börja förhandla med Leicester om Maddison utifrån ett med tiden allt sämre förhandlingsläge. Temp: Kall

Jack Grealish

Om jag förra veckan nedgraderade Man Citys värvning av Jack Grealish till ljummen eftersom det kommit ljud om att han tittade på ett nytt kontrakt med Aston Villa så får jag denna vecka uppgradera den tillbaka till varm då det kommit ljud som antyder att Grealish har sagt sig vilja ha en flytt till Man City. Det känns som om denna värvning tog ett steg framåt under veckan. Temp: Varm

Youri Tielemans

Liverpools supportrar har inte gjort sig kända som de mest tålmodiga supportrarna, så det är väl så att det nog har börjat spridas ett rätt stort missnöje just nu med Liverpools upplevda saktfärdighet på marknaden under sommaren. Att just ingenting alls händer med den nämnda värvningen av Youri Tielemans från Leicester säger mig att det är mycket rök men inte så mycket eld. Temp: Kall

:::

TRANSFERKOLLEN

Alphone Areola, PSG till West Ham, lån. West Ham har känts en aning darriga på målvaktspositionen så ett lån där av den målvakt som förra säsongen blev säsongens spelare i Fulham är kanske inte någon dum idé. West Ham har en lång säsong framför sig med både ligan, cuperna och dessutom Europa League, och dessutom den här gången med högre förväntningar på sig. Väl godkänd – (+++)

Omständigheterna den här gången är betydligt mindre högtidliga. Aberdeen möter inte Real Madrid i en europeisk cupfinal utan möter BK Häcken i ett returmöte i den alldeles nystartade Europa Conference League. Matchen är dessutom en ren formalitet sedan Aberdeen krossade Häcken i den första matchen på Pittodrie med hela 5-1. Ett resultat som svårt sårade den svenska fotbollens stolthet och självbild.

Vreden över detta gick ut över BK Häcken i främsta hand. En och annan menade att det var direkt pinsamt av BK Häcken att förlora med 1-5 mot Aberdeen eftersom lagen i den skotska ligan bakom Celtic och Rangers tydligen är fullständigt mediokra. Själv kan jag inte hjälpa att känna att om en engelsk journalist hade sagt så om lagen från ett annat land så hade denne ofrånkomligen avfärdats som hopplöst arrogant.

Min spontana reaktion på den synpunkten vore att den säger något ganska märkligt både om synen på de skotska klubbarna och om synen på Allsvenskan och de svenska klubbarna. Kommer man fram till att lagen bakom Celtic och Rangers i den skotska ligan är mediokra så blir den ofrånkomliga reflektionen att lagen i Allsvenskan rimligtvis är minst lika mediokra de.

Väljer man att göra en jämförelse utifrån ett mer historiskt perspektiv så har skotska klubbar betydligt större meriter i europeiskt cupspel än vad svenska klubbar har. Detta gäller även övriga klubbar som t ex Aberdeen och Dundee United. Endast Malmö FF och IFK Göteborg kan i själva verket mäta sig med Aberdeens europeiska cupmeriter. Övriga klubbar är inte ens nära.

Nu är inte den skotska fotbollen vad den kanske en gång var. Den moderna fotbollen har reducerat den skotska ligans styrka och status på samma sätt som den har reducerat Allsvenskans styrka och status. Skotska klubbar har fått det allt svårare att hävda sig i det europeiska cupspelet, men ändå hävdar de sig generellt sett minst lika bra som svenska klubbar gör, och på det stora hela förmodligen bättre än svenska klubbar.

Utan att göra det hela till någon större pissing contest så är det knappast kontroversiellt att säga att det är åtminstone allsvensk klass på de skotska klubbarna bakom Celtic och Rangers i den skotska ligan. Och om det nu är give or take allsvensk klass på dessa klubbar så är det ju inte precis orimligt att ett lag som BK Häcken kan åka till Pittodrie och få rejält med smörj i en enskild match, precis som de då och då kan få i Allsvenskan.

Känslan är kanske att den här synen egentligen inte har så mycket med skotsk fotboll att göra, annat än den kanske ytligt stereotypa föreställningen att den skotska ligan bara är Celtic och Rangers och inte så värst mycket mer än så. Utan att den snarare har att göra med en rätt typiskt svensk hög uppfattning om sig själva. Det vill säga att vi väldigt gärna vill tro att allt med den svenska flaggan på är lite bättre än vad det faktiskt är.

Möjligen är jag lite extra less på just den saken de senaste dagarna efter att ha sett svensk bordtennis få sig en rätt rejäl reality check i OS, där båda spelarna åkte ut tidigt på ett sätt som nog inte direkt överraskade någon som var lite ärliga med sig själva om var svensk elitpingis befinner sig i världen för närvarande, men som var desto mer upprörande för de som väldigt gärna tror att svensk bordtennis alltjämt är världsklass.

Hur som helst är inte Aberdeen ett dåligt fotbollslag. Det är tvärtom en klubb som har jobbat tämligen bra under flera år och som stadigt har utvecklats dessa år. Managers som Derek McInnes och nu Stephen Glass har fått upp klubben på fötter igen på ett sätt som gör att de i alla fall kan jäklas med klubbar som Celtic och Rangers. Detsamma kan sägas om klubbar som Hibernian, St Johnstone, St Mirren, Motherwell etc.

Borde BK Häcken därför ha förlorat med 1-5 mot Aberdeen? Nej, det borde de kanske ha kunnat undvika kan man tycka. Men att BK Häcken förlorade matchen kan knappast ses som oväntat sett till de båda lagens kvalitet, och då kan det självfallet även hända att en match förloras stort ibland. Det räcker med att Aberdeen har en bra dag samtidigt som Häcken har en dålig dag.

Och vill man tycka att skotska klubbar bakom Celtic och Rangers är mediokra så är man naturligtvis fri att göra det. Det beror väl så att säga lite på vad man väljer att använda för skala. Men om man tycker det så får man kanske lov att bedöma även svenska klubbar utifrån samma skala, och då måste man kanske vara öppen för möjligheten att dessa svenska klubbar inte precis är mindre mediokra.

Men för alla som nu letar efter en showdown mellan svensk och skotsk fotboll så stundar ju de kommande veckorna ett betydligt skarpare Champions League-kval mellan Malmö FF och Rangers FC. Denna förfest mellan BK Häcken och Aberdeen avgjordes emellertid redan förra veckan.

:::

Vet inte om Barcelonas pressmeddelande om hur de minsann anses vara kreditvärdiga har riktigt den effekt de förmodligen hoppas på.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marcus Bettinelli, Fulham till Chelsea, fri. Hur spännande är det egentligen att ta på sig uppdraget att bli tredje målvakt i vilken som helst klubb? Gör man det gör man det definitivt inte för fotbollen utan framför allt av ekonomiska skäl misstänker jag. Anyways, i den händelse att både Edouard Mendy och Kepa Arrizabalaga bryter benen så står inte Chelsea utan en senior målvakt. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Joachim Andersen, Lyon till Crystal Palace. Egentligen är det ju rätt sinnessjukt att en klubb som Crystal Palace ska kunna värva stjärnor från en klubb som Lyon, men sådan är ju den moderna fotbollen och dess förutsättningar. Crystal Palace värvar en riktigt bra och dansk mittback som inte bara känns som en värvning till en position i behov av förstärkning, utan som en klar uppgradering. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Transferfönstret handlar emellertid inte enbart om spelare på väg till klubben utan lika mycket om spelare på väg bort från klubben. Och för Man Utd har nu även den typen av transfersaga manifesterat sig i form av Paul Pogba vars kontrakt går ut om ett år och som enligt alla rapporter sägs vara ointresserad av att skriva på ett nytt kontrakt med Man Utd, eller i alla fall de kontraktsförslag som Man Utd har erbjudit honom.

Oliver Kay på The Athletic överraskade mig positivt när han kokade ner Man Utds situation till tre olika alternativ: (1) Att för andra gången bli av med Paul Pogba som en fri transfer om ett år; (2) Att sälja Paul Pogba nu till ett reducerat pris med tanke på kontrakt och marknad; samt (3) Erbjuda Paul Pogba det kontrakt han vill ha. Det är sällan man ser journalister strukturera sitt tänkande på just det sättet.

En betydligt mer tramsig ”take” på Man Utds situation med Paul Pogba var den att Man Utd för fem år sedan värvade Pogba för att göra dem till titelutmanare igen men nu står inför beslutet att behöva sälja Pogba för att göra sig till titelutmanare. Inte för att Pogba är så magnifikt usel att Man Utds titelchanser vore större utan honom än med honom, utan för att sälja Pogba skulle ge Man Utd möjlighet att värva ännu fler spelare.

Om nu inte detta bara var ett nytt sätt för skribenten ifråga att tillhandahålla en preventiv ursäkt för Ole-Gunnar Solskjaers många apologister. Enligt teorin att Solskjaer efter två-tre år och flera hundratals miljoner pund investerade i nya spelare utöver de spelare han redan hade ändå inte har fått de rätta förutsättningarna att kunna vinna ligan eftersom Man Utd inte har sålt eller fixat Paul Pogba.

Men låt oss klura lite på de tre alternativ som Oliver Kay beskriver för Man Utd. Vilka faktorer och argument talar för respektive mot vart och ett av dessa tre alternativ? Vilket alternativ ger Man Utd bäst förutsättningar dels inför den här säsongen som kommer, dels inför framtiden på lite längre sikt?

Att (riskera) låta Pogba gå på fri transfer efter säsongen!

På den här frågan kan det finnas två helt olika svar beroende på om frågan är ställd utifrån ett ekonomiskt perspektiv eller ett sportsligt perspektiv. Ekonomiskt är det en no-brainer. Ekonomiskt vore det vansinne att släppa Pogba (igen) som fri transfer.

Sportsligt skulle svaret kunna vara ett annat. Där skulle man kunna hävda att Pogba är en så pass bra och värdefull spelare att han skulle kunna göra väldigt stor nytta för Man Utd under en säsong där de nästan måste vinna något eller börja utmana igen på allvar.

Situationen kompliceras av parentesen. Nämligen att det i nuläget bara handlar om att riskera låta Pogba gå på fri transfer. Även om inget nytt kontrakt skrivs just nu utesluter ju inte det att ett nytt kontrakt skrivs vid ett senare tillfälle.

Den sportsliga aspekten måste också ta hänsyn till Pogbas grad av professionalism och motivation under vad som vore det sista året på hans kontrakt. Har han huvudet med sig i ett sådant läge? Samtidigt spelar han också för att höja sitt eget marknadsvärde.

Att sälja Pogba inför säsongen!

Om vi återigen inleder med det ekonomiska perspektivet så vore självfallet detta det mest rationella alternativet. Skydda värdet på den ekonomiska tillgången eller hämta hem så mycket som är möjligt av den gjorda investeringen.

Här kan man tänka att Man Utd möjligen vore ovilliga att sälja Paul Pogba bland annat för att de i så fall skulle göra det med förlust. Dels kontraktssituationen och dels läget på marknaden gör att Pogba knappast skulle gå för några £90m denna sommar.

Samtidigt är inte det ett ekonomiskt rationellt sätt att tänka, och det är förmodligen mest journalister och supportrar som skulle få för sig att resonera på det sättet. Ekonomiskt handlar detta om att välja det just nu bästa tillgängliga alternativet.

Sportsligt vore det naturligtvis en förlust. Man kan tycka vad man vill om Pogba, hans fem år med Man Utd har blandat och gett, de har säkert inte blivit riktigt vad klubb eller spelare hoppades på, men vad Pogba kan ge Man Utd har alltid varit tydligt.

Att Pogba inte riktigt har kommit till sin rätt i Man Utd under dessa fem år på ett tillräckligt konsekvent sätt har inte enbart med spelaren att göra, även om detta alltid är det mest populära antagandet. Men Man Utd har heller inte fungerat som klubb eller lag.

Pogba är långt ifrån den enda spelaren under dessa år att inte riktigt komma till sin rätt i Man Utd, samtidigt som dessa spelare presterat både före och efter sin tid i Man Utd. Vid något tillfälle måste man då överväga att problemet kan vara klubben, ej spelarna.

Har dessa förutsättningar förändrats? Det har värvats bra spelare och Ole-Gunnar Solskjaer ger ljud om att spela med ett mer offensivt balanserat mittfält. Detta skulle kunna öppna för att Man Utd kan använda Pogba på ett för honom bättre sätt.

Samtidigt är det inte bara att sälja Paul Pogba hur som helst denna sommar. Med den transfersumman och inte minst de löneanspråken lär det inte precis stå köpare på kö utanför Old Trafford. PSG sägs vara den enda just nu intresserade klubben.

Lika lite är det ju självklart att bara för att Man Utd säljer Pogba att man därför kommer värva ännu fler spelare och då i synnerhet rätt spelare. Men för all del, om det skulle värvas in en ”Michael Carrick” för pengarna så vore det kanske en trade värd att göra.

Men om Man Utd säljer Paul Pogba, och alltså hade tänkt sig att börja spela med två offensiva mittfältare centralt istället för endast en som i nuläget, så börjar man å andra sidan se rätt tunna ut just på offensivt mittfält.

Att ge Pogba nytt kontrakt på hans villkor!

Uppenbart är att Paul Pogba kräver en rätt rejäl lön för att skriva på ett nytt kontrakt med Man Utd. Detta är inte enbart en fråga om ren girighet, eftersom han ju redan har sett Man Utd punga ut med enorma löner både till Alexis Sanchez och till David De Gea.

På så sätt har ju Man Utd genom sitt agerande själva satt sig i den så kallade rävsaxen. De har signalerat att de kan vara beredda att betala sina bästa spelare dessa löner, och Pogba har rimliga motiv att vilja ha betalt som en av Man Utds bästa spelare.

Man Utd har å sin sida rimliga skäl att försöka undvika den här typen av dåliga vanor. Ett misstag blir sällan bättre av att upprepa det. Men här har Man Utd onekligen att brottas med ett pedagogiskt problem, allra helst som De Gea fortfarande sitter på sitt kontrakt.

Om nu Man Utd menar allvar med att försöka skala tillbaka de värsta löneexcesserna så måste de då betänka att det pedagogiska problemet naturligtvis blir fullständigt olösligt om de väljer att bara ge vika för Pogbas lönekrav.

Slutsats?

Feck knows.

:::

TRANSFERKOLLEN

Raphael Varane, Real Madrid till Man Utd. Återstår läkarundersökningar etc men i och med att Real Madrid offentliggjorde övergången under tisdagen så vågar jag väl sticka ut hakan och bedöma denna värvning som en klar värvning. Kanonvärvning av en mittback av världsklass, en typ av spelare jag sagt att Man Utd behöver under flera år, och till ett fullt rimligt pris. Betyget på förhand kan bara bli ett. Betyg: Berömlig – (+++++)

Swindon är en klubb som befunnit sig på fallrepet under en längre tid under ännu en av dessa inkompetenta engelska ägare i form av Lee Power, som försatt klubben i en ohållbar ekonomisk situation och utan både spelare, tränare och klubbledning inför säsongen.

Frågan är ändå om inte Lee Powers största synd var att anställa Timmy Sherwood för några år sedan som någon slags överordnad fotbollskonsult.

Nu har Swindon Town däremot fått en ny ägare i form av den australiske entreprenören Clem Morfuni, som säger sig vara en passionerad fotbollssupporter. Och även om man får vara försiktig i sina omdömen så agerade Morfuni snabbt och bara inom loppet av några dagar så har Swindon åtminstone både en VD och en ny manager.

Swindons supportrar är sannerligen optimistiska igen. Även om inga garantier finns med en ny ägare så är väl detta ett klockrent om än omvänt exempel på detta med att man vet vad man har (Power) men inte vad man får (Morfuni). Något okänt är helt enkelt bättre än något dokumenterat värdelöst.

Någon försäsong har det knappast varit tal om för Swindon. De har näppeligen ens haft spelare för att få ihop några lag. Med en ny ägare och en helt ny ledning börjar nu det brådskande och därför extra intensiva arbetet med att lagom till ligapremiären värva spelare och sätta ihop ett nästan helt nytt lag.

Några underverk ska man kanske inte förvänta sig av Swindon den här säsongen. Men ännu en nedflyttning verkar nu åtminstone vara möjlig att undvika. En svindlande tanke i sig då Swindon Town för bara någon eller några veckor sedan stirrade inte bara nedflyttning i vitögat utan kanske även klubbens undergång.

Nu hoppas Swindon Town istället på ett dunder från nedunder.

:::

Humöret är inte riktigt lika mycket på topp i Swansea.

Det var förra veckan som Steve Cooper meddelade att han lämnade Swansea, som därmed står utan manager blott en och en halv vecka innan ligan startar. Dåligt planerat kan tyckas, och inte mindre dåligt planerat när det framkommer att Swansea har vetat om ända sedan förra säsongens slut att detta var på gång.

Samtidigt som Swansea meddelade att Cooper lämnade sitt uppdrag så betonade de att de snarast var på gång med att presentera hans ersättare, vilket fick det att låta som att de redan hade klart med ett namn. Nu har det gått nästan en hel vecka och ännu har inget namn presenterats.

Jody Morris nämns som ett alternativ, som var Frank Lampards assisterande manager i Chelsea. Även Russell Martins namn har nämnts, uppskattad och offensivt lagd manager för MK Dons. Jag misstänker att Swanseas supportrar skulle vara mer nöjd med det senare alternativet.

Om det nu inte är mer än enbart en tillfällighet att John Terry plötsligt har beslutat sig för att lämna Aston Villa med den uttalade ambitionen att pröva sina vingar som manager.

:::

Om Man Utd värvar Raphael Varane, särskilt för ungefär de summor som nämns för närvarande, så är det ju en strålande värvning på pappret.

:::

Det finns något nästan poetiskt vackert i hur Wayne Rooney först beklagar sig över hur svårt det är att värva spelare till Derby County under ett transferembargo för att därefter på nästa träning gå ut och tackla sönder fotleden på mittfältaren Jason Knight som blir borta i cirka tre månader.

:::

Georginio Wijnaldum menar att han inte kände sig älskad och uppskattad i Liverpool, och att det var därför han valde att flytta till PSG. Han syftar då specifikt på hur han blivit bemött av Liverpools fans på sociala media.

Det kan för all del ligga något i det, men samtidigt skadar det väl kanske inte heller att han i PSG får en rätt rejäl löneökning.

:::

TRANSFERKOLLEN

Bryan Gil, Sevilla till Tottenham. Formellt en vanlig övergång, men i praktiken ett slags byte med Sevilla där Erik Lamela gått åt andra hållet. Svårt att säga om detta egentligen är en uppgradering. Vad man kan säga är att Lamela har blandat och gett i Tottenham och att Gil, en av La Ligas mest lovande ytterforwards, därför kan vara ett bättre bet för framtiden. Väl godkänd – (+++)

Parodier och så kallade mockumentärer inom olika branscher brukar ju kunna vara rätt så populära. Där finns t ex The Office och där finns Veep för att nämna några. Ted Lasso är inte precis någon mockumentär även om det går att hitta vissa likheter mellan Ted Lasso och Michael Scott, det vill säga huvudpersonen i den amerikanska och lite mildare versionen av The Office.

Den första säsongen bestående av tio avsnitt finns tillgänglig sedan ett knappt år, och den andra säsongen hade sin premiär i fredags. Själv är jag däremot rätt ny till Ted Lasso, även om jag har sett serien eller rättare sagt karaktären nämnas på framför allt twitter med jämna mellanrum de senaste månaderna. Men jag såg den första säsongen under veckan som gick, och jag gillade vad jag såg.

Ted Lasso är en serie som naturligtvis är gjord för de som redan är intresserade av fotboll, men Ted Lasso är också gjord i första hand av amerikaner för amerikaner, och där finns ju många gånger ett helt annat sätt att se på fotboll än det sätt vi ser på fotboll i England och i Europa. Detta är på samma gång intressant att gräva lite i samtidigt som det så klart är utgångspunkten för mycket av seriens komiska inslag.

