England älskar och har alltid älskat sina stora hjältesagor. Här finns ett väldigt stort fokus på individen framför gruppen. Kanske för stort i meningen att individens betydelse ofta överskattas och gruppens betydelse underskattas. Definitivt för stort i meningen att detta nog många gånger inte är till Englands fördel. Och den här helgen har England gått helt bananas på hjältesagan om Gareth Southgate.
På sätt och vis är väl detta fullt förståeligt. Vad man än anser om Gareth Southgate så har han ju lyckats extraordinärt bra som Englands förbundskapten. Han har tagit över ett England fullständigt svältfött på framgångar, ett England som sedan länge börjat misströsta och snarare se ned på sitt eget landslag, och faktiskt gett England skäl att börja hoppas och drömma igen, att börja tro på sitt landslag.
Southgate säger de rätta sakerna och gör de rätta sakerna. Den första egentliga tveksamheten kom kanske igår när han började prata om hur stämningen på Wembley mot Tyskland kom sig av att England stått emot krig och invasioner. Men även om det nog inte var det mest begåvade jag någonsin hört så satt och sett i sitt sammanhang så var det heller inte så förskräckligt som några fort försökte göra det till.
Någon större beundrare av Gareth Southgate som taktiker är jag sannerligen inte, och jag betraktar den typen av analys och slutsatser som blivit allt vanligare ju längre England har tagit sig i den här turneringen som våldsamt emotionella överdrifter. Southgate har fått England att inte underprestera, vilket är bra i sig, men fotbollen är statisk, långsam och feg, och resultaten en produkt av lyckliga omständigheter lika mycket som skicklighet.
England har ännu inte besegrat något riktigt bra lag i detta EM utan i huvudsak bara besegrat lag som England rimligtvis borde besegra. Enda möjliga undantaget är Tyskland som däremot inte alls är vad de förut har varit. Englands taktiska briljans under Southgate har alltså inte satts på några större prov, och detta är det kanske främsta skälet varför känslan ändå är att Italien är rätt tydliga favoriter ikväll.
Men nog har kanske sagts om Gareth Southgates begränsningar som Englands förbundskapten. Han har trots allt tagit England till en EM-final, och är därmed den första förbundskaptenen sedan Alf Ramsey på 1960-talet, blott den andra i Englands historia, som tagit England till en stor final, så alldeles uppenbart är ju att här också måste finnas sådant som Southgate är väldigt bra på. Vad är då detta?
Gareth Southgate har fått Englands landslag att kännas viktigt och roligt!
Blickar vi tillbaka genom åren så har Englands landslag ofta varit något av den fula ankungen inom engelsk fotboll. Att spela för England har aldrig riktigt upplevts som något särskilt viktigt, än mindre något särskilt roligt.
Historierna är många om dålig stämning i landslaget. Landslagsuppehållen gick ofta mer ut på att lyckas undvika landslaget. Frank Lampard har t ex i detalj beskrivit hur det under hans generation ofta präglades av grupperingar och klubbkonflikter.
Men så är det inte längre, eller så är det åtminstone inte nu. Englands alla spelare verkar tycka detta är genuint roligt på samma sätt som de faktiskt genuint verkar trivas med varandra. Landslaget ses inte längre som något jobbigt vid sidan av klubbfotbollen.
Delvis beror detta helt säkert på att det nu råkar gå bra för England, men en stor del måste även ligga på att Southgate faktiskt har lyckats få spelarna att trivas bättre tillsammans, och gjort Englands landslag till en socialt trevligare miljö.
Med en sådan miljö kommer spelarna i betydligt högre utsträckning verkligen vilja spela för England, och kommer känna en betydligt större lojalitet med England som lag. Det säger sig självt att England då också kommer spela bättre.
Gareth Southgate får alla spelare att känna sig viktiga!
England har mängder med väldigt skickliga spelare, och flera av dessa spelare inte bara har goda anspråk på att faktiskt få starta matcherna utan dessutom väldigt många andra som tycker att just dessa spelare också borde få starta matcherna.
