England är inte vana vid framgångar i samband med mästerskap. Det märks. Det märks inte minst på att de verkar fullständigt osäkra på hur de ska hantera dessa framgångar och på hur de faktiskt ska förhålla sig till dem. Detta har i någon mening resulterat i att reaktionerna kan sägas ha delats upp i två olika läger.
Det ena lägret tar en närmast extremt översvallande attityd till framgångarna. Englands prestationer i detta EM, liksom i föregående VM, är fantastiska och detta England måste räknas som ett av Englands bästa lag genom tiderna. Menar man något annat så är man förmodligen sinnesförvirrad eftersom England knappt aldrig går längre än kvartsfinal.
Det andra lägret tar en näst intill motsatt övertydligt negativ attityd till dessa framgångar och menar att de just inte betyder så mycket eftersom England i princip inte har lyckats besegra ett enda riktigt bra lag för att ta sig till EM-semifinal. Menar man något annat så har man förmodligen druckit alldeles för mycket av den engelska kool-aiden.
Sanningen ligger naturligtvis någonstans mellan dessa båda läger. Nyckeln ligger nog mest i att kunna kombinera dem. Att på samma gång lyckas vara glad och positiv över Englands framgångar och avancemang i denna turnering, och lyckas sätta det inom sitt rätta sammanhang och ge det dess rimliga proportioner.
Vad det första lägret gör rätt är att betona att England naturligtvis bara kan besegra de motståndare som finns på andra sidan planen, att det är en positiv sak i sig att gå långt i turneringar oavsett motstånd, samt att belysa Englands framsteg givet att England i tidigare mästerskap ofta förlorat mot dessa lag man nu istället ändå vinner mot.
Vad det första lägret möjligen gör fel är att sätta Englands tidigare underprestation i sådana här mästerskap som en slags standard. De missar vad som istället borde vara Englands realistiska ambition. I praktiken förväntar de sig ofta att det nu ska hurras och firas att England minsann inte skiter i byxorna under varje mästerskap.
Vad det andra lägret gör rätt är att faktiskt sätta ribban högre än så. Att faktiskt inte glömma bort att Englands realistiska ambition inför detta EM faktiskt var att kunna vinna EM, och att en semifinal således är bra men inte uppdrag utfört. Att kort sagt börja sälja några skinn gällande Englands status i världen innan björnen faktiskt är skjuten.
Vad det andra lägret möjligen gör fel är att underskatta egenvärdet i att faktiskt gå långt i turneringar, egentligen oavsett motståndet. Det är inte lätt att gå till semifinal eller till final i ett EM eller VM, oavsett lottning. Vilket England har tvingats erfara många gånger genom åren, och t ex Frankrike har fått erfara i detta EM.
Men att gå långt i EM eller VM någon eller till och med några gånger placerar inte ett landslag nödvändigtvis bland de allra största. Eftersom detta då och då bara kan vara något som sker under en turnering. Danmark och Grekland har till och med vunnit EM, men räknas knappast därför till Europas stormakter.
Detta EM känns i någon mening lite speciellt eftersom av de fyra semifinalisterna är det kanske bara Italien som verkligen besegrat ett riktigt bra lag för att ta sig dit, det vill säga Belgien. Spanien och Danmark har båda haft oväntat lätta vägar dit. England behövde för all del besegra Tyskland i åttondelsfinalen, men också ett rätt svagt Tyskland.
Min primära ståndpunkt skulle nog vara att England inte har någon anledning att sälja sig själva kort. England är ett landslag med världsspelare på varje position. Enbart det faktum att England misslyckats om och om igen genom åren är inte skäl nog för England att inte ha högre förhoppningar och förväntningar än så på sig själva och sin framtid.
Det utesluter inte att England naturligtvis ska glädja sig för varje steg längs den vägen, men det förutsätter ändå att man faktiskt betraktar det som steg längs vägen, inte som vägs ände. Och det måste vara möjligt att tänka så utan att detta betraktas som något slags försök att ”invalidera” Englands prestation.
:::
Newcastle Al Saud
Bråket kring Newcastles möjliga saudiska uppköp fortsätter i och med att en skiljenämnd (eng: arbitration) under juli är tillsatt avgöra tvisten mellan klubben, dess ägare och möjliga ägare, samt Premier League.
Det har gjorts stor sak av hur självsäkra och övertygade Newcastle skulle vara om ett fördelaktigt utfall för dem i denna skiljenämnd. Även om det finns väldigt lite juridisk expertis som faktiskt gett några konkreta skäl för denna självsäkerhet.
När nu skiljenämnden närmar sig så väljer Newcastle, som förut har fäst sådan tilltro till denna skiljenämnd, plötsligt att kräva att den ska genomföras offentligt, och istället beskriva skiljenämnden som ”orättvis” och ”otransparent”.
Å ena sidan är kanske detta ett billigt sätt att försöka öka det offentliga trycket på Premier League. Å andra sidan måste man också säga att detta inte längre alls låter särskilt självsäkert om att man kommer vinna i skiljenämnden.
Vad det snarare låter mer som är att man i själva verket vet att man nog kommer förlora detta, och därför väljer att hellre försöka sänka processens legitimitet genom att i sant trumpiansk anda hävda att spelet är riggat.
Det har påpekats från flera håll att detta i själva verket är föga mer än ett sätt för Mike Ashley att kunna fortsätta driva Newcastle som han alltid gjort, men kunna få Premier League att ta rollen som boven i supportrarnas drama.
Eftersom det ju är så mycket lättare, roligare och bekvämare att tro på mer eller mindre långsökta konspirationsteorier, än att bara acceptera att de möjliga nya ägarna aktivt brutit mot TV-regler som funnits i Premier Leagues regelverk långt innan detta.
Skiljenämnder har naturligtvis aldrig varit offentliga till sin karaktär, så det finns knappast något skumt med detta som nu försöker hävdas eller antydas. Men det där vet naturligtvis Newcastle, Mike Ashley, Amanda Staveley med flera.
De är möjligen inte helt ärliga, men de är heller inte helt dumma i huvudet.
:::
EM-KOLLEN
Italien vs Spanien. Visst har Italien känts som det betydligt bättre laget i detta EM men fotboll handlar också om motståndare och om spelstilar. Kan Spaniens metodiska bollinnehav neutralisera Italiens försök att pressa högt? Omöjligt är det inte även om jag inbillar mig att Italien brukar ha det psykologiska övertaget i sådana här matcher mot andra länder runt medelhavet. Prognos: Oavgjort (1-1; 1-1 aet; Italien på straffar)