Om jag har gått med i Ted Lasso-kulten vet jag kanske inte, men här finns ett antal anledningar att sluta ängslas och lära sig att älska Ted Lasso.

(8) Vilka är egentligen AFC Richmond?

Övriga klubbar i Ted Lasso är riktiga klubbar. Här finns Crystal Palace, Everton och Man City t ex och Pep Guardiola är manager för Man City. Men Richmond är naturligtvis ingen riktig engelsk klubb, utan är ett påhitt.

Lite nyfiken blir man ju då på om någon riktig klubb så att säga är förebilden. Richmond har Crystal Palaces klubbfärger, men hör hemma i västra London mer likt Fulham. Annars är det lätt att få en känsla av klubbar som Brentford eller Bournemouth.

Richmond är rimligtvis mest av allt ett slags amalgam av flera olika klubbar, en sorts represention av en typisk engelsk klubb av viss storlek. En förebild lär dock vara Chester City som 1999 köptes av den amerikanske footballcoachen Terry Smith.

(7) Roy Kent!

Roy Kent är Richmonds kapten och en av lagets äldre spelare. Har vunnit Champions League med Chelsea och har under lång tid ansetts som en av Premier Leagues bästa box till box-mittfältare, men börjar se karriärens slut.

Även utan namnet hade det varit rätt uppenbart vem den här karaktären är en direkt rip-off på. Intensitetet, ilskan och det heta humöret, det goda hjärtat. Roy Kent är Roy Keane och den typiske engelske fotbollshårdingen i ett hårigt paket.

(6) Ted Lasso

Seriens huvudfigur är däremot Ted Lasso själv, spelad av Jason Sudeikis. En amerikansk footballcoach med framgångar på lägre nivå inom amerikanske collegeball. Anställd av Richmonds ägare just för att han kan ingenting alls om fotboll.

Ted Lasso coachar människor mer än spelare. Hans stända optimism, positiva syn på livet och fokus på gemenskap och laganda paketeras på ett folkligt och charmigt sätt som hämtat från söderns eller mellanvästerns liknelser, ordstäv och galna metaforer.

Man går in i den här serien med inställningen att det är tänkt att man ska skratta åt Ted Lasso, men det visar sig med tiden att det här i mycket högre utsträckning är en serie som uppmuntrar dig att skratta med Ted Lasso.

(5) Kulturkrocken mellan amerikanskt och engelskt

Något av det första Ted Lasso gör när han kommer till Richmond är att sätta upp ordet Believe i omklädningsrummet. Detta amerikanska tänkesätt ställts vid flera tillfällen i direkt kontrast till det mer engelska synsättet att det är hoppet som dödar.

Människorna i och runt Richmond är minst sagt luttrade. De har en lite mer realistisk syn både på livet och på Richmonds chanser än vad Ted Lasso har. Lasso själv är lite mer av en drömmare men kan därmed även se möjligheter som inte andra kan.

(4) Amerikansk idrott vs europeisk idrott

Richmond kämpar för att undvika nedflyttning från Premier League. En scen där Ted Lasso själv sågar det amerikanska systemet med stängda ligor utan nedflyttning, och utan spänning eller intresse, är komisk i all sin träffsäkerhet.

Något Ted Lasso däremot inte alls förstår sig på är oavgjorda resultat. Vilket gör det desto mer gripande liksom ironiskt mot säsongens slut när Richmonds öde står och faller på om de faktiskt ska greja oavgjort mot Man City eller ej.

(3) Jamie Tartt och Dani Rojas

Ted Lasso innehåller helt klart sina olika stereotyper av spelare i engelsk fotboll. Roy Kent är onekligen en sådan stereotyp, precis som Jamie Tartt och Dani Rojas. Båda överdrivna karaktärer av den dryga och dumma divan respektive den sydamerikanske anfallaren.

Vad Ted Lasso ändå gör bra är att visa på att även om det alltid finns en sanning i dessa stereotyper så är det inte heller hela sanningen. Det finns med andra ord människor bakom dessa stereotyper.

(2) Den engelska pressen

Redan tidigt i Ted Lasso slängs huvudkaraktären in i vad som är nästan lika mycket en del av spelet som själva fotbollen i engelsk fotboll, nämligen pressens bevakning och den symbios som finns mellan press och media och den engelska fotbollen.

Här hittar vi alla möjliga karaktärer. De odrägliga tabloidjournalisterna som mest är ute efter roliga rubriker och att sätta dit folk. De mer självgoda journalisterna från de finare eller rättare sagt mer riktiga tidningarna.

(1) Vad fotbollen och klubben betyder

Men vad Ted Lasso också lyckas visa är vad en klubb som AFC Richmond faktiskt betyder för sitt eget samhälle. Hur klubben är en samlingsplats och en känsla av identitet för så många människor i vått som i torrt, i medgång såväl som i motgång.

Detta är rätt uppfräschande för en serie som utgår från premissen att en klubbs ägare medvetet anställer en okunnig amerikansk footballcoach för att hon medvetet av rent personliga skäl vill sabotera klubben.

Vad Ted Lasso lyckas visa, så amerikansk TV-produktion det ändå är, är att engelska fotbollsklubbar är så mycket mer än sina ägares personliga leksaker. Vad som kanske skiljer serien från verkligheten är att ägaren här till slut inser detta.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pierluigi Gollini, Atalanta till Tottenham, lån. Målvaktsvärvning på lån med köpoption för Tottenham, som möjligen på sikt ser detta som en möjlig ersättare till Hugo Lloris, men det är så klart rent spekulativt. Gollini är inte obekant med engelsk fotboll efter sin tid i både Man Utd och Aston Villa. Sedan kommer det vara omöjligt att se namnet utan att tro att Tottenham har gamle domaren Collina i målet. Betyg: Godkänd – (++)

Utredningen har det minst sagt något klunkiga namnet Independent Fan Led Review of Football Governance. Ett namn där det kanske i själva verket hade räckt med Review of Football Governance för att förklara vad utredningen är och gör, men där man slängt på både Independent och Fan Led mest för att det låter bra, om än med en kanske något tveksam sanningshalt. I alla fall vad gäller det där med ledd av supportrar.

Efter alla dessa vittnesmål från den engelska fotbollens intressenter har nu utredningen genom Tracey Crouch sammanfattat sina huvudsakliga slutsatser i ett brev till Oliver Dowden, den brittiska idrottsministern, som är utredningens huvudman. Slutsatser som likaväl skulle kunna ses som preliminära förslag till reformer av den engelska fotbollen, att härifrån utredas vidare för slutliga förslag under hösten.

Tracey Crouchs brev till Oliver Dowden.

Att döma av flertalet kommentarer av dessa preliminära förslag så verkar de allra flesta se positivt på dem. Vilket kan betyda antingen att det är bra förslag, eller att det är populära förslag, eller kanske till och med att det är både bra och populära förslag. Det enda vi kanske behöver ha med oss är att det inte nödvändigtvis är samma sak. Dessa är hur som helst de preliminära förslagen, med mina spontana kommentarer.

Upprättande av en oberoende myndighet!

Detta verkar vara utredningens huvudpunkt, givet att den står som första punkt och dessutom nämns enskilt redan i första stycket i Crouchs brev till Dowden. Vilket om inte annat visar att Crouch m fl vet vad som råkar vara hett för stunden.

Crouchs egen beskrivning visar att hon anser att en sådan oberoende myndighet först och främst ska ägna sig åt finansiell reglering och övervakning samt åt att kontrollera och godkänna ägare och befattningshavare inom den engelska fotbollen.

Jag diskuterade behovet av en oberoende myndighet redan för två månader sedan, och ifrågasatte då både behovet av den samt vad dess mandat och uppgift skulle vara. Detta har här gjorts något tydligare, men behöver fortfarande utvecklas.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2021/05/20/oppet-brev-angaende-en-oberoende-myndighet-for-engelsk-fotboll/

Min utgångspunkt är densamma nu som då. Oavsett om detta sker genom en oberoende myndighet eller genom den engelska fotbollens befintliga organisationer så består det riktiga arbetet i att formulera relevanta definitioner och regelverk.

Precis som det måste göras mycket tydligt vad för mandat en möjlig myndighet har att upprätthålla dessa regler, och vilka sanktioner den kan utfärda för klubbar eller ligor som bryter mot dessa regler.

Utan detta så förblir en oberoende myndighet föga mer än en skrivbordsprodukt, även om det helt säkert är en mycket populär skrivbordsprodukt.

Skydda fotbollens kulturarv och kommunala tillgångar!

Oron här verkar huvudsakligen gälla att klubbar har sålt iväg ägandet av sina egna arenor, samt mer immateriella men ändå emotionella frågor såsom klubbfärger, klubbmärken, klubbnamn och så vidare.

Här verkar det som om utredningen kommer föreslå en så kallad gyllene aktie som ger supportrarna vetorätt i dessa frågor. Det vill säga klubbar kan bara förändra dessa saker om de lyckas få supportrarna att lyfta sitt veto.

Spontant låter det som en rimlig åtgärd. Det ger supportrarna inflytande över specifika frågor som berör dem i hög utsträckning. Givet att olika ägares försök att ändra dessa saker (Hull City Tigers t ex) ändå bara är trams så går inget viktigt förlorat med detta.

Öka supporterengagemang och transparens!

Både klubbar och ligaorganisationer har kritiserats för brist på insyn, på transparens och på supporterinflytande. Problemet är inte minst, vilket även märks i Crouchs brev till Dowden, att ingen och allra minst supportrarna själva är enig om hur detta ska gå till.

Alltså är det kanske inte så konstigt att under den här punkten saknar utredningen än så länge konkreta tankar, utan här ska det ”utredas vidare” som det brukar heta. Annars ser jag förslaget med oberoende representanter i klubbarnas styrelser som ett bra steg.

Hantera finansiella klyftor!

Den primära huvudvärken här verkar vara fallskärmsbetalningarna till klubbar som åker ur Premier League. Här landar utredningen i att där finns både fördelar (stabilitet etc) och nackdelar (inflation, konkurrensfördelar). Ingen revolutionerande insikt precis. Det får bedömas som osannolikt att något meningsfullt kommer hända här.

Reformera den engelska fotbollens governance!

Ett allmänt problem för de engelska fotbollsorganisationerna är att de inte är genuint oberoende gentemot klubbarna de i någon mening ska granska och hålla i herrans tukt och förmaning. Klubbrepresenter sitter t ex i dess styrelser och så vidare.

Detta urholkar både dess effektivitet och dess legitimitet. Crouchs utredning tar fasta på detta genom att föreslå att minst hälften av en organisations ledamöter i styrelsen ska vara genuint oberoende ledamöter, samt inga klubbrepresentanter.

Här finns inget att invända mot dessa förslag. Bristen på oberoende är många gånger ett genuint problem som leder till politisk ovilja att reformera. Även där bristen på oberoende inte de facto är ett problem så riskerar det ofta uppfattas eller beskrivas som ett problem ändå.

Investera i fotboll!

Lite intressant är det ju att se en Toryledd eller åtminstone initierad utredning föreslå att det måste investeras mer i fotbollen på gräsrotsnivå, sedan just både planer och pengar har strypts rejält under många år av Toryregerande. Men föga förvånande så är det alltså tänkt att dessa investeringar ska fotbollen betala för själva.

Liknande rätt tomma och till intet förpliktigande formuleringar gällande både damfotboll och omhändertagandet av unga spelare inom den engelska fotbollen avslutar därefter brevet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jadon Sancho, Dortmund till Man Utd. Även om jag kanske inte anser detta som en riktigt lika fantastisk värvning som många verkar göra, så är det fortfarande en väldigt bra värvning. Det viktiga tror jag blir som jag redan sagt att inte förvänta sig mer eller andra saker än vad man faktiskt kan förvänta sig av Sancho eller av värvningen som sådan. Det är inte ett magiskt frikort till framgång. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Risken med detta är naturligtvis att man mer eller mindre kommer att upprepa samma blogg ett antal fredagar i rad. Detta eftersom den här typen av värvningar har en något otrevlig tendens att dra ut på tiden. Ungefär som om alla inblandade parter vore lite för förtjusta i att låta det pratas så länge som möjligt, så att säga ta chansen att sola sig lite i all uppmärksamhet som kommer deras väg.

Sedan kan det naturligtvis även vara så att det inte händer så mycket med dessa värvningar eftersom de helt enkelt mest har varit lösa rykten hela tiden och faktiskt inte är på väg att bli av. Men saker och ting kan ju så att säga hända åt det hållet också. Tanken är alltså att uppdatera inte enbart om hur dessa monstervärvningar kommer närmare och närmare utan även om när de är på väg att gå upp i rök.

Monstervärvningarna jag tog med i sammanställningen förra fredagen var Harry Kane, Erling Braut Haaland, Raphael Varane, Declan Rice, James Maddison, Jack Grealish och Youri Tielemans. Något större skäl att uppdatera denna lista med helt nya namn har den senaste veckan inte gett mig. Däremot inkluderade jag förra veckan inte Jadon Sancho, men det gör jag nu då den fortfarande inte är klar.

Harry Kane

Backar vi bandet någon månad eller två så lät det ju som om Kane var mer eller mindre klar för Man City. Riktigt så enkelt var det ju naturligtvis aldrig, vilket nog de allra flesta förstod som på något sätt följt hur Tottenham har agerat i liknande situationer förut. Nu har det börjat pratas om från Man City-håll att värvningen är ”omöjlig” och Man City kopplas nu till flera andra anfallare. Politiskt är det även extremt viktigt för Tottenham och Daniel Levy att hålla Kane kvar i klubben. Temp: Iskall

Erling Braut Haaland

Kallade Haaland till Chelsea för en iskall monstervärvning redan för en vecka sedan och jag har egentligen inget skäl att ändra på den bedömningen. Här dök för all del upp någon rapport under veckan om att Roman Abramovich skulle ha frigjort närmare £200m för att investera i spelartruppen och att detta skulle öppna dörren för ett ”galet bud” till Dortmund. Men det låter spuriöst. Temp: Iskall

Raphael Varane

Jag sa redan förra veckan att det är något som inte rikigt känns som det ska göra med Varanes påstådda övergång till Man Utd. Det är helt enkelt alldeles för mycket snack och alldeles för lite verkstad på ett sätt som vi har sett alldeles för många gånger förut när det gäller värvningar och Man Utd. När det för åttonde gången på fem dagar är en nyhet att Man Utd ”förbereder” ett bud till Real Madrid ger det inte intryck av en värvning som precis rullar fram i rask takt. Temp: Ljummen

Declan Rice

Här finns flera av storklubbarna som skulle ha väldigt stor nytta av Rice, så det är väl inte så konstigt att det här ryktet snurrar runt rätt friskt. Samtidigt är det just ingen storklubb som visat något verkligt konkret intresse för Rice, åtminstone inte som har uttryckt sig i form av mycket tydliga transferrykten. Det närmaste vi kommer är Chelsea som sägs vilja sälja ett antal spelare för att finansiera ett köp av Rice. Temp: Sval

James Maddison

Maddison vore en kanonvärvning för Arsenal, men det hade också kostat dem halva banken och lite till. Att Arsenal verkar så aktiva på att värva Houssem Aouar , samtidigt som de håller ögonen vidöppna för vad som händer med Martin Odegaard i Real Madrid, säger mig att de inte betraktar Maddison som deras primära alternativ just nu, utan hellre letar efter de något mindre dyra alternativen. Temp: Kall

Jack Grealish

Grealish till Man City är fortfarande en värvning som mycket väl kan bli av. Vad som talar för det är att Pep Guardiola verkar ha gjort Grealish till huvudsaklig prioritet den här sommaren, det vill säga den monstervärvning som de vill göra i första hand. Detta måste rimligtvis vara frestande för Grealish. Nedgraderar den ändå från varm eftersom den senaste veckan har kommit med ljud om att Grealish tittar på ett nytt kontrakt från Aston Villa. Temp: Ljummen

Youri Tielemans

Behåller Tielemans till Liverpool som en ljummen värvning, med dragning åt det varmare hållet trots allt. Vad som är helt sant är att Liverpool måste ersätta Georginio Wijnaldum på något sätt och jag har väldigt svårt att se dem kunna ersätta honom på något bättre sätt än med Tielemans. Samtidigt vill de heller inte verka alldeles för angelägna då de vet hur väldigt bra betalt Leicester brukar kunna ta. Temp: Ljummen

Jadon Sancho

Mitt resonemang för att inte ha med den här värvningen i förra veckan sammanställning var att den ju så att säga redan var klar. Vilket den kanske i någon mening fortfarande är. Ändå så har den där läkarundersökningen som först skulle genomföras direkt efter EM till synes ännu inte genomförts. Möjligen finns det helt naturliga förklaringar för varför detta har dragit ut på tiden, men givet att märkligare saker har hänt kan det ändå vara läge att ta höjd för shenanigans. Temp: Stekhet

:::

TRANSFERKOLLEN

Demarai Gray, Bayer Leverkusen till Everton. Om Andros Townsend kändes mycket mer som en Rafa Benitez-värvning så känns Demarai Gray mer som en Marcel Brands-värvning. Kreativ forward och yttermittfältare för all del, så onekligen är det ju en spelartyp som Benitez har sagt sig vilja ha. Har betydligt mer att ge över längre tid än Townsend. Med beröm godkänd – (++++)

Lewis Bate, Chelsea till Leeds. Det verkar som om Premier League-klubbar har börjat vittja Chelseas skattkistor vad gäller unga spelare mer systematiskt. Bate är den tredje spelaren på kort tid att krita på för annan klubb. Nu sägs det för all del att Bate kommer börja som U23-spelare för Leeds, men jag blir faktiskt lite förvånad om vi inte ser Bate i Leeds a-lag under säsongen som kommer. Väl godkänd – (+++)

Här finns mängder av anledningar som Liverpool kan komma på för varför detta ska betraktas som en udda säsong och som en isolerad händelse. Allting med pandemin gjorde det till en väldigt märklig säsong som skapade unikt svåra förutsättningar som drabbade Liverpool hårt. Några rejält tunga skador på ett par av Liverpools viktigaste spelare kom också att få svårt negativa konsekvenser för Liverpool.

Naturligtvis måste det vara frestande att klamra sig fast vid dessa anledningar och därmed tänka att dessa inte längre kommer vara aktuella och relevanta när nu Liverpool ska planera och genomföra nästa säsong. Och delvis kan man nog säga att det är en tankegång som håller vatten. Det vore hur som helst både dumt och naivt att utgå från att Liverpool inte kommer vara bättre den här säsongen än förra säsongen.

Flera av de faktorer som störde Liverpool förra säsongen är inte längre faktorer under säsongen som kommer. Pandemin är i allt väsentligt över, i alla fall för stunden, publiken är tillbaka på läktarna och spelschemat kommer vara mer som vanligt. Laget har haft en normal försäsong. Flertalet av Liverpools skadade spelare har återvänt och är återigen redo att spela fotboll. Liverpool befinner sig så att säga vid stormens slut.

Men lika dumt och naivt vore det kanske att enbart därför anta att Liverpool mer eller mindre automatiskt kommer kunna ta sig tillbaka till den maximalt höga nivå de befann sig på mellan cirka 2018 till och med 2020. Där fanns flera faktorer till Liverpools förfall förra säsongen som inte var specifika för och begränsade till just den säsongen, utan som fortfarande präglar laget.

Den kanske mest uppenbara är att Georginio Wijnaldum har lämnat Liverpool, som ännu inte har värvat någon uppenbar ersättare. Wijnaldum har varit en otroligt viktig pjäs på mittfältet för Liverpool under samtliga deras framgångsrika säsonger under de senaste åren. Utan Wijnaldum är det lätt att få ett intryck av att Liverpools mittfält helt enkelt inte längre har samma matchvinnande energi som det haft under så lång tid.

En andra faktor är att Liverpools anfall inte längre känns lika dominant, eller anfallarna riktigt lika engagerade. Delvis var det under förra säsongen en konsekvens av att de inte hade samma support från lagets bakre delar. Men spelare som kanske framför allt Mohamed Salah och Roberto Firmino har heller inte gett samma intryck av att vara ”på” som tidigare, åtminstone inte lika konsekvent ”på” som förut.

