Det var nog knappast England som fotbollslag jag precis tyckte gjorde sig förtjänta av ett EM-guld. Det var aldrig något särskilt roligt fotbollslag att titta på. En långsam och passiv, feg och försiktig fotboll mycket mer inriktad på riskminimering än på maximering av lagets kvalitet och kapacitet. Dessutom ett rätt långt skrik från vad åtminstone jag normalt sett fastnat för med engelsk fotboll.
Det var knappast heller Englands folk och fans som fick mig att tycka att England förtjänade ett EM-guld. Om något så precis tvärtom. Buandet av fullt rimliga protester mot rasism inför och under EM. Det allmänna beteendet på läktarna i samband med matcher. Och inte minst naturligtvis det direkt förkastliga beteendet vid Wembley i samband med EM-finalen, och därtill beteendet på sociala medier.
Om det var något eller några som fick mig att tycka att England förtjänade ett EM-guld så var det Englands spelare, det vill säga landslaget som sådant. Englands politiker, Englands supportrar och i viss utsträckning Englands journalister är närmast en belastning för dem i alla vettiga sammanhang. Det är Englands spelare som mer än några andra har lyckats visa att där finns ett helt annat England än det England som tyvärr så ofta visar upp sig.
Där Englands politiker och journalister i många fall har både utnyttjat och uppmuntrat rasism och intolerans för att vinna egen makt och egna fördelar så är det Englands spelare och Englands landslag som har blivit den klarast lysande stjärnan och symbolen för kampen mot rasism och intolerans. Englands spelare har i en tid där alla andra har tänkt England i exkluderande termer visat att England även kan vara inkluderande.
Detta har Englands spelare naturligtvis fått göra i rätt rejäl snålblåst. De har fått göra det inte bara utan hjälp av Englands politiker och journalister, utan i hög utsträckning direkt motarbetade av samma politiker och journalister. Politiker som uppmuntrar buande och kallar spelarnas protester för gestpolitik inför EM, och sedan försöker sola sig själva i glansen av Englands framgångar under EM. Lismande landkrabbor!
Det har inte varit mindre problematiskt i och med att Englands spelare har haft stora delar av Englands supporterskara mot sig i detta. För det är ju tyvärr så att den här lätt sorgliga gruppen av halvt fascistoida små engländare väldigt gärna annekterar den här typen av nationella symboler som exempelvis Englands landslag. Landslaget är för dem en helt annan sak än vad det är för Englands spelare.
Mitt i den stormens öga och i all den motvinden hade det naturligtvis varit väldigt lätt för Englands spelare att bara inte ta striden, och istället göra som så väldigt många andra före dem och gömma sig bakom att inte vilja vara politiska eller inte ta någon ställning alls. Vi har sett det så många gånger förut och vi ser det fortfarande i så många andra sammanhang och runt så många andra landslag.
Men Englands spelare har inför och under detta EM visat att de är en extraordinär grupp av spelare och personligheter inte bara på fotbollsplanen utan också utanför fotbollsplanen. Englands spelare vek aldrig ned sig, de gömde sig aldrig i tystnaden, de valde att stå upp för vad de tror på och tycker är viktigt. De använde kort sagt den plattform och det inflytande de faktiskt kan ha som idoler och förebilder.
Detta måste ha varit en obehaglig upplevelse för brittiska politiker och journalister, som ju annars är väldigt vana vid att kunna göra billiga poänger på spelarnas bekostnad om hur dessa är bortskämda, oengagerade och inte som vanligt folk. Detta blev ju inte minst uppenbart i början av den här pandemin när brittiska politiker försökte deflektera det egna ansvaret genom att ännu en gång skuldbelägga engelska fotbollsspelare.
Ett rätt rejält självmål skulle det mycket snabbt visa sig. Englands spelare har inte bara aktivt tagit ställning mot rasism och intolerans, de har också engagerat sig väldigt mycket i att ordna mat åt hungrande barn, mildra fattigdomens värsta effekter och göra stora insatser i sina respektive samhällen. Det vill säga sådant som rimligtvis borde vara politikernas uppgift om de inte saknat både kompetens och vilja att utföra den.
När England missade sina straffar och förlorade EM-finalen så var det knappast någon större överraskning vad som skulle ske. Det var inga roliga påhopp mot spelarna som missat sina straffar, helt säkert i sin helhet utförda av blekfeta vita manboys som tror att spotta på andra människor döljer deras egna oduglighet. Men även i förlustens stund så stod Englands spelare upp för varandra och upp för vad de tror på.
England vann inte något EM-guld den här gången. Men England har vunnit ett landslag de faktiskt för första gången på väldigt länge kan vara stolta över, som representerar det bästa med England snarare än det sämsta. Jag är inte helt säker på att England förtjänar dem. Jag är helt övertygad om att England behöver dem.