Gareth Southgate blev ännu en gång den stora straffsumparen!

Men med detta sagt är det också en närmast ofrånkomlig känsla att England i allmänhet, och Gareth Southgate i synnerhet, sköt sig själva rätt rejält i foten under denna EM-final mot Italien. Framför allt måste naturligtvis straffläggningen ifrågasättas. För i alla fall jag har väldigt svårt att erinra mig någon straffläggning på den här nivån som har varit så spektakulärt värdelöst planerad och genomförd.

Den första stora frågan är hur det kommer sig att en 19-åring, dessutom en nästan helt färsk spelare i dessa sammanhang, sätts att lägga den femte och avgörande straffen i en EM-final. Gareth Southgate vet rimligtvis bättre än någon annan engelsk spelare genom alla år vad detta är för situation, och hur svår den kan vara att hantera och leva med. Jag är nära att säga att det var inte bara ansvarslöst utan också hänsynslöst.

Den andra stora frågan gäller då självfallet Marcus Rashford och Jadon Sancho. Båda två, i synnerhet Rashford, är vana och skickliga straffskyttar, också i avgörande lägen, så just valet av dem som straffskyttar var kanske inte så märkligt. Men att be två spelare gå in och slå en avgörande straff i en EM-final utan att ha fått spela ens en minut innan? Två spelare som är helt iskalla, inte bara i matchen utan i EM som helhet?

Det är så väldigt lätt att avfärda dessa frågor med att det bara handlar om efterklokhet, att nu när dessa spelare råkade missa sina straffar så letar man så att säga baklänges efter orsaker till det. Men jag och jag tror de allra flesta var nog rätt skeptiska till beslutet om Rashford och Sancho redan inför straffläggningen av just de skäl jag nämnt. Och alla tänkte nog samma sak när de såg Bukayo Saka kliva fram inför den femte straffen.

Gareth Southgate tog till synes på sig ansvaret i TV direkt efter matchen. Det var helt hans ansvar vilka straffskyttar han valde menade han. Och det är väl förvisso snyggt, men riskerar så klart läsas som att han bara säger att han valde fel straffskyttar, vilket på något sätt ändå lastar över skulden på dem. Southgates större skuld, som är enbart hans, är att han gav sina spelare direkt skadliga förutsättningar för sina straffar.

Desto mer anmärkningsvärt kan man kanske tycka eftersom England och inte minst Southgate själv har gjort så stor sak av hur England nu faktiskt ”ägt processen” som han kallar det, och aktivt tränat på straffläggning. Men om man nu har gjort det, hur kunde det då gå så här illa? Den gnagande misstanken är väl att det är spelarna själva som har tränat just på att slå straffar, men att man inte tänkt så mycket på själva planeringen.

Annars kanske England också ska vara glada att det ens gick till straffar. Detta fastän England tidigt tog ledningen med 1-0 och var väldigt bra under hela första halvlek, och kontrollerade matchen fullständigt. Men sedan hände med England i andra halvlek ungefär samma sak som hände dem i VM, nämligen att de blev alldeles för passiva, alldeles för fega och försiktiga, och trodde sig kunna försvara hem matchen.

Ut ur den taktiska och mentala fällan tog sig sedan England aldrig. Och det var en fälla de själva klampade ned i. Det är lätt att förstå både reflexen och tankegången kanske, men det är ett feltänk. För det första är England alls inte så bra att de faktiskt kan försvara hem en hel match över längre tid, och för det andra så är Italien eller motståndare som dem lite för bra för att kunna spela mot på det viset.

Kort sagt är det egentligen en fråga om att spela på procenten. Med matchbilden som den var från och med början av andra halvlek så talade procenten mest hela tiden för Italiens fördel. Det blev alltmer osannolikt att England skulle kunna hålla kvar sin ledning och när kvitteringen kom så var den minst sagt väntad. Roberto Mancini reagerade på matchbilden under matchens gång. Gareth Southgate reagerade inte alls.

Man kan på sätt och vis säga att det var rätt intressant att observera hur engelska journalister, experter och pundits kollektivt under matchens gång började vakna upp ur den kollektiva masspsykos de verkar ha befunnit sig under EM och börja upptäcka att det faktiskt var ett problem att Southgates fotboll är så pass passiv och försiktig.  Det har den varit exakt hela tiden, det är bara resultaten som fått dem att blunda för detta.

Men visst, det har naturligtvis varit ett på det stora hela lyckat och framgångsrikt EM för England. De har gått till EM-final, deras första final på 55 år. De har också lyckats lyfta ett helt land upp ur någon slags kollektiv depression. Man måste hitta ett sätt att både kunna vara kritisk till hur England genomfört detta EM och EM-finalen specifikt, och kunna värdesätta de störra framgångarna. Ta det positiva med det negativa helt enkelt.

Att börja ropa efter Gareth Southgates avgång eller huvud på ett fat blir kanske därför lite löjligt. Vem skulle göra det bättre vore ju en naturlig första fråga. Även om det är trist att se att England och Southgate begår samma misstag i detta EM som de gjorde senast i VM, att de alltså inte verkar ha lärt sig. Desto mer dystert kanske eftersom det egentligen inte handlar om misstag, utan mer om Southgates metod och mentalitet.

:::

Problemet med England är att det är fullt med engelsmän!

London var närmast att betrakta som en krigszon under söndagen. Rapporter om fylla, nedskräpning och skadegörelse var utförliga och mångtaliga. Det beskrevs kort och gott som något av det största fylleslaget i stadens historia.

Detta var flera timmar inför matchen. Våldsamheterna ökade i omfång ju närmare matchen vi kom och ju närmare Wembley alla kom. Vissa scener var riktigt otäcka, och engelska supportrar visade sig från sina allra sämsta sidor.

Mängder av folk rusade grindarna och säkerhetsavstängningarna vid Wembley och trängde sig in utan biljetter på arenan. Englands och FA:s säkerhetsrutiner var totalt otillräckliga och direkt amatörmässigt utformade.

I skrivande stund är det bara möjligt att frukta vad som händer efter matchen. Samt möjligen hoppas att det bara är saker som går sönder.