En tredje och för all del betydligt mer spekulativ faktor är att vi börjar närma oss år sex och sju av Jürgen Klopps tid med Liverpool. Det var fallet med Dortmund att det var ungefär här som det började falla samman för dem med Klopp och det är inte orimligt att åtminstone överväga möjligheten att Liverpools upplevda energitapp kan tänkas bero på något liknande.

Jürgen Klopp har byggt upp Liverpool och höjt Liverpool upp till en maximalt hög nivå, en nivå där Liverpool återigen konkurrerar om och vinner både ligatitlar och europeiska cuptitlar. Detta kan knappast ifrågasättas, fakta talar så att säga för sig själv. Utmaningen gäller nu för Klopp och för all del även för Liverpool att hålla sig själva kvar på denna maximalt höga nivå.

Om Jürgen Klopp och Liverpool ska klara av den utmaningen förutsätter detta inte bara att de lyckas få tillbaka alla gamla beståndsdelar från sin tidigare framgång, utan att de även lyckas blåsa nytt liv och ny energi in i Liverpool som lag. Kanske var det ingen tillfällighet att en av få spelare i Liverpool förra säsongen som verkligen kändes pigg, fräsch och riktigt hungrig var nyförvärvet Diogo Jota.

Anfallstrion med Mohamed Salah, Roberto Firmino och Sadio Mané har naturligtvis varit strålande under flertalet år för Liverpool. Och den är naturligtvis fortfarande väldigt bra, men detta är också fjärde säsongen i rad där dessa spelare i princip inte har några som helst konkurrenter inom det egna laget. Gapet ner till övriga spelare är helt enkelt för stort. En känsla av mättnad och bekvämlighet kan ha smugit sig in.

Även mittfältet kan behöva en liknande energiinjektion. Här hittar vi flera värvningar under de senaste säsongerna som ännu inte riktigt har fått den effekt som Liverpool helt säkert hade hoppats att de skulle få. Men framför allt som sagt så handlar det om att på ett eller annat sätt hantera och kompensera för Wijnaldums avsked, en av Liverpools allra viktigaste spelare i det tysta de senaste åren.

Jag skulle nog även gå så långt som att säga att behovet av ny energi i Liverpool även inkluderar Jürgen Klopp själv. Det var naturligtvis väldigt svåra omständigheter under förra säsongen, men Klopp gjorde i princip aldrig situationen lättare för Liverpool med sitt många gånger gnälliga och konfrontativa mindset. Förståeligt till viss del, inte minst av rent personliga skäl, men ändå något som behöver lättas upp.

Frågan är med vilka resurser och förutsättningar som Liverpool kommer kunna genomföra en möjlig förnyelse. Tidigt i somras gjorde Liverpool klart med Ibrahima Konaté som mittback, en bra värvning. Men därefter har det varit rätt tyst, och där puttrar i bakgrunden frågor om löner etc. Lönen var en faktor varför Wijnaldum flyttade till Paris och lönen verkar bli en faktor igen när Jordan Hendersons kontrakt ska omförhandlas.

Hur som helst kommer Liverpool gå in till den här säsongen tillsammans med Man City och Chelsea som en av tre huvudsakliga kandidater till ligatiteln. Men varken ligatiteln eller ens titelstriden kommer heller att komma av sig självt till Liverpool.

:::

TRANSFERKOLLEN

Kristoffer Ajer, Celtic till Brentford. Norsk mittback som under fem år med Celtic har spelat regelbundet både i Skottland och i europeisk fotboll. Kombinerar en styrka i de mer fysiska aspekterna av försvarsspel med god teknik och kontrollerade passningar uppåt i planen. Något som borde ligga mycket nära de egenskaper som Brentford söker i sina mittbackar. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Givet att jag inte precis trodde på förhand att jag skulle kunna känna något större engagemang för EM men till slut insåg att jag ändå levde mig in rätt rejält så borde jag kanske vara lite mer misstänksam mot exakt samma känsla den här gången. Men den här gången ser jag inte riktigt hur OS skulle kunna överraska mig positivt på så vis.

OS har onekligen ett antal rätt stora handikapp när det kommer till just fotboll. Dels är det ju i princip en ren ungdomsturnering givet att det som huvudregel bara får spela U23-spelare i turneringen. Dels ligger den till skillnad från EM och VM på ett sätt som aktivt krockar med klubbfotbollen.

Fotboll känns helt enkelt inte som någon OS-sport. Möjligen eftersom fotbollen har sina helt egna motsvarigheter till OS med mästerskap som arrangeras vart fjärde år, efter rätt klassisk olympisk förebild. För de allra flesta idrotter är OS det största som finns, men så är det inte riktigt för fotbollen, eller t ex tennisen. Då får det kanske hellre vara?!

Här hittar vi för övrigt en fundamental skillnad mellan herrfotboll och damfotboll. Inom damfotbollen är OS alltjämt och redan från start något av det största som finns, och här deltar också alla de bästa spelarna. Här finns ett legitimt existensberättigande. Men så är det inte för herrfotbollen. Här är inte ens de bästa spelarna med.

Samtidigt har även OS-fotbollen på herrsidan sina selling points. Om man t ex gillar landslagsfotboll specifikt så kommer man i OS mycket närmare idealet om att spelarna verkligen har sin hemvist i det egna landet. Åtminstone på det sättet kan man hävda att OS kommer närmare landslagsfotbollens ursprungstanke.

Råkar man ha ett specifikt intresse för engelsk och brittisk fotboll så blir OS kanske desto mer meningslöst, eftersom England eller t ex Skottland aldrig har något lag med i OS, då man ju i OS representerar som Storbritannien. Och detta har Skottlands, Wales och Nordirlands FA:s nästan helt konsekvent vägrat att ställa upp på.

Varför då? Jo, eftersom Skottland, Wales och Nordirland är rädda för att om de låter sig ingå i ett Storbritannien i olympiska sammanhang så ökar risken att de inte kommer få behålla sin särställning och självständighet inom FIFA och UEFA. Kort sagt att dessa organisationer skulle börja kräva att Storbritannien blev ett enda lag.

Märkligt nog ännu en gång så skiljer sig här herrfotbollen åt från damfotbollen. Här deltar faktiskt Storbritannien med ett gemensamt lag. Om detta säger något positivt eller något mer negativt om hur Skottlands, Wales och Nordirlands FA:s värderar damfotboll jämfört med herrfotboll är lite svårt att säga.

Möjligen bedömer man att det spelar mindre roll. Endast tre spelare av den 22 spelare starka OS-truppen kommer från något annat land än England. Samtliga spelare har även sin klubbhemvist i England. I allt väsentligt är det England som ställer upp i OS för damer, även om det spelas under en annan flagga.

Storbritannien har placerats i Grupp A tillsammans med värdlandet Japan, Kanada samt Chile. En inte helt enkel grupp där både Japan och Kanada kan bli väldigt kluriga, men givet att två av de bästa treorna från tre grupper går vidare till slutspel så borde det finnas rätt goda chanser för Storbritannien att ta sig till slutspel.

På herrsidan är det kanske mest intressant att hålla koll på vilka spelare från Premier League och Football League som faktiskt deltar i OS, och vilka klubbar som i någon mening har drabbats hårdast av detta. Liverpool vägrade ju t ex låta Mohamed Salah delta i OS för Egypten, men alla klubbar har inte riktigt samma möjlighet.

Burnley t ex hade nog varken hjärta eller muskler att säga till Chris Wood att han inte får spela OS med sitt Nya Zeeland. Det är trots allt inte så väldigt ofta som ett land som Nya Zeeland får spela VM så OS har nog en helt annan betydelse för dem än vad det kanske har för de större europeiska länderna.

Everton har dessutom varit hyggliga nog att låta Richarlison spela OS för Brasilien. Även om det låter som om Richarlison verkligen fick kriga för att få tillåtelse till detta. Everton var inte pigga på att släppa iväg honom. Vilket man för all del kan förstå då Richarlison kommer vara en väldigt viktig spelare för dem under säsongen.

Brasilien är nog dessutom det OS-landslag där vi hittar mest konkret Premier League-intresse. Utöver Richarlison så hittar vi här även Douglas Luiz från Aston Villa samt Gabriel Martinelli från Arsenal. Arsenal har varit hyfsat generösa i själva verket då de dessutom bidrar med Dani Ceballos till Spaniens OS-trupp.

Man Utd sponsrar Elfenbenskusten med två spelare i form av Eric Bailly och Amad Diallo, men precis som är fallet med Ceballos för Arsenal och en hel del andra spelare för klubbar som t ex Brentford, Brighton, Crystal Palace, Stoke, Birmingham, Southampton, Charlton och till och med Ebbsfleet United så är det inte riktigt viktiga spelare.

Här finns några guldkorn. Vi kommer få se André-Pierre Gignac spela för Frankrike, en 38-årig Dani Alves vara kapten för Brasilien, Guillermo Ochoa fortsätta vakta målet för Mexico, och i Nya Zeeland hittar vi den enda obligatoriska svenskkopplingen (på herrsidan) i form av 19-årige Matthew Garbett som spelar sin fotboll i Falkenbergs FF.

Spanien kommer med ett riktigt starkt lag, fastän de plockat med en Real Madrid-spelare den här gången, med flera spelare som sägs vara aktuella för Premier League-klubbar, och får nog räknas som favoriter. I övrigt verkar det som om Brasilien satsar rätt hårt på den här turneringen. Nu när de inte längre vinner VM kanske.

Vill man minnas en fantastisk OS-upplevelse så letar man upp Nigerias marsch fram till OS-guldet 1996 i Atlanta. I synnerhet semifinalen mot Brasilien och därefter finalen mot Argentina. Där hittar man sannerligen några riktiga profiler. Inte bara i Brasilien och Argentina, utan inte minst i Nigeria.

Kommer detta OS verkligen kunna bjuda på lika många och lika härliga profiler, och på lika bra fotboll? Det känns tveksamt. OS är definivt en turnering där damfotbollen i så fall intresserar mig mycket mer.

:::

TRANSFERKOLLEN

Frank Onyeka, Midtjylland till Brentford. Samtidigt som svenska media placerar Midtjyllands Jens Cajuste i minst fyra olika Premier League-klubbar så väljer Brentford med sina kopplingar till Midtjylland istället att först värva en annan mittfältare från Midtjylland, nämligen Onyeka. Jag tänker mig att det säger något. Åtminstone säger det väl något positivt om Onyeka. Väl godkänd – (+++)

Wayne Hennessey, Crystal Palace till Burnley, fri. Så länge det finns en plats för Sean Dyche i Burnley så kommer det också finnas plats för luttrade och erfarna gamla brittiska målvakter i Burnley. Så även den för Hennessey. Nu värvas helt säkert Hennessey först och främst som backup till Burnleys övriga målvakter, om nu inte Hennessey till Burnley gav Dyche en smak av whisky i gommen. Godkänd – (++)

Andros Townsend, Crystal Palace till Everton, fri. Kanske inte en värvning man riktigt hade sett framför sig på förhand. Det finns två sätt att se på den. Antingen att Everton fick ett lika hastigt som olustigt behov av en åldrande mittfältskreatör. Eller att Rafa Benitez var lite mer bokstavlig än jag trodde när han sa att han letade efter spelare som kunde slå inlägg på Dominic Calvert-Lewin. Med tvekan godkänd – (+)

Asmir Begovic, Bournemouth till Everton. Det funkade tydligen bra med Robin Olsen för att sätta en blåslampa i rumpan på Jordan Pickford. Man kan tänka sig att Begovic är tänkt att fylla en liknande roll som Olsen i det avseendet. Eller ”den nye Robin Olsen” som en brittisk outlet uttryckte saken. Kanske inte riktigt så som jag hade uttryckt saken, men Begovic är en kompetent målvakt som backup. Godkänd – (++)

Skälet till denna fördröjning är att båda parter, det vill säga både Newcastle och Premier League, ännu inte hade tillhandahållit relevant information alternativt var tveksamma till att göra uppgifter offentliga. Därmed blir det inte möjligt för skiljenämnden att fatta ett informerat beslut i frågan.

Den omedelbara konsekvensen av detta är naturligtvis att något uppköp av Newcastle inte kan bli aktuellt den här sommaren, och att Newcastle därför kommer behöva genomföra minst en till säsong under nuvarande ägare och ledning, med tillhörande investering och ambitionsnivå.

Att uppköpet skulle ha hunnit bli klart redan den här sommaren även om skiljenämnden inte hade skjutits på framtiden var naturligtvis aldrig särskilt troligt. Även om man skulle anta att skiljenämnden beslutade till Newcastles fördel, vilket hade varit ett i högsta grad osäkert antagande.

Även om man inte var så insatt eller ens särskilt intresserad av det formella och juridiska runt Newcastles möjliga uppköp så gick det att ana detta baserat på Newcastles faktiska aktivitet på transfermarknaden under sommaren. Aktivitet som visar på att Newcastle och Steve Bruce jobbar vidare på samma sätt som förut.

Beslutet om att skjuta skiljenämnden på framtiden sätter så klart Newcastles påstådda optimism om ett för dem fördelaktigt utfall i ett något annat ljus. Orsaken till beslutet sätter i sin tur Newcastles något teatraliska krav på en offentlig skiljenämnd i ganska precis det ljus det hela tiden har förtjänat.

Man får ju säga att det är en smula magstarkt att kräva offentliga förhandlingar och antyda att motparten, i det här fallet Premier League, har något att dölja när man inte själv behagar delge nödvändig information eller är tveksam till att göra vissa uppgifter offentliga.

Det där är naturligtvis inte så märkligt som det kanske låter. Att det kan finnas känslig och privat information från båda håll i en sådan här process som man inte vill ska komma ut till allmän kännedom är inte precis långsökt. Det är naturligtvis därför som skiljenämnder generellt sett inte är offentliga.

Men det där visste naturligtvis Newcastle, deras möjliga köpare och deras advokater. Att brösta upp sig om en offentlig skiljenämnd var aldrig mer än ett sätt att mobilisera den egna opinionen och försöka sätta Premier League under tryck. Normalt sett sådana där saker man bara brukar behöva ägna sig åt när man har svårt i sak.

Både en och annan har framfört tankegången att skiljenämnden var föga mer för Mike Ashley än ett sätt att fortsätta driva Newcastle på exakt samma sätt som han hela tiden har gjort, det vill säga knappt alls, men rikta supportrars missnöje över detta bort från honom själv och mot Premier League istället.

Supportrar gillar ju normalt sina dolkstötslegender och konspirationsteorier, och Newcastles supportrar är inte annorlunda i detta avseende. Det ligger naturligtvis mycket närmare till hands att tro att Newcastle motarbetas av de sex superklubbarna som är rädda för dem än att detta skulle bero på att köparnas kränkande av TV-rättigheter.

En av de mer underhållande delarna i denna minst sagt konspiratoriska världsbild är synen att Premier League enbart springer i de sex superklubbarnas ledband och i allt gör precis vad de vill. Sådant säger man utan att blinka bara några få månader sedan Premier League i princip gått i krig mot superklubbarna om den europeiska superligan.

Kortsiktigt blir konsekvensen för Newcastle ännu en säsong där nedflyttning är en fullt möjlig risk och realitet. Newcastle slutade tolva förra säsongen, men det var nog allas uppfattning att detta var en tabellplacering och en poängskillnad som förmodligen smickrade Newcastle och Steve Bruce en hel del.

Den större rädslan gäller naturligtvis, utöver oron och osäkerheten gällande om Newcastles uppköp till slut blir godkänt eller ej, om Newcastle åker ur Premier League och hur detta i så fall skulle påverka ett eventuellt uppköp. Vore nuvarande möjliga köpare fortfarande intresserade av ett Newcastle utanför Premier League?

Ytterligare minst en säsong tvingas Newcastle alltså vandra i dödsskuggans dal.

:::

TRANSFERKOLLEN

Albert Sambi Lokonga, Anderlecht till Arsenal. Inte heller detta är väl precis en värvning som kommer ge Arsenals supportrar någon större ståpäls, men det är ändå en intressant och kompetent värvning av en ung mittfältare som har visat framfötterna i Anderlecht och som även har hunnit med att sniffa runt i utkanterna av det belgiska landslaget. Väl godkänd – (+++)

Kjell Scherpen, Ajax till Brighton. Talangfull nederländsk målvakt som gjorde över 30 matcher för FC Groningen innan Ajax värvade honom, och som representerat Holland i flertalet ungdomslandslag. Potentiellt en målvaktsförstärkning för Brighton, och när en spelare heter Kjell i förnamn så borde väl det garantera minst ett extra plus för värvningen bara därför. Väl godkänd – (+++)

Marc Guehi, Chelsea till Crystal Palace. Crystal Palace verkar mena allvar med sin ungdomssatsning och i Guehi plockar de en väldigt talangfull mittback från Chelseas starka ungdomsled som de senaste säsongerna spelat över 50 matcher för Swansea i EFL Championship. Det är alltså ingen novis som Crystal Palace värvar här, även om det är en ung spelare. Med beröm godkänd – (++++)

Inte minst påminns jag om detta under en sommar som denna, som åtminstone hittills har varit både mycket solig och väldigt varm. Dels handlar det säkert om att det under en sommar finns mer tid över att faktiskt slå sig ned med en bok och fördjupa sig i den. Dels är det helt säkert också så att det finns något väldigt trevligt med att slå sig ner i solen med en bok och gärna något smaskigt på sidan.

Böcker om fotboll är på sitt sätt fortfarande något relativt ovanligt. Det absolut mesta som skrivs om fotboll skrivs i form av artiklar eller krönikor av olika slag. Det förmodligen vanligaste exemplet på böcker om fotboll får nog sägas vara biografier av nuvarande eller tidigare spelare eller tränare, vars innehåll och relevans normalt sett pendlar mellan det i bästa fall drägliga och det i värsta fall direkt bedrägliga.

Om böcker om fotboll är relativt ovanliga så måste man också säga att bra böcker om fotboll är (naturligtvis) ännu mer ovanliga. Men naturligtvis finns de. Normalt sett utgår dessa böcker från ett specifikt perspektiv eller handlar om ett mycket specifikt ämne, något som ligger författaren nära hjärtat. Böcker som lyckas ge i alla fall mig någon slags aha-upplevelse eller få mig att känna mig som en del av berättelsen.

Vilka böcker är då särskilt värda att läsa? Här är enligt mig åtta bra böcker om engelsk fotboll att läsa under denna varma och soliga sommar!

(8) Fever Pitch: A Fan’s Life (Nick Hornby, 1982)

Supporterlivet är ett inte alldeles vanligt ämne för böcker om fotboll. Hornbys väldigt kända bok är inte bara en av de allra första utan därtill en av de bästa och mest unika. Det speciella med Hornbys skildring av sitt eget supporterskap är att det aldrig blir något otvetydigt positivt. Supporterskapet blir en flykt från vardagen och verkligheten, ett sätt att gömma sig från livsångest, livskriser och självtvivel.

Att vi själva som supportrar känner så mycket för Hornbys berättelse kan säkert bero på att vi åminstone i vissa delar känner igen oss själva i detta, hur fotbollen blir en paus och en ventil från vår egen vardag. Att vi ändå orkar läsa boken, i vissa fall om och om igen, beror helt säkert på att Hornby skriver med både humor och värme. Det är en bok som i själva verket visar oss på meningen med supporterskapet.

(7) The Glory Game (Hunter Davies, 1972)

Det är en bok av sin tid. En bok som förmodligen skulle vara helt omöjlig att skriva i dessa dagar. Davies gavs möjligheten att helt obehindrat följa Tottenham under en hel säsong under säsongen 1971-72, i princip att leva, bo och arbeta tillsammans med Tottenhams legendariske manager Bill Nicholson och Tottenhams hela a-lag. Det går inte att föreställa sig hur en sådan bok skulle vara möjlig i en av dagens storklubbar.