När dessa spelare inte får starta Englands matcher, och kanske knappt får spela alls, så är det något som ganska snabbt kan leda till konflikt och missnöje. Även detta är något vi har sett många dåliga exempel på genom åren.
Men sådana tongångar hör vi inte från England längre. Ett stort skäl är att Southgate även om inte alla faktiskt får spela ändå lyckas få dessa spelare att känna sig både delaktiga i och viktiga för landslagets prestation och framgång.
Just den saken ska nog inte underskattas. Det är viktigt både för den sociala sammanhållningen och för kvaliteten och koncentrationen på lagets träningar och förberedelser under ett mästerskap. Det skapar en positiv atmosfär.
Gareth Southgate har gjort det möjligt att tycka om Englands landslag!
Detta låter kanske som ett märkligt påstående ett dygn när det verkar som om mer eller mindre en hel världsdel håller på Italien i EM-finalen. Englands landslag verkar helt klart inte vara särskilt omtyckt utanför England.
Hur det nu än kanske är med den saken så var ju läget tidigare att Englands landslag inte var särskilt omtyckt ens i England. Ett överskattat och underpresterande landslag med spelare och förbundskaptener som sällan framstod som särskilt sympatiska.
Southgate har lyckats göra Englands landslag sympatiskt. Dels genom att spelarna i Englands landslag mer än kanske någon gång tidigare i historien verkligen fungerar som goda förebilder. Dels genom att laget står upp för sunda värderingar i samhället.
Detta är spelare som tillsammans som ett lag och var en och för sig har tagit tydlig ställning mot rasism, som har tagit ett stort socialt ansvar under pandemin och tagit initiativ mot t ex hunger och fattigdom bland barn.
Inte bara har Englands spelare gjort detta utan någon hjälp av brittiska politiker, de har i hög utsträckning fått göra det direkt motarbetade av brittiska politiker. Det hade varit väldigt lätt att ge efter för trycket och bara välja den lätta vägen.
Men Gareth Southgate har lyckats bli en symbol för ett annat England än det England som dagens ledande brittiska politiker står för. Ett mer öppet England, ett mer tolerant England, ett mer ödmjukt England.
Ett England som det faktiskt går att tycka om, och som det faktiskt går att känna sig stolta över som engelsmän. Det är mer eller mindre omöjligt att föreställa sig samma utveckling om t ex Sam Allardyce hade varit kvar som Englands förbundskapten.
Gareth Southgate är kanske inte någon större taktiker, utan det är som ledare han framför allt ligger bakom Englands framsteg och framgångar de senaste fem åren.
:::
EM-KOLLEN
Italien vs England. Vi såg Italien ha rätt rejäla problem med matchbilden mot Spanien i semifinalen. England försöker spela ungefär som Spanien men är inte alls lika effektiva i att ta sig från planens första tredjedel till den sista tredjedelen. Southgate kommer dessutom beordra maximal riskminimering för att hantera Italiens snabba och skickliga anfallare. Italien känns som det starkare laget. Prognos: Italien (2-1)
:::
TRANSFERKOLLEN
Nuno Tavares, Benfica till Arsenal. Ung och talangfull vänsterback som under de två senaste åren har slagit sig in i Benfica. Värvas till Arsenal kanske i första hand som bredd och backup till Kieran Tierney på vänsterbacken. Bättre det kanske än att behöva vikariera mittfältare att spela på den positionen. Väl godkänd – (+++)
Peter Etebo, Stoke till Watford, lån. Central mittfältare som de senaste säsongerna spelat för både Getafe och Galatasaray och dessutom för Nigerias landslag. En spelare med vilken Watford stärker sitt mittfält, men kanske inte en spelare som gör Watfords mittfält signifikant mycket starkare än vad det redan var. Väl godkänd – (+++)
Josh King, Everton till Watford. Erfaren anfallare från flera olika klubbar genom åren, nu senast från Everton. Watford värvar nu King som fri transfer. King är en kompetent anfallare men en anledning varför han blivit något av en journeyman är naturligtvis att han heller aldrig gjort något större avtryck i sina klubbar. Godkänd – (++)