Det är en bok med 45 år på nacken. Men den är samtidigt tidlös då den genom sin blotta närhet till spelare och tränare skildrar sådant som alltid kommer vara aktuellt: personlighetskonflikter, varje spelares rädsla för att bli petad, tristess i träningens vardag, unga spelare som är ovana vid att hantera pressen, gamla spelare som tvingas börja finna sig tillrätta med sin egen dödlighet. Känslor och annat sådant som ”riktiga män” aldrig ägnar sig åt.

(6) A Strange Kind of Glory: Sir Matt Busby & Manchester United (Eamon Dunphy, 1991)

Den store managern är en gestalt inom den engelska fotbollen som troligtvis aldrig kommer upphöra att fascinera oss. Vi läser allt vi kommer åt om de stora karaktärerna av vår tid, Alex Ferguson och Arsene Wenger, men böcker om och av dem tenderar att antingen av dem själva eller av författaren i fråga bli väldigt politiskt tillrättalagda och självtillräckliga. Det är böcker som helt enkelt saknar distansen.

Men varför inte gå tillbaka till den ikonoklastiske manager som utgjorde själva sinnebilden för den store managern, och i själva verket i stora delar formulerade dennes arbetsbeskrivning?! Dunphy gör det med sin berättelse om Busby och sina personliga erfarenheter från Man Utd under 1960-talet, men också med en historisk distans till både Busby och till klubben för att verkligen sätta in dem båda i sitt historiska sammanhang, med vårtor och allt.

(5) Addicted (Tony Adams & Ian Ridley, 1999)

Biografier av spelare är ofta rätt trista upplevelser i vilka olika milstolpar i deras karriärer redovisas på ett mer eller mindre torrt sätt. Oftast är de ett sätt för spelaren att skriva sin egen historia, att lägga fram sin version av händelser på det sätt de helst vill att omvärlden och eftervärlden skall betrakta dem. Det är partsinlagor, vilket inte på något sätt blir mindre uppenbart när biografier skrivs av fortfarande aktiva spelare.

Adams biografi vänder helt och hållet upp och ned på den mallen. Hans biografi är brutalt uppriktig om sitt eget liv som fotbollsspelare och de demoner han brottats med. Det är en desto modigare uppgörelse med sig själv sett till att Adams fortfarande var inte bara aktiv, utan en av Arsenals ledande spelare. Det är på samma gång en biografi som var en slags uppgörelse en gång för alla med en romantiserad föreställning om alkoholkulturen inom brittisk fotboll.

(4) Living on the Volcano: The Secrets of Surviving as a Football Manager (Michael Calvin, 2015)

Football Manager är ett spel som mer än något annat spel i historien har gett oss alla en unik förståelse för vad det innebär att vara en manager för en fotbollsklubb på riktigt. På samma gång är Football Manager ett spel som genom sin bedrägliga mätbarhet och totala transparens har fått oss att i själva verket förstå allt mindre av vad det verkligen innebär att vara en manager på riktigt.

Calvin drar med en serie av porträtt av flera av den engelska fotbollens mest framträdande managers obönhörligen ned den ridå som skiljer fakta från fiktion gällande en fotbollmanagers vardag. Det är en bok som tar fasta på psykologin i en managers arbete, på hur arbete och privatliv flyter samman till en svårbalanserad helhet, och som titeln antyder hur att vara manager är som att leva ovanpå en vulkan som när som helst kan få ett utbrott.

(3) Red Machine; Men In White Suits; Ring of Fire (Simon Hughes, 2013; 2015; 2016)

Simon Hughes har skrivit många böcker om Liverpool, och har gjort det under så pass lång tid och så pass bra att han har blivit något utav Liverpools inofficielle författare, och har därmed fått väldigt bra access. De som är intresserade av att läsa om Liverpools framgångar och pånyttfödelse de senaste fem-tio åren rekommenderas varmt Allez, Allez, Allez (2019) och At the End of the Storm (2020).

Jag har däremot fastnat rejält för Hughes tre böcker från tre tidigare årtionden. Hughes skildrar Liverpool under 1980-talet (Red Machine), 1990-talet (Men In White Suits) och under 2000-talet (Ring of Fire). Han gör det på ett unikt och fångande sätt genom att göra djupa och personliga intervjuer med mängder av olika spelare från varje årtionde, vilket sammantaget över 30 år ger en helt unik insikt i Liverpool som klubb.

(2) I Believe In Miracles (Daniel Taylor, 2015)

Det märks när en författare skriver om något som ligger honom varmt om hjärtat, och det råder ingen tvekan om att Nottingham Forest ligger Taylor väldigt varmt om hjärtat. Det är en bok som är en kärleksförklaring till Nottingham Forest och det fullständigt osannolika fotbollsprojekt de lyckades göra till verklighet under några fantastiska säsonger mot slutet av 1970-talet, en bedrift som förblir oförklarligt anonym i engelsk fotbollshistoria.

Taylor tar oss med på en resa tillsammans med många av Nottingham Forests spelare från den tiden som tar oss tillbaka till en annan tid befolkad av helt andra personligheter inom fotbollen. Vi ges den kanske ärligaste och mest mångsidiga gestaltningen av Brian Clough av de som kände honom bäst, vi ges en inblick i fotbollens vardag under dessa år, och en känsla för den lilla klubbens kamp för erkännande.

(1) Mister: The Men Who Gave The World The Game (Rory Smith, 2016)

En upplysande genomgång av vad som kan vara en av Englands kanske främsta men minst kända exporter, fotbollsmanagern. Hur engelska tränare spreds över världen och planterade frön i flera framstående fotbollskulturer, som i Holland, i Sydamerika, i Portugal, Sverige och andra liknande länder. Hur Mister som en konsekvens har blivit ett respektfullt tilltal i många länder för en klubbs manager.

Men där finns självklart också den alltjämt aktuella historiska ironin. Hur engelska tränare som av en eller annan anledning sågs som misfits i det egna hemlandet tvingades utomlands för att söka sin lycka, och hur engelsk fotboll i uppblåst självtillräcklighet aldrig ansåg sig ha något att lära av dessa fotbollens pionjärer och nyskapare. Mest störande med Smiths redogörelse är insikten att han beskriver nutid och framtid lika mycket som engelsk fotbollshistoria.

En version av denna blogg publicerades den 29/12-2016.

Kritiken mot Man Utd och mot Solskjaer har i hög utsträckning varit att Man Utd har spelat alldeles för defensivt och försiktigt. Solskjaer har normalt sett ställt ut ett dubbelt defensivt mittfält, normalt sett med Fred och Scott McTominay. Varje försök att göra detta lite mer offensivt genom att t ex spela Paul Pogba som en av dessa mittfältare har i någon utsträckning misslyckats.

Något större taktiskt mysterium är det knappast varför Solskjaer har valt denna mer defensiva uppställning. Det har i hög utsträckning handlat om att försöka skydda en backlinje som alldeles för ofta har varit i stort behov av att skyddas. Svagheter i Man Utds olika lagdelar har fått kedjeeffekter. Mittfältets kompensation för backlinjens defekter har gjort anfallet tunnare och trubbigare.

Vad är det då som faktiskt har förändrats som skulle göra att ett mer offensivt Man Utd nu inte skulle komma med exakt samma kostnader som förut vilket då fick Solskjaer att välja den mer defensiva taktiken? Just i nuläget går det inte att säga att något alls har förändrats. Man Utds backlinje är alltjämt lite för tunn, och lite för lågkvalitet, och lär fortfarande ha svårt att klara sig utan att skyddas av mittfältet.

Resonemanget är hyfsat linjärt och slutsatsen är tämligen rättfram. Om Man Utd ska kunna börja utmana om ligatitlar igen så måste de spela en betydligt mer offensiv fotboll än vad de hittills gjort, de måste börja kontrollera och dominera matchbilder. Om Man Utd ska kunna spela en betydligt mer offensiv fotboll utan att förlora på det behöver de en backlinje som klarar av att hantera det större ansvaret som då vilar på den.

Harry Maguire och Luke Shaw är för närvarande två givna pjäser i en sådan backlinje, två spelare som båda håller världsklass. Men vid sidan av dem är Man Utds backlinje alldeles för tunn, och detta inkluderar både Aaron Wan-Bissaka och, en något mer kontroversiell tankegång här i Sverige kan tänkas, Victor Nilsson Lindelöf. Att Man Utd jagar Raphael Varane och Kieran Trippier säger mig att de ser detta på ungefär samma sätt.

Viktigast för Man Utd om de faktiskt på ett vinnande sätt ska kunna börja spela en mer offensiv fotboll är alltså en ny mittback av väldigt hög kaliber. Raphael Varane vore tveklöst en sådan mittback. Fastän detta är viktigast så har Man Utd ändå valt att lägga första halvan av sommaren på att nästan värva en forward för £70-80m, och med cirka en månad kvar till säsongsstarten ännu inte vara riktigt nära att värva någon mittback.

Lika viktigt som en mittback för Man Utd är som jag ser det en defensiv mittfältare. Om Man Utd ska börja spela en betydligt mer offensiv fotboll så kommer detta ofrånkomligen också ställa betydligt större krav på den defensiva mittfältaren. Det kräver en spelare som på samma gång är väldigt bra i positionsspelet samtidigt som denne till fullo behärskar passningsspelet. En spelare som kan vända försvar till anfall.

Med all respekt för Fred, Nemanja Matic och Scott McTominay, och övriga som möjligen skulle kunna vara aktuell för denna roll, så känns inte detta som en uppgift som riktigt passar dem perfekt. De kan nog sägas ha antingen det ena eller det andra, huvudsakligen det ena, men få av dem sitter på hela registret som t ex Fernandinho i Man City, Fabinho i Liverpool, Jorginho i Chelsea och så vidare.

Detta tar oss tillbaka till en observation jag förmodligen har gjort några gånger förut, nämligen att för alla stjärnor som har spelat för Man Utd genom åren så är till slut den spelare som Man Utd har haft svårast att hitta en ersättare för, och den spelare som Man Utd mest av allt behöver hitta en ersättare för, en så pass blygsam spelare som Michael Carrick.

Om Man Utd ska kunna konkurrera om ligatitlar så måste de kunna spela betydligt mer offensivt, och för att kunna spela mer offensivt på ett vinnande sätt så måste Man Utd ha en mittback och en Michael Carrick. Detta tämligen linjära resonemang leder fram till följande elementära slutsats: Utan en mittback och en Michael Carrick så kommer inte Man Utd konkurrera om några ligatitlar!

Hittills har Man Utd lagt allt krut på att nästan värva en forward. En spelare som för all del adderar något till Man Utds offensiva spel men som i termer av Man Utds mer basala behov och brister är betydligt mycket mer nice to have än han är need to have.

Nu är kanske detta generellt sett inte en tid för de stora transfersagorna eller monstervärvningarna. Även om Premier League-klubbarnas starka ekonomiska ställning för att de har kunnat hantera pandemins finansiella effekter åtminstone hyfsat väl, så betyder ju inte det att de riktigt befinner sig i ett läge där de kan splasha ut pengar på spelare precis hur som helst.

Några möjliga godbitar befinner sig däremot i pipelinen. Vi vet att både Harry Kane och Jack Grealish har sagts vara på gång till Man City. Raphael Varane till Man Utd verkar vara en annan värvning som snurrar i sillycentrifugen. Engelsk press vägrar släppa tanken på att Chelsea ska försöka värva Erling Braut Haaland. West Ham ser ut att få ett hiskeligt besvär med att hålla kvar Declan Rice. Dito Leicester med James Maddison.

Dessa är de riktiga monstervärvningar till Premier League eller inom Premier League som just nu snurrar omkring i diskursen. Då inkluderar jag inte Jadon Sancho till Man Utd som jag är så fräck att jag räknar som redan klar, fastän det knappast skulle förvåna mig om de lyckas trassla till det på något sätt. Fler kan tillkomma under sommaren, precis som jag för all del kan ha missat någon. I så fall blir jag säkert upplyst om den saken.

Vad jag tänkte göra så här under sommarens fredagar, åtminstone fram till dess att säsongen faktiskt drar igång på riktigt, är att kontrollera temperaturen på dessa transfersagor och möjliga monstervärvningar. Det vill säga hur heta och kalla är de i termer av att vara på väg att faktiskt bli verklighet, vad talar för och mot att de ska bli av, och hur har detta förändrats under veckan.

Harry Kane.

Hur mycket hade Kane påverkats om England hade vunnit EM-titeln? Hur påverkas hans vilja att lämna för att vinna titlar när nu England inte vann EM? Det råder ingen tvekan om att Kane reflekterar över sin situation som det heter, men det är rätt klurigt att se honom lämna Tottenham i sommar. Tottenham har varit väldigt tydliga med att de vill ha Kane kvar, och då har de en historik av att leva upp till detta. Pep Guardiola har även börjat säga saker som att det är omöjligt och att Man City inte har råd. Temp: Kall

Erling Braut Haaland.

Den rådande storyn verkar vara att Dortmund inte har någon som helst avsikt att sälja Haaland den här sommaren, om det inte kommer in vad de betraktar som ett galet bud. Vilket i detta fall skulle ligga någonstans ovanför £150m. Om det bara är någon form av engelsk patriotism som gör att tabloiderna kränger storyn att Chelsea ändå funderar på detta, eller om det ligger något i att Chelsea anser det vara värt att agera nu för att slippa konkurrens nästa sommar är svårt att säga. Temp: Iskall

Raphael Varane.

Man Utd behöver förstärka mittförsvaret, så långt känns ju allt rätt. Varane är en fenomenalt bra mittback och de allra flesta rapporter verkar faktiskt tyda på att Varane vill ha den här flytten. Vad som då återstår är för Man Utd och Real Madrid att komma överens om ett pris, och med Real Madrid i finansiellt trångmål är detta kanske inte ett oöverkomligt hinder. Ändå är det svårt att se Real Madrid vilja bli av med Varane samma sommar som de tappar Sergio Ramos, och Real Madrids mittbackar har använt Man Utd som nyttiga idioter förut. Temp: Varm

Declan Rice.

En av Premier Leagues bästa defensiva mittfältare och kommer från ett riktigt starkt EM för hans del. Inte att undra på att West Ham har börjat citera summor i krokarna av £80m för spelaren. Rice vore en förstärkning för alla Premier League-klubbar, precis som Rice vore en oerhört värdefull spelare för West Ham att behålla. Just nu verkar det som om Rice huvudsakligen kopplas samman med Man Utd, vilket givet andra rykten får mig att tro att detta mest handlar om att Rice ser sig om. Temp: Ljummen

James Maddison.

Arsenal letar efter offensiva mittfältare som kan skapa chanser i mängder. Särskilt sedan Martin Odegaard tagit sitt pick och pack och återvänt till Real Madrid. Arsenal sägs då ha siktat in sig på James Maddison, och det sägs att Maddison ska vara öppen för en flytt till Arsenal. Vilket möjligen förbryllar de som inbillar sig att detta skulle vara ett steg bakåt i karriären som det brukar heta. Om Arsenal ska få loss Maddison från Leicester kommer det krävas enorma belopp, vilket gör värvningen mindre troligt. Temp: Kall

Jack Grealish.

Pep Guardiola själv har låtit betydligt mer entusiastisk gällande Grealish än vad han har gjort gällande Kane. Detta kan för all del vara en effekt av att Guardiola bäst av allt gillar sina offensiva mittfältare, eller av att man tror att Grealish helt enkelt är den mer troliga värvningen att faktiskt kunna genomföra, eller både och. Rimligt är nog att Man City väljer att prioritera eller fokusera på Grealish denna sommar. Sedan beror nog väldigt mycket på vad Grealish själv vill. Temp: Varm

Youri Tielemans.

Om man ska tro rykteskarusellen så var Liverpool intresserade av Tielemans och Tielemans var synnerligen intresserad av Liverpool. Ganska snabbt kom det däremot ut rapporter som gjorde gällande att Liverpool var rätt svala i sitt intresse och nog skulle titta utomlands istället, vilket kändes som rätt enkel kod för att Tielemans skulle bli alldeles för dyr för dem. Värt att notera att Leicester har värvat möjlig ersättare till Tielemans men ej till Maddison. Temp: Ljummen

:::

FA-cupen & Ligacupen

Den engelska fotbollen förnekar sig mycket sällan. Men den här gången faktiskt till det bättre när det står klart att omspelen i FA-cupen återvänder den här säsongen, precis som Ligacupens semifinaler återgår till att vara dubbelmöten.

Helt säkert är detta något som kommer få Pep Guardiola, Jürgen Klopp med flera att gråta vargatårar. Men helt säkert är detta också ett beslut som faktiskt tar de mindre engelska klubbarnas sportsliga och finansiella situation i beaktande.

Misstanken var ju annars att när väl dessa omspel och dubbelmöten plockades bort under pandemisäsongen så skulle det bli bra nära omöjligt att de skulle komma tillbaka. Det är betydligt lättare att inte återinföra än att plocka bort.

Man kan inte hjälpa att tänka att detta är åtminstone i någon utsträckning en effekt av att de större klubbarna sköt sig så fenomenalt i den egna foten med den där superligan, att både deras auktoritet och förhandlingsposition har försvagats rejält.

Glad är i alla fall jag. Dubbelmötena i Ligacupens semifinaler är jag kanske inte helt såld på behovet av, men omspelen i FA-cupen är alldeles för värdefulla på alla möjliga sätt för att plocka bort helt och hållet.

De borde tvärtom återinföras i sin helhet till ursprungsformatet, med undantag för FA-cupfinalen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ryan Bertrand, Southampton till Leicester, fri. Det verkade inte som om Ralph Hasenhüttl hade något större förtroende för Bertrand, eller så ville Southampton bli av med löneposten. Hur som helst gav det Leicester möjlighet att plocka in en av ligans mest rutinerade vänsterbackar. Ingen spektakulär värvning, men ändå en stabil värvning. Väl godkänd – (+++)

José Sa, Olympiakos till Wolves. Rui Patricio har ju flyttat till Roma och då måste naturligtvis Wolves ersätta honom med en annan portugisisk målvakt. Nu är jag kanske en aning syrlig i onödan. Sa verkar onekligen vara en kompetent och erfaren målvakt och måste väl ses som en fullt godkänd ersättare till Rui Patricio, även om det inte heller är någon uppgradering. Väl godkänd – (+++)

Det enda som fick mig att egentligen känna viss skepsis till den värvnignen, rättare sagt om värvningen faktiskt skulle kunna bli av eller ej, är den transfersumma den värvningen skulle kräva och det trots allt rätt osannolika att Liverpool, inte minst i dessa tider, skulle ha någon större lust eller möjlighet att hosta upp ett sådant belopp för en spelare. Och mycket riktigt skulle sannolikheten för en flytt komma att dämpas lite senare.

Leicester har under de senaste åren etablerat sig som en toppklubb i Premier League inte minst baserat på sin väldigt skickliga och framgångsrika scouting och rekrytering. De har varit väldigt duktiga på att hitta och värva väldigt talangfulla spelare både i England och ute i Europa. Vad det inte talas riktigt lika mycket om är att en lika stor del i Leicesters framgång och utveckling är deras skicklighet i att (inte) sälja spelare.

Leicester är absolut inte främmande för att sälja sina bästa spelare. Det kan de rimligtvis inte vara, eftersom då skulle många spelare vara ovilliga att skriva på för dem. Leicester har däremot sett till att när de väl säljer spelare så gör de det på deras egna villkor, både i fråga om när de säljer spelaren och hur mycket de faktiskt tar betalt för spelaren. De vet kort sagt sin position på marknaden och är alls inga push-overs.

Chelsea fick betala stora pengar för att få loss N’golo Kanté från Leicester. Man City fick vänta ett år och sedan ändå betala närmast hutlösa pengar för Riyad Mahrez. Man Utd försökte förgäves pruta när de ville köpa Harry Maguire men tvingades till sist ändå göra honom till Englands dyraste mittback någonsin. Om dessa spelare går för sådana summor ger det en ledtråd om vad en 24-årig Youri Tielemans skulle kosta Liverpool.

Leicester har alltså positionerat sig som en klubb som värvar ung talang för rimliga eller relativt låga summor, sedan bygger sitt lag runt dessa talanger och utvecklar dem under ett antal år, och därefter lyckas behålla dem eller i några av fallen säljer vidare dem för mycket höga summor och därmed gör stor vinst på dessa spelare. Vill man hitta en fungerande definition för en väldigt välskött fotbollsklubb så vore det just denna.

Jämförelsen gör sig mer eller mindre självt eftersom beskrivningen i föregående stycke väldigt lätt skulle kunna göras även på Dortmund i Bundesliga. Och vill man titta på hur de båda klubbarna drivs så är det väldigt lätt att hitta likheter men desto svårare att hitta några meningsfulla skillnader. Skillnaderna mellan Dortmund och Leicester hittar man inte riktigt lika mycket i de båda klubbarna som i dess respektive ligor.

Dortmund har valt den här strategin, detta fastän de tämligen obestridligen måste ses som Bundesligas näst största klubb och de rimligtvis borde ha som ambition att utmana om och vinna titlar både i Tyskland och i Europa. Det går knappast att ifrågasätta att de genomför denna strategi på ett väldigt bra sätt. Vad som går att ifrågasätta är valet av strategi, eftersom den värderar pengar över pokaler.

Leicester är mer eller mindre tvingade till den här strategin, den är i själva verket ett krav för att de alls ska kunna vara framgångsrika i en liga bestående av inte bara ett Bayern München utan av minst sex Bayern Münchens. För Leicester är inte den här strategin en fråga om pengar lika mycket som styrka, och under den senaste femårsperioden har ju Leicester dessutom plockat hem fler pokaler än Dortmund, i en tuffare miljö.

Leicesters ställning och styrka är naturligtvis behjälpta av olika omständigheter. Att de regelbundet har börjat slåss i toppen av Premier League och delta i europeiskt cupspel gör dem attraktiva för de allra flesta spelare. Att de är en ekonomiskt stark och välskött klubb tillsammans med intäkterna från Premier Leagues TV-avtal ger dem möjlighet att säga nej när större klubbar kommer och börjar rycka i deras spelare.

Kort sagt skulle man kunna säga att Leicester har vad som i andra sammanhang brukar beskrivas som fuck off-pengar. Men den bästa beskrivningen av Leicesters ställning, styrka och skicklighet som engelsk fotbollsklubb är kanske att det finns fler klubbar som är större än Leicester än det finns klubbar som är bättre än Leicester. Mer än så går det kanske inte att begära av någon klubb.

Detta är varför Leicester inte behöver sälja Youri Tielemans till Liverpool eller någon annan klubb på något annat än sin egna villkor, men det är också därför att Leicester inte anser sig behöva sälja Tielemans på något annat än sina egna villkor. Leicester har insett vad flera engelska klubbar skulle behöva inse, att de faktiskt har makten och kraften att formulera sin egen framtid, de behöver inte vara utelämnade till större klubbars nycker.

Men detta ställer naturligtvis krav på att veta vad man som klubb vill och vad man som klubb ska göra, och på att göra detta på ett väldigt bra sätt. Strategi och kompetens med andra ord, något alldeles för många klubbar lider brist på. Leicester är inte en av dessa klubbar.

Kvalspelet till detta EM var för all del annorlunda. Detta genomfördes då som kvartsfinaler och dessförinnan åttondelsfinaler som spelades som dubbelmöten, det vill säga som dagens playoff, mellan olika länder. Men dessa spelades innan turneringen som hemmamatcher och bortamatcher enligt känt europeiskt format. Totalt deltog 17 länder i detta första EM, och England var naturligtvis inte ett av dem. Ej heller Sverige för övrigt.

När nästa EM skulle spelas 1964 så var både England och Sverige med i leken, och totalt deltog den här gången 29 länder. Nästan dubbelt så många med andra ord. Fortfarande var det däremot bara fyra lag med i själva huvudturneringen och så skulle det också fortsätta ända fram till 1980, då EM var utökat till åtta deltagande lag som delades upp i två grupper om fyra lag i varje enligt traditionellt format.

Denna relativa småskalighet höll i sig under hela 1980-talet och även en bit in på 1990-talet. När EM genomfördes i Sverige 1992 så var EM fortfarande bara åtta lag, med två grupper om fyra lag i varje. Därefter semifinal och final. Men Europa genomgick vid den här tiden stora förändringar, östblocket bröts upp i många nya länder, och UEFA:s svar på detta blev att utöka EM till 16 länder.

På detta sätt fick vi alltså det format som mer eller mindre varenda människa nu för tiden tar för givet och på något sätt har valt att betrakta som det optimala formatet. Detta format med 16 lag, fyra grupper om fyra lag i varje, därefter ett rakt slutspel med kvartsfinal, semifinal och final, var hyfsat beständigt och höll i sig under fem raka EM från 1996 ända fram till och med 2012.

Men det är en ofrånkomlig egenskap hos både människor och organisationer att de hela tiden vill ha mer och vill bli större. Särskilt när det finns pengar att tjäna. Aldrig någonsin, eller i alla fall väldigt sällan, ser vi något som har växt till viss storlek istället krympas. Ett sådant förslag skulle naturligtvis inte få något stöd hos någon inblandad part som har ett finansiellt incitament med i spelet.

Alltså utökades EM igen från och med 2016, den här gången till 24 lag. Det EM som nyss avslutats är det andra EM med detta antal lag. Ett knöligt antal lag som har skapat ett rätt krångligt eller åtminstone ineffektivt format på turneringen. Även om jag samtidigt tycker att negativismen mot detta format har fått lite överdrivna proportioner. Men visst, det är sannerligen inte optimalt.

Därmed skulle man då kunna tänka sig att nyheten borde tas emot med viss glädje att detta EM knappt ens hann med att avslutas innan UEFA planterade att de skulle undersöka möjligheten att ytterligare utöka EM från och med EM 2028 till det betydligt mindre knöliga antalet 32 lag. Det vil säga precis som dagens VM, med ett väldigt rakt format om åtta grupper med fyra lag i varje, sedan ett rakt slutspel.

Helt säkert kommer det nog skällas på det förslaget också. Det skälls ju närmast reflexmässigt varenda gång det föreslås att göra EM, VM och den här typen av turneringar större. Och visst anar man väl att där också finns ett och annat girigt motiv bakom förslaget. Men ju mer man tänker på förslaget desto mer rättframt och mindre kontroversiellt blir det. Där finns många fördelar, men väldigt få nackdelar.

Förslaget löser som vi redan varit inne på knöligheten och ineffektiviteten i dagens format, om än på rakt motsatt än de som föreslagit den politiskt svårt osannolika lösningen att sänka antalet lag tillbaka till 16. Detta åstadkommer man utan att därför i realiteten utöka turneringen särskilt mycket i real storlek så att säga. Ytterligare två grupper betyder två-tre fler speldagar totalt, och oförändrad storlek på slutspelet.

Varje gång det föreslås att utöka antalet lag i ett EM eller ett VM så kommer de vanliga argumenten om att detta urvattnar mästerskapet och sänker kvaliteten. Samtidigt menar jag att dessa två senaste EM har tagit död på dessa argument, eftersom de alls inte har blivit sämre av dessa fler och nya lag, som tvärtom i hög utsträckning har varit med och faktiskt satt färg på dessa mästerskap.

Argumentet kanske håller bättre med VM, men det håller inte riktigt med EM, där det faktiskt fortfarande finns väldigt dugliga fotbollslag kvar utanför EM bakom dem som kommer med till EM, oavsett om det är 16 eller 24 lag i EM. Ingen ska väl exempelvis försöka sälja till mig att detta EM hade blivit sämre på något sätt av att t ex Norge, Irland, Grekland med flera hade kommit med.

Mot dessa argument gällande kvaliteten ska man också ställa värdet av att fler länder faktiskt får vara med i EM. För de tillför ju något till EM också, precis som det betyder väldigt mycket för fotbollen i dessa länder att de får vara med i EM. Det är kanske mer värt för Island att faktiskt få vara med i EM några fler gånger än vad det egentligen är synd om t ex England eller Tyskland att möjligen behöva möta Island i ett EM.

Sedan är jag väl som bekant nog mer för att lägga ner EM helt och hållet, eller snarare göra om dagens Nations League till ett EM. Ironiskt nog ligger ju faktiskt det inte helt långt bort från hur EM faktiskt var utformat i början. Men om det nu ska genomföras ett helt eget EM så att säga, precis som nu vart fjärde år, så ser jag egentligen inga skäl varför detta EM inte borde utökas till 32 lag.

Dessutom skulle kanske detta kunna sätta stopp för den utomordentligt dumma idén att börja arrangera VM vartannat år istället.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pierre Lees-Melou, OGC Nice till Norwich. Väldigt rutinerad fransk mittfältare som har spelat en bra bit över 100 matcher mestadels på Ligue 1:s övre halva med OGC Nice. Nu verkar han söka nästa utmaning med Norwich i Premier League. Det kan nog bli bra. Det är svårt både att se Lees-Melou göra någon dundrande succé med Norwich och att se honom bli något större misslyckande. En kompetent värvning. Godkänd – (++)

Det var knappast heller Englands folk och fans som fick mig att tycka att England förtjänade ett EM-guld. Om något så precis tvärtom. Buandet av fullt rimliga protester mot rasism inför och under EM. Det allmänna beteendet på läktarna i samband med matcher. Och inte minst naturligtvis det direkt förkastliga beteendet vid Wembley i samband med EM-finalen, och därtill beteendet på sociala medier.

Om det var något eller några som fick mig att tycka att England förtjänade ett EM-guld så var det Englands spelare, det vill säga landslaget som sådant. Englands politiker, Englands supportrar och i viss utsträckning Englands journalister är närmast en belastning för dem i alla vettiga sammanhang. Det är Englands spelare som mer än några andra har lyckats visa att där finns ett helt annat England än det England som tyvärr så ofta visar upp sig.

Där Englands politiker och journalister i många fall har både utnyttjat och uppmuntrat rasism och intolerans för att vinna egen makt och egna fördelar så är det Englands spelare och Englands landslag som har blivit den klarast lysande stjärnan och symbolen för kampen mot rasism och intolerans. Englands spelare har i en tid där alla andra har tänkt England i exkluderande termer visat att England även kan vara inkluderande.

Detta har Englands spelare naturligtvis fått göra i rätt rejäl snålblåst. De har fått göra det inte bara utan hjälp av Englands politiker och journalister, utan i hög utsträckning direkt motarbetade av samma politiker och journalister. Politiker som uppmuntrar buande och kallar spelarnas protester för gestpolitik inför EM, och sedan försöker sola sig själva i glansen av Englands framgångar under EM. Lismande landkrabbor!

Det har inte varit mindre problematiskt i och med att Englands spelare har haft stora delar av Englands supporterskara mot sig i detta. För det är ju tyvärr så att den här lätt sorgliga gruppen av halvt fascistoida små engländare väldigt gärna annekterar den här typen av nationella symboler som exempelvis Englands landslag. Landslaget är för dem en helt annan sak än vad det är för Englands spelare.

Mitt i den stormens öga och i all den motvinden hade det naturligtvis varit väldigt lätt för Englands spelare att bara inte ta striden, och istället göra som så väldigt många andra före dem och gömma sig bakom att inte vilja vara politiska eller inte ta någon ställning alls. Vi har sett det så många gånger förut och vi ser det fortfarande i så många andra sammanhang och runt så många andra landslag.

Men Englands spelare har inför och under detta EM visat att de är en extraordinär grupp av spelare och personligheter inte bara på fotbollsplanen utan också utanför fotbollsplanen. Englands spelare vek aldrig ned sig, de gömde sig aldrig i tystnaden, de valde att stå upp för vad de tror på och tycker är viktigt. De använde kort sagt den plattform och det inflytande de faktiskt kan ha som idoler och förebilder.

Detta måste ha varit en obehaglig upplevelse för brittiska politiker och journalister, som ju annars är väldigt vana vid att kunna göra billiga poänger på spelarnas bekostnad om hur dessa är bortskämda, oengagerade och inte som vanligt folk. Detta blev ju inte minst uppenbart i början av den här pandemin när brittiska politiker försökte deflektera det egna ansvaret genom att ännu en gång skuldbelägga engelska fotbollsspelare.

Ett rätt rejält självmål skulle det mycket snabbt visa sig. Englands spelare har inte bara aktivt tagit ställning mot rasism och intolerans, de har också engagerat sig väldigt mycket i att ordna mat åt hungrande barn, mildra fattigdomens värsta effekter och göra stora insatser i sina respektive samhällen. Det vill säga sådant som rimligtvis borde vara politikernas uppgift om de inte saknat både kompetens och vilja att utföra den.

När England missade sina straffar och förlorade EM-finalen så var det knappast någon större överraskning vad som skulle ske. Det var inga roliga påhopp mot spelarna som missat sina straffar, helt säkert i sin helhet utförda av blekfeta vita manboys som tror att spotta på andra människor döljer deras egna oduglighet. Men även i förlustens stund så stod Englands spelare upp för varandra och upp för vad de tror på.

England vann inte något EM-guld den här gången. Men England har vunnit ett landslag de faktiskt för första gången på väldigt länge kan vara stolta över, som representerar det bästa med England snarare än det sämsta. Jag är inte helt säker på att England förtjänar dem. Jag är helt övertygad om att England behöver dem.

Men med detta sagt är det också en närmast ofrånkomlig känsla att England i allmänhet, och Gareth Southgate i synnerhet, sköt sig själva rätt rejält i foten under denna EM-final mot Italien. Framför allt måste naturligtvis straffläggningen ifrågasättas. För i alla fall jag har väldigt svårt att erinra mig någon straffläggning på den här nivån som har varit så spektakulärt värdelöst planerad och genomförd.

Den första stora frågan är hur det kommer sig att en 19-åring, dessutom en nästan helt färsk spelare i dessa sammanhang, sätts att lägga den femte och avgörande straffen i en EM-final. Gareth Southgate vet rimligtvis bättre än någon annan engelsk spelare genom alla år vad detta är för situation, och hur svår den kan vara att hantera och leva med. Jag är nära att säga att det var inte bara ansvarslöst utan också hänsynslöst.

Den andra stora frågan gäller då självfallet Marcus Rashford och Jadon Sancho. Båda två, i synnerhet Rashford, är vana och skickliga straffskyttar, också i avgörande lägen, så just valet av dem som straffskyttar var kanske inte så märkligt. Men att be två spelare gå in och slå en avgörande straff i en EM-final utan att ha fått spela ens en minut innan? Två spelare som är helt iskalla, inte bara i matchen utan i EM som helhet?

Det är så väldigt lätt att avfärda dessa frågor med att det bara handlar om efterklokhet, att nu när dessa spelare råkade missa sina straffar så letar man så att säga baklänges efter orsaker till det. Men jag och jag tror de allra flesta var nog rätt skeptiska till beslutet om Rashford och Sancho redan inför straffläggningen av just de skäl jag nämnt. Och alla tänkte nog samma sak när de såg Bukayo Saka kliva fram inför den femte straffen.

Gareth Southgate tog till synes på sig ansvaret i TV direkt efter matchen. Det var helt hans ansvar vilka straffskyttar han valde menade han. Och det är väl förvisso snyggt, men riskerar så klart läsas som att han bara säger att han valde fel straffskyttar, vilket på något sätt ändå lastar över skulden på dem. Southgates större skuld, som är enbart hans, är att han gav sina spelare direkt skadliga förutsättningar för sina straffar.

Desto mer anmärkningsvärt kan man kanske tycka eftersom England och inte minst Southgate själv har gjort så stor sak av hur England nu faktiskt ”ägt processen” som han kallar det, och aktivt tränat på straffläggning. Men om man nu har gjort det, hur kunde det då gå så här illa? Den gnagande misstanken är väl att det är spelarna själva som har tränat just på att slå straffar, men att man inte tänkt så mycket på själva planeringen.

Annars kanske England också ska vara glada att det ens gick till straffar. Detta fastän England tidigt tog ledningen med 1-0 och var väldigt bra under hela första halvlek, och kontrollerade matchen fullständigt. Men sedan hände med England i andra halvlek ungefär samma sak som hände dem i VM, nämligen att de blev alldeles för passiva, alldeles för fega och försiktiga, och trodde sig kunna försvara hem matchen.

Ut ur den taktiska och mentala fällan tog sig sedan England aldrig. Och det var en fälla de själva klampade ned i. Det är lätt att förstå både reflexen och tankegången kanske, men det är ett feltänk. För det första är England alls inte så bra att de faktiskt kan försvara hem en hel match över längre tid, och för det andra så är Italien eller motståndare som dem lite för bra för att kunna spela mot på det viset.

Kort sagt är det egentligen en fråga om att spela på procenten. Med matchbilden som den var från och med början av andra halvlek så talade procenten mest hela tiden för Italiens fördel. Det blev alltmer osannolikt att England skulle kunna hålla kvar sin ledning och när kvitteringen kom så var den minst sagt väntad. Roberto Mancini reagerade på matchbilden under matchens gång. Gareth Southgate reagerade inte alls.

Man kan på sätt och vis säga att det var rätt intressant att observera hur engelska journalister, experter och pundits kollektivt under matchens gång började vakna upp ur den kollektiva masspsykos de verkar ha befunnit sig under EM och börja upptäcka att det faktiskt var ett problem att Southgates fotboll är så pass passiv och försiktig.  Det har den varit exakt hela tiden, det är bara resultaten som fått dem att blunda för detta.

Men visst, det har naturligtvis varit ett på det stora hela lyckat och framgångsrikt EM för England. De har gått till EM-final, deras första final på 55 år. De har också lyckats lyfta ett helt land upp ur någon slags kollektiv depression. Man måste hitta ett sätt att både kunna vara kritisk till hur England genomfört detta EM och EM-finalen specifikt, och kunna värdesätta de störra framgångarna. Ta det positiva med det negativa helt enkelt.

Att börja ropa efter Gareth Southgates avgång eller huvud på ett fat blir kanske därför lite löjligt. Vem skulle göra det bättre vore ju en naturlig första fråga. Även om det är trist att se att England och Southgate begår samma misstag i detta EM som de gjorde senast i VM, att de alltså inte verkar ha lärt sig. Desto mer dystert kanske eftersom det egentligen inte handlar om misstag, utan mer om Southgates metod och mentalitet.

:::

Problemet med England är att det är fullt med engelsmän!

London var närmast att betrakta som en krigszon under söndagen. Rapporter om fylla, nedskräpning och skadegörelse var utförliga och mångtaliga. Det beskrevs kort och gott som något av det största fylleslaget i stadens historia.

Detta var flera timmar inför matchen. Våldsamheterna ökade i omfång ju närmare matchen vi kom och ju närmare Wembley alla kom. Vissa scener var riktigt otäcka, och engelska supportrar visade sig från sina allra sämsta sidor.

Mängder av folk rusade grindarna och säkerhetsavstängningarna vid Wembley och trängde sig in utan biljetter på arenan. Englands och FA:s säkerhetsrutiner var totalt otillräckliga och direkt amatörmässigt utformade.

I skrivande stund är det bara möjligt att frukta vad som händer efter matchen. Samt möjligen hoppas att det bara är saker som går sönder.

England älskar och har alltid älskat sina stora hjältesagor. Här finns ett väldigt stort fokus på individen framför gruppen. Kanske för stort i meningen att individens betydelse ofta överskattas och gruppens betydelse underskattas. Definitivt för stort i meningen att detta nog många gånger inte är till Englands fördel. Och den här helgen har England gått helt bananas på hjältesagan om Gareth Southgate.

På sätt och vis är väl detta fullt förståeligt. Vad man än anser om Gareth Southgate så har han ju lyckats extraordinärt bra som Englands förbundskapten. Han har tagit över ett England fullständigt svältfött på framgångar, ett England som sedan länge börjat misströsta och snarare se ned på sitt eget landslag, och faktiskt gett England skäl att börja hoppas och drömma igen, att börja tro på sitt landslag.

Southgate säger de rätta sakerna och gör de rätta sakerna. Den första egentliga tveksamheten kom kanske igår när han började prata om hur stämningen på Wembley mot Tyskland kom sig av att England stått emot krig och invasioner. Men även om det nog inte var det mest begåvade jag någonsin hört så satt och sett i sitt sammanhang så var det heller inte så förskräckligt som några fort försökte göra det till.

Någon större beundrare av Gareth Southgate som taktiker är jag sannerligen inte, och jag betraktar den typen av analys och slutsatser som blivit allt vanligare ju längre England har tagit sig i den här turneringen som våldsamt emotionella överdrifter. Southgate har fått England att inte underprestera, vilket är bra i sig, men fotbollen är statisk, långsam och feg, och resultaten en produkt av lyckliga omständigheter lika mycket som skicklighet.

England har ännu inte besegrat något riktigt bra lag i detta EM utan i huvudsak bara besegrat lag som England rimligtvis borde besegra. Enda möjliga undantaget är Tyskland som däremot inte alls är vad de förut har varit. Englands taktiska briljans under Southgate har alltså inte satts på några större prov, och detta är det kanske främsta skälet varför känslan ändå är att Italien är rätt tydliga favoriter ikväll.

Men nog har kanske sagts om Gareth Southgates begränsningar som Englands förbundskapten. Han har trots allt tagit England till en EM-final, och är därmed den första förbundskaptenen sedan Alf Ramsey på 1960-talet, blott den andra i Englands historia, som tagit England till en stor final, så alldeles uppenbart är ju att här också måste finnas sådant som Southgate är väldigt bra på. Vad är då detta?

Gareth Southgate har fått Englands landslag att kännas viktigt och roligt!

Blickar vi tillbaka genom åren så har Englands landslag ofta varit något av den fula ankungen inom engelsk fotboll. Att spela för England har aldrig riktigt upplevts som något särskilt viktigt, än mindre något särskilt roligt.

Historierna är många om dålig stämning i landslaget. Landslagsuppehållen gick ofta mer ut på att lyckas undvika landslaget. Frank Lampard har t ex i detalj beskrivit hur det under hans generation ofta präglades av grupperingar och klubbkonflikter.

Men så är det inte längre, eller så är det åtminstone inte nu. Englands alla spelare verkar tycka detta är genuint roligt på samma sätt som de faktiskt genuint verkar trivas med varandra. Landslaget ses inte längre som något jobbigt vid sidan av klubbfotbollen.

Delvis beror detta helt säkert på att det nu råkar gå bra för England, men en stor del måste även ligga på att Southgate faktiskt har lyckats få spelarna att trivas bättre tillsammans, och gjort Englands landslag till en socialt trevligare miljö.

Med en sådan miljö kommer spelarna i betydligt högre utsträckning verkligen vilja spela för England, och kommer känna en betydligt större lojalitet med England som lag. Det säger sig självt att England då också kommer spela bättre.

Gareth Southgate får alla spelare att känna sig viktiga!

England har mängder med väldigt skickliga spelare, och flera av dessa spelare inte bara har goda anspråk på att faktiskt få starta matcherna utan dessutom väldigt många andra som tycker att just dessa spelare också borde få starta matcherna.

När dessa spelare inte får starta Englands matcher, och kanske knappt får spela alls, så är det något som ganska snabbt kan leda till konflikt och missnöje. Även detta är något vi har sett många dåliga exempel på genom åren.

Men sådana tongångar hör vi inte från England längre. Ett stort skäl är att Southgate även om inte alla faktiskt får spela ändå lyckas få dessa spelare att känna sig både delaktiga i och viktiga för landslagets prestation och framgång.

Just den saken ska nog inte underskattas. Det är viktigt både för den sociala sammanhållningen och för kvaliteten och koncentrationen på lagets träningar och förberedelser under ett mästerskap. Det skapar en positiv atmosfär.

Gareth Southgate har gjort det möjligt att tycka om Englands landslag!

Detta låter kanske som ett märkligt påstående ett dygn när det verkar som om mer eller mindre en hel världsdel håller på Italien i EM-finalen. Englands landslag verkar helt klart inte vara särskilt omtyckt utanför England.

Hur det nu än kanske är med den saken så var ju läget tidigare att Englands landslag inte var särskilt omtyckt ens i England. Ett överskattat och underpresterande landslag med spelare och förbundskaptener som sällan framstod som särskilt sympatiska.

Southgate har lyckats göra Englands landslag sympatiskt. Dels genom att spelarna i Englands landslag mer än kanske någon gång tidigare i historien verkligen fungerar som goda förebilder. Dels genom att laget står upp för sunda värderingar i samhället.

Detta är spelare som tillsammans som ett lag och var en och för sig har tagit tydlig ställning mot rasism, som har tagit ett stort socialt ansvar under pandemin och tagit initiativ mot t ex hunger och fattigdom bland barn.

Inte bara har Englands spelare gjort detta utan någon hjälp av brittiska politiker, de har i hög utsträckning fått göra det direkt motarbetade av brittiska politiker. Det hade varit väldigt lätt att ge efter för trycket och bara välja den lätta vägen.

Men Gareth Southgate har lyckats bli en symbol för ett annat England än det England som dagens ledande brittiska politiker står för. Ett mer öppet England, ett mer tolerant England, ett mer ödmjukt England.

Ett England som det faktiskt går att tycka om, och som det faktiskt går att känna sig stolta över som engelsmän. Det är mer eller mindre omöjligt att föreställa sig samma utveckling om t ex Sam Allardyce hade varit kvar som Englands förbundskapten.

Gareth Southgate är kanske inte någon större taktiker, utan det är som ledare han framför allt ligger bakom Englands framsteg och framgångar de senaste fem åren.

:::

EM-KOLLEN

Italien vs England. Vi såg Italien ha rätt rejäla problem med matchbilden mot Spanien i semifinalen. England försöker spela ungefär som Spanien men är inte alls lika effektiva i att ta sig från planens första tredjedel till den sista tredjedelen. Southgate kommer dessutom beordra maximal riskminimering för att hantera Italiens snabba och skickliga anfallare. Italien känns som det starkare laget. Prognos: Italien (2-1)

:::

TRANSFERKOLLEN

Nuno Tavares, Benfica till Arsenal. Ung och talangfull vänsterback som under de två senaste åren har slagit sig in i Benfica. Värvas till Arsenal kanske i första hand som bredd och backup till Kieran Tierney på vänsterbacken. Bättre det kanske än att behöva vikariera mittfältare att spela på den positionen. Väl godkänd – (+++)

Peter Etebo, Stoke till Watford, lån. Central mittfältare som de senaste säsongerna spelat för både Getafe och Galatasaray och dessutom för Nigerias landslag. En spelare med vilken Watford stärker sitt mittfält, men kanske inte en spelare som gör Watfords mittfält signifikant mycket starkare än vad det redan var. Väl godkänd – (+++)

Josh King, Everton till Watford. Erfaren anfallare från flera olika klubbar genom åren, nu senast från Everton. Watford värvar nu King som fri transfer. King är en kompetent anfallare men en anledning varför han blivit något av en journeyman är naturligtvis att han heller aldrig gjort något större avtryck i sina klubbar. Godkänd – (++)

Vilket ju kan vara lite klurigt. Hur ska man värdera olika insatser och hur ska man jämföra spelare som befinner sig i helt olika lag med helt olika taktiker? Ska det t ex spela någon roll om laget en spelare tillhör åker ut redan i åttondelsfinalen, eller ännu värre redan i gruppspelet, eller går hela vägen till semifinal eller final? Men det där är så klart en typ av svårigheter man får räkna med i sådana här uttagningar.

Jag tänker inte överdrivet komplicerat. Jag värderar högre spelare som har presterat riktigt bra över fler matcher jämfört med färre matcher, och jag värderar också högre att faktiskt ha presterat bra senare i turneringen, det vill säga i viktigare matcher. Att svara för en matchavgörande insats i kvartsfinalen t ex väger tyngre än att göra detsamma i andra gruppspelsomgången.

Men därmed inte sagt att en sådan här EM-elva skulle vara befriad från ett rätt omfattande mått av subjektivitet. Det är väl heller ingen tillfällighet att min EM-elva är ganska tungt rustad med spelare från tre av lagen som gick till semifinal.

GK: Kasper Schmeichel, Danmark. Ska man värdera högst en målvakt som släpper in lägst antal mål eller en målvakt som gör flest räddningar? Jag lutar nog mer åt det senare av flera olika skäl. Schmeichel har bara blivit bättre och bättre ju längre detta EM har gått och var så när på väg att ta Danmark till EM-final.

DL: Luke Shaw, England. Många kommer vilja se Leonardo Spinazzola här och jag kan för all del förstå varför. Men Shaw har varit magnifik för England egentligen ända från och med matchen mot Tjeckien, och har stått för avgörande matchinsatser i varje match i slutspelet, mot Tyskland, mot Ukraina och mot Danmark.

DC: Harry Maguire, England. Desto mer imponerande EM av Maguire eftersom han inledde mästerskapet skadad. Men det var aldrig något snack om att Maguire skulle spela när han väl blev frisk. De som efter detta EM fortfarande pratar om Maguire som klumpig engelsk mittback finns det ingen räddning för. Fenomenal mot Danmark.

DC: Giorgio Chiellini, Italien. Undrar om det har funnits någon mittback som har älskat att försvara riktigt lika mycket som Chiellini. Man får vara lite försiktig med om det är Chiellini som spelare eller som personlighet man bedömer i sådana här sammanhang, men det går inte att överskatta Chiellins betydelse för Italiens lag och backlinje.

DR: Vladimir Coufal, Tjeckien. Tjeckien gjorde ett bra EM och många kommer prata om Patrick Schicks många mål, men förmodligen var nog Coufal ett större skäl varför Tjeckien inte bara tog sig vidare ur en trots allt rätt tuff grupp och dessutom något oväntat vann åttondelsfinalen mot Nederländerna.

MLC: Paul Pogba, Frankrike. Om inte Frankrike kollapsat i matchens slutskede, eller om Frankrike vunnit straffläggningen mot Schweiz, så finns nog alla skäl att tro att Pogba hade haft sitt riktigt stora mästerskap den här gången. Fenomenal mest hela tiden på Frankrikes mittfält.

MC: Marco Verratti, Italien. Spanien lyckades kontrollera mittfältet i semifinalen mot Italien, och hade det inte varit för Verratti så hade Italien förmodligen blivit överkörda i den matchen. Men i Verratti har Italien den spelare som bryter upp och drar igång de blixtsnabba anfall som har tagit Italien till EM-final.

MRC: Granit Xhaka, Schweiz. Kanske är det frustrerande för Arsenals supportrar att ha sett Xhaka vara så bra för Schweiz i detta EM när han är det så pass irreguljärt i klubblaget och nu dessutom ska vara på väg mot Rom. Xhaka var Schweiz bultande hjärta på mittfältet när de slog Frankrike och så när slog Spanien.

LFW: Lorenzo Insigne, Italien. Hårt arbetande, kreativ och teknisk forward som passar perfekt för Italiens fotboll och som måste vara en skräck att möta för motståndarförsvaren. Har presterat väldigt bra genomgående för Italien redan från EM-premiären till och med EM-semifinalen.

FW: Kasper Dolberg, Danmark. Här finns många spelare som skulle kunna göra anspråk på den här platsen, men jag har fastnat för Dolberg som inte bara växte in i turneringen utan som nästan tog över hela turneringen. Bra skott, bra inspel och fint samspel med andra spelare, både målfarlig och idéspruta på planen.

RFW: Raheem Sterling, England. Utan Sterling så kommer inte fotbollen hem för England i detta EM. Sterling är den som i ett väldigt försiktigt och därför många gånger orörligt England hela tiden har stått för initiativen i Englands anfallsspel. Producerar inte bara själv, utan drar isär motståndarförsvaren med sin fart och kreativitet.

:::

EM:s förbundskapten: Roberto Mancini, Italien. Gareth Southgate är på väg att bli helgonförklarad i England som vi kanske vet, men taktiskt och kulturellt är det ändå Mancini som har haft störst och mest positiv effekt på sitt landslag. Om Southgate har gett England hjärna så har Mancini gett Italien hjärta.

:::

EM:s spelare: Christian Eriksen, Danmark. Detta är för all en symbolisk utmärkelse men det är inte enbart symbolism. Jag skulle utan problem kunna hävda att Eriksen inte har missat en minut av detta EM, utan hela tiden varit med Danmarks lag och att ingen spelare i detta EM har haft större betydelse för sitt lag än Eriksen.

:::

EM:s match: Italien vs Spanien. Fantastisk match i semifinalen mellan båda dessa länder, en match som helt säkert kommer räknas som en EM-klassiker under många år framöver. Absolut ingen hade protesterat om detta hade varit EM-finalen, och det är nog mycket möjligt att många i efterhand kommer se det som den moraliska finalen.

:::

EM:s mål: Karim Benzema, 1-1 vs Schweiz. Patrick Schicks distansmål, Kasper Dolbergs avslut på magisk dansk spelsekvens mot Tjeckien, men jag fastnar nog mest ändå för Benzemas närmast Bergkampska bollmottagning på liten yta vid Schweiz straffområde och därefter kyliga avslut som betydde 1-1 mot Schweiz i åttondelsfinalen.

Här verkar finnas två spår som konspirationsteoretikerna följer. Dels att England har fått spela alla matcher utom en enda hemma på Wembley. Dels att England vann mot Danmark på vad de flesta nog är överens om var en extremt billig straff.

Det första spåret är kanske mest intressant eftersom det nog mycket väl kan ha haft en effekt för England att de sluppit resa så mycket. Jämför t ex med Danmark som fått kryssa Europa runt under hela slutspelet.

Men det är självfallet värt att påpeka både att det här EM-upplägget har varit känt och bestämt under väldig lång tid och inte är gjort specifikt för att gynna England, och att flera andra länder i så fall har haft motsvarande fördel under EM.

Matcherna måste trots allt spelas någonstans. Och om man nu tycker att EM är riggat för England eftersom de fått spela på hemmaplan mesta tiden så var i så fall inte förra EM riggat för Frankrike, innan dess för Ukraina och Polen och så vidare?!

Det andra spåret blir snabbt lite larvigare. Att Englands straff var väldigt billig, troligtvis direkt felaktig kan vi nog vara överens om. Vi är förmodligen även överens om att VAR hellre borde backa upp rätt beslut än domarens beslut.

Men den här typen av felaktiga straffar, med tillhörande VAR-obfuskation, ser vi däremot mest hela tiden, och enbart dess vanlighet gör att det nog snarare måste ses som en del av fotbollen än som någon indikation på UEFA:s vilja att se England i finalen.

Och är det nu så att man ändå gärna vill hålla fast vid den konspirationsteorin att UEFA minsann ville ha England i EM-finalen, då borde man åtminstone kunna tillhandahålla ett sammanhängande och övertygande motiv varför UEFA vill ha England i finalen.

Jag måste nog medge att jag inte riktigt ser det motivet. Och jag lider knappast någon större brist på fantasi. Det där är för övrigt ett rätt bra sätt att ”pröva” en konspirationsteori. Går den så att säga att räkna hem?!

Det går inte att räkna hem varför UEFA skulle vilja ha England i EM-finalen.

:::

Ett av lagen i EM-finalen består av ett par hårdingar och hejdukar i backlinjen samt anfaller med kraft och fart mer än med finess. Det andra laget är England.

Ett av lagen i EM-finalen går till finalen genom långsamt och metodiskt försvarsspel men krånglar sig ändå vidare genom en väldigt billig straff. Det andra laget är Italien.

Upp- och nedvända världen!

:::

TRANSFERKOLLEN

Michael Olise, Reading till Crystal Palace. Kreativ och produktiv 19-årig offensiv mittfältare som förra säsongen slog igenom med buller och brak i Reading i EFL Championship. Utsågs till ligans bästa unga spelare och kom också med i säsongens lag. En så kallad mitt i prick-värvning för Crystal Palace som ju vill börja satsa ungt. Dessutom för en mycket rimligt peng. Med beröm godkänd – (++++)

När nu EM börjar gå mot sitt slut så kan vi för all del förvänta oss att takten kommer öka på transfermarknaden för de engelska storklubbarna. Men redan i detta relativt tidiga skede verkar det som om Arsenal är den klubb som faktiskt ligger längst fram och som har positionerat sig bäst med sina transferplaner denna sommar.

Dels handlar det naturligtvis om att spelare ska lämna Arsenal. David Luis meddelade redan innan säsongens slut att han lämnade klubben. Under veckan har det blivit klart att Matteo Guendouzi och William Saliba båda går till andra klubbar, och Granit Xhaka, Hector Bellerin och Lucas Torreira förväntas följa dem i spåren.

Dels handlar det självfallet om vilka spelare som kan vara på gång till Arsenal. Arsenal är på tröskeln att redan göra klart med två unga och skickliga spelare i vänsterbacken Nuno Tavares från Benfica samt mittfältaren Albert Sambi Lokonga från Anderlecht. Detta till en total kostnad om knappt £25m.

Arsenal ska även vara överens med de personliga villkoren med mittbacken Ben White, och förhandlar för närvarande med Brighton om transfersumman som just nu sägs ligga i regionen om £50m. White är en enastående spelskicklig mittback som vore ett kap för alla klubbar i Premier League.

Övriga transfers till Arsenal omges av lite mer rykten och större osäkerhet. Det låter som om Arsenal återupplivar sitt intresse för Lyons kreativa mittfältare Houssam Aouar, som de tittade länge och väl på inför förra säsongen. När nu Martin Odegaard antas inte återvända till Arsenal kan nog det vara klokt.

Renato Sanches är en annan spelare som hamnat på Arsenals radar, inte minst genom spelarens egen förtjänst. Sanches gjorde ännu ett strålande EM och måste nog kunna anses vara lite mer redo för de stora ligorna nu än vad han var för fyra-fem år sedan, då han bland mycket annat misslyckades i Swansea.

Sanches vore hur som helst en mittfältare som skulle kunna göra väldigt stor nytta för Arsenal, inte minst i övergången från försvar till anfallsspel som har varit en av Arsenals stora bekymmer de senaste säsongerna. Kanske är detta ett klokt alternativ när det nu verkar rätt osannolikt att Manuel Locatelli skulle komma till Emirates.

Om Arsenal skulle lyckas göra klart med dessa fem spelare i form av Nuno Tavares, Albert Sambi Lokonga, Ben White, Houssam Aouar och Renato Sanches, så måste detta ses som ett starkt och mycket bra transferfönster av Arsenal. Inga väldigt spektakulära värvningar, men rätt värvningar för laget.

Ingenting är klart ännu, men med Arsenals planering finns i alla fall möjligheten att om inte allt så åtminstone det mesta ska kunna tas i mål. Och då har Arsenal tagit ett stort kliv mot sin egen rehabilitering.

:::

Det är dyrt att vara mer än en klubb!

Barcelonas finansiella besvär har onekligen börjat bubbla upp till ytan. Det är en klubb som precis som Real Madrid och Juventus har levt över sina tillgångar under mycket lång tid och därmed i någon mening rätt bokstavligt levt på lånad tid.

Med Leo Messis nya kontrakt, och med Barcelonas försök att värva nya spelare, har detta satts på sin spets. Zach Lowy sammanfattar Barcelonas minst sagt besvärliga position i en tämligen instruktiv twittertråd:

Barcelona är som vi vet desperata att behålla Leo Messi i klubben. Detta i sådan utsträckning att de mer eller mindre bakbundit sig själva vad gäller lagets utveckling. Men detta är ett läge som t ex Premier Leagues klubbar också kan utnyttja.

Leeds och Wolves har t ex redan gjort detta genom att värva Junior Firpo och Francisco Trincão från Barcelona. Här finns naturligtvis alla möjligheter i världen för andra klubbar att fynda när Barcelona desperat försöker bli av med kostnader.

Everton känns t ex som en klubb som mycket väl skulle kunna göra det. Everton har ju redan tidigare länsat skåpen i Barcelona på mycket dugliga spelare som Yerry Mina, André Gomes och Lucas Digne.

Flera andra klubbar bevakar säkert situationen i Barcelona med stort intresse. Man skulle kunna säga att gamarna cirklar. Det handlar inte bara om Barcelonas marginalspelare, utan även en stjärna som Antoine Griezmann kan bli tillgänglig.

Och innan Leo Messi har skrivit på nytt kontrakt så har ju inte Leo Messi skrivit på något nytt kontrakt.

Undrar för övrigt om den där låten kan vara musikhistoriens mest missförstådda sång. En låt som alltså mer eller mindre är en slags självparodi på det egna lagets misslyckanden i den här typen av mästerskap har tolkats och tolkas fortfarande av många som ett uttryck för engelsk arrogans, för Englands förmåga att tycka att de är bäst i världen utan några som helst egentliga skäl för att tycka på det viset.

Kanske ligger det i någon mening nära till hands att tolka låten på det viset eftersom England genom åren har visat så många prov på just sådan arrogans. Möjligen är det lite så också att folk utanför England väldigt gärna vill tolka låten på det viset också. Det stämmer helt enkelt väldigt väl överens med hur de själva vill se på England och på engelsmän. Låten tolkas alltså genom ett filter av fördomar.

Hur det nu än är med den engelska arrogansen så vet vi bortom allt tvivel att det är något som konsekvent används av Englands motståndare som ett sätt att motivera sig själva. Det användes definitivt av Kroatien inför VM-semifinalen senast som ett sätt att tagga upp sig själva och ge England på käften. Det har hörts liknande läten från det danska lägret inför kvällens match.

Här finns en tendens hos engelska journalister att vägra se sin egen skuld i detta skådespel. Eftersom låten ju rent bokstavligt är arrogant, utan alltså tvärtom, så måste det ju vara alla andra det är fel på. Att de själva under många år skulle ha varit med och skapat förutsättningarna för sången och för England att uppfattas som arrogant är ett öra de väldigt ogärna vill höra på.

Att fotbollen kommer hem skulle naturligtvis kunna ses som först och främst ett uttryck för glädje. Det går bra för England, England går långt i mästerskapet och har chansen att vinna mästerskapet, och detta firas genom att nynna och sjunga om hur fotbollen kommer hem. Varför detta skulle vara så värst mycket mer arrogant av England än av Sverige att sjunga om hur man man gräver guld i USA är lite oklart.

Glädje känns väl annars som nyckelordet inför kvällens semifinal mellan England och Danmark. För visst är det två lag som just nu spelar en fotboll i glädje och i medvind, där det känns som om det mesta går med de båda lagen. Detta ger semifinalen ett ytterligare lager av oförutsägbarhet. För hur den här matchen än går så måste ju medvinden ofrånkomligen ta slut för något av lagen.

Danmark spelar som i ett lyckorus efter att ha startat EM med stor sorg och väldiga bekymmer och besvär. Men Christian Eriksens hjärtstillestånd, eller snarare lättnaden som uppstod när detta ordnade sig till det bästa, har fått Danmark att spela i ett tillstånd av glädjerus. Danmark befinner sig i den här ovanliga sitsen att verkligen kunna spela fotboll helt och hållet utan rädsla, eftersom de har absolut ingenting att förlora.

England kanske ändå inte kan säga riktigt samma sak. Visst går det väldigt bra även för dem nu och även om de skulle förlora ikväll så är det många som kommer kunna se det positiva med detta EM ändå. Det kommer inte vrålas och ylas om ännu ett fiasko efter detta EM. Men samtidigt kommer det så klart alltid vara som en tagg i lejonets tass om England skulle förlora en EM-semifinal på hemmaplan mot Danmark.

Vad är då bäst skulle man kunna fråga sig. Är det bäst att som Danmark gå in till den här semifinalen utan att ha något alls att förlora oavsett om laget vinner eller förlorar? Eller är det bäst att som England gå in till semifinalen med åtminstone lite grann att förlora, den här känslan av ofullbordat arbete och kanske den missade möjligheten att få spela EM-final på Wembley mot Italien eller Spanien?

Formulerat på ett litet annat sätt. Kommer det vara till Danmarks fördel att kunna genomföra den här matchen helt och hållet utan press, där det egentligen kostar dem ingenting alls att förlora matchen? Eller kommer det istället vara till Englands fördel att åtminstone ha någonting att förlora, kommer det få dem att ha den där extra lilla procenten av motivation, hunger och desperation som leder till vinst?

Viktiga spelare för England som Harry Kane, Raheem Sterling, Declan Rice och Luke Shaw kommer helt säkert spela en väldigt stor roll för att göra sitt avtryck på den här matchen och ta England till en EM-final. Men Danmark har naturligtvis alla sina spelare. Och i den utsträckning som alla dessa spelare inte ensamma kan avgöra den här matchen, så kan svaret på ovanstående frågor visa sig få en avgörande betydelse.

Oavsett allt detta har jag ändå på känn att vi kommer få se en väldigt bra fotbollsmatch. Det känns som om vi befinner oss alldeles för långt fram i detta mästerskap för att just dessa båda lag när de möter varandra skulle kunna ge oss något annat än en väldigt bra fotbollsmatch.

:::

EM-KOLLEN

England vs Danmark. England är favoriter på pappret, om än inte särskilt stora favoriter. Dessa båda lag har nyss stött på varandra i Nations League, med dansk fördel, men nu är det för all del lite andra omständigheter. Danmark kommer vilja spela öppet och offensivt vilket borde kunna passa England ganska bra. Båda lagen spelar i någon mening i medvind. Prognos: England (3-0)

:::

TRANSFERKOLLEN

Junior Firpo, Barcelona till Leeds. Väldigt offensivt lagd ytterback som gjorde succé i Real Betis innan han följde med Quique Sétien till Barcelona. Där hittade han aldrig sin roll. Borde som spelartyp passa perfekt in i Leeds dynamiska och offensiva fotboll och under Marcelo Bielsas coachning har han alla möjligheter att utvecklas till en av ligans bästa ytterbackar. Med beröm godkänd – (++++)

Enock Mwepu, Red Bull Salzburg till Brighton. Mångsidig mittfältare med en omvittnad förmåga att läsa spelet centralt på planen. Har varit en viktig del utav Red Bull Salzburg dominans av österrikisk fotboll de senaste åren. Kommer ge Brighton större konkurrens och variation på sitt mittfält. En så pass klok värvning som en klubb som Brighton faktiskt kan göra. Väl godkänd – (+++)

Det ena lägret tar en närmast extremt översvallande attityd till framgångarna. Englands prestationer i detta EM, liksom i föregående VM, är fantastiska och detta England måste räknas som ett av Englands bästa lag genom tiderna. Menar man något annat så är man förmodligen sinnesförvirrad eftersom England knappt aldrig går längre än kvartsfinal.

Det andra lägret tar en näst intill motsatt övertydligt negativ attityd till dessa framgångar och menar att de just inte betyder så mycket eftersom England i princip inte har lyckats besegra ett enda riktigt bra lag för att ta sig till EM-semifinal. Menar man något annat så har man förmodligen druckit alldeles för mycket av den engelska kool-aiden.

Sanningen ligger naturligtvis någonstans mellan dessa båda läger. Nyckeln ligger nog mest i att kunna kombinera dem. Att på samma gång lyckas vara glad och positiv över Englands framgångar och avancemang i denna turnering, och lyckas sätta det inom sitt rätta sammanhang och ge det dess rimliga proportioner.

Vad det första lägret gör rätt är att betona att England naturligtvis bara kan besegra de motståndare som finns på andra sidan planen, att det är en positiv sak i sig att gå långt i turneringar oavsett motstånd, samt att belysa Englands framsteg givet att England i tidigare mästerskap ofta förlorat mot dessa lag man nu istället ändå vinner mot.

Vad det första lägret möjligen gör fel är att sätta Englands tidigare underprestation i sådana här mästerskap som en slags standard. De missar vad som istället borde vara Englands realistiska ambition. I praktiken förväntar de sig ofta att det nu ska hurras och firas att England minsann inte skiter i byxorna under varje mästerskap.

Vad det andra lägret gör rätt är att faktiskt sätta ribban högre än så. Att faktiskt inte glömma bort att Englands realistiska ambition inför detta EM faktiskt var att kunna vinna EM, och att en semifinal således är bra men inte uppdrag utfört. Att kort sagt börja sälja några skinn gällande Englands status i världen innan björnen faktiskt är skjuten.

Vad det andra lägret möjligen gör fel är att underskatta egenvärdet i att faktiskt gå långt i turneringar, egentligen oavsett motståndet. Det är inte lätt att gå till semifinal eller till final i ett EM eller VM, oavsett lottning. Vilket England har tvingats erfara många gånger genom åren, och t ex Frankrike har fått erfara i detta EM.

Men att gå långt i EM eller VM någon eller till och med några gånger placerar inte ett landslag nödvändigtvis bland de allra största. Eftersom detta då och då bara kan vara något som sker under en turnering. Danmark och Grekland har till och med vunnit EM, men räknas knappast därför till Europas stormakter.

Detta EM känns i någon mening lite speciellt eftersom av de fyra semifinalisterna är det kanske bara Italien som verkligen besegrat ett riktigt bra lag för att ta sig dit, det vill säga Belgien. Spanien och Danmark har båda haft oväntat lätta vägar dit. England behövde för all del besegra Tyskland i åttondelsfinalen, men också ett rätt svagt Tyskland.

Min primära ståndpunkt skulle nog vara att England inte har någon anledning att sälja sig själva kort. England är ett landslag med världsspelare på varje position. Enbart det faktum att England misslyckats om och om igen genom åren är inte skäl nog för England att inte ha högre förhoppningar och förväntningar än så på sig själva och sin framtid.

Det utesluter inte att England naturligtvis ska glädja sig för varje steg längs den vägen, men det förutsätter ändå att man faktiskt betraktar det som steg längs vägen, inte som vägs ände. Och det måste vara möjligt att tänka så utan att detta betraktas som något slags försök att ”invalidera” Englands prestation.

:::

Newcastle Al Saud

Bråket kring Newcastles möjliga saudiska uppköp fortsätter i och med att en skiljenämnd (eng: arbitration) under juli är tillsatt avgöra tvisten mellan klubben, dess ägare och möjliga ägare, samt Premier League.

Det har gjorts stor sak av hur självsäkra och övertygade Newcastle skulle vara om ett fördelaktigt utfall för dem i denna skiljenämnd. Även om det finns väldigt lite juridisk expertis som faktiskt gett några konkreta skäl för denna självsäkerhet.

När nu skiljenämnden närmar sig så väljer Newcastle, som förut har fäst sådan tilltro till denna skiljenämnd, plötsligt att kräva att den ska genomföras offentligt, och istället beskriva skiljenämnden som ”orättvis” och ”otransparent”.

Å ena sidan är kanske detta ett billigt sätt att försöka öka det offentliga trycket på Premier League. Å andra sidan måste man också säga att detta inte längre alls låter särskilt självsäkert om att man kommer vinna i skiljenämnden.

Vad det snarare låter mer som är att man i själva verket vet att man nog kommer förlora detta, och därför väljer att hellre försöka sänka processens legitimitet genom att i sant trumpiansk anda hävda att spelet är riggat.

Det har påpekats från flera håll att detta i själva verket är föga mer än ett sätt för Mike Ashley att kunna fortsätta driva Newcastle som han alltid gjort, men kunna få Premier League att ta rollen som boven i supportrarnas drama.

Eftersom det ju är så mycket lättare, roligare och bekvämare att tro på mer eller mindre långsökta konspirationsteorier, än att bara acceptera att de möjliga nya ägarna aktivt brutit mot TV-regler som funnits i Premier Leagues regelverk långt innan detta.

Skiljenämnder har naturligtvis aldrig varit offentliga till sin karaktär, så det finns knappast något skumt med detta som nu försöker hävdas eller antydas. Men det där vet naturligtvis Newcastle, Mike Ashley, Amanda Staveley med flera.

De är möjligen inte helt ärliga, men de är heller inte helt dumma i huvudet.

:::

EM-KOLLEN

Italien vs Spanien. Visst har Italien känts som det betydligt bättre laget i detta EM men fotboll handlar också om motståndare och om spelstilar. Kan Spaniens metodiska bollinnehav neutralisera Italiens försök att pressa högt? Omöjligt är det inte även om jag inbillar mig att Italien brukar ha det psykologiska övertaget i sådana här matcher mot andra länder runt medelhavet. Prognos: Oavgjort (1-1; 1-1 aet; Italien på straffar)

Inför semifinalerna har det gjorts rätt stor sak av att alla fyra lagen minsann har fått spela alla sina gruppmatcher på hemmaplan. Vilket för all del är sant, men det är å andra sidan precis lika sant att tre av dessa fyra lag också var toppseedade inför EM, och att det fjärde laget inte har besegrat eller behövt besegra något toppseedat lag för att ta sig till denna semifinal. Förklaringen är inte precis klockren.

Ändå kan man väl konstatera att det här experimentet med att EM arrangeras över hela Europa knappast kan ses som särskilt lyckat. Det har orsakat både principiella och rent praktiska komplikationer. Det känns ju också rätt givet att det inte är ett format vi kommer få se i EM igen. Så även om det förmodligen var något av det sämsta med detta EM så är det också något vi kommer slippa i framtiden.

Men eftersom jag ju är en notoriskt positiv person så fokuserar jag hellre på allt det som faktiskt har varit bra med detta EM. Vilket som jag kanske antydde inledningsvis är bra mycket mer än vad jag möjligen hade trott på förhand. Men det har varit ett trevligt EM och därmed en trevlig EM-sommar. Så vilka har varit de åtta bästa sakerna med detta EM som nu alltså om bara någon knapp vecka är slut?

(8) Storleken!

Det har klagats en hel del på detta med 24 lag och bästa treor som ska gå vidare, och det ligger väl en hel del i det. Samtidigt vet jag inte om det vore rätt väg att gå tillbaka till 16 lag heller. Det finns något fint med storleken som leder till att fler lag får vara med. Och det är genom de länder som därmed har fått vara med i dessa två senaste EM som nog inte varit med annars som vi fått några av de finaste upplevelserna, som t ex Wales, Schweiz, Danmark, Finland med flera.

(7) Sverige glimtade framtiden!

Alexander Isak och Dejan Kulusevski har en bra bit kvar till den absoluta världstoppen, det kunde vi nog för all del se i detta EM. Men vi såg också att de faktiskt befinner sig på vägen dit och vad de kan ge detta svenska landslag. Sverige sågs nog med viss rätta som EM:s kanske tråkigaste lag i gruppspelet, men visade under sista gruppmatchen och klart under åttondelsfinalen att det faktiskt är möjligt att förena en defensivt stabil fotboll med goda offensiva intentioner. Det måste inte vara antingen-eller.

(6) Offensiven!

Det vore väl fel att säga att vi har fått se någon slags offensiv revolution eller ens några större inslag av sprudlande anfallsspel under detta EM. Landslagsfotbollen funkar ju inte riktigt på det sättet, särskilt inte under mästerskap. Men vad vi kan säga är att flera lag faktiskt har släppt på handbromsen, Italien och Danmark kanske framför allt, och blivit belönade för detta. Italien förmodligen mer som ett taktiskt grepp och Danmark kanske mer för att de inte har något alls att förlora.

(5) Dansk glädje!

Det hade varit så väldigt lätt att tycka synd om Danmark. Det hade varit så väldigt lätt för Danmark att tycka synd om sig själva, och ärligt talat tyckte jag nog från början att de var nära att falla i den fällan. Men så var det som om någonting lossnade för dem efter matchen mot Belgien. Danmark har inte gjort ett fantastiskt mästerskap, de har ännu inte vunnit en enda match de så att säga inte borde kunna vinna, men de har spelat en fotboll fylld av glädje, fantasi och optimism som varit dejlig att se.

(4) England!

Mästerskap har nästan alltid betytt misär för England. Englands prestationer har ofta varit plågsamma på fotbollsplanen och engelsmännen har många gånger plågat oss med sitt allmänna beteende utanför arenorna. Man misstänker att det ena kan ha ett samband med det andra, att det helt enkelt kompenserats för något. Men detta engelska landslag inte bara vinner fotbollsmatcher, utan representerar också ett bättre, öppnare och vänligare England. Ett England som går att heja på igen.

(3) Publiken!

Efter en och en halv säsong av fotboll framför ingen eller nästan ingen publik så har det varit befriande på något sätt att se publiken återvända till arenorna gradvis under detta EM. När nu EM ”kommer hem” till England och till Wembley inför semifinalerna så kommer det vara cirka 65,000 på läktarna. Inte fullsatt, men på god väg. EM har blivit någon slags symbol för Europas tillfrisknande och uppvaknande ur den pandemi som rubbat våra liv i över ett år.

(2) Italiens återkomst!

Man skulle kunna säga att detta har varit Italiens EM egentligen ända sedan Andrea Bocelli inför EM-premiären brölade iväg Nessum Dorma på högsta volym utan några som helst krusiduller. Italien har tagit sig an detta EM i exakt samma andra. Högsta volym, utan några som helst krusiduller. Många tycker om Italien, även om inte alla tycker om Italien, men Italien är alltid härliga att se i mästerskap, i allt från sjungandet av sin egen nationalsång till deras sätt angripa en fotbollsmatch.

(1) Värmen!

Kanske hade det inte skett utan Christian Eriksens otäcka hjärtkollaps redan på EM:s andra dag, men det känns som om EM därefter har varit en positiv upplevelse i vad vi helt enkelt skulle kunna kalla för fullt normal mänsklig hygglighet. I bjärt kontrast med UEFA:s ynkrygghet, ungersk lagstiftning etc så blev detta ett EM där spelare, ledare och många supportrar stod upp för tolerans och medmänsklighet. Även fotbollen fick fart på sitt hjärta igen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Francisco Trincão, Barcelona till Wolves, lån. Kreativ och målfarlig portugisisk ytter som först gjorde sig ett namn med Braga i Portugal innan han flyttade till Barcelona inför förra säsongen. Wolves fortsätter jobba med sin portugisiska koppling men Trincão är också en etablerad talang på hög nivå som ger Wolves bättre bredd och högre kvalitet på sina offensiva positioner. Väl godkänd – (+++)

Övergången väckte en hel del jubel på alla håll och kanter. Det klirrar till i kassakistan för både Watford och Man City tack vare övergången, så de beklagar sig helt säkert inte över den saken. Där verkar även finnas någon slags patriotisk tankegång i engelsk press och media att det på något sätt är skönt att hämta hem Sancho till Premier League. Sedan knöts det nog rätt många nävar av förtjusning i och runt Man Utd så klart.

Givet att Man Utd har jobbat under den större delen av två år för att göra verkligheten av övergången av Jadon Sancho från Dortmund till Man Utd så kan man väl för all del förstå att man nu är glada, kanske till och med lite lättade, över att äntligen vara i land. Sancho har dessutom under en längre tid blivit alltmer sedd som något utav den sista men saknade pusselbiten i vad som ska bli deras kommande titelvinnande lagbygge.

Det är minst sagt inga små förväntningar som därmed läggs på Jadon Sancho, som fastän han självfallet är en väldigt bra och talangfull spelare ännu aldrig spelat en enda match i Premier League, som ännu inte gjort minsta lilla avtryck på den europeiska fotbollens allra högsta nivå, och vars framsteg hittills har skett i ett Bundesliga som är betydligt mycket mer fritt, öppet och tillåtande för offensiva spelare än Premier League.

Risken är naturligtvis att det förväntas alldeles för mycket av Jadon Sancho, precis som det har förväntats alldeles för mycket av flera spelare i Man Utd innan honom. Här kan vi vara rätt säkra på att omständigheterna runt själva övergången kommer vara en faktor som de alltid blir med Man Utd, den höga transfersumman samt den långa tiden det tog för övergången att bli av, men det finns flera andra saker som spelar in.

En sådan sak är att värvningar i sig helt enkelt tillskrivs alldeles för stor betydelse, och då i synnerhet offensiva värvningar. Värvningar blir ofta lösningen på varje klubbs problem i mångas huvuden. Detta kan stämma i vissa fall, men när ett lag som Man Utd har större och mer grundläggande problem i termer av taktik och spelidé så kan det självfallet värvas hur många spelare som helst utan att det gör någon avgörande skillnad.

Visst kan det vara så att Man Utd kommer vinna en del på att ha en kreativ kraft som kan utmana och slå motståndarförsvar också från högerkanten. Men Man Utds större problem med sitt anfallsspel har varit att det många gånger är för långsamt, lite för endimensionellt, och ofta saknar de kollektiva rörelsemönster som kännetecknar de allra bästa lagen i England och Europa.

Det där är en fråga om coaching och om taktiskt management. Att faktiskt ha en genomarbetad spelidé, ett system som gör spelarna bättre samtidigt som man som klubb värvar spelare som förstärker systemet. Detta mer än någonting annat ligger bakom Man Citys, Liverpools och nu även Chelseas framgångar. Avsaknaden av ett tydligt sådant system förklarar mer än någonting annat avsaknaden av framgångar för Man Utd.

Jadon Sancho kan alltså visa sig vara rätt svar på fel fråga för Man Utd. Därmed inte sagt att Sancho inte är en bra värvning av Man Utd och att Sancho kan visa sig bli en alldeles utmärkt spelare för Man Utd. Men ensamt kommer aldrig Sancho, lika lite som någon annan värvning under denna sommar eller dessförinnan, kunna vara skillnaden mellan ett Man Utd som inte vinner titlar och ett Man Utd som vinner titlar.

Detta med förväntningar kan naturligtvis vara lite lurigt också på ett mer personligt plan för en spelare som Jadon Sancho. Han är fortfarande ung, han är fortfarande relativt färsk på engelsk och europeisk toppnivå. Att prestera i Bundesliga med Dortmund är en sak, där detta med att vinna titlar mer verkar ses som en bonus än som ett krav, men att vara frontman för Man Utd i Premier League är något helt annat.

Problemet med alltför höga förväntningar är att där ofrånkomligen följer en motsvarande grad av alltför hög besvikelse och frustration om eller när dessa förväntningar inte motsvaras. Optimism förbyts väldigt snabbt i en förkvävande negativism, vilket snabbt kan skapa en kultur och miljö i vilken det till slut blir omöjligt att prestera. Detta har varit vardag för Man Utd i rätt många år nu.

Positivt för Jadon Sancho och för Man Utd är att Sancho självfallet omges av väldigt skickliga och rutinerade spelare, såsom exempelvis Bruno Fernandes, Paul Pogba, Marcus Rashford, Edinson Cavani med flera. På motsvarande sätt kan säkert Sancho ge dessa spelare en extra gnista. Det är inte de enskilda delarna utav Man Utds lag och system som gör mig skeptisk, utan snarare samspelet mellan dessa olika delar.

Man Utds avgörande brister ligger i lagets kollektiva kompetens. Man Utd har alltid varit starka när det kommer till individuell kvalitet. Något annat är kanske ofrånkomligt när man är ett av lagen som investerat överlägset mest i sin spelartrupp under de senaste sex-åtta åren. Med Jadon Sancho höjer Man Utd sin individuella kvalitet ytterligare något steg, men de höjer inte med någon automatik lagets kollektiva kompetens.

Detta är kanske tillräckligt för att behålla sin Champions League-plats, det kanske till och med är tillräckligt för att krångla sig vidare från sin Champions League-grupp, men det kommer inte vara tillräckligt för att vinna titlar, i alla fall ingen av de större titlarna. Detta är kanske okej för en del. Att ta sig till Champions League, och att värva häftiga spelare, verkar för många vara likvärdigt med att vinna titlar.

Allting beror så klart på vad man faktiskt har för förväntningar.

Härefter ställs England inför en helt annan typ av psykologisk utmaning. För i och med vinsten mot Tyskland så öppnade sig nästan en paradgata för England fram till en fullt möjlig EM-final. Inget motstånd ska naturligtvis underskattas, i synnerhet England mår aldrig bra av att underskatta någon motståndare, men Ukraina i kvällens kvartsfinal och sedan Danmark eller Tjeckien i en eventuell semifinal måste anses överkomligt.

England ska alltså spela kvartsfinalen och en eventuell semifinal som favoriter. Det är nu England som är det stora landslaget, en av förhandsfavoriterna, som antingen ska infria förväntningarna på dem och på sig själva, alternativt misslyckas med att motsvara dessa förväntningar. Vinsten mot Tyskland var balsam för ömma engelska själar, men allt annat än EM-final härifrån kommer ofrånkomligen ses som en bortkastad möjlighet.

Gott så. Kanske är det dumt att klaga, det måste väl ändå vara bättre att på förhand anses vara det starkare laget kan man tycka. Men favoritskapet ställer krav på England att spela en viss typ av fotboll, och innebär att motståndet kommer genomföra matchen i sin tur på ett särskilt sätt. Och det lika enkla som konkreta intrycket är att England inte är särskilt bra på att spela som favoriter, inte är skapade för att spela som favoriter.

Englands match mot Skottland var ett praktiskt exempel på just detta. England var aldrig ens i närheten av att kunna bryta ned Skottlands låga blockförsvar, tvärtom visade de sig själva öppna och sårbara för skotska kontringar och fasta situationer. England saknade farten, saknade idéerna och intentionen och saknade rörelsen att kunna dominera den typen av matchbild.

Anledningen är inte särskilt komplicerad. England under Gareth Southgate är först och främst ett defensivt försiktigt fotbollslag. Stort fokus på det egna bollinnehavet javisst, men den defensiva formen av bollinnehavsfotboll. Riskminimering vägleder Englands sätt att spela fotboll. Vi ser väldigt få försök till mer öppnande passningar. Vi ser väldigt få initiativ att lämna sina defensiva positioner och ta mer offensiva löpningar.

Skottland hade inga som helst problem att hålla koll på England under en hel match. Det vore att överdriva att påstå att Kroatien, Tjeckien eller Tyskland precis har haft några enorma problem med Englands offensiv heller. Kanske var Ukrainas vinst mot Sverige därför bra för England, för Sverige hade spelat precis som Skottland spelade, och med största sannolikhet gjort det betydligt bättre än vad Ukraina kommer kunna göra.

Englands defensiva hållning under Gareth Southgate är naturligtvis ingen tillfällighet. Det utgår dels från tanken att för att vinna ett EM eller VM så måste i första hand försvaret sitta, dels från tanken att ska man vinna ett EM eller VM så måste man spela och vinna mot länder som Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland med flera. England är byggt för att spela mot dessa länder, inte för att spela mot Ukraina, Danmark och Tjeckien t ex.

England är med andra ord byggt av Gareth Southgate för att spela mer som underdog än som favorit. Detta gör dem varken taktiskt eller mentalt särskilt väl rustade för att genomföra matcher som favoriter. En lottning eller ett slutspelsträd som med andra ord ser ut som en paradgata fram till EM-finalen kan därför visa sig betydligt mycket mer besvärlig för England än vad man kanske skulle kunna tro.

Här finns en annan besvärlig aspekt för England, eller kanske rättare sagt en aspekt som riskerar att visa sig besvärlig för dem. Nämligen att England kort sagt ännu inte har haft någon riktig motgång i detta EM, de har aldrig hamnat i något underläge som de varit tvungna att vinna på. Det är väl för all del bra gjort att ha undvikit den saken, men det kan också göra dem oförberedda på ett läge där t ex Ukraina tar ledningen.

England har ännu inte ens släppt in något mål i detta EM. Detta efter fyra matcher av turneringen. Skälet är en kombination av bra försvarsspel och de berömda marginalerna på sin egen sida. Naturligtvis blir England svåra att göra mål på när de är så fokuserade på den egna defensiven, men det är heller inte bra försvarsspel som gör att t ex Thomas Müller, Tomas Soucek eller Stephen O’Donnell inte gör mål på sina chanser mot dem.

Det är inte en situation som är särskilt svår att se framför sig, eftersom vi har sett den typen av situationer så många gånger förut. England går in som favorit t ex ikväll mot Ukraina eller i semifinalen mot Danmark eller Tjeckien, de förväntas vinna helt enkelt, men England släpper in första målet. Vi har sett betydligt starkare lag än England knäckas i sådana situationer. England har heller ingen större vana vid dem.

Vill man istället hitta det positiva runt England så är det lätt att peka på hur otroligt bra Raheem Sterling har varit hittills i EM. Tveklöst Englands främsta offensiva kraft. Luke Shaw har varit väldigt produktiv från sin vänsterkant, och låg tillsammans med Sterling bakom båda målen mot Tyskland. Declan Rice har varit strålande som defensivt ankare på mittfältet. Lossnar det för Harry Kane i och med målet mot Tyskland?

England bör vinna mot Ukraina. England ska vinna mot Ukraina. Men det är också när England bör vinna matcher eller ska vinna matcher, som det brukar vara som allra mest besvärligt för England att vinna matcher.

:::

EM-KOLLEN

Tjeckien vs Danmark. Jag förmodar att ungefär hela världen kommer hålla på Danmark i den här matchen, av uppenbara skäl, och helt klart är att Danmark spelar i rätt hård medvind för närvarande. Spelmässigt är jag däremot inte väldigt imponerad och det märktes inte minst mot Belgien att de är rätt tunna när motståndet blir bättre. Tjeckien är långt ifrån ofarliga. Prognos: Oavgjort (2-2; Danmark 3-2 aet)

Ukraina vs England. Ukraina har förmodligen både större styrkor och större svagheter än Sverige, så det är lite blandat för England att behöva möta Ukraina istället för Sverige i den här kvartsfinalen. Naturligtvis är det en match som England kommer vara rätt stora favoriter i, och min fundering är nog att detta är vad som kanske först och främst riskerar bli det svåra för England. Prognos: England (2-1)

:::

TRANSFERKOLLEN

Tom Heaton, Aston Villa till Man Utd. Man Utd verkar ha fått någon slags fetisch på att värva tillbaka målvakter som en gång varit i klubben men sedan gått vidare. Vi såg det med Dean Henderson förra sommaren och nu med Heaton. En kombination av att vilja ha bredd på målvaktsposten samt misstänker jag uppfylla homegrown-kvoten. Heaton är en fullt duglig målvakt, varken mer eller mindre. Godkänd – (++)

Billy Gilmour, Chelsea till Norwich, lån. Gilmour är en av Chelseas mest lovande unga talanger som däremot kanske inte riktigt har vad som krävs ännu för att få regelbunden speltid. Men på gränsen. Har alla möjligheter i världen att verkligen kunna utvecklas i Norwich som spelar en fotboll som borde passa honom väldigt väl, liksom han passar Norwich väldigt väl. Väl godkänd – (+++)

Boubakary Soumare, Lille till Leicester. En värvning som legat och puttrat en längre tid men som nu är officiell. Soumare var en av Lilles viktigaste spelare förra säsongen när den centrala mittfältaren något sensationellt hjälpte Lille till den franska ligatiteln. Fortfarande ung så finns det stora möjligheter för Soumare att utvecklas till en av Premier Leagues bättre mittfältare i Leicester. Med beröm godkänd – (++++)

Romain Perraud, Stade Brest till Southampton. Offensivt lagd vänsterback som spelade sig in i årets lag i Ligue 1 den senaste säsongen. Southampton förstärker alltså på vänsterbacken där de har letat en förstärkning under en längre tid. Det är uppenbart att Ralph Hasenhüttl aldrig var särskilt övertygad av Ryan Bertrand. Viktig värvning att göra tidigt på sommaren. Väl godkänd – (+++)

Det började med West Brom som gjorde klart med Valerien Ismael, som de hämtade från Barnsley. Barnsley gjorde därefter vad Barnsley alltid gör och hämtade en ung och oförstörd manager från Österrikes Bundesliga i form av Markus Schopp.

Med den cirkeln sluten så återstod då triangeldramat mellan Bournemouth, Fulham och Swansea. Här blev det till slut klart att Bournemouth anställde Scott Parker som alltså lämnar Fulham. Många tog här för givet att Fulham sedan skulle ersätta Parker med Steve Cooper från Swansea, som då skulle behöva hitta sin egen ersättare.

Men så blev det alltså inte. Fulham anställde inte Steve Cooper, som alltså därmed blir kvar i Swansea. Vad Fulham gjorde istället var att anställa Marco Silva, som vi kommer ihåg från hans olika perioder med Hull City, Watford och Everton.

Marco Silva känns som en positiv och stark anställning av Fulham. Silva har visat sig fullt kapabel att åstadkomma riktigt bra saker med relativt begränsat spelarmaterial förut, både med Hull City och med Watford, och med Fulham har han tillgång till en riktigt stark spelartrupp i EFL Championship.

Vill man vara sådan känns det även som om Marco Silvas fotboll passar Fulhams spelartrupp bättre än vad Scott Parkers långsamma och rätt defensiva bollinnehavsfotboll har gjort under de senaste säsongerna.

Marco Silva är knappast någon våldsamt offensiv manager, portugisiska managers är ju sällan det. Men hans lag vet att anfalla, och att anfalla snabbt när de väl anfallare. Något som ju Fulhams supportrar har skrikit sig hesa om under Scott Parker.

Kanske är det något tidigt att börja prata om favoriter i EFL Championship, men med Marco Silva lyfter Fulham upp sig själva till en av favoriterna på förhand.

:::

Det kan väl knappast ha undgått någon att Leo Messis kontrakt med Barcelona gick ut när klockan tickade över till torsdag under veckan. Man kan väl i alla fall lugnt påstå att den en smula Real Madrid-orienterade TV-produktionen El Chiringuito inte missade det hela.

Man behöver liksom inte ens förstå spanska för att fatta hur extremt over the top detta egentligen är. Särskilt som precis allting tyder på att Leo Messi i själva verket inte är på väg någonstans utan kommer skriva på nytt kontrakt med Barcelona. Svårt att ge upp sitt kungarike.

Visst hade det blivit en enorm uppståndelse och varit väldigt kul att få se Leo Messi i t ex Premier League, men vilken klubb som i så fall än hade värvat honom hade behövt binda upp hela sin tillvaro och en stor del av sin framtid i en enda spelare. Strategiskt finns klokare val, vilket för övrigt Barcelona är ett lysande och levande exempel på.

Här finns säkert en och annan Man City-supporter som inte håller med. Svårt att förstå varför vissa av dem är så väldigt sugna på denna värvning. Enda förklaringen är att det är någon slags egogrej, att Messi skulle få dem att med någon slags automatik känna sig större än Man Utd eller Liverpool.

Möjligen förklarar detta varför vissa av dem säger sig hellre värva Leo Messi än vinna titlar.

:::

EM-KOLLEN

Schweiz vs Spanien. Kan Schweiz chocka och besegra Frankrike så kan de naturligtvis också chocka och besegra Spanien. Samtidigt är det svårt att tänka sig att Spanien inte drog en suck av lättnad, kanske nästan tog ett och annat glädjeskutt, när de såg Schweiz besegra Frankrike. Spanien har till synes fått igång målskyttet men om Schweiz har hunnit landa efter straffarna mot Frankrike så kan de mycket väl vinna. Prognos: Oavgjort (2-2; Spanien efter förlängning eller straffar)

Belgien vs Italien. Om vi blundar för Frankrike så är kanske detta en kvartsfinal mellan de två lag som sett bäst ut hittills under EM. Jag vet inte om man möjligtvis kan prata om moraliska finaler redan i kvartsfinalen. Åttondelsfinalen såg nästan som väntat ett mer försiktigt och defensivt inriktat Italien under Roberto Mancini, och det var först när det började närma sig straffar som Mancini vågade släppa bromsen. Prognos: Belgien (2-1)

Helt renons är nu inte Vieira på managerjobbet. Han har två jobb i bagaget. Först två år med New York City, vilket kanske mest får ses som något slags internship inom Man City-gruppen. Därefter två år med OGC Nice, där han 2018 ersatte den till Dortmund flyttade Lucien Favre.

Nu verkar det alltså vara Crystal Palace på gång för Patrick Vieira. Jag säger verkar än så länge, fastän det låter som om det är mer eller mindre klart, eftersom den här sommaren har varit närmast hopplös på det sättet. Men vad jag förstår är det nu bara Vieiras arbetstillstånd som ska gå igenom.

Jag vet inte om Crystal Palace helt enkelt fick slut på idéer, efter att både Nuno Espirito Santo och Lucien Favre mer eller mindre varit klara för att sedan vända i dörren, eller om de bara kände att tiden flyktade i och med att försäsongen är på väg att börja. Eller om de har någon slags sentimental koppling till just OGC Nice jag inte riktigt förstår.

Utmaningen för Crystal Palace denna sommar var att våga stå fullfölja den strategi de ville tillämpa redan för några år sedan, men samtidigt undvika de misstag som gav dem Frank De Boer som manager. Detta blev ett okvalificerat misslyckande, landade i Roy Hodgson som livräddare, och flera års fördröjelse av strategin.

Lucien Favre var ett lysande exempel på hur Crystal Palace skulle ha klarat av den utmaningen med flygande färger. En etablerad och taktiskt välskolad manager med ett omfattande facit av att spela och utveckla unga spelare. Som kontrast framstår Vieira snarare som ett exempel på motsatsen.

Vieira kan inte beskrivas som en etablerad manager, han kommer tvärtom från två rätt svajiga jobb med New York City och Nice. Vieira har heller inte något större track record av att lyfta fram unga spelare. Vieira har i själva verket en profil som i väldigt mycket, även som en gammal spelare, påminner om just Frank De Boer.

Där finns däremot vissa skillnader. Patrick Vieira vet hur Premier League fungerar, han har tillbringat många år där som spelare och som coach. Vieira känns progressiv men inte därför nödvändigtvis lika dogmatisk som en Ajaxskolad De Boer kunde göra. Kanske är Vieira bättre rustad att hantera Crystal Palaces utmaningar.

Men lite svårt är det ändå att förstå att om nu Crystal Palace ändå skulle denna managerväg vandra, med en gammal spelare som är relativt färsk som manager, varför de i så fall inte gick med Frank Lampard. Lampards profil och meriter känns på ytan som en betydligt bättre fit för Crystal Palace än Vieira.

Men kanske visar det sig att Crystal Palace och Patrick Vieira faktiskt blir en succé i Premier League. Ibland händer det ju faktiskt att man blir även glatt överraskad.

:::

Frank Lampard eller Steven Gerrard?

Den frågan har plågat engelsk fotboll i nära nog 20 år, och vad det verkar så var det en fråga som högst konkret plågade även Sven-Göran Eriksson, förbundskapten för England i en svunnen men kanske något lyckligare tid.

Eriksson fick frågan igen i samband med ett event nyligen och hade då följande att säga så här 15 år sedan han tackade för sig i England:

”The discussion in the media was always whether Frank Lampard and Steven Gerrard could play together, and of course they could. They had to play together. I would have liked to have seen the press if I would have put one of them on the bench; they would have killed me!”

Svårt att säga om Eriksson gör sig själv några tjänster här när han mer eller mindre öppet medger att hans laguttagningar baserades i hög utsträckning på media och politik. Men detta är så klart något vi alltid sett och fortfarande ser med Englands landslag.

Kanske säger det också något om Erikssons brist på taktisk fantasi och flexibilitet eftersom detta fick konsekvensen att Paul Scholes slutade i landslaget efter 2004, efter att ha blivit uttryckt på vänsterkanten.

Just den saken har ju framförts som något slags argument för varför Gerrard och Lampard skulle ha varit bättre än Scholes. Men om detta säger Eriksson så här: ”But overall, the most talented player I worked with during my time at England was Paul Scholes. It was a pity that he retired after 2004.”

Läget var kanske mer så att Scholes dels var mångsidig nog att i alla fall kunna fungera på vänstern, dels och förmodligen framför allt att Scholes inte gjorde lika mycket väsen av att bli petad eller förflyttad som Gerrard eller Lampard hade gjort.

:::

TRANSFERKOLLEN

Patson Daka, Red Bull Salzburg till Leicester. Ung men riktigt spännande värvning av en anfallare som fullständigt öst in mål för de österrikiska mästarna de senaste säsongerna. Leicesters imponerande scoutingarbete fortsätter, och det är förmodligen inte det enda exemplet vi kommer få se på det under sommaren. Väl godkänd – (+++)